Carl Lindhagen
Från Rilpedia
Carl Albert Lindhagen, född 17 december 1860, död 11 mars 1946, jurist och politiker; borgmästare i Stockholm 1903–1930, riksdagsledamot (andra kammaren 1897–1917, första kammaren 1919–1940). (-1900 Folkpartiet, 1900-1907 Liberala samlingspartiet, 1909-1917 Socialdemokraterna, 1917-1921 Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti, 1923- Socialdemokraterna)
Son till Albert Lindhagen och bror till Anna Lindhagen.
Innehåll |
Karriär
Carl Lindhagen var juridisk rådgivare åt exekutorerna av Alfred Nobels testamente, Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist, 1897-1899 och sekreterare i Nobelkommittén 1899.
Politisk karriär
Carl Lindhagen invaldes 1897 i riksdagens andra kammare för Stockholms stads valkrets och anslöt sig då till den liberala partigruppen folkpartiet. Han engagerade sig tidigt för att skydda småbrukare i Norrland mot bolag som köpte jord. Hans arbete ledde till bildandet av Norrlandskommittén, där han blev ledamot. Han arbetade också för samernas rättigheter.
Folkpartiet uppgick år 1900 i liberala samlingspartiet, där Lindhagen snart blev en ledande företrädare för vänsterfalangen. De gick emot partiledningen och statsminister Karl Staaff i flera viktiga frågor under Staaffs första regeringsperiod.
Carl Lindhagen lämnade 1907 liberalerna och betecknade sig som vänstervilde, innan han efter lång tvekan 1909 gick med i socialdemokraterna. Även i sitt nya parti blev han obekväm för partiledningen och kom att tillhöra detta partis vänsterfalang. Han medverkade 1912 till att bilda Socialdemokratiska vänsterföreningen inom partiet.
Han deltog 1917 i bildandet av Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV, i riksdagen företrätt av socialdemokratiska vänstergruppen), där hans idéer i början hade en del anhängare, men snart trängdes undan av en marxist-leninistisk linje. Lindhagen tillhörde vid partikongressen 1921 den minoritet som inte ville godkänna antagandet av de 21 så kallade Moskvateserna, som ställde partiet under sovjetisk kontroll, och namnbytet till Sverges kommunistiska parti (Sektion av Kommunistiska Internationalen). Under riksdagen 1922 betecknade han sig som vänstersocialistisk vilde men återgick 1923 till socialdemokratiska vänstergruppen, innan han senare samma år tog steget tillbaka till socialdemokraterna.
I början av 1918 deltog han i en resa till Petrograd, den unga ryska republikens huvudstad, tillsammans Zeth Höglund, Karl Kilbom och bankdirektör Olof Aschberg. Denna resa har han skildrat i boken I revolutionsland (1918).
År 1919 blev Carl Lindhagen ledamot av första kammaren för Västernorrlands län och förblev ledamot fram till 1940. Under åren 1903-1909 och 1910-1942 var han dessutom ledamot av Stockholms kommunfullmäktige. Under sin tid som riksdagsledamot väckte han hela 1 011 egna motioner.
Politisk inriktning
Carl Lindhagen var särskilt engagerad i frågor som rörde jordbruk, kvinnors rättigheter, fred och internationella relationer.
Som socialdemokrat bidrog han till att förändra partiets jordbrukspolitik från en marxistisk inriktning till en mer småbrukarvänlig. Han var i dessa frågor influerad av Henry Georges idéer om jordvärdebeskattning (georgismen).
Liksom systern Anna Lindhagen var Carl Lindhagen starkt engagerad i frågan om kvinnans politiska rösträtt. Han arbetade också mot diskriminering av kvinnor i arbetslivet. I en del kvinnorättsliga frågor var han före sin tid och till och med radikalare än den samtida kvinnorörelsen, inklusive Fredrika-Bremer-förbundet där han var medlem.
I freds- och försvarsfrågor intog Lindhagen en antimilitaristisk ståndpunkt. Han engagerade sig också för utökat internationellt samarbete och förespråkade bland annat införande av internationell rättsskipning och ett internationellt hjälpspråk.
Han var också en mycket engagerad republikan och motionerade flera gånger om att avskaffa monarkin. Vid arbetartåget, som 1914 demonstrerade till stöd för den dåvarande regeringen Staaff som ett svar på bondetåget och kung Gustaf V:s agerande under borggårdskrisen, var Lindhagen en av dem som utropade "Leve republiken!" Han blev då observerad av en poliskonstapel och dömdes till 100 kronor i böter för förargelseväckande beteende. Böterna betalades genom en landsomfattande ettöresinsamling.
Lindhagen var en självständig och egensinnig politiker som beskrev sin ideologi som "humanism". Han var influerad av österländsk filosofi, särskilt konfucianismen. Han ansåg att socialismen var alltför ensidigt materialistisk och behövde tillföras "andliga värden". Genom sitt engagemang för landsbygden och kritik mot industrialismen var han en föregångare till senare tiders miljörörelser.
Arkiv
Carl Lindhagens omfattande personarkiv förvaras i Stockholms stadsarkiv.
Litteratur
- Johannes Lehmann, Carl Lindhagen (Köpenhamn 1960)
- Torbjörn Lundqvist, Industrialismens kritiker: Utopism, ämbetsmannaideal och samvetspolitik i Carl Lindhagens ideologi (Uppsala 1995)
- Tvåkammarriksdagen 1867-1970, band 1 (Almqvist & Wiksell International 1988)
