Från Rilpedia

I början av år 1871 fick Enköpings befolkning veta att Stockholm-Westerås-Bergslagens Järnvägsaktiebolag hade bildats. Planerna var att sträckan skulle gå från Sedvalla eller Västerås via Bred-Sparsättra-Härkeberga-Litslena-Husby-Sjutolft och vidare mot Stockholm. Man var inte ett dugg intresserad av Enköping. Man ville undvika konkurrensen från ångbåtstrafiken mellan Enköping och Stockholm.

Enköpings befolkning ville bli en del av detta och gjorde allt de kunde för att få medverka. Rådstugan i Enköping meddelade bolaget att om de ville dra sträckningen genom Enköping så skulle staden gratis låta bolaget använda mark dessutom fri grustäkt i stadens grustag. Till deras besvikelse så imponerade inte erbjudandet på bolagsledningen, vilken ansåg att det skulle kosta mycket mer än så.

Då skickade Enköping kronofogde Wallin och handlare Östersund till Stockholm för att ha ett möte med bolagsledningen för att erbjuda aktieköp för 50 000 kr under förutsättningen att järnvägens sträckning ändrades så att den gick genom staden och de ville även att en station skulle byggas.

Enköping hade svårt att få ihop pengar till erbjudandet då stadens totala inkomst låg på 20 000 kronor detta år. Men förmögna enköpingbor erbjöd sig dessutom att själva köpa aktier i bolaget. Bolagsledningen gick med på det och på den vägen var det. Det enda kruxet var att man visste inte riktigt vart man ville placera järnvägen. Överingenjör Claes Adolf Adelsköld skickades till Enköping för att se runt vart den kunde tänkas vara. När han kom tillbaka föreslog han att järnvägen skulle gå från Fanna, över Korsängsfälten, förbi hamnen och så vidare mot Västerås. Eftersom järnvägens främsta syfte var att frakta gods så ansåg man att den skulle ligga vid hamnen då kunde man även dra nytta av ångbåtarna. Man var inte längre rädd för konkurrensen från båtarna.

Man hade haft problem med ekonomin, ett lån på 5 miljoner från staten blev avslaget av riksdagen. På grund av den bristande ekonomin erbjöd sig en affärsman vid namn Souilé från Parin att köpa hela företaget för 865 000 kronor. Men man tackade då eftersom de i bolagsledningen trodde att man skulle lyckas med projektet i alla fall.

Järnvägen kom att byggas genom staden och blev klar 1876. Den kallas nu Mälarbanan.

Källor

• Troedsson, Ingegerd, Nyber, OH Lars, Gryse, Thore, Kobbe, Hans, Sandblom Sven, Historia om Enköpingsbygden, 2006
• Mälarbanan - då och nu, 1997