Från Rilpedia

Otho, blev kejsare som Imperator Marcus Otho Caesar Augustus, född 28 april 32 i Ferentium, begick självmord i Brixellum söder om Cremona den 16 april 69, var romersk kejsare från 15 januari 69 till sin död.^[1] Han var en av revolutionskejsarna. Otho var kejsare under året med de fyra kejsarna. De tre övriga var Galba, Vitellius, och Vespasianus.

Otho var förtrogen och umgängesvän till kejsar Nero, på kejsarens begäran äktade han dennes älskarinna Poppaea Sabina. Otho sändes som ståthållare till Lusitanien, där han förblev i 10 år.

Vägen till makten

När Galba gjorde uppror mot Nero fick han omedelbart stöd av Otho i Lusitanien som sedan förväntade sig att bli kejsare efter Galba. Men istället för att adoptera Otho adopterade Galba den relativt okände Lucius Calpurnius Piso Frugi Licinianus den 10 januari 69. Galba vägrade att betala praetorianerna den summa pengar som var brukligt vid kejsaradoptioner och reaktionen på adoptionen bland romarna och senaten var likgiltig.^[2]Således blev det lätt för Otho att vinna praetorianernas stöd och ta makten. Den 15 januari smugglades han till praetorianlägret där soldaterna utropade honom till kejsare. Galba valde att möte rebellerna istället för att barrikadera sig inne i kejsarpalatset och vid Forum Romanum möttes han och Piso av ryttare utsända av Otho där de dödades varefter deras huvuden bars runt i Rom spetsade på pålar.^[3]

Otho som kejsare

Senaten var redan från början misstänksam mot den nye kejsaren, både på grund av att Otho varit en nära vän till Nero och det sätt han tagit makten på. Otho var kraftfull som ledare; de flesta provinserna svor trohet åt honom och han lät rusta upp alla Nerostatyer i Rom. Othos största problem var att han hade svårt att bygga en politisk maktbas och att Rhenarméerna utropat en egen kejsare, Vitellius. Otho försökte i det längsta undvika inbördeskrig genom att ge Vitellius inflytande och erbjuda sig att gifta sig med hans dotter men i mars 69 började Vitellius legioner förflytta sig mot Italien.^[4]

Vitellius armé som var dubbelt så stor som Othos (Otho väntade på förstärkningar från Donaulegionerna) började bygga en bro över Po vilket tvingade Otho att beordra sin truppar att möta dem i underläge. Den 14 april besegrades Othos styrkor vid slaget vid Cremona. När nyheterna om nederlaget nådde Otho stack han sig själv till döds i sitt sovrum.^[5]

Företrädare: Galba

Romersk kejsare 69

Efterträdare: Vitellius

Referenser

1. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 59
2. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 59-60
3. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 60
4. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 60-61
5. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 61