Augustus
Från Rilpedia
| Augustus | |
| Kejsar AugustusIMPERATOR•CAESAR•DIVI•FILIVS•AVGVSTVS Kejsar Augustus IMPERATOR•CAESAR•DIVI•FILIVS•AVGVSTVS |
|
| Regeringstid | 16 januari 27 f.Kr.– 19 augusti 14 e.Kr. |
|---|---|
| Ätt | Julisk-Claudiska ätten |
| Föräldrar | Biologiska föräldrar: Gaius Octavius Atia Balba Caesonia Adoptivfar: Julius Caesar |
| Gemål(er) | Clodia Pulchra -40 f.Kr. Scribonia 40 f.Kr.-38 f.Kr. Livia Drusilla 38 f.Kr.-14 e.Kr. |
| Barn | Biologiskt barn: Julia den äldre Adopterade: Gaius Caesar, Lucius Caesar, Tiberius |
| Företrädare | Gaius Julius Caesar |
| Efterträdare | Tiberius |
| Född | 23 september 63 f.Kr. Rom |
| Död | 19 augusti 14 e.Kr. Nola, Italia |
| Begravningsplats | Augustus mausoleum, Rom |
Augustus (latin: IMPERATOR•CAESAR•DIVI•FILIVS•AVGVSTVS), född som Gaius Octavius Thurinus 23 september 63 f.Kr. i Rom, död 19 augusti 14 e.Kr., efter adoption och fram till 27 f.Kr. känd under namnet Gaius Julius Caesar Octavianus (latin: GAIVS•IVLIVS•CAESAR•OCTAVIANVS), var den förste kejsaren av Romerska imperiet, och regerade från 27 f.Kr. till sin död 14 e.Kr. Hans regering inledde Principatet.
Den unge Octavianus blev adopterad av sin släkting Julius Caesar, och efterträdde därför denne, efter mordet 44 f.Kr. Året därefter grundade han tillsammans med Markus Antonius och Markus Aemilius Lepidus en militärdiktatur, känd som andra triumviratet. I egenskap av triumvir regerade Octavianus Rom och större delen av dess europeiska besättningar som autokrat, och tog den konsulära makten efter att konsulerna Hirtius och Pansa dött, och han själv återvaldes. Triumviratet krossades av inre strider mellan dessa tre regenter; Lepidus tvingades i landsflykt och Antonius begick självmord efter nederlaget mot Octavianus i slaget vid Actium 31 f.Kr.
Efter att andra triumviratet upplösts återupprättade Octavianus de yttre fasaderna av Romerska republiken, med den verkställande makten hos den romerska senaten, men i själva verket behöll han sin autokratiska makt. Det tog flera år att utarbeta ramverken för hur en republik skulle styras av en enda härskare, och resultatet blev Romerska imperiet. Till skillnad från diktatorskapet som Caesar och Sulla haft, var kejsarskapet aldrig en befattning; han avböjde att bli diktator när den romerska befolkningen "uppmanade honom att ta plats som diktator".[1] Augustus hade en mängd lagstadgade maktbefogenheter som hade givits honom livet ut av senaten, däribland tribunmakten, konsulbefogenheten, och censuren utan att i formellt hänseende vara vald till dessa ämbeten. Källorna till hans makt var en ekonomisk framgång och de tillgångar som han tagit i krig, upprättandet av beskyddsverksamhet och av patronage runt imperiet, lojalitet från åtskilliga militärer och krigsveteraner, auktoriteten som senaten givit honom i form av flera hedersbetygelser[2], och folkets respekt. Augustus kontroll över större delen av Roms legioner utgjorde ett väpnat hot som kunde användas mot senaten och gav honom möjlighet att blanda sig i senatens beslut. Genom hans förmåga att slå ner opposition i senaten med vapenmakt, blev senaten följsam mot hans upptornande ledarposition.
Augustus regering påbörjade en era av relativ fred, känd som Pax Augusta. Bortsett från fortsatta frontkrig, och ett års inbördeskrig om successionen till kejsardömet, var det fred runt Medelhavet i mer än två århundraden. Augustus utvidgade Romerska imperiets territorium, säkrade imperiets gränser mot klientstater, och slöt fred med Parthien med hjälp av diplomati. Han reformerade det romerska skattesystemet, utvecklade vägnät med ett officiellt kurirsystem, upprättade en stående armé (och en liten flotta), bildade praetoriangardet, och skapade en offentlig polis och styrkor i Rom. Staden återuppbyggdes till stora delar under Augustus; han skrev en förteckning över vad han uppnått, känd som Res Gestae Divi Augusti, vilken finns bevarad. Vid hans död förklarades han vara en gud av senaten, som skulle dyrkas av romarna.[3] Hans namn Augustus och Caesar upptogs av alla som efterträdde honom, och månaden Sextilis bytte officiellt namn till augusti till hans ära. Han efterträddes av sin styvson Tiberius.
I Bibelns Nya Testamente beskrivs hur Augustus utfärdar en order om hur hela världen (det vill säga hela romerska riket) skall skattskrivas, se Lukasevangeliet 2:1. År 6 e.Kr. blev det Betlehems tur att skattskriva sig så Jesus kan egentligen ha fötts 6 e.Kr.
Innehåll |
Uppväxt
Augustus föddes i Rom (eller Velletri) år 63 f.Kr. med namnet Gaius Octavianus.[4] Hans far, med samma namn, tillhörde en respekterad men oansenlig släkt från riddarståndet och hade varit guvernör i Makedonien.[5][6] Strax efter Augustus födelse gav fadern honom hans cognomen Thurinus, troligen till åminnelse av sin seger vid Thurii över slavar som hade gjort uppror.[7] Hans mor Atia var systerdotter till Julius Caesar. Octavianus tillbringade sina första år i sin morfaders hus nära Veletrae (dagens Velletri).
År 59 f.Kr., när Octavianus var fyra år, avled hans far.[8] Han växte upp med sin mor och sin styvfar Lucius Marcius Philippus.[9] År 52 eller 51 höll Octavianus gravtal över sin mormor Julia Caesaris, Julius Caesars äldre syster.[10] Han blev fyra år senare myndig att bära sin toga virilis,[11] och valdes in till Collegium Pontificum år 47 f.Kr.[12][13]
Året därpå, 46 f.Kr., sattes han att ansvara för Olympiska spelen som hölls för att ära Venustemplet som Julius Caesar hade låtit bygga.[13] Enligt Nikolaus av Damaskus ville Octavianus deltaga i Caesars kampanj i Afrika men lät bli när Atia protesterade.[14] Samma år gav hon sitt medgivande till att han följde Caesar till Hispania där han planerade att strida mot den avlidne Pompejus trupper, men han blev sjuk och var oförmögen att resa.
När han tillfrisknat seglade han till fronten men led skeppsbrott. Efter att ha nått land med några följeslagare lyckades han ta sig genom fiendens territorium till Caesars läger, vilket imponerade mycket på hans morbror.[11] Velleius Paterculus uppger att Caesar därefter lät den unge mannen dela hans vagn.[15] Tillbaka i Rom lät Caesar deponera ett nytt testamente hos vestalerna, där han gjorde Octavianus till huvudarvinge.[16]
Vägen mot makten
Caesars arvinge
När Julius Caesar dödades på Idus Martiae (15 mars) år 44 f.Kr., studerade Octavianus och genomgick militär utbildning i Apollonia, Illyricum. Han avvisade rådet han fick från några officerare att ta tillflykt bland trupperna i Makedonien, och begav sig i stället till Italia för att utröna vilka politiska utsikter han hade.[17] Efter att ha landstigit i Lupiae nära Brundisium fick han kännedom om innehållet i Caesars testamente, och först då beslutade han sig för att bli Caesars arvinge både politiskt och ekonomiskt.[18][17][13] Eftersom Caesar saknade legitima arvingar vid liv (hans dotter Julia hade dött 54 f.Kr.), hade han adopterat sin släkting Octavianus som sin son och arvtagare.[19] Med anledning av adoptionen, antog Octavianus namnet Gaius Julius Caesar. Romersk tradition föreskrev att han också skulle använda namnet Octavianus för att ange sitt biologiska ursprung. Dock saknas bevis för att han någonsin använde namnet, som skulle ha uppenbarat hans enkla bakgrund.[20][21] Marcus Antonius framförde senare anklagelsen att Octavianus hade erhållit adoptionen för sexuella tjänster, men Suetonius betecknar Antonius beskyllning som politiskt skvaller.[22]
För att framgångsrikt kunna inträda i gräddan av den politiska hierarkin i Rom, räckte inte Octavianus redan kringskurna kassa.[23] Han fick ett varmt välkomnande av Caesars soldater i Brundisium,[24] och sedan begärde han de medel som Caesar avsatt till kriget mot Parthien i Mellanöstern.[23] De uppgick till 700 miljoner sestertier och förvarades i Brundisium, eftersom detta var basen för Italiens militära operationer i öst.[25] En senare undersökning av senaten om vad som hänt med de försvunna medlen, som tillhörde statskassan, ledde inte till några åtgärder mot Octavianus, eftersom han senare använde dessa pengar till att rusta trupperna mot senatens ärkefiende Marcus Antonius.[24] Octavianus gjorde ett annat dristigt drag 44 f.kr. när han sanktionerade den årliga tributen som sändes från Roms provinser i Främre orienten till Italien, utan att ha officiell tillåtelse att göra detta.[21][26] Octavianus började förstärka sina egna styrkor med Caesars krigsveteraner och trupper som avsatts för kriget mot Parthien, och samlade stöd genom att framhäva sin ställning som Caesars arvinge.[27][17] Under tåget mot Rom genom Italien övervann Octavianus genom sin närvaro och sina pengar de krigsveteraner som var stationerade i Campania på sin sida.[21] I juni hade han samlat en armé på 3000 lojala veteraner, och betalade dem 500 denarii var.[28][29][30]
När han anlände till Rom den 6 maj 44 f.Kr.,[21] fann Octavianus konsuln Marcus Antonius, tidigare Caesars kollega, i en spänd vapenvila med diktatorns mördare. Dessa hade givits allmän amnesti den 17 mars, men ändå drev Antonius de flesta ut ur Rom.[21] Detta berodde på det lovtal som han hade givit vid Caesars begravning i vilket han påverkade den allmänna opinionen mot mördarna.[21] Fastän Marcus Antonius hade ett massivt politiskt stöd, kunde Octavianus ändå utmana honom som ledare för den grupp som stödde Caesar. Marcus Antonius hade förlorat nästan allt stöd från Caesartrogna romare när han första gången opponerade sig mot förslaget att upphöja Caesar till gud.[31] Octavianus misslyckades med att övertala Antonius att lämna Caesars tillgångar till honom, men lyckades få uppbackning av Caesarsympatisörer under sommaren.[32] I september började oratorn, optimaten Marcus Tullius Cicero attackera Antonius i en serie tal, där han utpekade Antonius som det största hotet mot senatens ordning.[33][34] Med folkopinionen i Rom emot sig och med mandatet som konsul nära att löpa ut, försökte Antonius driva igenom lagförslag som skulle ge honom makten över Cisalpinska Gallien, vilken en av Caesars mördare, Decimus Junius Brutus Albinus, hade utlovat honom som delprovins.[35][36] Under tiden byggde Octavianus upp en privat armé i Italien genom att rekrytera Caesars veteraner, och den 28 november vann han över två av Antonius legioner med det oemotståndliga erbjudandet om pengar.[37][38][39] Antonius insåg faran i att stanna i Rom, där Octavianus stora och mäktiga styrka befann sig, och till senatens lättnad flydde han till Cisalpinska Gallien, som blev hans den 1 januari.[39]
Första konflikten med Antonius
Decimus Brutus vägrade ge upp Cisalpinska Gallien, varför Antonius slog ner honom i Mutina.[40] De resolutioner som romerska senaten antog för att få våldet att upphöra godtogs inte av Antonius eftersom senaten saknade armé att kunna tvinga honom. Detta öppnade en möjlighet för Octavianus som redan hade en stridsduglig armé.[38] Cicero försvarade också Octavianus mot Antonius gliringar om att Octavianus inte tillhörde adeln; han fastslog att "vi har inget mer briljant exempel på traditionell fromhet bland vår ungdom".[41] Detta var delvis ett genmäle mot Antonius uppfattning om Octavianus. Antonius skulle enligt Cicero ha påstått: "Du grabben har ditt namn att tacka för allt".[42][43] I denna osannolika allians med ärkemotståndaren mot Caesar, senatorn Cicero, fick Octavianus tillåtelse av senaten att inträda som medlem där den 1 januari 43 f.Kr. och fick rösträtt jämbördig med konsulerna.[38][39] Octavianus fick därtill imperium (befälsmakt), vilket legaliserade hans egna trupper, och han sändes att bistå konsulerna Hirtius och Pansa, 43 f.Kr., i belägringen.[44][38] I april 43 f.Kr. besegrades Antonius styrkor vid slaget vid Forum Gallium och slaget vid Mutina, vilket tvingade Antonius att dra sig tillbaka till Transalpinska Gallien. Båda konsulerna stupade dock, varigenom Octavianus ensam fick befäl över deras arméer.[45][46]
Efter att ha tilldelat Decimus Brutus fler belöningar och erkännanden än Octavianus för att ha besegrat Antonius, avsåg senaten att ge Decimus Brutus befäl över de konsulära legionerna, men Octavianus vägrade samarbeta.[47] I stället stannade Octavianus i Podalen, och vägrade gå till offensiv mot Antonius.[48] I juli sände Octavianus en beskickning av centurioner till Rom och krävde att han skulle erhålla de konsulat som blivit vakanta efter Hirtius och Pansa.[49] Octavianus krävde vidare att det dekret som förklarade Antonius för fiende till staten skulle upphävas.[48] När detta tillbakavisades tågade han in i staden med åtta legioner.[48] Han mötte inget militärt motstånd i Rom, och den 19 augusti 43 f.Kr. valdes han till konsul med sin släkting Quintus Pedius som medkonsul.[50][51] Under tiden ingick Antonius allians med Marcus Aemilius Lepidus, en annan ledare i gruppen som stödde Caesar.[52]
Andra triumviratet
Den romerska revolutionen
Vid ett möte nära Bologna i oktober 43 f.Kr. bildade Antonius, Octavianus och Lepidus en junta som de kallade andra triumviratet.[54] Detta var en uttrycklig garanti för stabil makt under fem år och lagstadgades av plebejerna, till skillnad från första triumviratet, som hade grundats av Gnaeus Pompejus Magnus, Julius Caesar och Marcus Licinius Crassus.[55][54] Triumvirerna iscensatte proskription vilken förklarade 300 senatorer och 2000 equites laglösa, fråntog dem deras egendomar, och, om de inte lyckades fly, deras liv.[56] Orsaken till triumviratets dekret var att de behövde pengar för att betala löner till trupperna inför de kommande sammanstötningarna med Caesars mördare, Marcus Junius Brutus och Gaius Cassius Longinus.[57] De romare som tillfångatog dem som listats under proskriptionen belönades, men egendomarna och tillgångarna behölls av triumvirerna.[56] Denna åtgärd som triumvirerna vidtog drevs längre än till att helt enkelt straffa dem som allierat sig med Caesars mördare. Octavianus invände emot att utfärda proskriptioner i första början eftersom han ville rädda livet på sin nyvunne vän Marcus Tullius Cicero (som skulle listas i proskriptionen).[56] Antonius hat mot Cicero var emellertid okuvligt, och Cicero föll offer vid händelsen.[56] Så många senatorers död möjliggjorde för triumvirerna att fylla deras platser med sina egna bundsförvanter. Detta har kallats "Den romerska revolutionen " av 1900-talshistoriker, och fick långtgående följder genom att det svepte bort den gamla ordningen och lade en stabil politisk grundval för den augusteiska form av ledarskap som skulle komma.[58]
Den 1 januari 42 f.Kr. erkände den romerska senaten Caesar som gud över den romerska staten, "Divus Iulius". Octavianus kunde därmed fortsätta driva sin sak genom att trycka på det faktum att han därför var Divi filius, "Guds son".[59] Antonius och Octavianus sände 28 legationer sjövägen för att möta Brutus och Cassius arméer, vilka hade byggt upp sin maktbas i Grekland.[58] Efter dubbelslaget i Philippi i Makedonien i oktober 42 f.Kr. hade den caesariska armén segrat och Brutus och Cassius begick självmord. Marcus Antonius skulle senare använda dessa slag för att förringa Octavianus, eftersom Antonius trupper varit de avgörande i båda slagen.[60] Genom att ta äran för dessa segrar kunde Antonius också få Octavianus att framstå som feg, då denne hade lämnat över den militära kontrollen till Marcus Vipsanius Agrippa istället.[60]
Efter slagen ingick triumvirerna en ny överenskommelse om territorier. Medan Antonius skulle lämna Gallien, provinserna Hispania och Italia till Octavianus, reste han själv till Egypten där han ingick förbund med drottning Cleopatra VII av Egypten, Julius Caesars tidigare älskarinna och mor till Caesars nyfödde son Caesarion. Lepidus erhöll provinsen Afrika, sviken av Antonius som lämnat Hispania till Octavianus.[61] För Octavianus del kvarstod att besluta var i Italien han skulle anlägga läger åt sina tiotusentals veteraner från kriget i Makedonien, vilka triumvirerna hade lovat att ge avsked från deras plikter. De tiotusentals som hade slagits för Brutus och Cassius, som utan tvekan kunde alliera sig med Octavianus motståndare om de blev missnöjda, krävde också jord.[61] Det fanns ingen mer statligt kontrollerad jord som kunde fördelas till soldaterna. Octavianus hade därmed två valmöjligheter: göra många romare hemlösa genom att konfiskera deras mark, eller låta många soldater bli utan någonstans att slå sig ner, soldater som senare skulle kunna anfalla honom i Rom som hämnd och ödelägga stora delar av landet. Han valde det förra.[62] 18 städer påverkades av de nya bosättningarna, i vilka hela befolkningen fördrevs eller delvis tvingades göra avkall på mark.[63]
Uppror och äktenskapliga allianser
Utbrett missnöje med Octavianus på grund av hans soldatbosättningar fick många att sluta upp vid Marcus Antonius bror, Lucius Antonius, som hade stöd av majoriteten i senaten.[63] Under tiden begärde Octavianus skilsmässa från Clodia Pulchra, Fulvias dotter med sin första make Publius Clodius Pulcher. Eftersom äktenskapet aldrig fullbordats återlämnade han henne till hennes mor. Fulvia, Marcus Antonius hustru, beslutade sig då för att gå till handling. Tillsammans med Lucius Antonius upprättade hon en armé för att slåss för Antonius rätt mot Octavianus. Genom att gå emot Octavianus tog Fulvia och Lucius en politisk risk som kunde kosta dem deras liv, eftersom den romerska armén fortfarande var beroende av triumvirerna för sina löner.[63] Lucius och hans allierade slogs ner i Perusia (dagens Perugia), där Octavianus tvingade dem att kapitulera i början av år 40 f.Kr.[63] Lucius och hans armé benådades på grund av släktskapet med Marcus Antonius, Österns starke man, medan Fulvia sändes i exil till Sicyon.[64] Octavianus visade dock ingen nåd mot massorna som slutit upp runt Lucius; den 15 mars, årsdagen för mordet på Julius Caesar, lät han avrätta 300 senatorer och equester för förbund med Lucius.[65] Perusia ödelades och brändes som varning för andra städer.[64] Denna blodiga händelse förmörkade Octavianus karriär och kritiserades av många, som till exempel den augusteiska poeten Sextus Propertius.[65]
Sextus Pompejus, son till den förste triumviren Pompejus, medlem av republikanska partiet, och inte Caesarsympatisör, erhöll Sicilien och Sardinien som del av en överenskommelse med andra triumviratet som nåddes 39 f.Kr.[66][65] Octavianus gjorde kortvarigt en lyckosam allians när han 40 f.Kr. gifte sig med Scribonia, dotter till Lucius Scribonius Libo som var en av Pompejus bundsförvanter.[65] Scribonia nedkom med Octavianus enda barn inom äktenskapet, Julia, som föddes samma dag som han skildes från Scribonia för att gifta om sig med Livia Drusilla, lite drygt ett år efter äktenskapet.[65]
Under tiden i Egypten hade Antonius haft en kärleksaffär med Cleopatra VII, som resulterat i tre barn Alexander Helios, Cleopatra Selene II och Ptolemaius Philadelphus. Antonius var medveten om att hans relation med Octavianus höll på att försämras och lämnade Cleopatra. Han avseglade mot Italien 40 med en stor här för att erbjuda Octavianus motstånd, och lade till vid Brundisium. Denna nya konflikt visade sig dock oregerlig för både Octavianus och Antonius. Deras centurioner, vilka hade blivit politiskt betydelsefulla personer, vägrade slåss med hänvisning till deras cesariska ideal.[67][68] I Sicyon dog Antonius fru Fulvia plötsligt under hans besök. Fulvias död och deras arméers vapenvägran fick de två triumvirerna att sluta fred med varandra.[67][68] Hösten 40 förlikades Octavianus och Antonius med fördraget i Brundisium. Lepidus skulle stanna i Afrika, Antonius i Östern, Octavianus i Västern, medan den italiska halvön skulle vara öppen för dem alla till rekrytering av soldater. I själva verket var avtalet oanvändbart för Antonius som befann sig i Östern.[67] För att ytterligare cementera relationen med Marcus Antonius, gav Octavianus sin syster Octavia minor till Marcus Antonius som hustru senare under året 40.[67] Under deras äktenskap födde Octavia två döttrar, Antonia major och Antonia minor.
Krig mot Pompejus
Sextus Pompejus hotade Octavianus i Rom genom att förbjuda att skepp med säd nådde den italiska halvön över Medelhavet. Pompejus egen son fick ansvar över sjöfarten och för att framkalla storskalig svält i Italien.[68] Pompejus kontroll över havet föranledde honom att anta namnet Neptuni filius, "Neptunus son".[69] Ett temporärt fredsavtal ingicks 39 f.Kr. med fördraget i Misenum; blockaden mot Italien lyftes när Octavianus givit Pompejus Sardinien, Korsika, Sicilien och Peloponnesos, och säkrat honom en framtida position som konsul år 35 f.Kr.[69][68] Det territoriella avtalet mellan triumvirerna och Sextus Pompejus började haverera när Octavianus skilt sig från Scribonia och gift om sig med Livia den 17 januari 38 f.Kr.[70] Ett av Pompejus marinbefäl förrådde honom och överlämnade Korsika och Sardinien till Octavianus. Octavianus behövde dock Antonius stöd för att anfalla Pompejus, så ett avtal slöts att andra triumviratet skulle förlängas för ytterligare fem år med början 37 f.Kr.[71][72] Det huvudsakliga skälet för Antonius att stödja Octavianus var att han därigenom väntade sig stöd för sin egen kampanj mot Parthien i Mellanöstern, i en önskan om upprättelse efter slaget i Carrhae år 53 f.Kr.[72] Vid en överenskommelse i Tarentum, försåg Antonius Octavianus med 120 skepp att använda mot Pompejus, i utbye mot att Octavianus skulle sända 20 000 legionärer som Antonius kunde använda mot Parthien.[73] Octavianus sände dock bara en tiondel av det utlovade antalet, vilket var en medveten provokation som Antonius inte skulle ha glömt sex år senare när de skulle möta varandra i strid.[73]
Octavianus och Lepidus gjorde gemensam sak mot Sextus Pompejus på Sicilien år 3 f.Kr.[74] Trots motgångar för Octavianus blev Pompejus hela flotta nästan totalförstörd den 3 september 36 f.Kr. av general Vispanius Agrippa vid slaget vid Naulouchus.[75] Sextus flydde med sin återstående här mot öst, men tillfångatogs och avrättades i Mylae av en av Antonius generaler 35 f.Kr.[75] Både Lepidus och Octavianus slöt upp runt Pompejus kapitulerade trupper, men Lepidus ansåg sig tillräckligt stark för att själv göra anspråk på Sicilien och beordrade Octavianus att ge sig av.[75] Lepidus trupper övergav honom dock och övergick till Octavianus eftersom de var trötta på att slåss och eftersom Octavianus lät dem veta att pengar fanns att vänta.[75] Lepidus kapitulerade och valdes till pontifex maximus (ledare för prästkollegiet), men avsattes från triumviratet, varmed hans offentliga karriär var över, och han sändes i praktiken i exil till en villa vid Cape Circei i Italien.[76][75] De romerska områdena delades nu mellan Octavianus i väst och Antonius i öst. För att upprätthålla fred och stabilitet i sin del av imperiet såg han till de romerska medborgarnas äganderätt. Denna gång fick hans soldater bosätta sig utanför Italien och återbördade 30 000 slavar till deras ägare vilka hade flytt till Pompejus och gått med i hans armé och flotta.[77] För att trygga sin egen, Livias och Octavias säkerhet när han sedan återkom till Rom, övertalade han senaten att erkänna honom, hans fru och syster immunitet (sacrosanctitas).[78]
Krig mot Antonius
Under tiden visade sig Antonius krig mot Parthien bli ett katastrofalt nederlag som naggade på Antonius anseende som ledare, medan de omkring 2000 legionärer som sändes med Octavia minor till honom knappast räckte till att återfylla hans egna styrkor.[79] Å andra sidan kunde Cleopatra VII återställa hans armé till full styrka, och eftersom han redan hade en kärleksaffär med henne beslutade sig Antonius för att skicka tillbaka Octavia till Rom.[80] Fastän Antonius syfte var att återuppbygga sin militär spelade denna i händerna på Octavianus, som använde den till propaganda med insinuationer om att Antonius blivit mindre romersk eftersom han avvisat en romarinna till legitim hustru till förmån för en "orientalisk flamma".[81] År 36 f.Kr. gjorde Octavianus en politisk manöver för att få sig själv att framstå som mindre enväldig och Antonius som boven i dramat, genom att hävda att inbördeskriget var nära ett slut och att han skulle stiga tillbaka från triumviratet om Antonius skulle göra detsamma. Antonius vägrade.[82] Efter att romerska trupper besegrat Armenien 34 f.Kr. gjorde Antonius sin son Alexander Helios till härskare där, och vidare tilldelade han Cleopatra titeln "drottning över kungar". Octavianus använde dessa handlingar till att övertyga senaten om att Antonius hade föresatt sig att försvaga Roms överlägsna ställning.[81] Efter att Octavianus blivit konsul igen den 1 januari 33 f.Kr. öppnade han följande session i senaten med en hätsk attack mot Antonius tilldelning av titlar och territorier till sina släktingar och till drottningen.[83] Flera avhoppare bland konsulerna och senatorerna skyndade till Antonius sida av misstro mot propagandan (som dock visade sig vara sanning), men så gjorde även betydelsefulla ministrar hos Antonius till Octavianus under hösten 32 f.Kr.[84] De senare avhopparna, Munatius Plancus och Marcus Titius, försåg Octavianus med den information han behövde för att bekräfta inför senaten allt han beskyllt Antonius för.[85] Genom att storma vestalernas tempel tvingade Octavianus deras översteprästinna att ge honom Antonius hemliga testamente, vilket visade sig tilldela de territorier som Rom erövrat till sonen och innehålla planer på att bygga en grav i Alexandria för honom själv och drottningen vid deras frånfälle.[86][87] Sent året 32 f.Kr. hävde senaten officiellt Antonius konsulmakt och förklarade krig mot Cleopatras regim i Egypten.[88][89]
Octavianus vann snabba segrar tidigt under året 31 f.Kr. när marinen under Vispanius Agrippas befäl framgångsrikt avancerade fram genom Adriatiska havet.[90] Medan Agrippa skar av Antonius och Cleopatras huvudstyrka från hjälpskeppen, landsteg Octavianus på fastlandet på motsatta sidan Corcyra och tågade söderut.[90] Snärjda till havs och till lands flydde desertörer dagligen från Antonius till Octavianus sida, och Octavianus arméer var tillräckligt segerrika för att lugnt göra större förberedelser.[90] Antonius flotta seglade mot Actium på Greklands västkust i ett desperat försök att bryta sjöblockaden. Där möttes Antonius flotta av en mycket större flotta som utgjordes av små, rörliga skepp, under Agrippas och Gaius Sosius befäl i slaget vid Actium den 2 september 31 f.Kr.[91] Antonius och hans återstående styrkor klarade sig uteslutande på grund av att Cleopatra gjorde en sista framstöt med en flotta som väntat i närheten.[92] Octavianus jagade dem, och efter ännu ett nederlag i Alexandria den 1 augusti 30 f.Kr. begick Antonius och Cleopatra självmord: Antonius föll på sitt svärd, och Cleopatra lät sig bli biten av en giftorm.[93] Octavianus hade själv utnyttjat sin position som Caesars arvinge för politiska ändamål, och var därigenom alltför väl medveten om faran i att låta någon annan göra detsamma. Enligt uppgift skall han ha sagt att "Två Caesar är en för mycket" innan han beordrade att Julius Caesars son Caesarion skulle dödas, men han lät Cleopatras barn med Antonius leva.[94][95]
Hans metoder var grymma, men det var Marcus Antonius som skyltat med barnet som legitim arvinge till den gudaförklarade Julius Caesar, och därmed försvagat trovärdigheten för Octavianus anspråk på titeln.[96] Octavianus hade dessförinnan visat mycket liten nåd i krig och agerat på ett sätt som gjort honom impopulär bland folket, men efter slaget om Actium fick han erkännande för att ha benådat så många av sina motståndare.[97]
Octavianus blir Augustus
Octavianus hade hamnat i ett läge där han kunde regera hela republiken inofficiellt som ett principat efter att ha besegrat Antonius och Cleopatra i Actium.[98] För att göra detta skulle dock Octavianus vara tvungen att utöka sina maktbefogenheter, ställa in sig hos senaten och folket, och bevara Roms republikanska traditioner för att inte framstå som om han var ute efter att bli diktator eller monark.[99][100] Efter segertåget in i Rom, utsågs Octavianus och Marcus Visanius Agrippa till konsuler av senaten.[101] Åren av inbördeskrig hade förpassat Rom till ett nära nog laglöst tillstånd, men republiken var inte redo att acceptera Octavianus som despot. Samtidigt kunde Octavianus inte ge upp sin makt utan att riskera ytterligare inbördes strider bland de romerska generalerna. Även om han inte skulle hade önskat sig en maktställning, krävde hans position att han såg till staden Roms och de romerska provinsernas välmående. Octavianus målsättning från denna stund och framöver var att återställa stabiliteten i Rom, dess traditionella rättsordning och kultur genom att häva de politiska tryck som pålagts domstolar och utlysa fria val, åtminstone till namnet.[102]
Första förordnandet
Den 13 januari 27 f.Kr. återlämnade Augustus officiellt den demokratiska makten till romerska senaten, och lade ner sin makt över de romerska provinserna och arméerna där.[103] Under Octavianus konsulat hade dock senaten inte mycket lagstiftande makt i att lägga fram lagförslag för debatt i senaten.[101] Octavianus hade inte längre direkt makt över provinserna och arméerna där, men han hade fortfarande lojaliteten hos de soldater som var i tjänst och likaså av veteranerna.[101] Åtskilliga klienter och deras gelikar var beroende av hans beskydd, och hans ekonomiska makt i Romerska republiken saknade motstycke.[101] Historikern Werner Eck skriver om Augustus:
| ” | Hans makt utgjordes först och främst från den sammantagna auktoritet han erhöll genom olika befattningar som senaten och folket utsåg honom till, i andra hand av hans enorma förmögenhet, i tredje från otaliga klienter som han beskyddade runt om i imperiet. Sammantaget utgjorde detta han auctoritas, vilket även han själv poängterade vara grunden för hans politiska handlingar. | ” |
|
— Werner Eck, The Age of Augustus[104] |
||
I stor utsträckning var allmänheten medveten om de oerhörda ekonomiska resurserna som Augustus hade tillgång till. När Augustus misslyckades att övertala tillräckligt många senatorer att bygga och bevara vägnät i Italien, tog han själv sig personligen an ansvaret för att bygga vägar år 20 (cura viarum).[105] Hans vägbyggen offentliggjordes på de romerska mynten som utgavs 16 f.Kr. efter att han hade donerat stora summor pengar till aerarium Saturni, den allmänna statskassan.[105]
Enligt Scullard, var emellertid Augustus makt grundad på utövandet av "... en huvudsakligen militär makt och den yttersta sanktionen av hans auktoritet var styrkan, fastän detta i mycket doldes."[106]
Senaten föreslog inför Augustus, den uppburne segraren vid inbördeskrigen i Rom, att återigen anta regeringen över provinserna. Förslaget var en ratificering av Octavianus utomkonstitutionella makt. Genom senaten fick Octavianus möjlighet att fortsätta få det att framstå som om Romerska republikens konstitution ännu var gällande. Till synes motvilligt accepterade han att för tio år ansvara för provinserna, vilka betraktades som något av ett kaos.[107][108] Provinserna som han fick ansvar för utgjordes huvudsakligen av den erövrade romerska världen, inbegripet Hispania och Gallien, Syria, Kilikien, Cyprus, och Egypten.[107][109] Därtill hade Octavianus befälet över större delen av Roms legationer i anslutning till makten över provinserna.[109][110] Medan Octavianus agerade som konsul i Rom, förflyttade han senatorer såsom hans representanter till de provinser han regerade, för att handha regionala affärer och säkerställa att hans order åtlyddes.[110] Å andra sidan hamnade de provinser som inte Octavianus erhållit, under guvernörer som senaten utsåg.[110] Octavianus blev den mäktigaste politikern i staden Rom och i de flesta av dess provinser, men hade ändå inte ensam monopol över politiken och krigsmakten.[111] Senaten hade ännu makten över Africa terra, en viktig region för spannmålsförsörjningen, likväl som över Illyricum och Macedonia, två militärstrategiska områden med flertaliga legioner.[111] Med endast fem eller sex legioner (vilka avlönades av senatens prokonsuler), jämfört med Augustus 20 legioner, kunde inte senaten i verkligheten utmana honom militärt eller politiskt.[99][112] Senatens kontroll över några av de de romerska provinserna bidrog till att upprätthålla en republikansk fasad för det autokratiska principatet.[99] Dessutom hade denna Octavianus makt över hela provinser, föregångare under Republiken endast under tider av kriser och instabilitet, som Pompejus som fått liknande befogenheter, och på samma sätt i syfte att säkerställa freden och upprätta ordningen.[99]
Den 16 januari 27 f.Kr. tilldelade senaten Octavianus de nya titlarna Augustus och Princeps.[113] Augustus, från latinets ord augere (som betyder att öka), kan översättas som "den lysande".[97] Det var snarare en religiös titel än ett politiskt erkännande.[97] Enligt den romerska tron symboliserade titeln en auktoritet över mänskligheten - och i själva verket över naturen - som gick utöver varje konstitutionell definition av hans ställning. Efter de grymma metoderna som han hade använt för att säkra sin makt, innebar namnbytet en markering att hans välvilliga styre som Augustus var åtskilt från hans skräckvälde som Octavianus. Hans nya titel Augustus var också att föredra framför Romulus, en titel han tidigare använt med anspelning på berättelsen om Romulus och Remus (Roms grundare enligt legenden), vilket skulle ha betytt ett andra grundande av Rom.[97] Titeln Romulus var dock starkt förknippad med monarkin och kungadömet, en association som Octavianus helst försökte undvika.[97] Princeps, kommer från den latinska frasen primum caput, "det första huvudet", och betydde ursprungligen den äldste eller mest distingerade senatorn vars namn nämndes först i senaten i Augustus fall blev det nästan en statlig titel för den som hade den högsta makten.[114][2] Princeps hade också varit en titel som använts under Romerska republiken för dem som tjänat staten väl, så hade till exempel Pompejus haft titeln. Augustus använde också beteckningen Imperator Caesar divi filius, "Befälhavare Caesar son till den gudaförklarade".[113] Med denna titel uttryckte han inte bara sitt släktband till den gudaförklarade Julius Caesar, utan använde också benämningen imperator vilket betecknade en beständig förbindelse till den romerska segertraditionen.[113] Ordet Caesar var egentligen ett cognomen för en gren av gens Julia, men Augustus antog namnet för sin egna familjegren.[113] (Enligt romersk tradition var namnen ärvda enligt strikta regler.)
Augustus medgavs rätt att hänga corona civica, "medborgarkransen" gjord av ek, ovanför sin dörr och ha lagerkransar på sin dörrpost.[111] Denna krans hade dittills hållits över segrande romerska generalers huvuden under ett triumftåg medan den som höll kransen upprepade "memento mori", eller, "Kom ihåg att du är dödlig". Därtill var lagern viktig i åtskilliga statliga ceremonier, och lagerkransar gavs till vinnarna i gymnastik, hästkapplöpning och dramatiska tävlingar. Därmed var både kronan och lagerkransen stadgade symboler inom den romerska religionen och statsmanskapet; att placera dem på Augustus dörrpost var nära på att utse hans hem till huvudstad. Augustus avstod dock från att använda insignier på makt, såsom att ha spira, bära diadem, eller en guldkrona och purpurfärgad toga som hans företrädare Julius Caesar gjort.[115] Om han än avstod från att utmärka sin makt genom att mottaga och bära dessa äretecken, förärade senaten honom ändå en gyllene sköld som hängdes i kurians mötesal, med inskriptionen virtus, pietas, clementia, iustitia — "dygd, fromhet, förbarmande, rättvisa."[111][2]
Med det första förordnandet från den 16 januari år 27 f.Kr. fick Augustus konsulmakt under åren 27-23. Utnämningen till imperator innebar att han officiellt erkändes obegränsad makt, han erkändes den utrikespolitiska makten, varigenom det var han som beslutade om krig och slöt fredsavtal, samt blev överbefälhavare över armén. Makten övergick därmed från senaten och folket, och statsstyrelsen präglades av två element: auctoritas (autokrati) och mores maiorum (fädernas sedvänjor).[116]
Andra förordnandet
År 23 f.Kr. utspelades en politisk kris som inbegrep Augustus medkonsul Terentius Varro Murena, som deltog i en konspiration mot Augustus. De exakta detaljerna runt konspirationen är okända, men Murena fullföljde inte sin ämbetstid som konsul innan Calpurnius Piso valdes att ersätta honom.[117][118] Piso var välkänd medlem av den republikanska fraktionen, och att tjäna som samkonsul med honom var för Augustus ytterligare ett sätt att visa sin villighet att göra eftergifter och samarbeta med politiska partier.[119] Under senvåren led Augustus av en svår sjukdom, och på vad man antog var hans dödsbädd fattades avtal vilka skulle få senatorerna att betvivla att han egentligen skulle vara antirepublikan.[117][120] Augustus förväntades att överlämna sin signetring till sin oefterliknelige general Agrippa.[117][120] I stället lämnade han alla sina offentliga dokument, statens räkenskaper och auktoriteten över trupperna i provinserna till samkonsuln Piso, medan hans förmodade gunstling Markus Claudius Marcellus blev tomhänt.[117][120] Detta förvånade många som hade trott att Augustus skulle utnämna en arvtagare till positionen som inofficiell kejsare.[121] Augustus testamenterade endast ägodelar och tillgångar till sina arvingar, eftersom ett system av institutionaliserat imperialt arv skulle ha väckt motstånd och fiendskap bland de republikanskt sinnade romarna som skrämdes av utsikter på en monarki.[100]
Snart därefter tillfrisknade Augustus, och han gjorde då avkall på sitt konsulat.[120] Fastän han hade avgått som konsul, kvarhöll han sitt konsulära imperium, vilket föranledde en andra uppgörelse mellan honom och senaten.[122] Detta var ett smart drag av Augustus; genom att stiga ner som en av två konsuler gav detta karriärmedvetna senatorer en bättre chans att nå den positionen medan han själv kunde "utöva ett vidare patronage inom senaten."[123] Augustus hade inte längre någon officiell position att regera staten, men samtidigt var hans auktoritet över de romerska provinserna oförändrad i och med att han blev prokonsul.[120][124] Som tidigare konsul hade han interventionsrätt när han såg det nödvändigt, i fråga om affärer med de prokonsuler som senaten utsåg.[125] Som prokonsul ville inte Augustus att denna makt över de provinsiella guvernörerna skulle tas ifrån honom, så imperium proconsulare maius, eller "makten över prokonsulerna" erkändes Augustus av senaten.[122]
Augustus erkändes också makten av en tribun (tribunicia potestas) på livstid, fastän inte den officiella titeln tribun.[122] Juridiskt sett var det nästan som att bli patricier, en position som Augustus hade erhållit för länge sedan när han adopterades av Julius Caesar.[123] Detta gav honom möjlighet att ingripa i senatens och folkets beslut, lägga in veto inför folkförsamlingen (Comitia) eller senaten, överse val, och rätt att tala först vid samtliga sammankomster.[126][127] Den tribunära auktoriteten innebar även att han fick befogenheter som traditionellt var reserverade för censorn; detta innefattade att överse den allmänna moralen (cura morum), revidera lagar så att de tjänade det allmännas bästa, liväl som att hålla folkräkningar och avgöra om medlemskap i senaten.[128] Med en censors makt talade Augustus till den romerska patriotismen genom att förbjuda annan klädnad än den traditionella togan vid inträde till Forum.[129] Ingen tidigare i det romerska systemet hade någonsin haft både tribunmakten och censormakten samtidigt, inte heller hade Augustus blivit vald till dessa befattningar.[130] Julius Caesar hade givits liknande befogenheter, genom att han ansvarat för statens moral, men detta hade inte utsträckts till censorns möjlighet att utlysa folkräkningar och avgöra senatens sammansättning. Befattningen som tribune plebis hade börjat förlora sin prestige genom att Augustus utökade tribunens makt, så han återupprättade dess betydelse genom att göra det obligatoriskt för varje plebej som sökte plats som praetor.[131]
Bortsett från hans tribunmakt, fick Augustus all imperium (obegränsad makt) inom staden Rom; alla väpnade styrkor, som förr letts av prefekter och konsuler, hamnade nu fullständigt under Augustus.[132] Med maius imperium proconsulare (ståthållarskapet i imperiets provinser), blev Augustus den ende person som kunde mottaga triumf eftersom han var överhuvud för varje romersk armé.[133] År 19 f.Kr., blev Lucius Cornelius Balbus, guvernör av Africa terra som besegrat Garamantes, den förste och den siste som var född i provinserna som mottog denna ära.[133] För varje seger som följde den, fick Augustus all ära ensam, på grund av att Roms arméer leddes av legatus, vilka var princeps representanter i provinserna.[133] Augustus' äldste son, från hans äktenskap med Livia, Tiberius, var det enda undantaget från denna regel när denne mottog triumf för segrarna i Germania år 7 f.Kr.[134] Augustus stannade i Rom under processen när hans status som maius imperium proconsulare skulle förnyas 13 f.Kr., för att säkra att förordnandet förlängdes, och försåg veteraner med frikostiga gåvor för att erhålla deras stöd.[126]
Många av andra det andra förordnandets politiska subtiliteter verkar ha övergått plebejernas förstånd. När Augustus misslyckades bli vald till konsul år 22 f.Kr. spreds rädslan för att Augustus skulle tvingas från makten av den aristokratiska senaten. Åren 22, 21 och 19 ställde folket därför till med upplopp, och tillät endast en enda konsul att väljas dessa år, så att det andra konsulatet skulle lämnas öppet åt Augustus.[135] År 22 f.Kr. var det matbrist i Rom vilket utlöste panik, medan många urbana plebejer uppmanade Augustus att anta en diktators makt för att personligen lösa krisen.[126] Efter ett medvetet klädsamt avböjande inför senaten, accepterade Augustus slutligen att få auktoritet över Roms spannmålsförsörjning (cura annonae) "av heder såsom prokonsulärt imperium", och avvärjde krisen nästan omedelbart.[126] Inte förrän 8 e.Kr. uppstod en sådan spannmålskris att Augustus nödgades inrätta en praefectus annonae, en permanent prefekt med ansvar för att säkra matförsörjningen till Rom.[136] År 19 f.Kr. röstade senaten igenom att Augustus fick bära konsulns insignier offentligt och inför senaten,[132] likväl som att sitta på den symbolika platsen mellan två konsuler och hålla fasces, ett tecken på konsulär makt.[137] Hans officiella titel i detta hänseende var imperium consulare, vilket han fick på livstid.[138] Liksom med hans tribunmakt, gavs honom den konulära makten utan att han egentligen hade befattningen.[137] Detta verkar ha tilltalat befolkningen; oavsett om Augustus var konsul eller inte var det huvudsaken att han framträdde som en sådan inför folket. Den 6 mars 12 f.Kr., efter att Marcus Aemilius Lepidus dött, antog han dessutom posten som pontifex maximus, översteprästen i Collegium Pontificum, den romerska religionens viktigaste position.[139][140] Den 5 februari 2 f.Kr. erhöll Augustus titeln pater patriae, eller "fädernelandets fader".[141][142]
Senare romerska kejsares maktbefogenheter skulle ungefär motsvara dem som Augustus erhållit, men ofta skulle de, för att spela ödmjuka, avböja vissa titlar och uppdrag när de var nytillträdda. Lika ofta skulle de allt medan deras regentskap fortskred, anta alla titlar och befogenheter, oavsett om senaten tilldelat dem dessa eller inte. Corona civica, som senare kejsare började bära på huvudet, de konsulära insignierna, och toga picta (purpurtogan som segrande generaler bar), blev imperiets insignier långt in i Bysantinska rikets dagar.
Krig och erövringar under Augustus
Imperator Caesar Divi Filius Augustus valde Imperator, "segerrika befälhavaren" som sitt tilltalsnamn, eftersom han ville att hans segrar tydligt skulle förknippas med hans person.[143] År 13 gav hans trupper honom 21 nya tillfällen att utropa sig imperator efter segerrika slag.[143] Nästan hela det fjärde kapitlet i hans offentliggjorda memoarer, Res Gestae, handlar om hans militära segrar och utmärkelser.[143] Genom att tala till den romerska patriotismen, skapade Augustus grundvalen för idén om den romerska civilisationens överhöghet och dess uppdrag att regera världen (den värld som var känd av Rom), och förkroppsligade frasen tu regere imperio populos, Romane, memento — "Romare, minns din makt att regera världens folk!"[129] Detta tilltalade den romerska eliten och den bredare folkviljan som under denna tid var expansionistisk, vilket återspeglas hos den romerska poeten Vergilius som sade att gudarna lovat Rom imperium sine fine, "suveränitet utan gränser".[144] Besvikelsen var offentlig när Augustus beslutade att Parthien i Mellanöstern inte skulle invaderas, varmed hämnden för Crassus' tillfångatagna stridsfana skulle utebli.[145] Det fanns emellertid annat land i räckhåll att besegra.
Mot slutet av hans styre hade Augustus arméer besegrat norra Hispania (nuvarande Spanien),[146] de alpina regionerna Raetia och Noricum (nuvarande Schweiz, Bayern, Lombardiet, Österrike, Slovenien),[146] Illyrien och Pannonien (nuvarande Albanien,