Från Rilpedia

Skådespelet Britannicus fullbordades den 16 december 1669 och är Jean Racines näst största tragedi. Författaren hämtar här för första gången sitt tema från den romerska rikets historia. Kejsaren Claudius hade fått en son, Britannicus, innan han gifte sig med Agrippine och adopterade Nero, den son som Agrippine fått i ett tidigare äktenskap. Nero har efterträtt Claudius och styr kejsardömet med stor vishet när tragedins handling tar sin början. Racine fångar skedet då Nero visar sin sanna natur: Nero drivs av sin plötsliga passion gentemot Junie, Britannicus fästmö, till att frigöra sig från Agrippines dominans och mörda sin halvbror.

Som så ofta hos Racine är det inte fruktan att bli avsatt av Britannicus som driver Nero till fördärvet, utan en kärlekens rivalitet. Hans begär efter Junie präglas av sadism gentemot den unga damen och gentemot allt hon håller av. Agrippine är en mor som inte tål tanken att förlora kontrollen över sin son och kejsardömet. När det gäller Britannicus så ger han visserligen pjäsen sitt namn, men hans person kommer lite i skymundan bakom dessa andra två.

Pjäsens succé var inte omedelbar, men nu för tiden är Britannicus näst efter Andromaque den Racine-pjäs som spelas oftast vid Comédie-Française, och en av de mest studerade pjäserna i franska gymnasieskolor.

Källa: franska Wikipedia