Från Rilpedia

Enköping Siffrorna avser orten
Läge	59°38′N 17°06′O / 59.633, 17.1
Landskap	Uppland
Län	Uppsala län
Kommun	Enköpings kommun
Församling	Enköpings församling
Folkmängd(2005)	20 204
Area(2005)	1 044 hektar
Befolknings- och arealfakta från SCB[1] (uppdaterad 10 maj 2008)

Enköping är en tätort (stad) i Uppland och centralort i Enköpings kommun, Uppsala län. Med sina 20 204 invånare är det länets näst största tätort (näst efter Uppsala och följt av Bålsta) och den 57:e största i Sverige. Enköpings kommun har 38 486 invånare och av dessa lever cirka 50 procent inom tätorten. Enköping är beläget längsmed E18 och Mälarbanan vid Mälarens norra strand. Enköpingsån rinner genom orten. En synonym för Enköping har tidigare varit Pepparrotsstaden och kallas idag också för Sveriges närmaste stad.

Innehåll 1 Historia 1.1 Tidig historia 1.2 1100- och 1200-talet 1.3 1400- och 1500-talet 1.4 1600- och 1700-talet 1.4.1 Stadsbranden 1799 1.5 1800- och 1900-talet 1.5.1 Befolkningsutvecklingen 1775-1880 1.5.1.1 Förebyggande sjukvård och industrialisering 1.5.1.2 Järnvägen kom till staden 1.5.2 Pepparrotsstaden 2 Kuriosa 3 Utbildning, hälsa och sjukvård 4 Enköping idag 5 Några personer från Enköping 6 Vägförbindelser 7 Källor 7.1 Litteratur 7.2 Fotnoter 8 Se även 9 Externa länkar

Historia

Enköpings stad (Enköpings uppstad) grundades nära Enköpingsåns utlopp i Svingarnsfjärdens innersta hörn, Stadsviken. Enköpingsåsen och den vik i Mälaren som möttes här i förhistorisk tid tros ha varit ett hinder i handels- och transportledet ännu under medeltiden. De omlastningar som troligen skedde här har antagits vara upphov till en handelsplats där människor till slut också började bosätta sig. Anledningen till denna bosättning kan dock ha föranletts av andra orsaker och Enköpings historia är fortfarande till större delen okänd.

Tidig historia

Afzeliiplan tros ha varit en marknadsplats under vikingatiden och ungefär där Stora Torget idag ligger, tros ha varit dåtidens plats för en hamn. Under århundraden har strandlinjen flyttas söder ut på grund av den postglaciala landhöjningen. För att visa på denna historiska och geografiska utveckling av strandlinjen, har gatukontoret i kommunen tillsammans med Enköpings museum, låtit rista in och måla linjer över gator och trottoarer i centrala delar av staden, med årtal för den aktuella strandlinjen. Omrking 1100- och 1200-talet låg strandlinjen nästan ett helt kvarter längre söderut i höjd med Westerlundska gården och ytterligare några sekler senare nästan i nivå med nuvarande Ågatan. Landhöjningen gjorde successivt att sundet eller den så kallade Stadsviken krympte allt mer och utgjorde på 1500- och 1600-talet förlängningen av Enköpingsån som då nätt och jämt var segelbar. Ån var i nedre delen av staden tidigare delad i två grenar, varav den västligare numera endast är en bäck som från Munksundskällan rinner ut i ån.^[2]

1100- och 1200-talet

En prost i Enköping vid namn Walterus omnämns i ett av ärkebiskop Stefan utfärdat förlikningsbrev från 1164-1167 (Walterus prepositus de enescopinge). Denna handling är för övrigt Sveriges äldsta bevarade skrifthandling. Det äldsta bevarade brevet med stadsprivilegier för Enköping utfärdades först den 14 april 1413 av kung Erik av Pommern men möjligen kan privilegier ha tilldelats staden tidigare då ärkebiskop Jarler i ett brev skrivet i början av 1250-talet nämner borgare i Enköping. Dessa privilegier kan ha förstörts vid någon av de bränder som härjat staden. Enköping härjades av stadsbränder 1389 (vitaliebröderna härjade staden), 1572, 1609 och den sista 1799.

På Tryggön, senare Klosterön, kom år 1250 ett franciskanerkonvent att bildas. I ett kungligt brev från 1530 uppmanar Gustaf I franciskanermunkarna att klostret skulle skötas som ett hospital för fattiga spetälska. Hospitalets funktion flyttades administrativt mellan Stockholm och Enköping beroende på var man ansåg att det behövdes bäst och under 1430-talet slutligen med placering i Stockholm och klosterverksamheten kan ha upphört helt omkring 1540 möjligen beroende på reformationen. Byggnationen kom att rivas under 1600-talet och hade under denna tid hade använts som krutbruk och innan dess salpetersjuderi och tegelbruk och ön har även kallats Salpeterholmen. En större undersökning med många fynd gjordes här 1929-1931 och är idag en plats som fått namnet Klosterparken.

1400- och 1500-talet

Under denna period var Enköping en viktig handelsstad. Man bedrev handel med Västmanland och Dalarnas bergslager vilkas produkter sedan skeppades vidare till Stockholm och Södertälje och var av stor vikt för den svenska krigindustrin. Enköping var då gynnsamt som utskeppningshamn i Mälaren då en vik gick från sagda sjö långt upp i staden. Handeln med järnvaror blev mindre och mindre gynnsam under senare delen av 1500-talet då landhöjningen gjort att stadsviken krympt och till slut gjort den knappt segelbar.

I slutet av 1500-talet drabbades också Enköpings stad och landsförsamlingen hårt av pestens framfart. Vid denna tid kan befolkningsmängden varit rätt ansenlig. En anteckning från äldre tid uppger att pesten år 1580 skulle ha tagit livet av sammanlagt 6000 människor i staden och landsförsamlingen tillsammans. Denna siffra ger skäl att vara kritisk mot detta då siffran var dubbelt det antal personer som staden och landsförsamlingen tillsammans inhyste i mitten av 1800-talet och 3/5 av vad själva huvudstaden förlorade vid samma tid.

År 1572 drabbades staden av en eldsvåda som skall ha förstört en del av staden samt Sankt Ilians kyrka. Kyrkan låg från år 1548 tillsammans med Sankt Olofs kyrka öde efter att Gustaf I i ett påbud bestämt att Vårfrukyrkan skulle betjäna utöver landsförsamlingen även själva staden. Vid denna tid var husen i staden ännu täckta med halm. Under reformationen drogs många av kyrkans gamla besittningar in till kronan, däribland franciskanerklostret som ombildades till sjukhus och sedermera till salpetersjuderi.

1600- och 1700-talet

I början av 1600-talet skulle Enköping uppleva sin sista tid som viktig handelsstad med Bergslagens järnprodukter. Under Karl IX:s tid sattes våg- och tullhus upp i staden och efter en ny eldsvåda 1609 skänkte samma kung sex lodjor från Stockholms flottstation för att liva upp handeln. Trots detta är det klart att järnhandelns betydelse minskade under denna period tack vare att stadsvikens bredd och djup minskade och hindrade många fartyg från att komma in till staden. Istället anlades en ny lastbrygga nedanför viken vid Haga slott och drog således bort näringen från själva staden. Efter 1611 inskränkte också Gustav II Adolf utförseln till huvudstaden och försökte dra om bergslagstrafiken till Västerås istället.

Borgarna i staden började istället utveckla agrara näringar såsom åkerbruk, boskapsskötsel och fiske. Under Drottning Kristinas tid 1632-1654 uppläts tomter och ny jord till dessa borgare. Bland de grödor som såldes till andra städer som Stockholm, Uppsala och Västerås kan nämnas morötter, bönskidor, kålrötter och persiljerötter. Vid början av 1700-talet kom också tobaksplanteringen till stånd och ett tobaksspinneri priviligierades år 1728. Enköpings första manufaktur kom till år 1753. Det var i november 1752 som fabriksgesällen Sahlström fick kungligt privilegium att anlägga ett ylleväveri i staden. Första året hade väveriet 8 lärgossar och 20 spinnerskor men minskade snabbt och Sahlström hade problem att rekrytera ny personal vilket gjorde att väveriet levde en tynande tillvaro. År 1766 upphörde, i och med mössornas maktövertagande, det statliga manufakturstödet och med det yllefabriken.

Stadsbranden 1799

Stadens sista stora brand inträffade år 1799. Det var den 23 augusti om morgonen klockan fyra som branden utbröt, i arvingarna till rådman Relunds gård vid Stora gatan, och kom att jämna stora delar av staden med marken och kom att medföra att stora ekonomiska värden som var viktiga för staden och dess invånare gick upp i rök. Handelsmannen Ekstedt som bodde på gården misstänktes snabbt för att ha orsakat branden. Han hade trassliga affärer och var försatt i konkurs. Han hade också innan branden gjort ohyggliga och rysvärda yttranden som ökade misstankarna mot honom som pyroman. Detta kunde aldrig bevisas men han bötfälldes ändå efter branden för att inte ha larmat om den i tid.

Branden orsakade materiella skador på drygt 36 000 riksdaler på fastigheter och nästan 17 000 riksdaler för annan egendom och flera skadades mer eller mindre allvarligt. Ingen skall dock ha mist sitt liv på grund av branden som ödelade hela 67 gårdar i framförallt Källroten och Bäckroten som drabbades allra hårdast.

Orsaken till att branden spreds så snabbt var att de flesta av husen var byggda i trä med tak av torv som brann väl om det väl fick fäste. Husen var också byggda tätt inpå varandra och på varje tomt fanns oftast även inklämda fähus, stall, brygghus, lider och bodar av olika slag. Man hade vid denna tid inte något effektiv brandförsvar att tala om, visserligen var egentligen hela stadens befolkning engagerad i den brandsläckningsorganisation som för varje rote leddes av en brandmästare och med yttersta ansvar av borgmästaren. Denna organisation skulle i olycksfall av brand ta hand om problemen men de verktyg man hade att tillgå, exempelvis enkla handsprutor, var oerhört primitiva.

Man var dock medveten om riskerna med en brand och man tog många försiktighetsåtgärder för att förhindra att en brand uppstod. Det fanns förbud emot att uppföra brandfarliga byggnader i staden såsom exempelvis badstugor och all hantering av eld var mycket reglerad. Bl.a. förbjöd man tobaksrökning på öppen gata och blev man påkommen med detta var straffet böter.

Många blev givetvis hemlösa men hjälpen fanns till hands efter branden. De allra flesta var mycket hjälpsamma och de rotar som hade klarat sig bäst, däribland Backroten, tog in och fyllde sina bostäder med hemlösa så ingen skulle behöva leva utan tak över huvudet. Man fick också ekonomiska bidrag genom insamlingar som gjordes i landets övriga städer och närbelägna herrgårdar och bondbyar försåg staden med säd, bröd, hö, ved och byggnadsmaterial. Totalt samlade man in 6000 riksdaler som skulle fördelas på de drabbade. Man tillsatte för detta en kommitté som skulle utreda var och ens behov av ersättning. Denna kommitté leddes av landshövdingen Wetterstedt.

Konsekvenserna av denna brand blev minst lika omfattande som själva branden. I september år 1799 på inrådan av landshövdingen drog man upp nya riktlinjer om hur de nedbrunna rotarna skulle återuppbyggas med ett nytt rätlinjeformat gatusystem. Man bestämde även att varje tomt skulle bebyggas med ett bestämt antal gårdar. Man ville bredda gatorna och minska trängseln och på så sätt fick man bukt med brandspridningsrisken och även de hälsoriskerna som fanns i och med trångboddhet. Man började nu också bygga husen av lera istället för trä. En ny stadsplan stadfästes i ett kungligt brev av Gustav IV Adolf i februari år 1800. Tack vare den nya stadsplanen fick nu staden ett mycket modernare utseende, likt en stad, som sedan flera århundraden och inpå 1700-talet mestadels liknat en förvuxen bondby.

1800- och 1900-talet

Under senare delen av 1800-talets första hälft påbörjades ett muddringsarbete av Enköpingsån som stod klart 1843. Detta möjliggjorde för mindre fraktfartyg att nå Enköping och lasta säd från spannmålsmagasinen vid hamnen. Muddringsarbeten har utförts även in på senare delen av 1900-talet.

Befolkningsutvecklingen 1775-1880

År	Folkmängd	Tillväxt i absoluta tal
1775	1 190
1780	1 297	107
1785	1 319	22
1790	1 226	-93
1795	1 173	-53
1800	1 139	-34
1805	1 174	35
1810	1 112	-62
1815	1 187	75
1820	1 189	2
1825	1 226	37
1830	1 206	-20
1835	1 177	-29
1840	1 309	132
1845	1 358	49
1850	1 413	53
1855	1 410	-3
1860	1 553	143
1865	1 694	141
1870	1 885	191
1875	2 059	174
1880	2 545	486

Denna tabell visar på en ökning av Enköpings befolkning på 105 år med nästan 114 procent. Befolkningsnivån stod i stort sett still under hela den gustavianska tiden (1772-1809).

Förebyggande sjukvård och industrialisering

Den ökning som skedde därefter i den så kallade konstitutionella ståndsförfattningens tid (1809-1866) och åren därefter kan härledas till två faktorer. Den första var att dödstalen sjönk från 1820-talet och framåt, som säkerligen var en direkt effekt av att fler barn överlevde smittkoppornas framfart, som mellan åren 1749-1800 tog 270 000 svenskars liv. Ett vaccin mot smittan hade tagits fram 1796 i England och den första vaccinationen gjordes i Sverige den 23 oktober 1801. År 1816 lagstiftade man som första land i världen att alla barn under två års ålder skulle vaccineras mot smittkoppor.

Den andra faktorn för befolkningsökningen var givetvis den industriella revolutionen i Sverige. Från 1840-talet och framåt ökade själva flyttningsöverskottet i Enköping och man räknar att industrialiseringen tog fart vid 1850-talet i Sverige. Allt fler flyttade in till staden och kunde här försörja sig på handel i och med den ökade efterfrågan av olika varor. Inflyttningen från annat än angränsande socknar var dock begränsad.

Järnvägen kom till staden

Från år 1875 till 1880 ökade befolkningen med nästan 24 procent som var klart avvikande från årsgenomsnittet sedan tidigare. Enköping var tidigare beroende av ångbåtstrafiken som var den enda möjligheten att ta sig relativt snabbt till eller ifrån andra orter vid Mälaren exempelvis Västerås och Stockholm. Denna trafik kunde användas mer effektivt från 1843 och framåt, tack vare muddringen av Enköpingsån, men var helt stängd under vinterhalvåret då isen låg på Mälaren.

Det stora genombrottet kom givetvis med järnvägen mellan Stockholm och Västerås som invigdes den 12 december 1876. På denna sträcka fanns Enköping med en ny och ståtlig järnvägstationsbyggnad. Detta gav möjlighet för godstrafik och resande att snabbt ta sig mellan orterna utmed banan. Man byggde även utmed banan en ny telegraflinje till Stockholm och postgången till och från huvudstaden förbättrades i och med att de nya stationshusen utmed banan fungerade såsom postkontor.

Pepparrotsstaden

Enköping kallades under många år pepparrotsstaden, av den anledningen att Enköping var en av de städer där mest pepparrot odlades. Från början var inte pepparroten känd utan man kunde istället läsa i gamla dokument om alla grönsaker som odlades i Enköping, till exempel kål, lök, morötter, palsternacka, persiljerötter, rödbetor och även pepparrot. År 1865 kom skörden av pepparrot igång. Det sägs att det ska ha gått upp till närmare 30 000 kg. Pepparrotsodlingen upptog nästan 2/3 av grönsaksodlingen.

Det fanns två sätt att odla pepparrot. Det ena var att gräva ner en planka en bit under jorden så att pepparroten skulle stanna där och inte växa ner längre, för då bli den bara lång och smal. Det andra sättet var att man låter den växa ett tag och sen efter en stund drar man upp roten och lägger den horisontellt. Det var alltså en mycket krävande växt.

Man fraktade den mesta av pepparroten till Stockholm men den såldes även i Uppsala, Sala, Västerås och Örebro efter att järnvägen byggts, men den fraktades även med ångfartyg.

I början på 1900-talet började pepparrotsodlingen avta. Det var på grund av alla industrier som kommit till Enköping. De flesta unga fick jobb där, kvinnorna däremot arbetade istället på doktor Westerlunds mottagning och hjälpte till med alla hans hundratals patienter. Den sista stora pepparrotsodlingen låg vid Korsängen, det var omkring 1930. Men Josef Wallin anses vara den sista pepparrotsodlaren i Enköping.

Kuriosa

Staden hade från år 1971 egen tingsrätt men den gick, tillsammans med Tierps tingsrätt, upp i Uppsala tingsrätt den 28 november 2005.

Utbildning, hälsa och sjukvård

Inom Enköpings tätort finns sju kommunala skolor (Bergvretenskolan, Enöglaskolan, Munksundsskolan, Rombergaskolan, S:t Iliansskolan, Västerledsskolan, Korsängsskolan) och fyra privata grundskolor (I Ur och Skur Robinson, Enköpings Montessoriskola, Hindens skola, Kunskapsskolan), en gymnasieskola (Westerlundska gymnasiet), Kvalificerad yrkesutbildning (KY) samt Vuxenutbildningscentrum och Komvux.^[3]

Inom tätorten finns, utöver Enköpings lasarett, fem olika läkarmottagningar och vårdcentraler varav tre av dessa drivs i privat regi, ytterligare en övergår i privat regi från februari 2009.^[4]

Enköping idag

Enköping är känt för sina parker och går ibland under benämningen "parkernas stad", mycket tack vare den ryktbare f.d. stadsträdgårdsmästaren Stefan Mattsson arbeten med stadens 24 olika parker, grönområden och planteringar. Kommunen kallar Enköping för ”Sveriges närmaste stad”. Detta kommer av att man inom 12 mils radie når 38 städer.^[5] Enköping var tidigare känd för sina pepparrotsodlingar, och kallades då ofta ”Pepparrotsstaden”.

I Enköping ligger bland annat det militära förbandet Ledningsregementet (tidigare S1), här hade även Bahco Verktyg tillverkning av skiftnycklar fram till 2008 då produktionen flyttades till Spanien. Tidigare företag innefattar Bahco Ventilation (sedermera Stratos Ventilation och ABB Fläkt Produkt, Nordströms Linbanor.

Några personer från Enköping

• Johan Petter Johansson
• Örjan Englund
• Totte Wallin
• Ernst Westerlund (Enköpingsdoktorn)
• Åke Brolin
• Johan Hakelius
• Niclas Hävelid
• Tina Röklander
• Anders Dannvik
• Micke Littwold
• Anna Sjödin
• Leif Blomberg
• Pelle Törnberg
• Leif "Putt" Larsson

Vägförbindelser

• E18 österut mot Stockholm, och västerut mot Västerås, Örebro, Karlstad och Oslo
• Riksväg 55 söderut mot Norrköping och nordost mot Uppsala
• Riksväg 70 mot Borlänge och Idre i nordväst

Källor

Litteratur

• Troedsson, Ingegerd, Nyber, OH Lars, Gryse, Thore, Kobbe, Hans, Sandblom Sven, Historia om Enköpingsbygden, 2006
• Red. Stellan Dahlgren, Enköpings stads historia II - Från 1718 till 1950, 1979

Fotnoter

1. ↑ Statistik från SCB: Tätorter; arealer, befolkning 2005
2. ↑ Forna strandlinjer ritas ut - Enköpings historia som hamnstad uppmärksammas, artikel i Uppsala Nya Tidning, 14 maj 1998
3. ↑ Enköpings kommuns hemsida, 2008-10-27, http://www.enkoping.se
4. ↑ Landstinget i Uppsala läns hemsida, 2008-10-27, http://www.lul.se
5. ↑ http://www.lien.se/sidor/enkoping.htm

Se även

• Enköpings församling
• Enköpings järnväg
• Enköpingsån
• Munksundet
• Wikimedia Commons har media som rör Enköping
  Bilder & media

Externa länkar

• Enköpings kommuns officiella webbplats