Från Rilpedia

Praetor , (lat. praetor, egentligen "den, som går i spetsen",

praeitor) betydde hos forntidens romare ursprungligen förman eller anförare och brukades först som titel för de två högsta republikanska ämbetsmännen (konsulerna), ävensom för diktatorn (praetor maximus, "högste praetor"), och fältherrar, som ju länge var antingen konsuler, praetorer eller, i republikens senare tider, prokonsuler och propraetorer, men övergick sedan att beteckna en särskild ämbetsmannabefattning.

Då nämligen konsulatet 367 f.Kr. delades mellan patricier och plebejer, avskildes en del av konsulernas ämbetsåligganden och överlämnades åt en ny överhetsperson, praetorn. Denne betraktades som ett slags ämbetsbroder till konsulerna, dock med lägre imperium. Hans huvudsakliga uppgift var att leda den civila rättskipningen i Rom, men tillika var han ställföreträdare för konsulerna (se Prefekt), då dessa var borta från staden, och kunde även få kommando i fält.

Ämbetet skulle tillhöra patricierna, men efter 337 f.Kr. var det öppet även för plebejer. Omkring slutet av det första puniska kriget, sannolikt 243 (eller 241), tillsattes två praetorer; den ene av dem, vilkens ställning var förnämligare, kallades stadspraetorn (praetor urbanus) och hade att utöva rättskipningen i civilmål mellan medborgare, varemot den andre, som senare kallades främlingspraetorn (praetor peregrinus), dömde i mål, där en främling var part. Lottkastning bestämde i regel, vilken av de två skulle ha det ena eller andra uppdraget. Främlingspraetorn användes även för verksamhet utom staden, vid vilka tillfällen stadspraetorn övertog hans vanliga bestyr. Under tiden mellan det första och det andra puniska kriget - årtalet uppges än till 237, än omkring 10 år senare - ökades praetorernas antal till 4, av vilka 2 skulle vara ståthållare i de två nybildade provinserna, Sicilien och Sardinien jämte Corsica, och 197 f.Kr. tillkom ytterligare 2, avsedda att utöva ståthållarskapet i de båda spanska provinserna.

149 f.Kr., då de ständiga brottmålsdomstolarna (quaestiones perpetuae) inrättades, fick alla sex praetorerna sin verksamhet i Rom, två som rättskipare i civilmål, liksom förut, och de fyra övriga som ordförande var i sin domstol.