Romulus och Remus
Från Rilpedia
Romulus var kung i Kungariket Rom 753 f.Kr.-716 f.Kr. och tvillingbror till Remus, son till Mars och vestalen Rhea Silvia. Han var i romersk mytologi staden Roms mytomspunne grundare. Enligt legenden grundade han Rom den 21 april 753 f.Kr.
Romulus enligt romersk mytologi
Romulus var enligt sagorna Roms grundläggare och förste konung. I de romerska och grekiska sägnerna om detta förekommer uppgifter av växlande innehåll. Livius' berättelse är i huvudsak följande: Konungen i den latinska staden Alba longa, Numitor, avsattes från tronen av sin yngre broder, Amulius, som lät döda hans söner och göra dottern, Rhea Silvia, till vestalisk jungfru i Vestas tempel, detta var för att hon där inte fick ha sexuellt umgänge som jungfru. Detta ledde då till att det inte fanns någon att ta över tronen utan att den gick till Amulius själv. Men krigsguden Mars hade redan blivit hopplöst förälskad i Rhea Silvia och besökte henne i templet. Hon födde emellertid tvillingar. Amulius lät då utsätta barnen i ett tråg i Tiber. De flöt emellertid i land vid palatinska bergshöjden och påträffades där av en varginna, som ammade dem. Snart blev de upptagna av en herde, Faustulus. De båda ynglingarna, kallade Romulus och Remus, växte upp bland herdarna och strövade omkring i skog och mark. Vid ett tillfälle kom de i strid med Numitors folk, varpå följde upptäckten av deras härkomst. Nu blev Amulius dödad av ynglingarna och Numitor återuppsatt på tronen. Själva beslöt de att grundlägga en stad i den trakt, där de växt upp. Men de båda bröderna blev osams över var de skulle sätta upp stadens murar och då blev Romulus så arg att han mördade sin bror och byggde upp staden själv.
Han ordnade samhället med dess militära och politiska institutioner, öppnade en fristad för slavar och biltoga, skaffade hustrur till sina män genom att låta röva sabinernas ungmör vid en fest, dit de inbjudits, och utkämpade flera krig. Fejden med sabinerna efter kvinnorovet slutade med, att båda stammarna förenades; sabinkonungen Titus Tatius blev Romulus medregent. Slutligen skall Romulus vid en mönstring på Marsfältet ha under ett oväder blivit upptagen till himmelen, varefter han av sitt folk dyrkades som dess skyddsgud under namn av Quirinus.
Romulus enligt historieforskningen
Medan man således i forntiden menade, att Romulus grundlagt Rom och gett staden sitt namn, det vill säga varit dess eponymos, ha moderna forskare tvärtom ansett, att sagan efteråt uppfunnit Romulus som det redan befintliga Roms grundläggare och eponymos. I så fall skulle man emellertid i anslutning till namnet Roma snarast ha väntat formen Romus. Enligt nyare undersökningar torde förhållandet vara följande. Romulus är visserligen ej att betrakta som någon historisk personlighet, men han är, vad namnet angår, eponymos för en gammal ansedd släkt som omtalas på flera ställen i antika källor, den romuliska, gens Romulia (Romilia), vars medlemmar hette Romilii. Denna släkt påträffas även på etruskiskt område (jämför etruskiska släktnamnet rumlne). En annan form för detta namn var etruskiskans ruma, latin Roma, ett namn, som jämväl synes ha betecknat en släktens boningsplats vid Tiber och som sedermera, troligen med undanträngande av ett ursprungligare latinskt namn, kommit att beteckna hela samhället Rom.
På samma sätt synes Remus vara eponymos för en släkt Remmii, etruskiska remne, vars boningsplats torde ha varit Remona eller Remoria på Aventinus, ett ställe, som hos antika författare betecknas dels som Remus' bostad, dels som den plats, varifrån han iakttog de i sagan omnämnda fågeltecknen.
Se vidare W. Schulze, "Zur geschichte lateinischer eigennamen" (1904; s. 579 ff.).
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Romulus, 1904–1926 (Not).
| Roms sju kungar | ||
| Romulus | Numa Pompilius | Tullus Hostilius | Ancus Marcius | Tarquinius Priscus | Servius Tullius | Tarquinius Superbus | ||
|
|||||||||||
