Kejsarkult
Från Rilpedia
Kejsarkult (även kallad kejsardyrkan) var officiellt påbjuden från Romerska rikets makthavare. Det centrala var att kejsarna hade en gudomlig status. Den förste som "uppnådde" denna status var Julius Caesar (som dock aldrig blev kejsare). Likväl förklarades hans adoptivivson, Octavianus (som är mer känd under namnet Augustus - Romerska rikets förste kejsare) att adoptivfadern hade upptagits bland gudarna och han kallade sig själv den "gudomlige sonen".
Under kejsartidens första 150 år fanns det en kult runt kejsarna men de kunde förklaras som gudar först efter sin död. Detta ändrades dock från och med andra hälften av 100-talet efter Kristus. Kulten kring kejsarna blev en slags statsreligion och de hade minst lika hög status som de gamla gudarna (vilket mötte motstånd inom vissa kretsar inom den romerska aristokratin). Att offra till kejsarna blev obligatoriskt för alla och de som vägrade att göra så och därmed vägrade erkänna kejsarens gudomlighet straffades med döden. Detta var främsta anledningen till att förföljelserna i stor skala mot de kristna tog fart nu. Eftersom Jesus enligt kristendomen är den ENDE gudens son kunde man omöjligt erkänna kejsaren som en gudomlighet. Då de kristna blev allt fler började de därmed ses som ett hot.
Kejsardyrkan försvann efter att kristendomen blev statsreligion i slutet av 300-talet men då kyrkan knöts till staten blev kejsarens inflytande över religionen mycket stark ändå. Från att ha varit en gud blev kejsarna istället den av gud utvalde som skulle härska över sina undersåtar. Detta nära "band" mellan härskarna och gud legitimerade i många Europeiska länder kungligt envälde långt in på 1800-talet, på vissa håll ända in på 1900-talet. Den sista landet i Europa där detta försvann var Ryssland när tsaren tvingades avgå 1917.
Romerska riket var dock varken det första eller sista landet i världen där en enväldig härskare hade gudomlig status. Redan de äldsta faraonerna i Egypten betraktades som levande gudar. Alexander den store ville liksom storkonungarna i Perserriket efterhand bli dyrkad som en gud bara för att ta några exempel. Det sista landet i världen där härskaren betraktades som en gud var Japan, den japanska kejsaren ansågs härstamma från solgudinnan. Först efter Japans nederlag i andra världskriget avsade sig dåvarande kejsaren Hirohito sin gudomlighet.
Även i diktaturer som inte varit monarkier har en kult av härskarna som påminner om Romartidens kejsardyrkan förekommit ända in i nutid. I Nazityskland fanns planer för att införa en "nazistisk religion" som gjorde Adolf Hitler till en gudaliknande person. I flera kommunistdiktaturer har en kult kring den enväldige härskaren varit officiellt påbjuden, till exempel i Sovjetunionen under Josef Stalins tid och i Kina under Mao Zedong. I propagandan hyllades även Rumäniens diktator Nicolae Ceauşescu (störtad och avrättad 1989) som något av en "övermänniska" och det byggdes otaliga monument till hans "ära". I Nordkorea upphöljdes diktatorn Kim Il Sung till "president för evigt" efter sin död 1994 och även "naturen påstods sörja den store ledarens bortgång". Kulten kring Saddam Hussein i Irak är ytterligare ett exempel.
