Från Rilpedia

Vitellius, eg. Aulus Vitellius, blev kejsare som Aulus Vitellius Germanicus Imperator Augustus, född 24 september 15 e.Kr., utropad till romersk kejsare den 2 januari 69, mördad på Forum Romanum den 20 december samma år.^[1]

Vitellius var kejsare under året med de fyra kejsarna. De tre övriga var Galba, Otho, och Vespasianus. Han var en av revolutionskejsarna.

Vägen till makten

Vitellius far Lucius Vitellius var under kejsar Tiberius överståthållare över Syrien med visst ansvar även för Palestina. Vitellius blev befälhavare för trupperna i södra Tyskland år 68. I förvecklingarna efter Neros död utropade trupperna i Germania Superior och Germania Inferior honom till kejsare den 2 januari 69,^[2] tretton dagar innan Othos blir kejsare.

Detta berodde inte på Vitellius egna meriter; Vitellius blev efter utnämningen till befälhavare indragen i ett maktspel som han hade liten kontroll över. De tyska arméerna var missnöjda efter att de inte belönats av Galba för att de kväst Vindex uppror och Vitellius skickades därför av Galba för att han saknade militära meriter och bedömdes som svag. Den 1 januari vägrade trupperna i Germania Superior att förnya sin trohetsed till kejsaren varefter de utropade Vitellius.^[3]

Med två kejsare var konfrontationen så gott som oundviklig. Otho erbjöd Vitellius inflytande och ett giftermål med Vitellius dotter, men i mars 69 började Vitellius trupper förflytta sig mot Rom; inte ledda av Vitellius utan av hans genraler Valens och Caecina. Genom att börja bygga en bro över Po tvingade man ut Othos trupper i numrärt underläge och besegrade dem vid Cremona den 14 april varfefter Otho begick självmord.^[4]

Vitellius som kejsare

Vitellius tågade in i Rom den 17 juli 69 samma år (det tog ett tag att ta sig dit då han befann sig i Gallien under hela kriget). Maktövertagandet gick smidigt bortsett från att Vitellius blev tvungen att belöna de tyska arméerna genom att upplösa praetoriangardet och stadsvakten i Rom och ersätta dem med sina egna lojala trupper.^[5]

I mitten av juli, ungefär samtidigt som Vitellius gör sitt segertåg in i Rom, får Vitellius nyheter om att de östra provinserna utropat Titus Flavius Vespasianus till kejsare vilket inledde det som kallas "den flaviska revolten". Antonius Primus, befälhavare över sjätte legionen i Pannonia, valde att alliera sig med Vespasianus och besegrade Vitellius trupper i det andra slaget vid Cremona den 24 oktober 69. Vitellius försökte därefter stoppa sina fiender genom att skicka trupper till Apenninerna; de deserterade utan strid. Nu försökte Vitellius abdikera från kejsartronen för att rädda sig själv och sin familj, men hans politiska allierade tvingade honom tillbaka till kejsarpalatset. Då hade redan Vespasianus äldre bror Titus Flavius Sabinus försökt ta kontroll över stan i tron att Vitellius abdikerat. Hans följe anfölls av Vitelius trupper och barrikaderade sig på Capitolium vilket slutade i att bebyggelsen på kullen (inklusive templet åt guden Jupiter) brann ner och Vespasianus bror med följe släpades inför Vitellius och dödades.^[6]

Den tjugonde december intog de flaviska trupperna Rom. Vitellius hade först tänkt fly men återvände till palatset som han fann övergivet. Då klädde han sig i smutsiga kläder och fösökte gömma sig bland tjänstefolkets bostäder. Sodaterna upptäckte honom och släpade honom halvnaken till Forum Romanum där han torterades och dödades, varefter han kastades i Tibern.^[7]

Företrädare: Otho

Romersk kejsare 69

Efterträdare: Vespasianus

Referenser

1. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 59
2. ↑ Encyclopædia Britannica, uppslagsord Vitellius, Aulus och Caecina Alienus, Aulus
3. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 61-62
4. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 61-62
5. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 62-63
6. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 63
7. ↑ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 63