Sveriges tron
Från Rilpedia
| Sveriges statsskick | |
 |
|
| Grundlagarna | |
|---|---|
| Regeringsformen | |
| Tryckfrihetsförordningen | |
| Yttrandefrihetsgrundlagen | |
| Successionsordningen | |
| Lagstiftande makt | |
| Riksdagen | |
| Riksdagens talman | |
| Verkställande makt | |
| Regeringen | |
| Statsministern | |
| Monarkin | |
| Myndigheterna | |
| Dömande makt | |
| Domstolsväsen | |
| Administrativ indelning | |
| Län | |
| Kommuner |
Sveriges tron är det kungliga ämbetet i monarkin Sverige och har i modern tid länge varit konstitutionellt. Innehavaren av Sveriges tron är landets statschef. Ämbetet är statligt och innehavaren benämns konung (oftast förkortat kung) eller drottning. Ämbetet är ärftligt i enlighet med successionsordningen. Sverige är samtidigt en representativ demokrati så att och det kungliga ämbetet framför allt har ceremoniella uppgifter. Sveriges tron räknas som det högsta ämbetet i Sverige och kungen har formellt sett den högsta militära och sociala rangen i landet. Sedan 1810 har successionsordningen stipulerat att Sveriges tron tillfaller ätten Bernadotte såsom landets kungahus, men sedan 1979 endast efterkommande till nuvarande kung.
Sveriges nuvarande kung är Carl XVI Gustaf.
Innehåll |
Historia
Monarkin i Sverige är en av de äldsta i världen.[1] Sverige har varit ett kungarike sedan förhistorisk tid. Under det första århundradet skrev historikern Cornelius Tacitus att svionerna (namnet är besläktat med "svear") hade en kung.[2] Fram till de historiska svenska kungarna (Erik Segersäll och framåt) är historien föga känd utöver vad som redovisas i sagalitteraturen, vilken anses vara otillförlitlig som historisk källa (se Svenska sagokungar). Antalet regenter har under den kända monarkins tid uppgått till fler än 70 personer som kan anges vid namn.[1]
Till en början hade den svenske kungen jämförelsevis liten makt; den begränsades till funktionerna hos en krigsledare, domare samt präst vid Uppsala tempel. Denna maktfördelning påvisas[källa behövs] av de tusentals runstenar som uppförts till minne av vanliga bönder och den samtidiga avsaknaden av krönikor över de svenska kungarna före 1300-talet. En lista av kungar lades till senare i Västgötalagen, och några runstenar anses kunna handla om kungar, Gs 11 om Emund den gamle, U 11 om Håkan Röde och U 861 om Blot-Sven. Kungens makt stärktes avsevärt i och med kristendomens införande under 1000-talet, så att Sveriges politiska makt under de följande seklerna kom att konsolideras hos detta ämbete.
Under medeltiden valdes svenska kungar av stormännen. Ibland var stormännen inte överens och därför[källa behövs] kunde flera kungar finnas (väljas) samtidigt i olika delar av landet. I Svealand skedde valen vid Mora stenar. Gustav Vasa införde arvkungadöme med agnatisk tronföljd, vilket innebär att den förstfödde sonen får ärva tronen. Detta infördes genom ett riksdagsbeslut i Västerås 1544. Under Gustav Vasas efterföljare kom makten att delas mellan riksdagen, riksrådet och monarken, fram till 1680, då kung Karl XI gjorde sig enväldig.
Efter Karl XII:s död följde den så kallade frihetstiden, då det kungliga enväldet upphävdes i lag och makten för första gången låg helt hos politiska partier (men utan folkval eller demokrati i modern mening). Monarkernas ställning var svag och landet styrdes till stor del av Sveriges riksdag. Perioden avslutades med att Gustav III — genom en statskupp — tillskansade sig utökad makt. I och med införandet av Förenings- och säkerhetsakten 1789 blev kungen närmast enväldig, även om riksdagen hade befogenhet att godkänna skatter. Denna ordning kvarstod fram till Gustav IV Adolfs avsättning år 1809. 1809 års regeringsform avslutade alltså detta kungliga envälde, och sedan dess har den svenske monarkens makt minskat. Kungen hade kvar några politiska befogenheter fram till parlamentarismens genombrott vid tiden för första världskriget. Kungens personliga hantering av Borggårdskrisen år 1914 anses vara det sista reella försöket till en mer betydelsefull maktutövning från Sveriges tron.
Formellt sett hade kungen maktbefogenheter ända fram till 1975, då nya regeringsformen trädde i kraft. Sedan dess har kungahuset huvudsakligen tjänstgjort i ceremoniella uppdrag. 1980, tre år efter prinsessan Victorias födelse år 1977, ändrades successionsordningen så att Sverige tillämpar full kognatisk tronföljd. Victoria blev därmed kronprinsessa och Sverige det första landet i världen att införa lika rätt till tronen för både kvinnliga och manliga tronföljare.[3] Lagen gäller sedan prins Bertils död endast Carl XVI Gustafs ättlingar. Prins Carl Philip, som redan hade fötts som kronprins 1979, flyttades för den nya ordningens skull ned till andra plats i tronföljden.
Monarkens uppgifter
.jpg)
Monarkens uppgifter regleras av grundlagen. Med 1974 års regeringsform, som godkändes av Gustaf VI Adolf under hans sista levnadsår, avskaffades Riksrådet även formellt, och den svenske statschefen-monarken avstår från nästan alla de tidigare grundlagsenliga befogenheterna. Många av monarkens tidigare politiska uppgifter fördes över på riksdagens talman. Lagförslag i Sverige blir således till lag utan kungens godkännande. Statschefen har emellertid några politiska uppgifter kvar, såsom att vara ordförande i utrikesnämnden. Enligt regeringsformen och riksdagsordningen har konungen följande uppgifter:[3]
- "Konungen är rikets statschef" (så stadgas i regeringsformens 1 kapitel 5§) som sådan skall han representera Sverige och vara en samlande symbol för nationen.
- Han leder den särskilda konselj som sammanträder vid regeringsskifte, liksom de regelbundna så kallade informationskonseljerna med regeringens ledamöter.
- Han öppnar årligen riksmötet.
- Han är ordförande vid sammanträden med Utrikesnämnden. Utrikesnämnden utses av riksdagen och samråder med regeringen om de viktigaste utrikesfrågorna.
- Han är främste representant för den svenska försvarsmakten och innehar försvarsgrenarnas högsta grader. Dessutom är han hederschef för vissa militära enheter.
- Såsom som rikets främste representant i förhållande till andra länder ackrediterar Kungen utländska ambassadörer. Han undertecknar också de svenska ambassadörernas kreditivbrev.
Statsbesök som kungen avlägger i andra länder anses ha stor betydelse för Sveriges förhållanden till omvärlden, liksom utländska statschefers besök i Sverige som kungen är värd för.
Kungens ställning
Under utlandsvistelser eller i händelse av sjukdom, ersätts kungen av en tillfällig riksföreståndare. Såsom sådan fungerar i första hand en medlem av kungahuset som fyllt 18 år och är arvsberättigad till tronen.[3] Liksom ett flertal andra politiska makthavare i Sverige har kungen allmän åtalsimmunitet. I regeringsformens femte kapitels sjunde paragraf står:
| ” | Konungen kan ej åtalas för sina gärningar. Riksföreståndare kan ej åtalas för sina gärningar som statschef. | ” |
Statschefen kan följaktligen inte åtalas för sina gärningar utom i civilrättsliga frågor.[4] Förändringar av statschefens ställning kan endast ske genom en grundlagsändring, det vill säga genom två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval.
Kungahuset finansieras med skattemedel från svenska staten. Anslagen till kungen kallas för apanage och beloppen beslutas av riksdagen. Kostnader för denna – exklusive de Kungliga Slotten som går på separat budget – uppgick år 2005 till 48 miljoner kronor.[3]
Kungen är numera skyldig att betala skatt och i likhet med andra svenskar har kungen och hans familj rösträtt. Av hävd och opolitisk konsekvens har han och hans familj avstått från att använda rätten att rösta. Det finns ingen regel om att kungen inte får uttala sig i politiska frågor, men en väletablerad norm inom svensk politik innebär att han inte uttalar sig om eller tar ställning till sådant. När kungen eller drottningen (hans maka) har gjort uttalanden i samhällsfrågor har detta ofta lett till negativ kritik i media, men utan någon större effekt på deras popularitet enligt mätningar som har gjorts vid dessa tillfällen.
Fullständig titel
En förenklad titel som ibland användes i mindre formella sammanhang var Rex Sveciae eller Sveriges Konung. Den traditionella, fullständiga titeln för den svenska monarken har varit "med Guds Nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung"; eller på latin: Dei Gratia Suecorum, Gothorum et Vandalorum Rex. Ibland lydde den första delen av den latinska titeln Svionum eller Sveonum vilka avsåg svenskar (svear), inte Sverige. Andra titlar som ingick i den fullständiga titeln före ätten Bernadotte var: Storfurste av Finland, Hertig av Skåne, Estland, Lettland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kasjubien och Vendia, prins av Rügen, furste av Ingermanland och Wismar, Greve av Rhen, Hertig av Bayern, Jülich, Kleve och Berg. Under den Holstein-Gottorpska ättens innehav av Sveriges tron lades titeln arvinge till Norge till, liksom andra titlar som var kopplade till ätten. När Norge efter de napoleanska krigen ingick i personalunion med Sverige lades Norges konung till i kungatiteln. I äldre svensk stavning var titeln då Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung.
Denna traditionella fullständiga titel hade använts sedan etablerandet av det svenska arvkungadömet år 1544. Exempelvis började titeln Vendes konung användas då. Titeln Götes konung går tillbaka till Magnus Ladulås och Erik den Helige och även titeln Svea Konung härrör sig från den tidsperioden. Den senare delen ändrades på 1500-talet till Sveriges Konung, och denna förkortade version användes ofta. Kung Carl XVI Gustaf valde att vid sitt tillträde år 1973 formellt byta till denna enkla titel Sveriges Konung och avslutade därmed den urgamla traditionen med "Guds Nåde" och "Götes" och "Vendes".[5]
Opinion och frågan om republik
Den svenska grundlagen anses vara skriven på ett sådant sätt att republik kan införas "genom ett penndrag". Det vill säga att kungamakten skulle kunna avskaffas, exempelvis genom att kungens formella uppgifter tas över av riksdagens talman[källa behövs], utan att några större förändringar i Sveriges statsskick skulle behöva göras. Flera politiska partier och organisationer, till exempel Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Liberala ungdomsförbundet, har införandet av republik inskrivet i partiprogram eller åsiktsförklaringar. Vänsterpartiet är det enda parti som återkommande lägger motioner i Riksdagen om att avskaffa monarkin. Socialdemokraterna avstår från att driva införandet av republik på grund av vad som kallas frågans ringa betydelse[källa behövs] och den klara majoritet som enligt opinonsundersökningar vill behålla monarkin som statsskick. En annan organisation som vill avskaffa monarkin i Sverige är Republikanska föreningen. Det finns även några monarkistiska organisationer, såsom Rojalistiska föreningen.
Grunddragen i meningsskiljaktigheterna är, å ena sidan, att ärftligheten som enda grundval för tillsättning av befattningen som statschef är alldeles oförenlig med demokrati, och å andra sidan att personer som uppfostras för att fylla befattningen är lämpligast och har folkets demokratiska stöd i regelbundna opinionsmätningar.
I en opinionsundersökning från SIFO strax efter det uppmärksammade statsbesöket i Brunei 2004 ville 72 % av svenskarna behålla monarkin, medan 16 % ville införa republik. I januari 2005 visade en opinionsundersökning från TEMO att 80 % av svenskarna ville behålla monarkin, medan 16 % ville införa republik.
Tronföljdsordning
Successionsordningen eller tronföljden är den turordning i vilken ämbetet Sveriges tron skall föras vidare när statschefen avlider, avsätts eller abdikerar (avgår). Till skillnad från 1809 års regeringsform — den som gällde fram till 1975 — behöver riksdagen inte utse ett nytt kungahus, om ätten Bernadotte skulle dö ut. Om kungahuset utslocknar måste riksdagen utse en riksföreståndare och en vice riksföreståndare så att riksdagen kan få rådrum för att ta ställning till den framtida statsformen, om det ska vara ett nytt kungahus eller en annan typ av statsskick.[6]. Frågan om begreppet "ätten Bernadotte" kommer att definieras om, så att ätten inkluderar eventuella bröstarvingar till kronprinsessan även i kvinnligt led, kan bli betydelsefull i framtiden.
Nuvarande monark: Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf (sedan September 15, 1973), född 1946.
- Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, hertiginna av Västergötland,
konungens förstfödda barn 1977 - Hans Kunglig Höghet Prins Carl Philip, hertig av Värmland, son till konungen, född 1979
- Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, dotter till konungen, född 1982
Se även
- Lista över Sveriges regenter
- Alfabetisk lista över svenska kungligheter
- Genealogisk lista över svenska kungligheter
- Kronologisk lista över svenska kungligheter
- Grafisk tidsaxel över Sveriges regenter
- Svenska regenters valspråk
- Kungafamiljen
- Monark
- Regent
- Rojalistiska föreningen
- Republikanism i Sverige
- Monarki i Norge
Externa länkar
- www.kungahuset.se — Kungahusets webbplats
- www.repf.se — Republikanska föreningens webbplats
- www.rojf.se — Rojalistiska föreningens webbplats
Referenser
Noter
- ↑ 1,0 1,1 ”Monarkin och Kungl. Hovstaterna”. Kungliga Hovstaternas webbsidor. http://www.kungahuset.se/. Läst 18 februari 2009.
- ↑ ”Germania, Kapitel 44”. Tacitus Germania översatt av Per Persson. http://cornelius.tacitus.nu/germania/44.htm. Läst 18 februari 2009.
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 ”Monarkens uppgifter”. Kungliga Hovstaternas webbsidor. http://www.kungahuset.se/. Läst 18 februari 2009.
- ↑ Algotsson, sid 196.
- ↑ ”Kungl. Maj:ts kungörelse (1973:702) med anledning av konung Gustaf VI Adolfs frånfälle;”. Regeringskansliets rättsdatabaser. http://62.95.69.15/cgi-bin/thw?${HTML}=sfst_lst&${OOHTML}=sfst_dok&${SNHTML}=sfst_err&${BASE}=SFST&${TRIPSHOW}=format=THW&BET=1973:702$. Läst 18 februari 2009.
- ↑ Algotsson, sid 195.
Källor
- Algotsson, Klas Göran: Sveriges författning efter EU-anslutningen, SNS Förlag, Stockholm 2000. ISBN 91-7150-772-8.
|
||||||||||||||||||||||
