Kristendomen i Romerska riket
Från Rilpedia
 |
|
| Denna artikel är en del i serien Kristendomen med följande delar: |
|
| Skrifter | |
| Bibeln - GT - NT | |
| psalmbok | |
| Helgdagar | |
| Kyrkoåret | |
| advent - jul | |
| fasta - påsk - pingst | |
| Tacksägelsedagen | |
| Alla helgons dag | |
| Händelser i livet | |
| Dop - Konfirmation | |
| Äktenskap | |
| Döden - Begravning | |
| Böner | |
| Fader vår | |
| Dagligt liv | |
| söndag | |
| kyrka - präst | |
| Personer i Nya Testamentet | |
| Jesus - Maria - Paulus | |
| Petrus | |
| Personer under medeltiden | |
| Gregorius I | |
| Sankt Olof | |
| Reformationen | |
| Jan Hus - Martin Luther | |
| Jean Calvin - Huldrych Zwingli | |
| Pietism och lekmannarörelser | |
| Lars Levi Læstadius | |
| Riktningar | |
| ortodox - katolsk | |
| anglikansk - presbyteriansk | |
| luthersk - baptism | |
| adventism | |
| unitarism | |
 Kristendom |
Det Romerska riket hade under större delen av sin existens en polyteistisk religion som en slags statsreligion. Boende i Romarriket förväntades årligen delta i ett begränsat antal offentliga religiösa ceremonier, men i övrigt fanns en mycket stor tolerans för andra religioner så länge som de inte utnyttjades till att uppvigla mot romarna. Därför lämnades kristendomen från början i stort ostörd. Denna respit gav de kristna missionärerna möjlighet att sprida kristendomen under ett antal år innan kejsaren beslutade att slå ner på dem av olika skäl.
Innehåll |
Ursprung
Kristendomen har sitt ursprung ur dåtidens Palestina, det vill säga den judiska staten som idag kallas Israel. Staten Palestina var vid tiden för kristendomens framträdande en del av det romerska riket. När Jesus levde så spreds aldrig kristendomen utanför den judiska staten, men relativt snart efter korsfästelsen så började apostlarna sprida den till de kringliggande länderna. De missionsresor som man bäst känner till är de som genomfördes av Paulus. Han reste igenom och predikade i en stor del av de kringliggande länderna och startade även upp ett antal församlingar. Även en del andra missionärer reste runt bland de kringliggande länderna och predikade evangeliet. Relativt tidigt startades församlingar i bland annat Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia, Laodicea, Efesus och Smyrna. Dessa brukar kallas de sju församlingarna i mindre Asien. Senare så uppkom fler församlingar både i mindre Asien och i flera andra delar av Romarriket.
Det uppskattas att de första apostlarna kom till Rom cirka år 42. Enligt romersk-katolsk tradition så var Petrus den första aposteln att besöka Rom, men det finns inga konreta bevis för detta. Vad man vet är att Paulus besökte Rom år 63, då han satt i husarrest under två års tid i väntan på dom. Paulus resa till Rom beskrivs i kapitel 27 och 28 i Apostlagärningarna. Paulus transporterades som fånge till Rom efter att han vädjat till kejsaren vid ett tillfälle då de de ledande judarna i Jerusalem hade anklagat honom för brott och fått honom fängslad två år tidigare.
Förföljelserna
Efter ett tag så började Rom se de kristna som ett hot. En av de främsta anledningarna till detta var sannolikt den mycket snabba tillväxten hos den kristna kyrkan. Den mest kända av de romerska kejsarna som förföljde de kristna är nog kejsar Nero (37-68). År 64 startade en stor brand i Rom, vilken kejsaren skyllde på de kristna. Misstankar restes (främst från kristet håll) att det var kejsaren själv som hade startat branden för att få en anledning att ge sig på de kristna. Efter branden så startade en massiv förföljelse av de kristna i Rom, under vilken bl.a. apostlarna Paulus och Petrus avrättades. Den förföljelsen var massiv, men än så länge till största delen inskränkt till huvudstaden. Efter Neros tid så fortsatte förföljelserna och vidgades även till resten av riket. Under den tiden fram till 313 då kristendomen blev förklarad laglig, så avrättades tiotusentals kristna, och bland dem flera biskopar och andra ledare inom kristendomen.
De kristnas liv i Rom
Som en följd av förföljelserna så levde de kristna ett ganska dolt liv i Rom. De firade gudtjänst i hemmen, och tilläts inte bygga några egna kyrkor. Den mest fascinerande delen av de kristnas levnad i Rom torde vara de mängder med katakomber i Rom som de utgrävde som gravplatser. De kristna ansåg att man skulle begrava de döda hela i marken, men mark var dyrt, och de kristna var rädda för att gravarna skulle skändas så de köpte mark precis utanför gränsen till stadskärnan och grävde ut mängder med stora katakomber där de döda begravdes [1].
- Se även Roms katakomber.
Övergången till statsreligion och religionsfrihetens avskaffande
Med tidens gång blev fler och fler romare kristna, och även en stor del av överklassen. Detta innebar att förföljelserna inte längre var möjliga att upprätthålla och de upphörde med tiden. År 313 förklarade kejsar Konstantin kristendomen laglig, och de kristna kunde därmed verka öppet. Detta fick till följd att mängder med kyrkor byggdes under en kort tid över hela romarriket. Även kejsar Konstantin blev kristen. På 380-talet är situationen omvänd då är det de kristna som börjar förfölja andra oliktänkade, man river ner flera tempel[1]. År 391 lät Kejsar Theodosius den store som själv var kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion[2].
Externa länkar
Noter
- ↑ Alla Tider, Henrikson Alf, Berg Björn 380-talet
- ↑ Tidens - Världshistoria, Herman Kinder, Werner Hilgemann, ISBN 91-550-3318-0, sid 103
