Från Rilpedia

För andra betydelser, se Cicero (olika betydelser).

Marcus Tullius Cicero, ibland endast Cicero (3 januari 106 f.Kr. i Arpinum (nuvarande Arpino) - 7 december 43 f.Kr.) var en romersk talare, författare och politiker. Han skrev tal, brev och verk om retorik och filosofi. Cicero var gift med Terentia; han hade två barn som hette Tullia och Marcus Tullius Cicero Minor. Bror till Quintus Tullius Cicero. Cicero var, tillsammans med Cato d.y., den kanske mest begåvade politikern under sin samtid.

Innehåll 1 Tidigt liv 2 Karriär som politiker 3 Sammansvärjningen och landsförvisningen 4 Död 5 Verk översatta till svenska 6 Externa länkar

Tidigt liv

Cicero var en uppkomling ur riddarståndet och hans familj var inte någon politikersläkt. Som ung studerade han grekisk filosofi och retorik och gjorde sig känd som en mycket enveten och extremt begåvad student och talare, som ådrog sig lärare från hela Italien. Han studerade i Grekland och deltog i bundsförvantkriget 92 f.Kr.-89 f.Kr.. Efter denna upplevelse blev den unge Cicero pacifist, och han beslöt sig för att aldrig mer tjäna i det militära. Istället blev han, till skillnad från sina förfäder advokat.

Karriär som politiker

Året efter inbördeskrigets slut blossade striderna upp igen, nu mellan den konservativa senatsfraktionen under general Sulla och de revolutionära popularerna under Marius, som i åratal dominerat huvudstaden genom sitt stöd i folkförsamlingarna. Sedan striderna avgjorts 82 f.Kr. till Sulla och de konservativas fördel, verkade Cicero som en advokat och försvarade Sextus Roscius, en tidigare Sullafiende anklagad för mord på sin fader. Det ryktades att hela Rom visste att Sulla låg bakom mordet, men av rädsla för diktatorn ville ingen mer känd advokat åta sig fallet. Cicero, som senare skulle göra sig känd och högt aktad som en konservativ republikan, avskydde trots det Sullas envälde och genom en rad oerhört skickligt framlagda tal lyckades han få över opinionen på sin sida under den offentliga rättegången. Roscius frikändes och en Chrosygonus, en av Sullas närmaste blev istället fälld, dömd till döden och avrättad. Genom sin talförmåga, sin trofasthet till republiken och sitt förakt för överheten och ovilja att foga sig ens under hot om döden gjorde rättegången Cicero känd över hela Italien. Även om han senare skulle väljas till höga poster stödd på ett traditionalism och ett konservativt och traditionalistiskt program hade han bevisat sitt hat mot auktoriteten. Därmed var också hans framtid säkrad.

Cicero valdes som kvestor 75 f.Kr. och tjänade på Sicilien, där befolkningen klagade över ståthållaren Gajus Verres omfattande övergrepp och utplundring av provinsen. Cicero åtog sig fallet att åtala Verres och vann omåttligt folkligt stöd på Sicilien och väckte såväl fruktan och beundran hemma i Rom sedan han lyckats få Verres fälld och landsförvisad, till stor del på sin talförmåga och sin förmåga att få massorna med sig. Han hälsades som en av sin tids största retoriker och såväl en fiende mot den korrumperade överheten som de revolutionära uppkomlingarna inom plebejklassen, såväl Pompejus som senare Caesar. Han sågs som en uppkomling och föraktades av Cato d.y. och den konservativa nobiliteten, trots att dessa skulle behöva förtrösta sig på Cicero när nöden krävde.

69 f.Kr. valdes Cicero till edil och 66 f.Kr. till pretor, en av de högsta domstolspresidenterna. 64 f.Kr. ställde han upp i valet till konsul, utmanad av en av förra årets favoriter, Lucius Sergius Catilina, en patricier med förankringar inom de lägre klasserna som stödde hans politik med skuldavskrivningar och brödutdelning på programmet. Cicero föraktade Catilina som en populist och uppkomling, och vann såväl med sina tidigare meriter som sin mästerliga retorik över en majoritet på sin sida och vann en förkrossande seger. Han lyckades även övertala Antonius Hybrida att ställa upp i valet och sedan även denne lyckats få fler röster än Catilina såg denne ämbetet glida ur sina händer.

Sammansvärjningen och landsförvisningen

Ett hårt slag mötte Cicero när han under sitt år som konsul avslöjade en sammansvärjning av Catilina, som tidigare misstänktes för att ha konspirerat mot staten. Sammansvärjningen, som involverade Ciceros vän och Marcus Antonius styvfader Lentulus Sura slogs ner ovanligt hårdhänt av Cicero, som förklarade de sammansvurna som fiender till den romerska staten. Processen, som inkluderade avrättning av Catilinas ledande anhängare (bland dem Sura, som Cicero personligen åtföljde till statsfängelset för verkställande av domen) utan formell rättegång, gav Cicero både stort gehör för sin handlingsfasthet men det blod som spillts skulle förfölja honom under åratal efteråt. Catilina själv hade flytt staden efter ett av Ciceros mest berömda tal, där han drev de ledande sammansvurna från staden genom en häftig rad orationer där han attackerade de sammansvurna som statens och folkets fiender.

Han åtalades av Publius Clodius Pulcher och förvisades 58 f.Kr. men återkallades efter det att domen upphävts året efter och tjänade i slutet av 50-talet f.Kr. som ståthållare i Kilikien, medan förhållanden i Rom började krackelera mellan Pompejus, som genom en allians med Caesar och den rike patriciern Crassus tillskansat sig så mycket auktoritet att hans inflytande styrde Rom. Sedan Caesar erövrat hela Gallien vid samma tidpunkt och genom sin militära närvaro vid Italien hotade Pompejus ställning så kraftigt beslöt de konservativa och Cato d.y. att sluta sig till Pompejus. Cicero gjorde även detsamma men förblev mer passiv. Han tillbringade åren under det politiska stilleståndet i sitt gods på landsbygden där han skrev böcker om retorik och om livföring.

Sedan Pompejus och de ultrakonservativa drivit Caesar till ruinens brant med hot om åtal för förräderi och att förklaras en statsfiende valde den senare öppet krig. För att undkomma katastrofen flydde Pompejus, åtföljd av Cicero till Grekland där en här byggdes upp. Sedan Caesar säkrat kontrollen över Italien, Provence och Spanien gick han över till Balkan och besegrade de konservativa i slaget vid Farsalos. Cicero, som inte bidragit personligen, överlämnade sig efter slaget till Caesar tillsammans med bland annat Brutus och benådades.

Död

Trots att Cicero aldrig mer kom att bekämpa Caesar fysiskt eller verbalt, fortsatte han att hata mannen som störtat republiken han tidigare riskerat sitt liv för att försvara. Sedan Brutus och Cassius konspirerat med ett 60-tal senatorer, och nedkom att mörda Caesar den 15 mars år 44 f.Kr. skrev Cicero ett brev till Gajus Trebonius efter händelsen; "Jag önskar att jag deltagit vid den utmärkta middagen kvällen före Idus Martiae". Efter mordet försökte han driva de mer konservativa elementen i senaten och Caesars oväntade arvtagare Octavianus mot Marcus Antonius, vars farbror var en av de sammansvurna i Catilinakonspirationen. Hans fjorton filippinska tal, ämnade att piska upp stämningen mot Antonius blev legendariska. Planen misslyckades dock, då senatens galjonsfigurer Hirtius och Pansa, konsuler under året efter mordet på Caesar, stupade i strid med Antonius vid Mutina, varpå Octavianus tog över deras arméer och omedelbart slöt fred med Antonius och den tredje maktspelaren, Markus Aemilius Lepidus som föredragit att hålla sig passiv. De tre utropade en militärjunta, ett triumvirat, och mer eller mindre tvingade senaten att acceptera nyordningen. Den första ordern var att, av ekonomiska och politiska skäl göra upp med juntans fiender (proskriptioner) och då Ciceros ställningstagande för de sammansvurna kom fram i ljuset fördes hans namn som det första upp på den lista över 200 senatorer och 4 000 militärer som spikades upp på senatshusets portar. Cicero flydde österut för att ansluta sig till Cassius och Brutus men hanns upp i södra Italien av triumviratets utsända mördare där en av hans slavar pekade ut honom. Cicero halshöggs i sin bärstol, händerna som skrivit de filippinska talen och huvudet som uttalat dem spikades upp på talarstolen på Forum. Antonius hustru Fulvia sägs ha ryckt ut Ciceros tunga och genomborrade den med sin hårnål som en sista skymf mot talaren.

Eftervärldens dom över Cicero har tidvis varit hård. Den tyske historikern och nobelpristagaren Theodor Mommsen karakteriserade Cicero som "en man utan insikt, åsikt och avsikt". ^{[källa behövs]}

Verk översatta till svenska

• Valda brev, övers. av Gabriel Sjögren, 1954
• Cicero inför Caesar: en episod från år 46 f.Kr. några brev och talet Pro Marcello, med inledning och kommentar av Elmo Lindholm, 1954
• Ur Ciceros tankevärld, urval av Birger Edmar, 1957
• Urval ur Ciceros brevväxling, med inledning och förklaringar utg. av Erik Wistrand, 1958
• Samtliga brev (4 volymer); från latinet till svenska av Gabriel Sjögren, 1963
• Om ålderdom; Om vänskap, orig. texterna med sv. övers. jämte inl. o. anm. av Tore Janson (Cato major sive De senectute, med latinsk och svensk parallelltext), 1968
• Samtal i Tusculum 1-2; svensk tolkning, inledning och kommentarer av Ebbe Linde (Disputationes Tusculanae), 1970
• Samtal i Tusculum : 3-5; svensk tolkning, inledning och kommentarer av Ebbe Linde, 1971
• Tre politiska tal, övers. samt inledning och kommentar av Bertil Cavallin (Kranstalet/ Demosthenes. Femte talet mot Verres; Talet för Marcellus. Peri tou stephanou; Actionis in C. Verrem secundae liber quintus; Pro M. Marcello oratio), 1973
• Sex tal inför senaten och folket: talen mot Catilina, talet för Sextus Roscius från Ameria, talet för Titus Annius Milo; översättning samt inledning och kommentar av Bertil Cavallin, 1975

Externa länkar

• Cicero i Libris (auktoritetspost)