Röd terror
Från Rilpedia
Röd terror är en beteckning på terrortaktik från röda sidan i inbördeskrig som har politiska motsättningar som grund. Den röda sidan åsyftar oftast revolutionärer eller socialister. Friedrich Engels beskrivning av revolution pekar på terror:
| ” | En revolution är utan tvivel den mest auktoritära sak som finns, en handling varmed en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti som segrat måste hävda sin makt med hjälp av den skräck som dess vapen inger hos de reaktionära. | ” |
|
— Lenin 1964, s. 82 |
||
Innehåll |
Frankrike
Termen "röd terror" användes för första gången under franska revolutionen för att beteckna det terrorvälde som förekom under jakobinerna.
Finland
När finska inbördeskriget startade den 27 januari 1918 vaknade den röda terrorn mycket snabbt: under de fem sista januaridygnen kunde man i hela landet räkna till 88 mordgärningar. Hur man ville rubricera händelserna är en smaksak. Det var i alla fall fråga om att döda obeväpnade eller försvarslösa människor. Under februaris sista hälft sjönk siffrorna ganska kraftigt och fortsatte att sjunka ända till den vecka som började den 9 mars. De följande tre marsveckorna nådde terrorn sin högsta nivå och krävde mindre än 50 offer per vecka.[1]
Den röda terrorns totalfördelning länsvis:
| Län | Antal | Procent |
|---|---|---|
| Nylands län | 403 | 24,5 |
| Åbo och Björneborgs län | 269 | 16,3 |
| Tavastehus län | 430 | 26,0 |
| Viborgs län | 438 | 26,6 |
| Summa | 1649 | 100,0 |
De viktigaste massmorden:[2]
| Tidpunkt | Plats | Antal | Terrorns offer |
|---|---|---|---|
| 31.1. | Kangasala | 17 | Tillfångatagna skyddskårister |
| 1.2. | Vichtis | 18 | Norrfarare |
| 4.2. | Oripää | 9 | Norrfarare |
| 6.2. | Björneborg | 11 | Norrfarare |
| 10.3. | Norrmark | 16 | Tjänstemän vid A. Ahlström Oy |
| 14.-15.4. | Tyrvis | 9 | Fängslad lokalbefolkning |
| 20.4. | Kuurila-Iittala | 23 | Studenter mördas på ett tåg |
| 22.4. | Riihimäki | 10 | Fängslad civila från olika delar av landet |
| 24.4. | Sääksmäki | 14 | Tvångsarbetande fångar från Valkeakoski |
| 25.4. | Villmanstrand | 25 | Krigsfångar |
| 27.28.4. | Viborg | 30 | Fångar i Viborgs länsfängelse |
Helt utanför denna statistik finns de som i den officiella statistiken betecknas som "röda dödade av röda". Antalet sådana var totalt 99. Även denna kategori betyder något eftersom den speglar tidsandan. Vad fanns inte bakom denna statistik: kriminalitet, hämnd på klassförrädare, misstag mm. Terrorstatistiken visar att det gått inflation i värdet på ett människolivs integritet. Detta ingår som en del i alla krig men fr.a. gäller det i inbördeskrig.[3]
Den röda terrorns sociala och yrkesmässiga fördelning:
| Yrke | Antal | Procent |
|---|---|---|
| Lantbrukare, hemmansägare | 610 | 37,0 |
| Arbetare, torpare, affärsbiträden, hantverkare m.fl. | 302 | 18,3 |
| Studenter, skolelever | 165 | 10,0 |
| Handelsmän, affärsmän | 99 | 6,0 |
| Tjänstemän, kontorister, kontorbiträden | 93 | 5,6 |
| Agronomer, jägmästare, fogdar, inspektorer | 89 | 5,4 |
| Poliser, landsfiskaler, domare | 77 | 4,7 |
| Ingenjörer, fabrikstjänstmän | 69 | 4,2 |
| Läkare, apotekare, officerare, redaktörer, lantmätare | 63 | 3,8 |
| Präster, klockare, folkskollärare | 30 | 1,8 |
| Obestämda, dock mest lantbrukare och arbetare | 52 | 3,2 |
En klar nedgång i antalet våldsaktioner ägde rum redan i mitten av fabruari och fortsatte fram över mars månad. Men i april blossade terrorn upp igen och nådde sin högsta topp i slutet av månaden. När den slutliga kapitulationen var ett faktum upphörde också all terror omedelbart. Ett undantag fanns: i Kymmenedalen höll en svag motståndsfront ut till den 5-6 maj och där fortsatte också terrorn. Sammanlagt omfattar denna slutperiod (1 april-6 maj) 697 mord. DEt tycks som om hämndlystnanden hade varit en viktig drivkraft. Civilbefolkningen blev också offer i mycket högre utsträckning än i början av kriget. Talrika massmord på fångar, där mördarna inte hade någon personlig eller lokal kännedom om sina offer, satte sin prägel på terrorn.[4] Det största massmordet ägde rum på Viborgs länsfängelse natten mellan den 27 och 28 april. Då miste 30 personer livet vid en slaktföreställning". Offren var "politiska" fångar. De bestod av några av Viborgs borgerliga styresmän, några av Ryssholmens färdmän samt några kriminella fångar.[5]
Ryssland
Mordet på tsarfamiljen
Den röda terrorn förknippas med den ryska revolutionen och det ryska inbördeskriget. Terrorn i Ryssland är också sinnebilden för den röda terrorn. "Den borgerliga statens avlösning genom den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution."[6] Det främsta dådet för bolsjevikernas terror var tsar Nikolaj II och hans familj. Efter fredsavtalet i Brest-Litovsk började bekymren för bolsjevikledningen eftersom avtalet hade framkallat våldsam mitvilja mot regimen och väckte farhågor om en monarkistisk restauration.[7] Han fick inte förvandlas till en symbol för motståndet mot bolsjevikerna vid en tidpunkt när deras situation var ytterst prekär. För att undvika detta beslöt Lenin att avrätta tsaren. Tjekan, som utförde morden, hade bildats den 20 december 1917, innan det förekom vare sig någon utländsk intervention eller organiserad inhemsk opposition, och kom att stå för mycket av massavrättningarna. Jakov Jurovskij ger en bild av vad som hände den 17 juli 1918 i Ipantievs hus i Jekaterinburg:
| ” | När vår grupp kom in berättade jag för tsarfamiljen att på grund av att dera släktingar fortsatte sin offensiv mot Sovjetryssland hade Uralsovjetens exekutivkommitté beslutat att skjuta dem. Nikolaj vände ryggen mot vår grupp och såg på sin familj. Sedan liksom tog han sig samman, vände sig om och frågade: 'Vad då? Vad då?' Jag upprepade snabbt vad jag sagt och befallde gruppen att göra sig redo. Medlemmarna av gruppen hade i förväg instruerats om vem som skulle skjuta vem och sikta direkt på hjärtat, för att undvika onödigt mycket blod och få det snabbt avslutat. Nikolaj sa ingenting mer. Han vände sig på nytt mot sin familj. De andra ropade några osammanhängande meningar. Allt detta varade i några sekunder. Sedan inleddes skjutandet, som tog bara två eller tre minuter. Jag sköt Nikolaj på fläcken. | ” |
|
— Pipes 2001, s. 251 |
||
Den unge Alexej, som låg på golvet i en blodpöl men fortfarande andades, avlivades av Jurovskij med två skott i huvudet. Hela s.k. proceduren tog 20 minuter. Kropparna kördes bort i en lastbil till en tidigare utvald plats. Där kläddes de av, varunder man upptäckte stora mängder diamanter som tre av flickorna hade insydda i kläderna. Man hällde svavelsyra och fotogen över kropparna och bärnde dem sedan. Kvarlevorna begravdes i en grund grav som inte upptäcktes förrän 1989.[8]
Massterror
Mot bakgrund av de tiotusentals liv som Tjekan kom att utkräva under åren som följde på tragedin i Jekaterinburg, och de miljoner som Tjekans efterträdare mördade, framstår 11 fångars död inte som någon uppseendeväckande händelse. Ändå har massakern en djup symbolisk innebörd, enligt Richard Pipes.[9]
Ett politiskt parti som i fria val hade fått mindre än en fjärdedel av rösterna, som behandlade som fiender varje individ eller grupp som vägrade att erkänna dess rätt att regera och genomföra de mest uppseendeväckande samhälleliga och ekonomiska experiment, som på förhand betraktade nio tiondelar av befolkningen - bönder och bourgeoisien - som klassfiender, ett sådant parti kunde inte regera i samförstånd utan måste ständigt använda terror, enligt Pipes. Terrorn var inbyggd i själva arbetssättet och målen hos bolsjevikregimen, och av detta skäl varade den under hela dess existens, till skillnad från dess jakobinska förebild, som varade i bara ett år.
Trots att Lenin föredrog att styra terrorn från kulisserna och lät underlydande underteckna de vederbörliga besluten, var det han personligen som fattade alla de grundläggande besluten. Han var i själva verket så illa tvungen att gång på gång driva på sina motvilliga bundsförvanter och underlydande så att de satte sig över sina skrupler och agerade med "skoningslös" brutalitet.[10] Det första steget i införandet av massterror var att man avskaffade lagen och ersatte den med något som kallades "revolutionärt samvete". Sovjetryssland var, enligt Pipes, den första stat i historien som förklarade lagen olaglig.[11]
Politiska brott handlades av revolutionstribunaler, som införts i november 1917 efter förebilden hos inrättningar med liknande namn under franska revolutionen. Kategorin "politiska brott" omfattade en stor mängd olika ekonomiska aktiviteter som uppfattades som stridande mot statens intressen. Domarna, som hade makt att utdöma dödsstraff, behövde inte ha någon formell utbildning, utan det räckte om de var läs- och skrivkunniga. Domstolarna förvandlades till terrorinrättningar. 1922 sade Lenin när han slutligen gav Sovjetryssland en kriminallagstiftning att den kommunistiska rättsskipningens uppgift var att sörja för ett "rättfärdigande av terror... Domstolen ska inte avlägsna terror.. utan ge den innehåll och legitimering...".[12]
Egentlig röd terror
Vid sidan av dessa psedodomstolar fanns Tjekan, som rekryterades bland samhällets utstötta element. Den hade skapats i det uttryckliga syftet att genomföra terrorpolitik enligt dekretet "Det socialistiska fäderneslandet är i fara", som beordrade avrättningar för flera kategorier opreciserade brott. Namnet för Tjeka var en förkortning av "Extraordinära kommissionen för kamp mot kontrarevolution och sabotage". Efter ett mordförsök på Lenin den 30 augusti 1918 blev dess despotiska maktbefogenheter totalt obegränsade. Eftersom mordförsöket sammanföll med mordet på den lokale tjekachefen i Petrograd, drog bolsjevikerna slitsatsen att de stod inför en organiserad terrorvåg. För att omintetgöra den inledde de en kampanj med "röd terror". Två dekret utfärdades den 4 och 5 september. Citatet nedan är av den 4:e:
| ” | Alla högersocialistrevolutionärer som är kända för lokala sovjeter måste omedelbart arresteras. Det är nödvändigt att ta talrik gisslan från bourgeoisien och officerarna. I fall av minsta försök till motstånd eller oro bland vitgardistkretsar måste man omedelbart genomföra massavrättningar... Inte den minsta tvekan, inte den minsta obeslutsamhet i tillämpningen av massterror. | ” |
|
— Pipes 2001, s. 261 |
||
Dekretet av den 5 september beordrade att "klassfiender" skulle inspärras i koncentrationsläger och att alla med förbindelser med vitgardistorganisationer" omgående skulle avrättas. Tjekan och dess lokala avdelningar började omedelbart ta och skjuta gisslan. I Petrograd gav Zinovjev order om en massavrättning av 512 personer som tagits gisslan, huvudsakligen sådana med anknytning till tsarregimen. I Moskva avrättade Feliks Dzerzjinskij flera ministrar från tsartiden. Märkligt nog avrättades inga socialistrevolutionärer, trots att de anklagatsför att ligga bakom mordförsöket. I början av 1919 inställdes den egentliga röda terrorn, men praxisen att ta gisslan, genomföra summariska avrättningar fortsatte. 1920 hade Sovjetryssland hunnit bli en verklig polisstat i den betydelsen att säkerhetspolisen, som i praktiken var en stat i staten, spred sina tentakler överallt.
Hur många offer?
Den röda terrorn har många aspekter, men det viktigaste kanske är hur många offer det krävde. Deras antal kan inte bestämmas ens ungefärligt; uppskattningar varierar mellan 50.000 och 140.000. Richard Pipes menar att medan offren för jakobinerna räknades i tusental kostade Lenins terror livet för tiotusentals människor. Offren för nästa terrorvåg under Stalin skulle komma räknas i miljoner.[13]
Ungern
Spanien
Röda terrorn i Spanien (spanska: Terror Rojo en España) syftar på våldshandlingar förövade av spanska republikaner under spanska inbördeskriget (1936-1939). Den spanska röda terrorn innebar att kloster och kyrkor brändes och att cirka 6800 präster mördades. Ärkebiskopen och historikern Antonio Montero Moreno hävdar att förföljelsen av Katolska kyrkan hade planlagts in i minsta detalj innan inbördeskriget bröt ut.
Referenser
Noter
- ↑ Paavolainen 1986,s. 56
- ↑ Paavolainen 1966, s. 149
- ↑ Paavolainen 1986, s. 56
- ↑ Paavolainen 1986, s. 72ff
- ↑ Paavolainen 1986, s. 79
- ↑ Lenin 1964, s. 33
- ↑ Pipes 2001, s. 248
- ↑ Pipes 2001, s. 252
- ↑ Pipes 2001, s. 253
- ↑ Pipes 2001, s. 256
- ↑ Pipes 2001, s. 257
- ↑ Pipes 2001, s. 258
- ↑ Pipes 2001, s. 266
Litteratur
- Lenin, V. I., Staten och revolutionen (1964)
- Paavolainen, Jaakko, Poliittiset väkivaltaisuudet Suomessa 1918, I (1966)
- Paavolainen, Jaakko, Röd och vit terror (1986)
- Pipes, Richard, Den ryska revolutionen (2001)
