Romerska kejsardömet
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. |
- Den här artikeln handlar om det romerska riket från 27 f.Kr. till 476 e.Kr. För ett längre perspektiv, se romerska riket. Se även Rom (olika betydelser).
| Romerska riket |
|---|
Historia
|
| Organisation |
| Kultur |
Romerska riket eller Romarriket avser vanligtvis kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken (Se tabell till höger) men ibland det romerska imperiet, Imperium Romanum, som helhet. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat.
Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen under 200-talet under dominatet, och perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unnade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät knappast var okänt i kejsartidens inledning.
Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket.
Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet, Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser).
En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken!
 |
|
| Motto: Senatus Populusque Romanus (Latin: Senaten och det romerska folket) |
|
| Officiellt språk | Latin, senare Grekiska |
| Huvudstad | Rom senare Konstantinopel |
| Statsskick | Autokrati |
| Statsöverhuvud | Romersk kejsare |
| Etablerat | 2 september 31 f.Kr. |
| Upplösning | Delat i Västrom och Östrom 395. |
| Första kejsaren | Augustus (27 f.Kr. - 14) |
| Sista kejsaren | Theodosius I (347 - 395) |
| Föregående stat | Romerska republiken |
| Efterföljande stat | Västromerska riket och Östromerska riket |
| Valuta | Solidus, Aureus, Denarius, Sestertius, As |
Innehåll |
Historik
Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantinska kejsare.
Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste riken. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
- Principatet 27 f.Kr. - 284 e.Kr.
- Dominatet 284 e.Kr. - 476 e.Kr.
- Romerska imperiets fall
Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket
Principatet
- Huvudartikel: Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr.
Principatet benämns en period i det romerska rikets historia mellan 27 f.Kr. och 284 e.Kr.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innebar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett envälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enväldet skulle komma att bestå i flera sekler.
Under Augustus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för det romerska rikets militär det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fri från maktstrukturen som omgav den Romerska senaten, vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln".
Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än om den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca d.ä..
Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, sociala och militära förhållandena under perioden.
Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten.
Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung.
Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts.
För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett stort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan. Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom, vars befolkning nu var omkring en miljon till antalet.
Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som dessförinnan inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra successionen adopterade Augustus Tiberius, som efterträdde honom.
Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjeproblem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien.
Caligula, som var kejsare åren 37-41, hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som hos krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illusion av att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt.
Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus och han var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde praetoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats.
Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland.
Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronföljden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make.
Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia, som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mor år 59. Britannicus hade mördats redan år 55.
Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga eller inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en 37 meter hög staty på Nero själv. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas vid inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania, tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Han var den förste i Flaviska dynastin, som även innefattade hans söner Titus och Domitianus. Hans styre byggde på administration och disciplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden, varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum.
År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom, bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad, av en brand. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar.
År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religioner förtrycktes. Han insisterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom den gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare.
Trajanus fick år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117.
Hadrianus kom till makten år 117 och behöll den fram till sin död år 138. Under hans tid förändrades Roms utrikespolitik. Han övergav utvidgningstanken och börja tänka mera på försvar och fred. Han eftersträvade naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur, som utgjorde rikets gräns mot norr. Han lämnade också områden mer eller mindre frivilligt för att uppnå de naturliga gränser som var lätta att försvara och därmed inte behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnade han bland annat norra Dakien år 118.
Antoninus Pius fick makten år 138 av Hadrianus, som han var rådgivare åt. Antonius Pius starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig, som han ansåg var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter en tids sjukdom dog han den 7 mars år 161 i staden Lorium.
Marcus Aurelius tog makten år 161. Riket var i stor oro under hans tid. Bland annat bröt pesten ut i östra delen av riket. Han tvingades också ut i krig. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) år 180 under fälttåget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än han), som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han anordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi föröddes. Trots hans försök att göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom. Han tillskrivs yttrandet "Oderint, dum metuant" (Må de hata, blott de frukta).
Severiska dynastin
Kejsare av den severiska ätten.
- Septimius Severus år 193-211
- Caracalla år 211-217
- Geta år 211-212
- Macrinus år 217-218 (usurpator - tillhörde ej den Severiska ätten)
- Heliogabalus år 218-222
- Alexander Severus år 222-235
Dominatet
Tetrarkin
- Huvudartikel: Tetrarki
Tetrarki var den romerska regeringsform med fyra kejsare som Diocletianus införde år 293 och som satte punkt för den romerska krisen under 200-talet. Tetrarkin varade fram till år 312 (slaget vid Pons Mulvius) eller 313 (ediktet i Milano) men upplöstes inte formellt förrän år 324, då Konstantins gjorde sig till ensam romersk kejsare.
Senantiken i väst
Från romerskt till bysantinskt i öst
Konstantin den store
- Huvudartikel: Konstantin den store
Konstantin anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantika Romarriket. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper. Riket var dock delat mellan flera kejsare. De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket.
Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självständiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395.
Julianus och Jovianus
- Julianus Apostata år 361-363
- Jovianus år 363-364
Valentinianus
Valentinianus I år 364-375
Slaget vid Adrianopel
I slaget vid Adrianopel 9 augusti 378 besegrades romerska legioner av västgoternas rytteri, medan den romerska legionen var slut som offensivt instrument, en händelse som för mycket lång tid etablerade rytteriet som det viktigaste truppslaget.
Freden rubbas i väst
Teodosius
- Huvudartikel: Theodosius I
Theodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och var en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket.
Efter att kejsar Valens stupat i strid med västgoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare Gratianus Teodosius till medkejsare år 379, med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart. Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Theodosius I avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig.
År 380 införde Teodius kristendomen som statsreligion i hela riket och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. De gamla religionerna levde dock kvar, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen.
Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, Honorius och Arcadius, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Teodosius blev den siste kejsare som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därefter permanent.
Västrom och Östrom
Romerska rikets fall
- Huvudartikel: Romerska imperiets fall
År 476 e.Kr. har i traditionell historieskrivning angivits som året då Romarriket upphörde att existera och medeltiden inleddes. Den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus avsattes den 4 september 476. Den östra rikshalvan, det Östromerska riket, senare känt som det Bysantinska riket, levde kvar ända fram till 1453, då osmanerna (ett turkiskt folk) erövrade Konstantinopel.
Språk
Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.
Latin i väst
- Huvudartikel: Latin och vulgärlatin
Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2.500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten starkt kopplad till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom.
Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att man snabbt såg till att de erövrade områdena övervakades av en fungerande romersk administration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig latin för att kunna avancera i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska.
Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden talade latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.
Grekiska i öst
Till skillnad från de erövrade områdena i väster, där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk i öster. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska.
Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilken kom att bli Östromerska rikets huvudstad.
Religion
- Huvudartikel: Romersk religion, Romersk mytologi, Kristendomen
Litteratur
- Huvudartikel: Romersk litteratur
Kultur
- Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt
Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp eller rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag.
Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att lyda under centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte.
Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom.
Den romerska arkitekturen byggde liksom den romerska konsten på den grekiska, men skilde sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden.
Provinser
- Huvudartikel: Romerska provinser
En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period av ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion överhuvudtaget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner.
Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr., efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem över tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.
Skattesystemet reformerades redan under Augustus. De självägande publikanerna, som endast i fall av grov förseelser kunnat ställas till svars för skatteuppbäringen ersattes med statligt utnämnda prokuratorer, en titel även ståthållare i mindre provinser fick bära. Skattesystemet reformerades även för att bli mer kontrollerat, och i huvudsak uppbars kapitationsskatt och fastighetsskatt, den senare baserad på ägornas storlek.
Militär
- Huvudartikel: Romerska rikets militär
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Se även
Wikimedia Commons har media som rör Romerska kejsardömet
