Equites
Från Rilpedia
Equites (plural av latin: eques, ’ryttare’, av equus, ’häst’), är benämningen på kavalleriet i den romerska krigsmakten, och senare på riddarståndet där, en samhällsklass mellan patricier och plebejer i det romerska riket. De motsvarade hippeis i antikens Grekland och riddare under medeltiden.
Ursprungligen var equites en militärisk inrättning i Rom, som tillskrivs Romulus. Denne skall nämligen ha upprättat en rytteritrupp om tre centurier, det vill säga 300 man, celeres, egentligen "de snabba", jämte fotfolkslegionen; därtill lade Tarquinius Priscus ytterligare 3 centurier. Servius Tullius ökade rytteriet med 12 centurier, så att hela antalet utgjorde 1 800 man. Ryttarna erhöll medel av staten till inköp av häst samt till dennes underhåll; de kallades "ryttare med statshäst".
De 18 ryttarcenturierna räknades till första klassen och hade 18 röster i centurieförsamlingen. För att kunna tillhöra rytteriet skulle man äga en viss förmögenhet. Tjänstetiden upphörde med det 46:e levnadsåret. Mönstring av rytteriet ägde rum vid varje census och årligen 15 juli färdades ryttarna i högtidligt tåg från trakten av capenska porten (Honos’ eller Mars’ tempel) till Capitolium.
Från Camillus’ tid (omkring 400 f.Kr.) finns utom de nämnda 18 ryttarceuturierna ett frivilligt rytteri, vars medlemmar hade så kallad riddarförmögenhet; de tjänade till häst utan den vanliga ersättningen av statsmedel och hade inga särskilda politiska rättigheter. Däremot åtnjöt dessa equites liksom fotfolket, sold. De sades tjäna med "egen häst".
I äldre tider var de romerske ryttarna snarare ett bihang till fotfolket och synas inte ha spelat någon betydande roll. De hade sin plats på flyglarna (alae). Rytteriet till legionens 4 200 man fotfolk var 300, indelade i 10 turmer, varje turma i tre dekurier. Beväpningen utgjordes av mindre, rund sköld (parma), hjälm, harnesk och benskenor samt dubbelspetsad lans och ett långt svärd.
De egentliga ryttarcenturiernas militäriska betydelse minskades efter det andra puniska kriget (218-201 f.Kr.), ty man började då använda huvudsakligen bundsförvanter och provinsinvånare till rytteritjänst; samtidigt ökades styrkan betydligt.
Under Augustus blev rytteriet med statshäst, som då var indelat i sex turmer och användes blott till parad, en plantskola för kandidater till högre civila och militära tjänster. I spetsen stod tronföljaren såsom princeps iuventutis, medlemmarna utsågs av kejsaren och erhöll sin häst av honom.
Under republikens sista århundrade utgjorde equites ett särskilt politiskt stånd, det så kallade riddarståndet, ordo equester, erkänt såsom sådant särskilt från 122 f.Kr., då Gaius Gracchus genomdrev en lag, enligt vilken domarna skulle utses bland dem, som hade så kallad riddarcensus, det vill säga en förmögenhet av minst 400 000 sestertier. Visserligen gjordes sedermera ändringar i avseende på domsrätten, men det nya ståndet som egentligen bestod av kapitalister eller affärsmän, i synnerhet förpaktare av statsinkomsterna (publcani), bibehöll sig alltjämt (se Civitas).
Dess anseende synes ha varit högst på Ciceros tid. Riddarna hade vissa utmärkelsetecken, nämligen guldring och tunika med smalare purpurrand; vid högtidliga tillfällen bar de trabea, en mantel med purpurränder. Efter 67 f.Kr. hade riddarna särskild plats på teatern, nämligen de 14 främsta bänkarna, närmast till orchestra (senatorernas plats).
Under Augustus erhöll riddarståndet ökad politisk betydelse, i det att en mängd poster i den militära och civila förvaltningen förbehölls detsamma.
Källor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).