Vladimir Lenin
Från Rilpedia
| Ämbetsperiod: | 1917 – 1924 |
| Företrädare: | Aleksandr Kerenskij |
| Efterträdare: | Josef Stalin |
| Födelsedatum: | 22 april 1870 |
| Födelseplats: | Simbirsk, Ryssland |
| Dödsdatum: | 21 januari 1924 |
| Dödsplats: | Gorki, Sovjetunionen |
| Maka: | Nadezjda Krupskaja |
| Politiskt parti: | Bolsjevikpartiet |
Vladimir Lenin (ryska: Влади́мир Ильи́ч Ле́нин), egentligen Vladimir Iljitj Uljanov (ryska: Влади́мир Ильи́ч Улья́нов), född 22 april (10 april enl. gamla stilen) 1870 i Simbirsk, Ryssland, död 21 januari 1924 i Gorki (utanför Moskva), Sovjetunionen (i nuv. Ryssland), var en rysk (sovjetisk) politiker och marxistisk teoretiker, revolutionsledare samt grundare av leninismen. Han var ledare för bolsjevikpartiet och kom efter oktoberrevolutionen att bli ordförande i Folkkommissariernas råd (Sovnarkom) i Ryska SFSR 1917-1924, som tillsammans med tre andra sovjetrepubliker bildade en socialistisk union 1922; Sovjetunionen.[1]
"Lenin" var ett revolutionärt täcknamn (mannen från floden Lena)[2] i Ryssland dit han var förvisad under viss tid. En annan uppgift är att det skulle vara en kortform av Jelena, en kvinna Lenin korresponderade med. [3]
Innehåll |
Uppväxt och karriär
Lenin föddes i ett välbärgat borgerligt hem i Simbirsk (nuvarande Uljanovsk), som son till folkskolinspektören Ilja Nikolaevitj Uljanov, som förvärvat ärftlig adelstitel genom att nå statsråds rang, och Maria Aleksandrovna Blank (Lenins farfar var ryss och hans farmor kalmuck. Hans morfar var jude och hette Israel Blank. Dennes mor var av svensk börd och hustrun tysk[4]). Lenin själv döptes i den rysk-ortodoxa kyrkan men blev ateist vid ca 16 års ålder[5].
När Vladimir var barn så följde han med sin fader ut på landsbygden, där den unge Vladimir såg den rådande missväxten och fattigdomen ute i Ryssland. Dock avvisade han sin moders förslag att ägna sig åt jordbruk med förakt.
Han utmärkte sig genom sina studier i latin och grekiska. Den intelligentia som han tillhörde var, i all sin mångfald, genomsyrad av tron på revolutionen. En av dess hårdföra representanter var Nikolaj Tjernysjevskij - idealtypen av asketisk och disciplinerad revolutionär som ägnade sig åt sin ideologi. Hans roman Vad bör göras? blev en abc-bok för radikaler i Ryssland och andra länder. Han tillbringade 25 år av sitt liv i straffkolonier. Tjernysjevskij blev Lenins förebild och han skrev senare att dennes verk förändrade hans liv och uppgav att det var hos honom man fick lära sig "hur en revolutionär bör verka, vilka regler han bör följa och vilka medel han bör använda". Lenin uppkallade en av sina egna böcker efter Tjernysjevskijs roman.[6]
En annan av Lenins förebilder var hans äldre bror Aleksander Uljanov som var medlem i terrororganisationen Folkviljan, (Narodnaja volja). Folkviljan stod bakom mordet på tsar Alexander II år 1881. När Folkviljan 1887 genomförde ett misslyckat attentat mot den dåvarande tsaren Alexander III arresterades brodern tillsammans med ett par kamrater.
Alexander gavs alternativet att namnge de attentatsmän som inte hade gripits, i utbyte mot att friges. Om han vägrade skulle han avrättas. Alexander valde då att bli avrättad. Detta hade en stor påverkan på Vladimir, som senare samma år blev arresterad och relegerad från universitetet i Kazan, efter att ha deltagit i studentdemonstrationer. Han fortsatte dock med studierna på egen hand. Det var nu som den unge Lenin påbörjade sina studier i marxism. Lenin läste även juridik på distans och fick 1891 ett juridikcertifikat. Under några veckor arbetade han som advokat, en sysselsättning han avskydde, och han kom därefter aldrig att ha något arbete eller sysselsättning. År 1893 fick han åter tillstånd att flytta till St. Petersburg.
Revolutionsledaren
- Se även: Lenins tågresa
Istället för att satsa på en juridisk karriär blev Lenin alltmer involverad i politisk verksamhet inspirerad av Marx och Engels teorier. Han grundade tillsammans men några andra unga marxister Kampförbundet för arbetarklassens befrielse 1895, bland annat den senare mensjeviken Julyj Martov var med. I april 1895 reste Lenin till Schweiz, Paris och Berlin, där han träffade landsflyktiga ryska marxister, bland annat Georgij Plechanov i Schweiz. Den 7 december 1895 blev han gripen och hölls fången i en isoleringscell av myndigheterna under ett år. I februari 1897 blev han förvisad till byn Sjusjenskoje i Sibirien.
Under sin tid i exil gifte han sig 1898 med den judiska socialistiska aktivisten Nadezjda Krupskaja. I april 1899 publicerade han boken Kapitalismens utveckling i Ryssland. Under tiden i exil fortsatte han också sina studier och tillbringade dagarna främst med att läsa eller vandra i naturen kring floden Jenisej.[7] När han släpptes från fångenskapen år 1900 reste han först till St. Petersburg där han var bannlyst. Han blev dock ertappad av Ochranan. När han frigavs kort därefter reste han till Ufa dit hans fru Krupskaja förvisats till, och därefter till Centraleuropa där han fortsatte sitt politiska arbete. Han gav bland annat ut tidningen Iskra, tidskriften Zarja och andra revolutionära skrifter som sedan smugglades in i Ryssland.
Lenin var medlem i Rysslands socialdemokratiska arbetareparti. I samband med den andra partikongressen i London 1903 splittrades partiet i två fraktioner; bolsjevikerna som leddes av Lenin och mensjevikerna som leddes av Julyj Martov. 1906 valdes han till partiordförande för den bolsjevikiska fraktionen. 1907 flyttade han till Finland av säkerhetsskäl. Han fortsatte att resa genom Europa och deltog i många socialistiska möten och aktiviteter, däribland Zimmerwaldkonferensen 1915.
Efter att den ryske tsaren Nikolaj II störtats genom februarirevolutionen 1917, önskade Lenin, som nu bodde i Schweiz, genast återvända till Ryssland för att ta del i ryska revolutionen. Lenin fick tillstånd att resa genom det krigförande Tyskland i ett plomberat tåg, och fortsatte sedan genom det neutrala Sverige.
Klockan 09.23 den 13 april anlände Lenin till Stockholm och togs emot av Borgmästare Carl Lindhagen, redaktör Ture Nerman och riksdagsman Fredrik Ström. Han avreste 18.37 samma dag.[8] Han rapporterades även ha köpte en kostym på varuhuset PUB i Stockholm.[9].
Lenin fortsatte tågresan genom Finland. Han anlände den 16 april 1917 till Petrograds järnvägsstation och höll då ett politiskt tal för dem som kommit för att möta honom. Hans ankomst radikaliserade bolsjevikernas politik gentemot den provisoriska regeringen. Den 17 april gav Lenin ut sina "Aprilteser" där han bland annat förespråkade upprättandet av en sovjetrepublik.[10] Efter det misslyckade revolutionsförsöket i juli, tilläts Lenin fly till Finland eftersom den provisoriska regeringen i första hand oroade sig för kuppförsök från högeroppositionen. Han återvände i oktober, då han ledde en framgångsrik väpnad revolution (se oktoberrevolutionen) mot den sittande ryska provisoriska regeringen. I skriften Staten och revolutionen redogjorde Lenin för hur den nya staten ska se ut, baserad på ett slags arbetarråd (sovjeter).
Den socialistiske författaren Maksim Gorkij skrev i oktober 1918:
- "Lenin, Trotskij och deras partikamrater är redan infekterade av maktens gift; det visar deras skändliga inställning till den personliga friheten och yttrandefriheten och till alla de rättigheter som demokratin kämpade för att föra fram till seger..."[11]
Sovjetunionens ledare
Den 7-8 november 1917 skapade bolsjevikdelegaterna sovjetstaten under ledning av "Folkkommissariernas råd" i vilken Lenin utsåg sig till ordförande.[12] Den 19 januari 1918 avslog Duman Lenins förslag att makten skulle ges till sovjeterna.[13] Majoriteten i Duman menade att man först borde skapa en demokratisk författning, detta ogillades dock av sovjetregeringen som upplöste Duman.[14] Därefter arresterades de oliktänkande deputerade, varav ett antal kom att mördas.[15] Under hotet av en tysk invasion ville Lenin omedelbart teckna fredsavtal, medan andra bolsjevikledare menade att man skulle fortsätta kriget för att på så sätt nå revolution också i Tyskland. Trotskij, som ledde förhandlingarna, intog en slags mellanposition och menade att ett fredsfördrag endast kunde undertecknas under förutsättningen att inga landområden förlorades. Sedan Trotskij avbrutit förhandlingarna med Tyskland den 10 februari 1918 så återupptog tyskarna fientligheterna på nytt.[16] Lenin gav nu upp och accepterade de tyska kraven[17] Ryssland skrev den 3 mars 1918 under freden vid Brest-Litovsk, som innebar att Ryssland erkände Tysklands krav på självständighet för Finland, Polen och Ukraina.[18] Vidare blev Sovjet tvunget att avstå kontrollen i Baltikum.[19][20]
Den 30 augusti 1918 blev Lenin, efter att ha talat vid ett möte, attackerad av den ryska socialisten Fanny Kaplan. När Lenin var på väg till sin bil blev han beskjuten med tre skott, av vilka ett träffade axeln och ett gick genom lungan. Lenin fördes till sin privata bostad i Kreml och vägrade att låta sig föras till sjukhus, eftersom han var rädd att fler lönnmördare väntade där. Läkare sammankallades, men man beslutade att det var alltför riskfyllt att försöka ta bort kulorna. Lenin tillfrisknade snart, men hälsan blev därefter allt sämre, och det anses troligt att händelsen bidrog till hans senare slaganfall. Efter attentatet mot Lenin kom terrorn i Sovjet att bli mer systematisk. Mellan åren 1919 till 1920 ökade antalet inspärrade i arbetsläger och koncentrationsläger från 16 000 till 70 000 personer.[21] År 1918 skapas de första koncentrationslägren för att där hålla vilka regimen ansåg som sina fiender.[22] På initiativ av Lenin, Trotskij och Dzerzjinskij togs första stegen att återupprätta de så kallade "katorgas" som använts under Tsarryssland mot politiska fångar och brottslingar, där man dömdes till straffarbete. I Sovjetryssland benämnde man systemet GULAG.
Redan i december 1917 hade den nya regeringen utpekat kosackerna som "klassfiender" och i januari 1919 i en resolution hos bolsjevikernas centralkommitté talades det om att detta folkslag borde ”utrotas och likvideras till sista man”.[23]
Kommunisterna lät rasera kosackernas samhällen, massavrättningar genomfördes och de överlevande sändes iväg.[24] Utrotningen av kosackerna är ett exempel på ett kollektiv som bestraffades, av en befolkning på max tre miljoner kom 300 000 till 500 000 människor att dödas.[25] I mars 1919 träffades Lenin och bolsjevikerna med revolutionära socialistledare från andra länder för att bilda den Kommunistiska internationalen (Komintern). Medlemmarna i Komintern skiljde sig från den bredare internationella socialiströrelsen, och blev därefter kända som kommunister. I Ryssland bytte bolsjevikpartiet namn till Allryska kommunistpartiet, vilket senare blev Sovjetunionens kommunistiska parti.
Samtidigt härjade det ryska inbördeskriget, som kan ses som ett antal olika inbördeskrig, framkallat av det kaos som rådde, nationella strävanden i icke-ryska områden och de rödas hårdföra politik. Många politiska grupperingar och dess anhängare tog till vapen för att försvara eller störta det sovjetiska styret. Även om många mindre fraktioner deltog i inbördeskriget, var de två huvudfienderna Röda armén (kommunister) och Vita armén (sammanslutning av frivilliga och gamla kejserliga armén). Utländska stormakter som Frankrike, Storbritannien, USA och Japan ingrep också i kriget till stöd för Vita armén. 1920 besegrade den Röda armén slutligen den Vita armén och dess allierade. Att Vita armén utnyttjade hjälp från utlandet minskade stödet för dem.
Under slutet av 1919 blev Lenin alltmer övertygad om att tiden var mogen att sprida revolutionen västerut, med våld om nödvändigt, främst inspirerad av framgångarna i inbördeskriget.[källa behövs] Den 14 april uttalade sig Lenin i en tidningsintervju att eftersom världsrevolutionen uteblivit vill nu kommunisterna bygga socialismen i ett land, det vill säga sovjetstaten.[27] Det nyss självständiga Polen stod under starkt inflytande från den polske statsmannen Józef Piłsudski, som ville bilda en federation mellan Polen, Lettland, västra Ukraina och andra central- och östeuropeiska stater ur ruinerna av de gamla imperierna efter första världskriget. Målet var att skapa en enhet som skulle kunna försvara sig mot imperialistiska angrepp från både Ryssland och Tyskland. När Polen började säkra sina östra territorier som annekterats av Ryssland under slutet av 1700-talet, och samtidigt som den tyska revolutionen kom av sig, såg Lenin detta som sitt tillfälle att "utforska Europa med den Röda arméns bajonetter". Det polsk-sovjetiska kriget startade 1919. Med Röda armén hårt pressad i inbördeskriget nådde polackerna Kiev och Minsk 1920. Sovjetarmén gick dock till motanfall och närmade sig snabbt Warszawa. Lenin såg Polen som den bro som Röda armén behövde korsa för att länka den ryska revolutionen till kommunisterna i den tyska revolutionen, och för att bistå andra kommuniströrelser i Västeuropa. De planerna omintetgjordes dock, när Röda armén led ett förkrossande nederlag i slaget om Warszawa. Fredsfördraget med Polen slöts i Riga den 18 mars 1921.
Efter de långa och svåra krigsåren låg nu stora delar av Ryssland i ruiner. Hungersnöden var stor under åren 1921–22 då 4–5 miljoner människor svalt ihjäl i Sovjetstaten.[28] I mars 1921 efter Kronstadt-matrosernas andra uppror bytte Lenin riktning och avskaffade den krigskommunistiska politiken som kom att ersättas av en viss ekonomisk liberalisering – NEP.[29][30]
Lenin omvärderade nu sin syn på krigskommunismen med orden "Staten och partiet måste lära sig handla"[31]
Omedelbart efter statskuppen lät Lenin upprätta en hemlig polis, tjekan, under ledning av Felix Dzerzjinskij som började rensa ut motståndare och döma dem till döden, kasta dem i fängelse eller förvisa dem till Sibirien. För detta krävdes inte att man gjort sig skyldig till något som stämplades som brott, det räckte med att man var klassfiende. I januari 1918 undertecknade Lenin en ukas som innebar att den skadliga "ohyran" på landsbygden skulle utrotas. Alexander Solzjenitsyn har räknat upp vilka som innefattades i denna beteckning: tidigare medlemmar av byråden, husägare, läroverkslärare, präster, munkar och nunnor, pacifistiska tolstojaner osv.[32]
Medan det i tsarens hemliga polis, ochrana fanns 15 000 tjänstemän ingick i slutet av 1920 250 000 man i tjekans led. Under tsarväldets sista år utfördes i medeltal 17 dödsdomar årligen; 1918-19 rörde det sig om 1 000 människor per månad.[33]
Lenin ledde personligen terrorn. Ett instruktionsbrev till kommunistledarna i Penzaområdet 11 augusti 1918 lyder:
- Kamrater! Kulakernas uppror bör obarmhärtigt slås ner. Hela revolutionens intresse kräver detta, ty nu pågår överallt den sista avgörande striden mot kulakerna. Exempel bör statueras.
- 1) Häng åtminstone 100 kända kulaker, rika män och blodsugare, men så att människorna säkert ser det.
- 2) Publicera deras namn.
- 3) Fråntag dem all säd.
- 4) Utse gisslan - såsom det utsades i gårdagens telegram.
- Gör detta på ett sådant sätt att människorna på hundra versts avstånd ser, fruktar, vet och skriker: de stryper blodsugar-kulakerna till döds. Bekräfta telegrafiskt mottagandet av detta meddelande och verkställigheten.
- Er Lenin.
- P.S. Få fram några verkligt hårda män.[34]
Författaren Maxim Gorkij skrev om sin gode vän: "Lenin älskade mänskligheten, men behandlade människor lika skoningslöst som smeden bearbetar metall".[35]
De sista åren av sjukdom
Lenin var trött och utarbetad och klagade allt oftare på sömnlöshet och huvudvärk. Han bad flera gånger om ledigt. En natt i maj 1922 insjuknade Lenin med illamående och kräkningar. Man misstänkte först att en fiskrätt han ätit dagen innan hade varit dålig. Då hans läkare anlände märkte han att Lenin sluddrade något. Han hade också fått en lätt förlamning i den högra kroppshalvan. Läkarna konstaterade ett lindrigt slaganfall. Lenin for till Gorki söder om Moskva, där han tillbringade fyra månader vid sin datja. Han hade ordinerats att helt avstå från arbete och politik, vilket tvingade honom till en helt ny livsföring. Gradvis gled han ifrån arbetet.
Den 23 december 1922 kallade Lenin till sig en av sina maskinskriverskor, och började diktera sitt politiska testamente.
På grund av Lenins hälsotillstånd hade Stalin lämnat sina befattningar inom sovjetregeringen för att överta posten som partiets generalsekreterare. "Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt" skrev Lenin till kongressen "och jag är inte säker på att han alltid kommer att tillräckligt varsamt kunna utnyttja denna makt". Lenin hade under sina sista år ett antal allvarliga konflikter med Stalin. Stalin hade fått reda på Lenins ställningstagande om Stalin och lät sitt raseri gå ut över Krupskaja genom telefon. Lenin hade fått kännedom om Stalins utskällning och krävde en ursäkt, annars skulle han bryta förbindelserna med Stalin. Den 4 januari skrev Lenin ett brev till kongressen där han föreslog att Stalin om möjligt skulle avsättas.
Lenin blev mer och mer sjuk, hans kapacitet begränsades och han kunde bara läsa med hjälp av ett stöd. Den 6 mars 1923 dikterade Lenin sitt sista brev. Den 9 mars drabbades han av ett tredje slaganfall som gjorde att han tappade talförmågan.
Men när Lenin senare flyttade till Gorki, tillfrisknade han snabbt. I juli började han kunna ta sig fram med stapplande steg, i augusti började han återfå talförmågan och i september kunde han gå nedför en trappa. Trots offentliga försäkringar om att Lenin kunde botas, var hans situation ohjälplig. Det var en långt gången skleros som stängde blodtillförseln till hjärnan. Den 21 januari 1924 klockan 18, steg Lenins temperatur hastigt. Han drabbades av en svår attack av sjukdomen, fick häftiga muskelspasmer i hela kroppen och förlorade medvetandet. Han dog klockan 18.50.
Den 23 januari fördes Lenins kropp med specialtåg till Moskva. Den öppna kistan ställdes i Sovjeternas hus. I fyra dagar köade hundratusentals människor för att defilera förbi den öppna kistan. Trots att Lenin själv uttalat motstånd till att upprätta några som helst monument eller statyer över honom bevarades alltså Lenins kropp samtidigt som det upprestes monument till hans minne i många sovjetiska städer.
Eftermäle
Det finns olika sätt att se på Lenins gärning eftersom han var en principfast person som i marxistisk teori och praktisk handling utmanade sin tids samhällsordning på ett sätt som fick genomslag i hela världen. Nationalencyklopedin talar om skiftande synsätt som - ledstjärnan för en framtid utan förtryck och materiell nöd till hans insatser som själva grunden för alla totalitarismens fasor.[36]. Oavsett vilken syn man har på Lenin är de flesta överens om att Lenins liv och gärning var av avgörande betydelse för världshistorien[36].
När Vjatjeslav Molotov i en intervju 1985 fick frågan om Lenin skulle ha lett Sovjetunionen i en mer human riktning ifall han fått leva, svarade han ironiskt: "Säkert inte, Lenin var ju strängare än Stalin".[37]
Kuriosa
- Lenins födelsedag firas fortfarande officiellt i Moldavien, som styrs av PCRM.
- Sankt Petersburg omdöptes efter Lenins död till Leningrad.[38]
- Leninorden förtjänstorden skapad 1930 i Sovjetunionen.[39]
- Leninpriset aktuell från 1925 i Sovjetunionen(från 1939-56 kallat Stalinpriset). Från 1949 utdelades ett globalt fredspris vid namn Leninfredspriset.[40]
Bibliografi
- (1902) Vad bör göras? (även kallad Varmed skall man börja?)
- (1904) Ett steg framåt, två steg tillbaka (Krisen i vårt parti)
- (1909) Materialismen och empiriokriticismen
- (1916) Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
- (1917) Staten och revolutionen (Revolutionen och staten)
- (1918) Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky
- (1920) Radikalismen - kommunismens barnsjukdom
Samlingar
- (1956) Valda verk i två band
- (1965) Om religionen
- (1971) Om kvinnans frigörelse
- (1977) Om nationernas självbestämmanderätt
- (1977) Om ungdomen
- (1978) Om kaderskolning
- (1983) Om partiet och fackföreningarna
Litteratur om Lenin
- Kolakowski, Leszek and Falla, P. S. (2005). Main Currents of Marxism. W. W. Norton & Company. ISBN 0-393-06054-3.
- Payne, Robert (1964, 2000). The Life and Death of Lenin. ISBN 978-0-671-41640-9.
- Pipes, Richard (1999). The Unknown Lenin: From the Secret Archive. Yale University Press. ISBN 0-300-07662-2.
- Trotsky, Leon (1971). On Lenin: Notes Towards a Biography. Harrap Publishing. ISBN 0-245-50302-1.
- Volkogonov, Dmitri (2006). Lenin: A New Biography. Free Press. ISBN 0-02-933435-7.
- Carrère d´Encausse, Hélène (2008). Lenin. Ersatz. ISBN 978-91-88858-34-4.
Källor
Noter
- ↑ "Ekonomisk historia - Ryssland och Sovjet" Sidan 373-384ff
- ↑ "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 7, avsnitt Sovjet
- ↑ Stefan Lindgren, "Statlig historieskrivning om Sovjet", Ryska Posten 25 mars 2008
- ↑ Max Jakobson: Våldets århundrade, s. 66. Stockholm 2001, Atlantis.
- ↑ Stefan Lindgren: Lenin. sida. 15. Stockholm, 1999 Fischer & co.
- ↑ Jakobson 2001, s. 69f.
- ↑ Lindgren 1999, s. 31-35
- ↑ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.430
- ↑ Stefan Lindgren Lenin (1999) s. 104.
- ↑ "Atlas över mänsklighetens historia Bonnier/Fakta" sidan 250
- ↑ "Bra böckers världshistoria". band 13, Från krig till krig. 1982. sidan 84 ISBN 91-86102-95-8
- ↑ "Bonniers - Krönika över 20:e århundradet" sidan 218 avsnittet Bolsjevikisk statskupp i Ryssland
- ↑ "Bonniers - Krönika över 20:e århundradet" sidan 224 avsnittet Bolsjevikerna upplöser Duman
- ↑ "Bonniers - Krönika över 20:e århundradet" sidan 224 avsnittet Bolsjevikerna upplöser Duman
- ↑ "Bonniers - Krönika över 20:e århundradet" sidan 224 avsnittet Bolsjevikerna upplöser Duman
- ↑ "Tidens Världshistoria" sidan 131, avsnittet första världskriget/krigsslutet
- ↑ "Forums - När hände vad?" sida 344 år 1918
- ↑ "Bonniers - Krönika över 20:e århundradet" sidan 225 avsnittet Fred äntligen sluten med Sovjet
- ↑ "Bonniers - Krönika över 20:e århundradet" sidan 218 avsnittet Fred äntligen sluten med Sovjet
- ↑ "Tidens Världshistoria" sidan 131, avsnittet första världskriget/krigsslutet
- ↑ "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 11, 12 och 23, avsnitt Sovjet
- ↑ "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 12, avsnitt Sovjet
- ↑ "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 11 avsnitt utrotning av kosackerna
- ↑ "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 11 avsnitt utrotning av kosackerna
- ↑ "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 11 avsnitt utrotning av kosackerna
- ↑ NY Times: BOOKS OF THE TIMES; Shaping Totalitarian Reality, With an Airbrush
- ↑ "Bonniers - Krönika över 20:e århundradet" sidan 245 avsnittet Lenin:Tiden ännu inte mogen för världsrevolution
- ↑ "Bra böckers världshistoria". band 13, Från krig till krig. 1982. sidan 83 ISBN 91-86102-95-8
- ↑ "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 8 avsnitt Sovjet
- ↑ "Ekonomisk historia - Ryssland och Sovjet" Sidan 383ff
- ↑ "Ekonomisk historia – Ryssland och Sovjet" Sidan 383
- ↑ Jakobson 2001, s. 78.
- ↑ Jakobson 2001, s. 79.
- ↑ Jakobson 2001, s. 79.
- ↑ Jakobson 2001, s. 79.
- ↑ 36,0 36,1 Nationalencyklopedin: "Tolfte bandet", 1995 Uppslagsordet "Lenin" sidan 214, 215
- ↑ Jakobson 2001, s. 81.
- ↑ "Vad varje svensk bör veta, Bonnier/Alba" uppslagsordet Sankt Petersburg sidan 176
- ↑ Prismas Nya Uppslagsbok - uppslagsordet Leninorden sidan 419
- ↑ Prismas Nya Uppslagsbok - uppslagsordet Leninpriset sidan 419
Litteratur
- Pierre Vidal-Naquet: "Atlas över mänsklighetens historia Bonnier/Fakta" Eskilstuna 1991. ISBN 91-34-51102-4
- Hirsh, Jr. Örnberg, Kett med flera: "Vad varje svensk bör veta, Bonnier/Alba" Borås 1995. ISBN 91-34-51725-1
- Poulsen, Henning: "Bra böckers världshistoria". Bokförlaget Bra Böcker, band 13, Från krig till krig. 1982. ISBN 91-86102-95-8
- Pedersen Kai : "Forums - När hände vad?". Stockholm, 1983 ISBN 91-37-08214-0
- Kinder H, Hilgemann W: "Tidens Världshistoria". Stockholm, 1987 ISBN 91-550-3319-9
- Söderberg Margareta mfl, "Bonniers - Krönika över 20:e århundradet" Stockholm, 1988. ISBN 91-34-50930-5
- Alm Martin mfl, "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" Stockholm, 2008. ISBN 978-91-977117-5-3
- Bladh Mats, : "Ekonomisk historia - Studentlitteratur" Lund, Sverige 1995. tryckt år 2000 ISBN 91-44-47241-2
- Torbacke Jarl, Bjöl Erling : "Bonniers - Världshistoria band 16 - Den stora katastrofen" Otava, Finland 1986. ISBN 91-34-50105-3
- Prismas Nya Uppslagsbok, Bokförlaget Prisma ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995.
- Lilla Focus, Lexikon i fickformat, Stockholm
- Nationalencyklopedin: "Artonde bandet", 1995. ISBN 91-7024-619-X
- Stefan Lindgren: Lenin. Stockholm, 1999 Fischer & co. ISBN 91-7054-883-9
Se även
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Vladimir Lenin
- Wikimedia Commons har media som rör Vladimir Lenin
- Lenin Internet Archive - en omfattande sida med Lenins skrifter, biografi och fotografier.
- N. K. Krupskaya's Reminiscences of Lenin (N. K. Krupskayas minnen av Lenin)
- Impressions of Soviet Russia - av John Dewey
- Biografi från Spartacus Educational
- Vladimir Lenin i Libris (auktoritetspost)
| Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren |
Sovjetunionens ledare 1917-1924 |
Efterträdare: Josef Stalin |
| Företrädare: Aleksandr Kerenskij premiärminister i den provisoriska regeringen |
Ordförande i folkkommissariernas råd 1917-1924 |
Efterträdare: Aleksej Rykov |
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}