Kristendomen i Romarriket
Från Rilpedia
 |
Det har föreslagits att denna artikel bör slås ihop med Kristendomen i Romerska riket. (Diskutera) |
Viktiga gudar i republikens Rom var t.ex Jupiter (den högste /främste guden), Mars (krigsguden) och Juno. Emellertid fanns det bland "vanligt folk" mängder med trosuppfattningar vid sidan av de "officiella" gudarna. Allteftersom riket expanderade blev också många andra trosuppfattningar representerade, t.ex Judendomen
Huvudartikel Romerska riket
Efter att kejsardömet infördes fick kejsarna så småningom en gudaliknande status - de gamla gudarna sköts (åtminstone officiellt) mer eller mindre åt sidan och kejsardyrkan var officiellt påbjuden. I de östra delarna av riket hade dock en ny religion grundats, Kristendomen. Under de fyra första århundraden skulle denna religion som så småningom blev världens största tränga undan de gamla trosuppfattningarna, inklusive kejsardyrkan. Eftersom kristendomen bara accepterar EN gud var tron på Jesus Kristus som den ende gudens son och kejsardyrkan oförenliga som dämed försvann. Från och med slutet av 300-talet var kristendomen den enda tillåtna religionen i Romerska riket. Dit var det emellertid långt under det första århundrat e kr och det skulle krävas mycket blod på vägen.
De första kristna församlingarna utanför Judéen/Palestina bildades i Antiochia, något senare bildade Paulus församlingar i Grekland. I östra delen av Romarriket var grekiska officiellt språk och därför är Nya Testamentet skrivet på grekiska. De första krista församlingarna i Rom bildades på 50-talet e kr. De första statsstödda organiserade förföljelserna av kristna ägde rum i Rom efter den stora branden år 64. Branden var förmodligen iscensatt av kejsaren Nero som gav de kristna skulden. Förföljelserna som följde krävde många dödsoffer men var tills vidare inskränkta till Rom med omnejd.
Det följande århundradet fick de kristna utöva sin religion relativt ostört. De som utövade den nya religionen var fortfarande relativt få och den romerska statsmakten lät dem för det mesta hållas. Under slutet av 100-talet började emellertid att antalet utövare att växa snabbt. De krstna med sin tro på EN gud gjorde det omöjligt att acceptera kejsardyrkan. Statsmakten i sin tur började därför se de kristna som ett hot eftersom de blev allt fler. Under slutet av 100 talet och in i 200-talet accelererade därför föföljelserna drastiskt och många kristna led martyrdöden. En del av dem lät sig dock avsäga sin tro för att rädda livet.
Trots svåra förföljelser fortsatte medlemsantalet i de kristna församlingarna att öka. Förföljelserna blev än värre under 200-talets andra hälft men en vändning var nära förestående. Under kejsar Diocletianus i slutet av 200-talet skedde de sista riktigt stora statsstödda föföljelserna. Kejsar Konstantin den store (reg 306-337) tillträdde efter Diocletianus död införde år 312 reliogionsfrihet för de kristna och därmed var ett stort steg taget på vägen mot kristendomens slutliga seger över de gamla reliogionerna, inklusive kejsardyrkan.
Några av Konstantins efterträdare försökte avskaffa religionsfriheten för de kristna dock utan framgång. Antalet krstna församlingar fortsatte att öka och år 385 blev kristendomen statsereligion och enda tillåtna religionen i riket. Några decennier senare var Romerska riket i princip kristet - det sista motståndet (från krafter inom den romerska staten) mot kristendomen nedkämpade kejsar Theodosius på 390-talet.
Den slutliga "segern" över de gamla reliogionerna ca år 400 ska emellertid inte tolkas allt för bokstavligt. Förkristna trosuppställningar levde vidare parallellt med kristendomen lång tid därefter hos breda befolkningslager, inklusive många ämbetsmän. Det var vanligt att man kallade sig kristen samtidigt som man trodde på diverse onda andar etc, etc. Faktum är att kristendomen så småningom tog upp flera förkristna trosuppställningar. "Goda demoner" blev t.ex änglar och onda andar, demoner mm som samarbetade med djävulen blev också en del i den kristna läran under medeltiden.
Kristendomen upphöjelse till statsreligion innebar att kejsarens roll ändrades, åtminstone ytligt. Från att i princip ha varit en gud blev kejsaren istället guds ställföreträdare på jorden. Kyrkan knöts dämed till staten och kejsaren/kejsarnas kontroll över kyrkan blev givetvis mycket stark. Något som fortlevde i många länder ända fram tills demokratins genombrott.
Varför segrade kristendomen?
Att Konstantin den store beviljade de kristna religionsfrihet hade enligt många forskare (åtminstone inte från början) inte så mycket med religiös övertygelse att göra, även om han lät sig bli döpt på dödsbädden. Efter att kejsardyrkan infördes fanns det hela tiden motstånd mot detta. Krafter inom framförallt den numer maktlösa senaten ville återgå till dyrkan av de gamla gudarna. Detta motstånd fanns fortfarande kvar under Konstantins tid. I valet mellan kristendomen, de gamla religionerna och kejsardyrkan valde Konstantin den store kristendomen. Kritiska forskare anser att detta val ytterst enbart gjordes av cyniska realpolitiska skäl.
Helt klart är i alla fall att Konstantin den store gynnade de kristna även på andra sätt än att bevilja dem religionsfrihet. Han beviljade och finansierade bygget av den första Peterskyrkan. År 321 blev söndagen arbetsfri dag och korsfästelsen förbjöds som straff. Dessa åtgärder bidrog till att de krafter som efter Konstantins död ville återgå till den gamla ordningen fick mycket svårare att driva igenom sin vilja.
- Sammanfattningsvis berodde kristendomens "seger" framförallt på att makthavarna av religiösa eller rent politiska skäl började gynna de kristna. Utan detta stöd hade man knappast gått segrande ur den religiösa strid som varade flera sekler.
Se även
