Romerska republiken
Från Rilpedia
| Romerska riket |
|---|
Historia
|
| Organisation |
| Kultur |
Se även: Romerska republiken (1700-talet) och Romerska republiken (1800-talet)
Den romerska republiken existerade från 500-talet f.Kr. och gick upp i kejsardömet då Augustus blev kejsare. Ordet republik härstammar just från Rom och då i formen res publica, direktöversatt "offentlig sak".
Historia
 |
|
| Motto: Senatus Populusque Romanus (Latin: "Senaten och det romerska folket") |
|
| Officiellt språk | Latin |
| Huvudstad | Rom |
| Statsskick | Res Publica |
| Statsöverhuvud | Två konsuler, vid militärt behov romersk diktator |
| Organ | Romerska senaten |
| Etablerat | 509 f.Kr. |
| Upplösning | 16 januari 27 f.Kr., blir Principatet |
| Första konsul | Lucius Junius Brutus, Lucius Tarquinius Collatinus (509 f.Kr.-508 f.Kr.) |
| Sista konsul | Osäkert |
| Föregående stat | Romerska Kungariket |
| Efterföljande stat | Romerska riket, Principatet |
Republikens grundande
Den romerska republiken grundades genom störtandet av Tarquinius Superbus 509 f.Kr.. Sedan Tarquinius störtats, överlämnades regeringen åt två för ett år valda consules (urspr. praetores), valda bland patricierna. De första var Lucius Junius Brutus och Lucius Tarquinius Collatinus. Konsulerna valdes av hären (på Comitia centuriata) samt hade kungligt imperium och rätt att anställa auspicier. Sin värdighet fick de formellt av kuriatkomitierna och slutlig bekräftelse av senaten. Genom Publius Valerius lagar stadgades redan på republikens första tid, att ingen utan centuriatkomitiernas uppdrag kunde utöva högsta makten och att man i fråga om döds- och svåra kroppsstraff samt om höga böter kunde vädja från konsulerna till hären.
Under fristatens äldre tider fördes ständiga krig med Roms grannar, latiner, sequer och volsker. Enligt sagan ska romarna efter kungarnas fördrivande ha råkat i strid med de latinska städerna, som måhända ännu var monarkier under reges (kungar) eller dictatores. Romarna segrade i slaget vid Regillus (499 f.Kr. eller 496 f.Kr.), och 493 f.Kr. förnyades förbundet, som 486 f.Kr. även utsträcktes till hernikerna. Sequer och volsker förefaller vid denna tid ha gjort en framstöt mot Latium.
Expansionen under 400-talet f.Kr.
Sagan berättar, hur den landsflyktige Cnejus Marcius Coriolanus i spetsen för volskerna bragte Rom i yttersta fara. Kriget mot de nämnda folken synes ha haft ringa omfång och obetydliga följder. År 485 f.Kr. segrade Rom över volskerna, 484 f.Kr. över sequerna. Ännu 458 f.Kr. ska diktatorn Lucius Quinctius Cincinnatus ha besegrat det senare folket och därmed räddat en romersk, av fiender omringad, här. På denna tid synes Rom ha haft en tills vidare obestridd hegemoni i Latium. I ett handelsfördrag med Karthago (509) förpliktar sig karthagerna att ej angripa Roms bundsförvanter - sålunda existerade ett latinskt förbund -, och från 493 f.Kr. har vi en förteckning på 30 latinska städer, som var medlemmar av förbundet, över volskerna vanns en seger 446 f.Kr.. Mot sequerna fördes åter krig sedan 432 f.Kr.. I detta vann Aulus Postumius en lysande seger. Segrar förmäls också 418 f.Kr. och 414 f.Kr.. Anxur (det nuvarande Terracina) erövrades 406 f.Kr.. Även mot Etrurien vände Rom sina vapen. Städerna Veji och Fidense var de närmaste fienderna; det förra tillfogade Rom det svåra nederlaget vid Cremera 477 f.Kr., då 306 medlemmar av klanen Fabius ska ha stupat efter ett hjältemodigt försvar. Ännu på Augustus tid förvarades i Jupiter Feretrius tempel de spolia opima, som Aulus Cornelius Cossus (omkr. 426 f.Kr.) ska ha tagit från anföraren för Fidenses här. Efter ett 11-årigt krig erövrades Veji år 396 f.Kr. av Marcus Furius Camillus; under detta krig infördes seden att betala krigsfolket sold. Genom denna seger kunde romarna framflytta sitt välde i Etrurien ända till trakten av Viterbo.
Gallisk invasion
395 f.Kr. utbröt ett krig med faliskerna. Mot sequerna utkämpades den avgörande striden 392 f.Kr.. Volskerna hade samtidigt bemäktigat sig de romerska kolonierna Velitrae och Satricum; detta föranledde ett krig, som slutades med romarnas seger. I Etrurien led invånarna i Vulsinii ett nederlag 391 f.Kr.. Då inbröt plötsligt ofärd över Rom. Gallerna hade, okänt varifrån, gått över Alperna och bemäktigat sig Poslätten (Gallia cisalpina), kastat sig över etruskerna där och undanträngt umbrerna från Adrias kust ända till Ancona. Sedan gick en svärm av främlingar över Apenninerna och belägrade Clusium i Etrurien. Romerska sändebud, berättas det, avsändes dit och deltog mot folkrättens sedvanor i kampen. Gallerna fordrade de skyldigas utlämnande, och då deras begäran avslogs, tågade de under sin brennus (hövding) mot Rom. Vid Allia, en biflod till Tibern, blev romarna och deras bundsförvanter slagna. Staden togs utan motstånd och gick till en stor del upp i lågor (390, enligt andra 387 eller måhända 388). Rom måste betala 1,000 marker guld, innan det kunde förmå erövrarna till avtåg.
Sårad nationalkänsla
Den romerska nationalkänslan kunde ej lida detta förnedrande minne; så uppstod sagan, att Lucius Furius Camillus besegrat gallerna och fråntagit dem lösesumman. Ännu två gånger ryckte gallerna till närheten av Rom, 361 f.Kr. ända ner till Kampanien; 334 f.Kr. slöts med dem formlig fred. I dessa krig, förmäler arvsägnen, utfördes stora bragder av Marcus Manlius Torquatus och Marcus Valerius Corvus. Från den tiden är legenden om de åt Juno helgade gässen, som vid gallernas anfall skulle varskott vakterna på Capitolium. Rom repade sig snart. I södra Etrurien upprättades redan 387 f.Kr. fyra nya romerska tribus. Åt många av de underkuvade gavs romersk medborgarrätt. I Latium utbröt däremot oroligheter, som ej slutade förrän 358 f.Kr., då de latinska städernas förbund förnyades. 357 - 354 f.Kr. stred Rom mot de etruskiska städerna Tarquinii och Falerii; därvid erövrades staden Caere. Därmed var södra Etrurien fullständigt kuvat av romarna.
Söndra och härska
Förbund ingicks med Falerii år 343. Med mellersta Italiens tappraste folk, samniterna, slöts skyddsförbund 354. Tillsammans med sina bundsförvanter slog romarna, anförda av Camillus, 348 gallerna så grundligt, att ryktet därom framträngde till Grekland. Rom började åter få en vidsträcktare handel. Med Karthago slöts 348 ett handelsfördrag, vars ordalydelse vi känner. De latinska kuststäderna byggde fartyg för handelsfärder eller sjöröveri. I förening med samniterna underlade romarna sig nu de folk, som bodde mellan bådas gränser. Det må lämnas därhän, huruvida de båda folken kom i strid om bytet, eller om det s.k. första samnitkriget (343-341) är en dikt. Latinerna slöt sig tillsammans med kampanerna och möjligen andra mot romarna, som måhända med hjälp av samniterna, vilka efter 423 börjat bemäktiga sig Kampaniens fruktbara slätter, fullkomligt besegrade fienderna vid Sinuessa på gränsen mellan Latium och Kampanien (340). Till detta krig förläggas berättelserna om konsuln Publius Decius Mus d.ä., som, genom att själv inviga sig åt underjordens gudar, räddade sin här, och om konsuln Titus Manlius Torquatus, som lät avrätta sin egen son för brott mot krigsdisciplinen. Båda dessa konsuler vann slaget vid Vesuvius (340).
Upplösning av det latinska förbundet
Rom fråntog fienderna en del av deras land; det latinska förbundet upplöstes, och latinerna förlorade en god del av sina privilegier samt fick motta romerska kolonier. Efter 338 f.Kr. ingick Rom förbund med Capua och kampanerna; kontrahenterna medgav varandra ömsesidig borgarrätt utan rösträtt (civitas sine suffragio) och kämpade sida vid sida, men Rom hade hegemonien. Andra städer i Kampanien följde Capuas exempel. Därmed slutar första skedet i Roms yttre utveckling, under vilket romarna gjort sig till herrar över landet mellan ciminska skogen i norr och Terracina och Circeji i söder.
Staten och politiken
Tidig författningsutveckling och klasskamp
Stora svårigheter erbjuder skildringen av den inre utvecklingen och de strider, genom vilka författningen fick sin gestalt. Härvidlag har nämligen sägnen och den avsiktliga förfalskningen ej bara överdrivit och förvrängt, utan på flera ställen kastat händelser och tider så om varandra, att klarhet knappt står att vinna. En långvarig och hetsig strid rådde emellan adeln, patricierna, och de sannolikt från Latium inflyttade plebejerna, vilka drev småhandel och hantverk. En tredje samhällsklass var klienterna, patriciernas "torpare", vilka i början följde patricierna i allt.
Socialt maktmissbruk
Att patricierna, i besittning av nästan all jord och förmögenhet, missbrukade sin makt, är otvivelaktigt. Lagen eller rättssedvänjan berättigade en patricier, som hade att fordra något av en plebej, att, om tillgång till betalning ej fanns, bysätta gäldenären och sedan sälja honom som slav, ja till och med i vissa fall döda honom. Plebejerna, som till följd av de ständiga krigen i allmänhet blev allt fattigare, fick till en stor del göra straffarbete i patriciernas hus, i synnerhet som dragare i mjölkvarnar. De kunde ej hoppas på rättvisa av konsulerna, vilka liksom sannolikt även senatsmedlemmarna var patricier. Till slut blev spänningen så stark, att plebejerna (494 f.Kr.) beslöt att grundlägga en egen stat och gjorde utvandring (secessio) till "Heliga berget", ett stycke nordost om Rom, den första "storstrejk", som omtalas i historien. Ett formligt fördrag, såsom mellan två krigförande nationer, slöts mellan patricier och plebejer.
Plebejernas ökande makt
Därigenom fick plebejerna som motvikt emot patricierna egna ämbetsmän, tribuni plebis, "folktribuner". Folktribunerna, vilkas antal med tiden ökades från 2 till 10 (senast 449) hade inga bestämda befogenheter, men deras personer var på grund av det högtidligt besvurna fördraget oantastliga (sacrosancti). Därigenom kunde de hjälpa plebejerna, då folktribunerna, på vilka ingen vid svåra timliga och andliga straff kunde förgripa sig, med sin person skyddade dem från att häktas av de patriciske ämbetsmännen. Konsulerna fann det snart mera praktiskt att på förhand inhämta tribunernas mening; om dessa hotade med intercessio (mellankomst) eller sade "veto" (jag förbjuder), kunde intet uträttas mot plebejerna, varken av konsuler eller senat. Tribunerna fick därför småningom plats i denna; de kunde sammankalla tribuskomitierna, i vilka plebejerna hade majoritet, valdes även där (sedan Publilius Voleros lag, 471) och blev alltmera erkända som hela statens ämbetsmän. Så småningom fick folktribunerna större befogenhet än någon annan magistratus (ämbetsman), varför också en av kejsarmaktens hörnstenar var den potestas tribunicia, tribunbefogenhet, som tillkom kejsaren.
De tolv tavlornas lag
Till sitt biträde fick tribunerna ediler och judices decemviri (senare decemviri litibus judicandis). Kampen mot patriciernas företrädesrättigheter fortsattes oavlåtligt. Patricierna var de enda, som rättsligt hade del i statens offer och religion. På religionen vilade till stor del den oskrivna sedvanerätten. Lagens tillämpning låg sålunda i patriciernas händer. Efter en lång strid genomdrev plebejerna 451 f.Kr. en ovanlig och i botten revolutionär åtgärd, att i stället för de ordinarie ämbetsmännen valdes decemviri legibus scribundis ("tiomän för lagars skrivande"), d.v.s. att författningen suspenderades, för att decemvirerna, oberoende av de patriciska ämbetsmännen, skulle kunna fylla sitt värv. Dessa fulländade, ej utan grekiskt inflytande, särskilt kretensiskt, tio lagtavlor. Det följande årets decemvirer tillade ytterligare två. Emellertid ville de ej avgå, utan behöll olagligt makten. Då en av dem, berättas det, Appius Claudius Crassus, begick en upprörande våldsgärning mot den plebejiska flickan Virginia, ryckte krigshären, som befann sig på berget Algidus, mot Rom; ett folkupplopp utbröt, och decemvirerna måste avgå. Emellertid bestod deras verk, De tolv tavlornas lagar, såsom grundvalen för den senare så vidlyftigt utbildade romerska rätten.
Enligt andra skulle de två senaste tavlorna ha tillagts av konsulerna för år 449 f.Kr., Marcus Horatius och Lucius Valerius. Dessa skulle först ha infört präglat mynt samt genomdrivit lagar av innehåll, att tribuskomitierna skulle ha samma beslutanderätt i fråga om lagstiftningen som centuriatkomitierna samt att ingen ämbetsman skulle få tillsättas med en makt, som inte kunde återkallas (provocatio) av folket. Genom dessa lagar stadfästes också folktribunernas okränkbarhet. Genom lex Canuleja (445 f.Kr.) fick plebejerna connubium, d.v.s. den särdeles följdrika rätten att ingå äktenskap inom de patriciska familjerna. Plebejernas fordran att få del i statens jord (ager publicus) ledde först senare till påföljd. För att bereda plebejerna tillträde till statens högsta ämbeten utgavs s.å. en lag, varigenom man i stället för konsuler skulle kunna välja tribuni militum consulari potestate ("krigstribuner med konsulsmyndighet"), till antalet växlande emellan 3 och 8. Deras ämbete anses vara bildat efter mönster av de atenska strategernas; även plebejer var valbara till detsamma, ehuru under de omkr. 80 år ämbetet ägde bestånd blott sällan någon plebej valdes.
Delningen av finansmakten
Förmodligen sedan 447 f.Kr. ägde menigheten rätt att till konsulernas biträde vid kassaförvaltning m.m. välja 2 patriciska, dock av tribuskomitierna valda questores; sedan 421 f.Kr. valdes 4. För uppskattningen (census) av medborgarnas förmögenhet och den därmed följande indelningen i klasser, som förut tillkommit konsulerna, valdes sedan 443 f.Kr. två patriciska censores. Oroligheter rådde under dessa och följande tider beständigt. Ej mindre än tre försök att bemäktiga sig despotisk makt omtalas, men såväl Spurius Cassius Vecellinus (486 f.Kr.) och plebejen Spurius Melius (439 f.Kr.) som Marcus Manlius (384 f.Kr.) fick för sitt "högförräderi" plikta med livet. Snart efter den galliska branden utbröt stridigheterna med förnyad häftighet. Måhända just genom kostnaderna för stadens återuppbyggande måste den fattigare befolkningen skuldsätta sig och dessutom göra krigstjänst.
Tvisten kring konsulatet
Ett annat tvistefrö var plebejernas tillträde till konsulatet. Vid den tiden måste således förnäma och jämförelsevis förmögna plebejiska släkter ha funnits, vilket åter förutsätter en utvidgad handel. Då, säger den vanliga berättelsen, framlade folktribunerna Caius Licinius Stolo och Lucius Sextius Lateranus förslag till tre lagar, som efter lång kamp genomdrevs (367) och vilkas följd bl.a. var, att den ene av konsulerna måste vara plebej. Samtidigt avskildes dock från konsulatet domsrätten och uppdrogs åt en praetor, som i början visserligen måste vara patricier, men vars ämbete sedan 337 stod öppet även för plebejer. 366 inrättades ett nytt patriciskt ämbete, cediles curules. 356 bekläddes diktaturen, 350 eller 339 censuren av en plebej, och 300 fick plebejerna genom lex Ogulnia tillträde även till de högsta prästämbetena.
Resterna av den patriciska makten
För patricierna förbehölls endast saliernas kollegium och den betydelselösa befattningen som "offerkonung". Sannolikt först under dessa stridigheter fick plebejerna tillträde till senaten. Senatens rätt att bekräfta folkbesluten, auctoritas patrum (andra menar därmed, att kuriatkomitierna skulle haft denna rätt), gjordes genom en lex Publilia (339 f.Kr.) till en tom form. Härmed var författningsstriden mellan patricier och plebejer till ända: båda hade nu ett gemensamt statsväsen, och bland båda fanns rika, förnäma och ansedda släkter. I överensstämmelse därmed ombildade censorn Appius Claudius 312 f.Kr. författningen därhän, att i de 5 servianska klasserna, i vilka dittills endast de bofasta (assidui) upptagits, numera samtliga borgare, även proletärer och frigivna, fick rösträtt.
Romerska republiken efter 300 f.Kr.
I slutet av 300-talet f.Kr. hade Rom blivit en maktfaktor att räkna med på den Appeninska halvön (d v s det som nu är Italien). Nästan hela halvön söder om floden Po styrdes nu från Rom, och endast de mycket gamla grekiska kolonierna i Sydligaste Italien och på Sicilien var inte under Romersk kontroll. Perioden från ca 290 f.Kr. till dess att Octavianus besegrade Marcus Antonius i inbördeskriget 31-30 f.Kr. , blev en nästan oavbruten period med romersk expansion i hela Medelhavsområdet. Det var också en period med ständiga inbördeskrig under siste seklet f.Kr., vilket var en av orsakerna till att den Romerska republiken "gick under".
Erövringen av de grekiska kolonierna och de Puniska krigen
Romarna hade haft kontakter med grekerna redan före 200-talet f.Kr. I slutet av 280-talet f.Kr. inleddes ett mer än 10 år långt krig mellan Rom och de grekiska kolonistäderna i Syditalien. Grekerna tog hjälp av den Makedonske kungen Pyrrhus (se även Pyrrhusseger), men kunde trots det inte stå emot Romarna. År 270 f.Kr. var hela Appeninska halvön i romerska händer. Rom var nu en regional stormakt och det dröjde inte länge innan man kom i konflikt med den Feniciska republiken Karthago.
Handelsrepubliken Karthago hade sitt centrum i staden med samma namn, belägen i nuvarande Tunisien. Karthago kontrollerade hela Medelhavskusten mellan östra Tunisien och Gibraltar. Dessutom var även Sicilien och stora delar av Sardinien under Karthagos kontroll. Då Romarna fått ambitioner att utvidga sitt välde utanför Italien och framförallt blickade västerut mot Karthagos besittningar var en konfrontation med fenicierna (av romarna kallade Puner) oundviklig. Resultatet blev tre blodiga krig, de s.k Puniska krigen, under perioden 264 f.Kr. till 146 f.Kr. som resulterade i att alla Karthagos besittningar till slut erövrades av Rom.
- Första puniska kriget varade 264-241 f.Kr. Karthago var överlägsna Romarna till sjöss men Rom lyckades trots det bygga upp en flotta som matchade Karthagos. Största delen av kriget utspelades på och runt Sicilien. Efter hårda strider stod Rom till slut som segrare år 241 f.Kr. Karthago fick avstå Sicilien och betala ett stort krigsskadestånd.
- Andra puniska kriget utkämpades år 218-202 f.Kr., och här var karthagerna under ledning av Hannibal nära att besegra Romarna. Kriget utlöstes av att Rom delvis provocerade karthagerna när de la sig i deras intressen i Spanien. Hannibal beslutade att man skulle besegra Romarna på deras hemmaplan och invaderade Appeninska halvön genom att tåga över Alperna. Man besegrade Romarna grundligt i flera stora slag varav slaget vid Cannae år 216 f.Kr. är det mest berömda. Även om det var nära, lyckades man inte att definitivt få Rom på knä.
Den viktigaste orsaken till detta var enligt flertalet historiker romarnas hårdföra inställning till krig. Något förenklat handlade Roms inställning till krig om "att erövra eller erövras". Man menar att vilken annan antik statsbildning som helst, utom Rom hade erkänt sig besegrad efter ett så förkrossande nederlag som slaget vid Cannae var. Konflikten utvecklades efter Cannae till ett rent utnötningskrig och p.g.a. problem med att få förstärkningar utnöttes Hannibals stridskrafter. Romarna angrep så småningom Karthagos spanska områden, och till slut lyckades man föra över kriget till Karthagos kärnområden i Nordafrika. År 202 f.Kr. besegrades Hannibal vid Zama i nuvarande Tunisien. Året efter slöts ett för karthagerna mycket hårt fredsavtal. Man tvingades betala ett jättelikt krigsskadestånd och tvingades avstå alla besittningar utanför Afrika
- Tredje puniska kriget varade 149 - 146 f.Kr. Efter freden 201 fkr var Rom den odiskutabelt starkaste makten i västra Medelhavsområdet, och Karthago var i vissa avseenden reducerad till en romersk lydstat. Trots detta var många ledande senatorer fortfarande rädda för Karthagerna. År 149 f.Kr. bröt ett tredje krig ut. Efter en tre år lång belägring föll Karthago 146 f.Kr., och staden jämnades med marken, den återuppbyggdes emellertid av romarna ca 100 år senare.
Expansion österut 200-60 f.Kr.
Efter Karthagos fall var Rom i besittning av stora delar av västra Medelhavsområdet, inklusive alla Karthagos gamla besittningar på Iberiska halvön. Under tiden som krigen mot Karthago varade, hade man även börjat utvidga riket i östra Medelhavsområdet, redan på 220-talet f.Kr. hade man fått kontrollen över Adriatiska havet. Samtidigt som Andra puniska kriget rasade, hamnade man år 215 f.Kr. i krig med Makedonien. Genom att liera sig med Aitoliska förbundet fick man bundsförvanter i det egentliga Grekland.
År 171 - 168 f.Kr. rasade det s.k Tredje Makedonska kriget vilket resulterade i att kungen i Makedonien Perseus besegrades. Makedonien styckades upp i fyra lydstater men efter ett uppror i början av 140-talet f.Kr. tog man år 148 - 146 f.Kr. direktkontroll över hela Grekland. Öster om Grekland var det Seleukidiska riket det starkaste som behärskade större delen av Mindre Asien inklusive Mesopotamien. Efter ett segerrikt krig mot Seleukiderna slöts så 188 f.Kr. freden i Apamea. År 133 f.Kr. fick man en stor "gåva" när kungen av Pergamon testamenterade hela sitt rike till Rom. Nu fanns det endast två stycken oavhängiga riken i Östra Medelhavsområdet som inte tillhörde Rom, det var Egypten och det Seleukidiska riket vilka båda styrdes av ättlingar till Alexander den stores generaler. Det judiska riket erövrades av Pompejus år 63 f.Kr. Ca hundra år senare skulle det där grundas en ny religion, Kristendomen som fram till 400-talet i grunden skulle ändra det Romerska imperiet (se Kristendomen segrar.
När Rom försökte införliva de resterande delarna av Iberiska halvön (dvs de områden som inte tillhört Karthago) kom Ibererna att bjuda motstånd, men 133 f.Kr. var större delen av halvön i Roms händer. Det skulle dock dröja över hundra år ytterligare innan man erövrat hela halvön. Den infödde befolkningen bedrev dessutom ett gerillakrig som man hade stora problem att bemästra.
Caesars uppgång och fall 60-44 f.Kr.
Från slutet av 100-talet f.Kr., till republikens undergång, plågades Romarriket av ständiga inbördeskrig. Från och med 60 f.Kr. kan man sätta likhetstecken mellan utrikespolitiken och utvecklingen inuti riket. Fram tills år 44 f.Kr. var en person viktigare än någon annan i Roms historia. Hans namn var Gaius Julius Caesar. En man som ofta brukar betraktas som (näst Jesus) den kanske viktigaste gestalten i hela Antikens historia.
År 60 f.Kr. slöts en överenskommelse mellan Julius Caesar, Pompejus och Crassus, övererenskommelsen är känd som det första triumviratet. Överenskommelsen avskaffade i princip den gamla republiken. De tre männen delade upp riket emellan sig som det höll på att slitas sönder av inbördeskrig och politiska mord. Crassus var en av de rikaste männen i Romerska republiken, Pompejus åtnjöt hög status som militär medan Caesar ansågs vara den politiske "tungviktaren". Caesar blev ståthållare i Gallien (nuvarande Frankrike), Pompejus tog hand om Spanien medan Crassus förvaltade Syrien.
Åren fram till 51 f.Kr. la Caesar Gallien definitivt under Romerskt välde, och efter att han återvänt år 50 f.Kr. begav han sig till Egypten där han hade en kärleksaffär med Egyptens drottning Kleopatra. När han återkom till Rom utbröt en konflikt mellan honom och Pompejus. Inbördeskrig följde där Caesar avgick med segern år 45 f.Kr., och Pompejus mördades. Crassus hade medan allt detta hände omkommit år 53 f.Kr. under ett misslyckat försök att erövra Partherriket i nuvarande Iran och Afghanistan.
Med Pompejus undanröjd var Caesar ensam härskare i Rom och år 45 f.Kr. utsågs han till diktator på livstid. Detta oroade många medlemmar i senaten, och diktatorn började visa klara ambitioner att utropa sig till kung. En grupp sammansvurna beslutade sig därför att röja Caesar ur vägen. 15 mars år 44 f.Kr. mördades han under ett senatsssamanträde. Bland de sammansvurna fanns Caesars mångårige vän Brutus.
Republikens sista tid - 44 - 27 f.Kr. (egentligen 30 f.Kr.)
Mordet på Caesar utlöste återigen kaos i Rom. Vem var den rättmätige arvtagaren? När Caesars testamente öppnades, visade det sig att han hade en 19-årig adoptivson som hette Octavianus. Den bara 19-årige adoptivsonen visade sig snabbt vara en slipad politiker och ett år efter mordet på Caesar slöt Octavianus en överenskommelse med Marcus Antonius och Marcus Lepidus (det andra triumviratet).
Antonius hade uppnått stor berömmelse som general och politiker. Vid det avgörande slaget mot Pompejus i Farsalos i Grekland spelade han en viktig roll. Även Lepidus hade stora militära bedrifter på sin meritlista. Det första syftet med överenskommelsen var att hämnas mordet på Caesar vilket också skedde. Antonius spårade snabbt upp många av konspiratörerna och andra som av olika skäl misstänktes ogilla Roms nya härskare som avrättades, däribland Cicero. Några, däribland Brutus, lyckades fly. Följden blev ett nytt inbördeskrig. Avgörandet stod i Filippi i Grekland år 42 f.Kr. Antonius styrkor avgick med segern, och Brutus begick självmord. Efter detta delade de tre trimvierna upp riket. Antonius erhöll den östra delen medan Octavianus tog hand om den västra - Lepidus försköts efter några år.
Som härskare i Romarrikets östra del kom Antonius i kontakt med Egyptens drottning Kleopatra, och det visade sig att Caesar var far till hennes son Caesarion. Efter något år blev han återkallad till Rom och gifte sig med Octavianus syster Octavia. Syftet var förmodligen att omöjliggöra svåra konflikter mellan Antonius och Octavianus. År 39 f.Kr. återvände Antonius till Egypten, och han tycks på riktigt blivit förälskad i Kleopatra. Till många romares ilska gifte han sig med drottningen vilket var början till en konflikt med Octavianus som skulle utmynna i ett nytt inbördeskrig.
Antonius fick tre barn med Kleopatra. Under dessa år blev relationen med Octavianus allt sämre. Konflikten blev akut år 32 f.Kr. när Antonius förskjöt Octavia. Dessförrinnan hade han år 34 f.Kr. i Egyptens huvudstad Alexandria förklarat att bara Caesarion var den enda rättmättiga arvingen till sin mördade pappa. Samtidigt som han förklarade Caesarion vara "kungarnas kung", gjorde han samtidigt sina egna barn med Kleopatra till underkungar.
Många i Rom fruktade för Antonius planer om att införa monarki, och att flytta huvudstaden (antog man i alla fall) till Alexandria. Många ogillade den livsstil som de österländska monarkerna hade, och som Antonius uppenbart trivdes med. Octavianus bedrev en intensiv propagandakampanj mot honom, och när han lyckades komma över Antonius testamente, gav det honom den anledning som behövdes för att förklara krig. I testamentet stod t.ex att Antonius ville bli begravd i Egypten jämte sin fru och drottning. Det var mer än vad de flesta i Rom kunde acceptera.
Återigen hade Romerska riket drabbats av ett inbördeskrig, men styrkeförhållandena var faktiskt till Antonius fördel, och många senatorer hade valt att stödja honom. Sommaren år 31 f.Kr. hade motståndarna dragit ihop enorma flottstyrkor utanför Actium vid Greklands västkust. För tredje gången på 15 år skulle ett Romerskt inbördeskrig avgöras i Grekland. Octavianus segrade i slaget vid Actium, men Antonius och Kleopatra lyckades fly till Egypten där man förgäves försökte mobilisera ett sista motstånd. När det inte lyckades, begick de självmord år 30 f.Kr..
Octavianus var därefter ensam härskare i Rom. Den sista spiken i kistan på den döende republiken var därmed slagen. Från och med år 27 f.Kr. var han det Romerska rikets första kejsare och som sådan känd under namnet Augustus. Kejsartiden var inledd.
Orsaker till republikens sammanbrott
Det fanns flera orsaker till att den romerska republiken i praktiken hade upphört att existera redan under Julius Caesars tid. De senatorer som mördade Caesar oroade sig framförallt för diktatorns kungaambitioner, men i praktiken hade Rom styrts diktatoriskt en lång tid innan Caesar mördades år 44 f.Kr..
När forskarna försökt besvara frågan varför republiken urartade från och med slutet av 100-talet f.Kr. för att till slut upphöra att fungera, framträder några stora huvudanledningar, nämligen:
- Romerska republiken var inte "anpassad" för ett vara ett imperium.
- Utformningen av krigsmakten gjorde det lätt för makthungriga individer att sätta upp egna arméer.
- Allt för stor maktkoncentration runt några mäktiga senatsfamiljer. Många "vanliga" romare misstrodde också senaten alltmer.
Vad gäller den första punkten var Rom från början bara en stadsstat bland många andra i Italien. När den Romerska statsbildningen började expandera, blev det problem eftersom man aldrig reformerade styrelsesättet, inte ens när imperiet hade växt långt utanför den Appeninska halvön. Följden blev att det växande riket blev svårt att styra effektivt. Det fanns inga klara lagar på hur centralmakten i Rom skulle styra över de ståthållare som sattes att styra över de erövrade provinserna utanför Italien. Följden blev att de "styrde sig själva", och for fram med stor brutalitet i sina respektive områden och skaffade sig väldiga förmögenheter. Om det kom påbud från centralmakten som de inte gillade, hade de inga betänkligheter över att ta till vapen.
Efter de Puniska krigen som tärde hårt även på Rom och dess befolkning, fanns inga förutsättningar att behålla den värnpliktsarmé som man dittills haft. I stället gick man alltmer över till en ren yrkesarmé där officerarna - läs generalerna (inte centralmakten) -skulle garantera soldaternas pension. Soldaterna blev därför i första hand lojala mot sina officerare och inte statsmakten. Summan av detta var att det inte blev så svårt för makthungriga generaler att sätta upp privatarméer.
Makten i senaten hade också blivit alltmer koncentrerad till några mäktiga familjer som föga levde upp till de ideal som deras förfäder hade haft. I praktiken innebar det att senaten som helhet blev alltmer distanserad från folket, och de få ledare som försökte hjälpa de fattiga, mördades. Denna maktkoncentration gjorde också att det lätt blev kollisioner mellan mäktiga politiker å ena sidan och å andra sidan mäktiga militärer som lätt kunde sätta upp privatarméer (många senatsmedlemmar var för övrigt höga militärer också). Senaten visade sig vara helt oförmögen att kontrollera de militärer som "visste vad de ville" - och handlade därefter.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
