Jorden

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Jordens yta)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Jorden  Astronomisk symbol för jorden
The Earth seen from Apollo 17.jpg
Den berömda bilden "Blå pärlan" på jorden, tagen av Apollo 17
Beteckningar
Alternativa namn Terra, Tellus
Epok J2000,0
Aphelium 152 097 701 km
1,0167103335 AU
Perihelium 147 098 074 km
0,9832898912 AU
Halv storaxel 149 597 887.5 km
1,0000001124 AU
Excentricitet 0,016710219
Omloppstid 365,256366 dagar
1,0000175 år
Medelhastighet i banan 29,783 km/s
107 218 km/h
Inklination 1°34'43,3"[1]
Periheliumargument 114,20783°
Månar 1 (Månen)
Fysikaliska data
Medelradie 6 371,0 km[2]
Ekvatorradie 6 378,1 km[3]
Polradie 6 356,8 km[4]
Avplattning 0,0033528[3]
Omkrets 40 075,02 km (ekvator)
40 007,86 km (meridional)
40 041,47 km (medel)
Ytarea 510 072 000 km²[5][6]

148 940 000 km² land  (29,2 %)

361 132 000 km² vatten (70,8 %)
Volym 1,0832073×1012 km³
Massa 5,9736×1024 kg[7]
Medeldensitet 5,5153 g/cm³
Ytgravitation vid ekvatorn 9,780327 m/s²[9]
0.99732 g
Flykthastighet 11,186 km/s 
Axellutning 23,439281°
Albedo 0,367[7]
Yttemperatur
   Kelvin
   Celsius
min medel max
184 K 287 K 331 K
−89 °C 14 °C 57,7 °C
Atmosfär
Tryck vid ytan 101,3 kPa (havsnivå)
Sammansättning 78,08% kväve (N2)
20,95% syre (O2)
0,93% argon
0,038% koldioxid
Ungefär 1% vattenånga (varierar med klimatet)[7]
Q space.svg
Hitta fler artiklar om Astronomi med Astronomiportalen

Jorden, eller Tellus (latin: Terra), är den tredje planeten från solen och den största av de så kallade stenplaneterna i solsystemet. Jorden har en naturlig satellit kallad månen eller Luna.

Med flera miljoner arter, inklusive människan, är jorden den enda himlakroppen där man vet att liv existerar. Planeten bildades för 4,54 miljarder år sedan och liv uppstod inom en miljard år från dess skapelse. Sedan dess har jordens biosfär markant förändrat atmosfären och andra icke biologiska förhållanden, vilket till exempel tillåtit aerobiska organismer att utvecklas i den syrerika miljön.

Jorden är formad som ett nästan perfekt klot. På grund av dess rotation och centrifugalkraftens inverkan på den elastiska jordmassan är dock omkretsen något större vid ekvatorn än över polerna. Jordskorpan, jordens yttre lager, är uppdelad i en rad olika segment, kallade kontinentalplattor, som långsamt rör sig över ytan. Omkring 71% av ytan är täckt av hav med saltvatten, återstoden består av öar och kontinenter. Flytande vatten är, så vitt man vet idag, nödvändigt för allt liv. Jordens inre är fortsatt aktiv med en relativt fast mantel, en flytande yttre kärna som genererar ett magnetfält, samt en fast inre kärna främst bestående av järn.

Jorden samverkar genom gravitationskraften med alla andra himlakroppar i den galax, Vintergatan som vi tillhör, där himlakropparna i vårt eget solsystem har störst inverkan med solen som den helt dominerande genom sin stora massa, men även till viss del månen i form av tidvattenfenomen. Jorden roterar ett varv runt solen för varje 366,26 gånger den roterar runt sin egen axel. Detta motsvaras av 365,26 soldagar och kallas för ett sideriskt år. Antalet soldagar är en mindre än antalet rotationer på grund av att jordens rörelse runt solen resulterar i en extra rotation runt dess axel i förhållande till solens position. Jordens rotationsaxel är vinklad 23,4° mot omloppsplanet vilket skapar årstider på ytan. Jordens enda naturliga satellit, månen, orsakar havens tidvatten, stabiliserar axellutningen och saktar långsamt ner planetens rotation. Ett bombardemang av kometer under jordens tidiga historia gav upphov till mycket av vattnet i haven. Sedan dess har nedslag av större asteroider vid ett flertal tillfällen orsakat våldsamma katastrofer på jordens yta.

Planetens mineral och de många produkterna av biosfären bidrar resurser som används för att försörja jordens mänskliga befolkning. Invånarna är uppdelade i omkring 200 självständiga stater som samverkar med varandra genom diplomati, resor, handel och militära handlingar. Människan lämnade jorden första gången 1961 då Jurij Gagarin nådde yttre rymden.

Innehåll

Utveckling och framtid

Uppkomst

För 4,54 miljarder år sedan (med en osäkerhet på 1%)[10][11][12] bildades jorden och de andra planeterna ur solnebulosan, en skivformad massa av stoft och gas som blev över när solen föddes. Uppbyggandet av jorden genom ackretion var i stort sett över inom 10–20 miljoner år.[13] Till en början var jorden en smält och glödande massa, men efterhand kyldes de yttre delarna ner så pass mycket att vatten började ackumuleras i atmosfären och regn falla mot ytan vilket ledde till att en fast yttre skorpa bildades. Månen bildades strax därefter, möjligen som ett resultat av en kollision mellan jorden och en annan planet av ungefär Mars' storlek.[14] En stor del av denna materia skulle ha stannat på jorden medan en annan stor del slungades tillbaka ut i rymden. Av den materia som kastades tillbaka ut i rymden skulle en viss del hamnat i omloppsbana runt jorden och det är av detta som månen sedan tros ha skapats ur.[15]

Genom utgasning och vulkanisk aktivitet skapades en tidig uratmosfär. Kondensation av vattenånga tillsammans med tillförd is från asteroider, kometer och andra objekt i det tidiga solsystemet skapade jordens hav.[16] Till en början var haven så omfattande att det nästan inte fanns någon landmassa, men de har efterhand minskat i omfattning sedan dess. Under de senaste 2 miljarder åren har kontinenternas area fördubblats.[17][18] Sett över geologisk tidsskala på flera hundra miljoner år har jordens yta kontinuerligt förändrats. Kontinenterna rör sig över ytan och bildar ibland en superkontinent. För ungefär 750 miljoner år sedan började en av de tidigaste kända superkontinenterna, Rodinia brytas isär. Kontinenterna fördes sedan åter samman och bildade Pannotia för 600-540 miljoner år sedan och slutligen Pangaea som bröts isär för 180 miljoner år sedan.[19]

Livets utveckling

För närvarande är jorden det enda exempel vi har på en miljö som stödjer liv och dess evolution.[20] Genom kemiska reaktioner anses självreplikerande molekyler ha bildats för omkring 4 miljarder år sedan. Ungefär en halv miljard år senare levde den sista gemensamma förfadern för allt liv på jorden.[21] Utvecklingen av fotosyntes tillät att solens energi kunde användas direkt av livsformer. Detta resulterade i att syre ackumulerades i atmosfären varvid ozonskiktet uppstod i den övre atmosfären. När små celler började sammanfogas med större celler kunde utvecklingen av komplexa celler, kallade eukaryoter, påbörjas.[22] Vissa typer av cellkolonier blev alltmer specialiserade och utvecklades efterhand till äkta flercelliga organismer. Genom skyddet från ultraviolett strålning från ozonlagret kunde livet efterhand också kolonisera världen utanför den skyddade miljö under vattnet den hittills utvecklats i.[23]

Sedan 1960-talet har det framförts hypoteser om att mycket omfattande istider drabbade jorden för mellan 750 och 580 miljoner år sedan, under Neoproterozoikum. Glaciärer täckte större delen av planeten under ett tjockt istäcke. Denna hypotes kallas ofta för "Snöbollsjorden" (Snowball Earth) och är av särskilt stort intresse eftersom den föregick den kambriska explosionen där flercelligt liv började mångfaldigas.[24]

Efter den kambriska explosionen för ungefär 535 miljoner år sedan har det förekommit fem massutrotningar.[25] Den senaste gången detta skedde var för 65 miljoner år sedan när en kollision med en komet eller en asteroid sannolikt orsakade utrotningen av alla dinosaurier (förutom de som skulle utvecklas till fåglar) och många andra stora reptiler. Samtidigt lyckades små djur som däggdjur, vilka då mest liknade små gnagare. Sedan dess har jordens däggdjur utvecklats i många olika riktningar och för ett par miljoner år sedan började ett afrikanskt apliknande djur att gå upprätt på två ben.[26] Detta tillät att verktyg kunde användas och uppmuntrade kommunikation vilka tillsammans kunde förse den näring och stimulering som en större hjärna kräver. Utvecklingen av jordbruk och därefter samhällen har möjliggjort för människan att på en kort tid påverkat jorden på ett sätt som ingen annan art har,[27] vilket i stor omfattning påverkat annat liv på jorden.

Det nuvarande mönstret med istider började för ungefär 40 miljoner år sedan och intensifierades under Pleistocen för ungefär 3 miljoner år sedan. Polarområdena har sedan dess genomgått regelbundna cykler av nedisning och upptining, med en period av mellan 40 000 och 100 000 år. Den senaste istiden slutade för omkring 10 000 år sedan.[28]

Framtid

Jordens framtid är nära knuten till solens framtid. På grund av ackumulationen av helium i solens kärna, som ett restprodukt av vätefusionen, ökar stjärnans luminositet långsamt. Under de kommande 1,1 miljarder åren väntas luminositeten öka med 10% och under de därpå följande 3,5 miljarder åren med hela 40%.[29] Klimatmodeller tyder på att ökningen av inkommande strålning kommer få svåra konsekvenser, inklusive en trolig förlust av jordens hav.[30]

Den ökande temperaturen kommer att accelerera kolcykeln, vilket riskerar minska koncentrationen av koldioxid i atmosfären till dödligt låga nivåer för växter om 900 miljoner år. Avsaknaden av vegetation skulle orsaka en förlust av syret i atmosfären och djurliv skulle därmed också utrotas inom ett mindre antal miljoner år.[17] Efter ytterligare en miljard år beräknas allt vatten på jordens yta ha försvunnit[31] och den globala medeltemperaturen nå 70 grader.[17] Vissa har kommit till slutsatsen att jorden kan ha så lite som 500 miljoner år kvar av goda förhållanden för flercelligt liv.[32] Även om solen hade haft evigt liv och var stabil skulle den pågående nedkylningen av jordens kärna kunna orsaka en förlust av en större del av atmosfären och haven på grund av minskad vulkanism.[33]

Solen kommer som en del av dess utveckling att bli en röd jätte om ungefär 5 miljarder år. Modeller förutspår att solen kommer expandera till omkring 250 gånger dess nuvarande storlek, vilket skulle göra att dess yta hamnar nära jordens nuvarande position.[29][34][35] Jordens öde är inte lika klart. Som en röd jätte kommer solen förlora ungefär 30% av sin massa, vilket innebär att jorden gradvis kommer emigrera till en omloppsbana längre ut, ungefär 1,7 gånger dagens avstånd från solen. Planeten tros därför undvika att slukas av den växande solens yttre tunna atmosfär, men det mesta, om inte allt, kvarvarande liv skulle vid det här laget vara utrotat av den mycket höga luminositeten.[29] Andra simuleringar förutspår att jorden istället kommer sjunka in mot solen på grund av tidvatteneffekter och friktion mot den expanderande solatmosfären, för att slutligen helt slukas av solen och förstöras.[34]

Fysiska egenskaper

Huvudartikel: Geovetenskap

Jorden är en av stenplaneterna, vilket innebär att den huvudsakligen är uppbyggd av fast och smält sten till skillnad från gasjättar som Jupiter. Den är den största av de fyra stenplaneterna i solsystemet, både avseende diameter och massa. Av dessa planeter har jorden också den största densiteten, den största ytgravitationen, det starkaste magnetiska fältet och det kortaste dygnet.[36] Jorden är dessutom den enda stenplaneten med aktiv plattektonik.[37]

Form

Storleksjämförelse över de inre planeterna (från vänster till höger): Merkurius, Venus, jorden och Mars.

Jorden är till formen mycket nära en något avplattad sfäroid, en rund form med en utbuktning vid ekvatorn. Avvikelsen mot den exakta geoiden är som mest 100 meter.[38] Medeldiametern hos sfäroiden är ungefär 12 742 km. Något mindre exakt är avståndet 40 000 km/π eftersom metern ursprungligen definierades som 1/10 000 000 av avståndet mellan ekvatorn till nordpolen via Paris, Frankrike.[39]

Jordens snabba rotation är orsaken till utbuktningen vilken orsakar en diameter genom ekvatorn som är cirka 43 km större än diametern från pol till pol.[40] De största lokala avvikelserna på jordens steniga yta är Mount Everest (8 848 meter över den lokala havsnivån) och Marianergraven (10 911 meter under den lokala havsnivån. Om man jämför med en perfekt ellipsoid har jorden därmed en toleransnivå på ungefär 0,17%, vilket är mindre än de 0,22% som en biljardboll tillåts avvika.[41] På grund av utbuktningen är punkten på jorden som befinner sig längst från mitten faktiskt inte Mount Everest utan vulkanen Chimborazo i Equador.[42][43]

Kemisk sammansättning

Jordens totala massa är ungefär på 5,98×1024 kg. Den består främst av järn (32,1%), syre (30,1%), kisel (15,1%), magnesium (13,9%), svavel (2,9%), nickel (1,8%), kalcium (1,5%) och aluminium (1,4%). Återstående 1,2% består av spårmängder av andra ämnen. På grund av att tyngre ämnen tenderar förekomma i större omfattning nära kärnan anses denna främst bestå av järn (88,8%) med mindre mängder av nickel (5,8%) samt svavel (4,5%) och mindre än 1% av övriga ämnen.[44]

Beräkningar tyder på att lite drygt 47% av jordens skorpa består av syre och nästan samtliga vanligare bergarter är någon form av oxider. Klor-, svavel- och fluorföreningar är de enda viktiga undantagen, men trots detta är deras andel vanligen mindre än 1%. De vanligaste oxiderna är kisel-, aluminium-, järn-, kalcium-, magnesium-, kalium- och natriumoxider.

Inre struktur

Jordens inre är uppdelat i olika lager efter kemiska eller reologiska egenskaper. Det yttersta lagret består av en fast skorpa med huvudsakligen silikater, därefter följer en plastisk trögflytande mantel, en betydligt mer lättflytande yttre kärna och en fast inre kärna. Skorpan skiljs från manteln av den så kallade Mohorovičić-diskontinuiteten och tjockleken varierar med ett medel på 6 km under haven och 30-50 km på kontinenterna. [45] Den inre kärnan tros rotera med en något högre vinkelhastighet än den övriga planeten och avancerar med 0,1-0,5° per år.[46]

Den inre värmen hos jorden genereras huvudsakligen av det radioaktiva sönderfallet av isotoperna kalium-40, uran-238 och torium-232. Deras halveringstider är 1,5 miljarder, 4 miljarder respektive 14 miljarder år.[47] Vid planetens innersta delar kan temperaturen nå upp mot 7 000 K (cirka 6 700°C) och trycket 360 GPa.[48] En del av kärnans termiska energi transporteras mot ytan av mantelplymer vilket är en typ av konvektionsfenomen där materia med hög temperatur stiger i förhållande till omgivande materia med något lägre temperatur. Dessa plymer kan orsaka så kallade heta fläckar och ihållande utbrott av stora mängder lättflytande basalt.[49]

Jordens uppbyggnad[50]
Jordens inre-numbers.svg

1. Inre kärnan 2. Yttre kärnan
3. Undre manteln 4. Övergångszon
5. Yttre manteln 6. Jordskorpan		 Djup[51] (km) Lager
 		 Densitet (g/cm3)
0 - 60 Litosfär[<cite_link_label_group-not>] —
0 - 35 ... Skorpan[Referensfel: Anpassade länketiketter för gruppen "not" tog slut.

Definera fler i [[MediaWiki:$2]]-meddelandet.]

 2,2 - 2,9
35 - 60 ... Yttre manteln 3,4 - 4,4
35 - 2 890 Manteln 3,4 - 5,6
100 - 700 ... Astenosfär —
2 890 - 5 100 Yttre kärnan 9,9 - 12,2
5 100 - 6 378 Inre kärnan 12,8 - 13,1

Kontinentalplattor

Huvudartikel: Plattektonik

De yttre delarna av jordens inre består av två lager. Det översta av dessa, litosfären, består av skorpan och den stelnade delen av den övre delarna av manteln. Under litosfären ligger astenosfären som bildar den inre delen av den yttre manteln. Astenosfären uppför sig som superhettad materia som är i ett halvflytande, plastiskt, tillstånd. [52]

Litosfären "flyter" i praktiken på astenosfären och är uppdelad i olika kontinentalplattor. Dessa plattor är stela segment som rör sig i förhållande till varandra vid tre typer av gränser. Konvergerande gränser uppstår där två plattor rör sig mot varandra, divergerande gränser där de rör sig från varandra och omvandlingsgränser där de rör sig längs med en annan platta. Jordbävningar, vulkanutbrott, uppbyggande av bergskedjor och djuphavsgravar kan uppstå vid sådana gränser.[53]

Nämnvärda mindre kontinentalplattor är den Indiska kontinentalplattan, den Karibiska kontinentalplattan, Nazcaplattan utanför Sydamerikas västkust och Scotiaplattan i södra Atlanten. Den Indoaustraliska plattan är faktiskt sedan mellan 50 och 55 miljoner år tillbaka sammanfogad med den Indiska kontinentalplattan. Havsplattorna färdas snabbare än de övriga och den snabbaste av alla är Cocosplattan som rör sig med 75 mm/år[54] medan den Eurasiska kontinentalplattan rör sig långsammast med 21 mm/år.[55]

Jordens större kontinentalplattor[56]
Tectonic plates sv.png

Karta över jordens kontinentalplattor.		 Namn Area
106 km²
Stilla havsplattan 103,3
Afrikanska kontinentalplattan[Referensfel: Anpassade länketiketter för gruppen "not" tog slut. Definera fler i [[MediaWiki:$2]]-meddelandet.] 78,0
Nordamerikanska kontinentalplattan 75,9
Eurasiska kontinentalplattan 67,8
Antarktiska kontinentalplattan 60,9
Indoaustraliska kontinentalplattan 47,2
Sydamerikanska kontinentalplattan 43,6

Jordytan

Jordens terräng varierar mycket från plats till plats. Ungefär 70,8%[57] av ytan täcks av vatten, med stora delar av kontinentalsockeln under havsnivån. Under vattenytan finns vanliga berg, vulkaner och bergskedjor, inklusive den mycket stora Mittatlantiska ryggen som sträcker sig över en stor del av jorden. Även djuphavsgravar, undervattenskanjoner, undervattensplatåer och djuphavsslätter finns i den vattentäckta delen av jorden. De kvarstående 29,2% som inte täcks av vatten består av berg, öknar, slätter, platåer och andra geomorfologiska företeelser.

Jordytans topografi. Data från National Geophysical Data Center [58].

Ytan genomgår omfattande förändringar på geologiska tidsskalor orsakat av erosion och tidigare nämnda plattektonik. Företeelser på ytan som byggs upp eller deformeras av plattektonik vittras långsamt ner av nederbörd, värmeväxlingar, vind och kemiska effekter. Glaciärer, kusterosion, uppbyggnad av korallrev och nedslag av större meteoriter och asteroider från rymden bidrar också till att omvandla ytan.[59]

Efterhand som kontinentalplattorna rör sig över planeten pressas havsbottnen ner under kanterna. Samtidigt skapar ett flöde av materia från manteln ny havsbotten vid divergerande gränser längs mitthavsryggar. Kombinationen av dessa processer gör att materian som bildar havsplattorna hela tiden återförs ner i jorden och på så sätt återvinns. Den största delen av havsbottnen är mindre än 100 miljoner år gammal. Den äldsta havsbottnen kan finnas i västra Stilla havet med en uppskattad ålder på 200 miljoner år. Som jämförelse har man hittat fossil på land med en ålder på omkring 3 miljarder år.[60][61]

Kontinentalskorpan består av materia med längre densitet såsom de magmatiska bergarterna granit och andesit. Mindre vanlig är basalt, en vulkanisk bergart med högre densitet som är vanligast på havsbottnen.[62] Sedimentära bergarter bildas från ansamling av sediment som packas ihop och efterhand blir till sten. Närmare 75% av kontinenternas ytor består av sedimentära bergarter, men de står bara för omkring 5% av jordskorpan.[63] Den tredje typen av bergarter på jorden kallas för metamorfiska bergarter. Dessa skapas genom omvandling från redan existerande sten genom högt tryck, hög temperatur eller en kombination av de båda. De vanligaste silikatmineralerna på jordens yta inkluderar kvarts, fältspat, amfibol, glimmer, pyroxen och olivin.[64] Bland vanliga karbonatmineraler återfinns kalkspat, aragonit och dolomit.[65]

Den yttersta delen av jorden som består av jord kallas för pedosfären och genomgår olika omvandlingsprocesser. För närvarande är den totala arealen som kan användas som åkermark 13,1% av den totala landytan, men bara 4,71% stödjer permanenta planteringar.[6]

Altituden på jordens landyta varierar från den lägsta punkten 418 meter under havsnivå vid Döda havet till maximala 8 848 meter över havsytan på toppen av Mount Everest. I medel befinner sig landytan 840 meter över havsnivån.[66]

Atmosfären

Huvudartikel: Jordens atmosfär

Lufttrycket på jorden är i genomsnitt 101,325 kPa med en skalhöjd på 8,5 km.[7] Atmosfären består av 79% kväve och 21% syre tillsammans med mindre mängder vattenånga, argon, koldioxid och många andra gaser. Höjden på troposfären, den delen av atmosfären som brukar sägas innehålla vädret, varierar med latitud. Vid polerna är den omkring 8 km medan den når så högt som 17 km vid ekvatorn, men siffrorna varierar något beroende på årstid och väder.[67]

Jordens biosfär har markant ändrat planetens atmosfär sedan skapelsen för 4,54 miljarder år sedan. Fotosyntesen utvecklades för omkring 2,7 miljarder år sedan vilket skapade den den atmosfärssammansättning huvudsakligen bestående av kväve och syre som fortfarande är ungefär densamma än idag. Denna förändring tillät aerobiska organismer att utvecklas och ledde även till bildandet av ozonlagret som skyddar från solens skadliga ultravioletta strålning, något som i sin tur gjorde det möjligt för livet att ta steget upp på land. Atmosfären transporterar också vattenånga, dämpar temperaturväxlingar mellan dag och natt, tillgodoser ett behov av olika gaser som livsformer kan ha samt skyddar i viss mån mot nedfallande meteoriter från rymden.[68] Atmosfären är också orsaken till växthuseffekten som gör jorden varmare än den annars skulle ha varit genom att vissa molekyler absorberar värmestrålning utsänd eller reflekterad från marken. Utan växthuseffekten skulle jordens medeltemperatur istället för nuvarande +15 °C ha varit -18 °C vilket skulle ha gjort åtminstone flercelligt liv osannolikt.[57]

Biosfären

Huvudartikel: Biosfären

Livet på jorden uppkom för drygt 3,5 miljarder år sedan, strax efter det att jorden kylts ner så mycket att vatten fanns i flytande form. De äldsta omdiskuterade tecknen på liv är fossiliserade bakterier, som hittats i australiensiska stenar. I 3,9 miljarder år gamla bergarter från grönländska borrtagningar har man funnit differenser i proportioner av kolisotoper, vilket tyder på biologisk ämnesomsättning. Kanske är livet ännu äldre.

Med livet ändrade sig jordens utveckling och jordskorpans utseende tydligt. Syreandelen i atmosfären ökade, och jordens albedo ändrade sig. De senaste ändringarna sker huvudsakligen genom människans påverkan. Befolkningen ökar snabbt, idag huvudsakligen i utvecklingsländer.

Hydrosfären

Huvudartikel: Ocean

Jorden är den enda planet i solsystemet där det finns vatten på ytan. 71 % av dess yta består av vatten (varav 97 % är havsvatten och 3 % färskvatten) som delar upp jorden i fem oceaner och sju kontinenter. Jordens plats i solsystemet, vulkaniska aktivitet, gravitation, växthuseffekt, magnetfält och dess syrerika atmosfär gör tillsammans att jorden är den vattenplanet den är.

Egentligen ligger jorden så långt bort från solen att vattnet borde frysa till is, men genom växthuseffekten hålls temperaturen uppe. Så har det dock inte alltid varit. Paleontologiska tecken tyder på att oceanerna först koloniserades av blågröna alger (cyanobakterier), men att haven därefter frös till is under en period på 10–100 miljoner år.

På andra planeter, såsom Venus, förstörs vattenångan av ultraviolett strålning från solen, vilket gör att vätet joniseras och förs bort av solvinden. Teorin om denna mycket långsamma men obevekliga process förklarar varför Venus saknar vatten. I avsaknad av väte binds syret i mineraler i marken.

I den del av jordens atmosfär, som kallas stratosfären, finns längst upp ett tunt lager ozon, som absorberar det mesta av denna ultravioletta strålning, vilket gör att den så kallade krackningen minskar. Ozon kan i sin tur bara produceras i en atmosfär med stora mängder obundna syremolekyler, vilket uppstår genom närvaron av biosfären (växterna). Även magnetosfären skyddar jonosfären från den skadliga solvinden. Oroväckande är att det skyddande ozonlagret utarmas som följd av diverse mänskliga aktiviteter, bl a utsläpp av freon. Över polerna är det svårast – ozonhålen.

Vulkanerna gör att vattenånga ständigt förs upp från jordens inre. Plattektoniken gör att kol och vatten i form av kalksten genom subduktion tvingas ned i manteln. Vid vulkanutbrott frigörs sedan koldioxid och vattenånga. Det har uppskattats att manteln kan innehålla hela tio gånger så mycket vatten som det finns i oceanerna – vatten som dock kommer att förbli bundet i jorden.

Hydrosfärens totala massa är omkring 1,4 · 1021 kilogram eller ungefär 0,023 % av jordens totala massa.

Jorden i solsystemet

Jorden fotograferad från Apollo 8:s rundning av månen på julafton 1968.
Jorden roterar runt sin axel.
Huvudartikel: Solsystemet

Jordaxeln bildar en vinkel på 23,5° mot normalen till banellipsen, vilket ger upphov till årstidernas växlingar.

Det tar jorden 23 timmar, 56 minuter och 4,09054 sekunder (1 sideriskt dygn) att rotera ett varv runt sin axel (i förhållande till stjärnorna). Medelsoldygnet är 24 timmar och 0,002 sekunder. Eftersom jorden roterar moturs sett från nordpolen (i östlig riktning), så tycks andra himlakroppar sett från norra halvklotet röra sig medurs (i västlig riktning) över himlen (och moturs från södra halvklotet).

Medelavståndet till solen är 149,597 87 miljoner km.

Jorden går ett varv runt Solen på 365,2564 medelsoldygn (1 sideriskt år). Så från jorden tycks Solen röra sig ca 1°/dag österut i förhållande till stjärnhimlen.

Banhastigheten runt Solen är omkring 30 km/s, vilket innebär att jorden förflyttar sig en jorddiameter (ca 12 700 km) på 7 min. En sträcka som motsvarar avståndet från Jorden till Månen tillryggaläggs på 4 timmar.

Månen

Huvudartikel: Månen

Jorden har en naturlig satellit, Månen, som roterar ett varv runt jorden på 27,321662 dagar eller ca 27 1/3 dag (1 siderisk månad). Avståndet till månen är ca 384 000 km. En radiosignal som sänds ut från jorden når månen efter cirka 1,255 sekunder. Månens bana runt jorden ligger inte i samma plan som jordens bana runt solen, utan lutar ca 5° i förhållande till detta. Om det inte vore så skulle det bli en solförmörkelse en gång i månaden, och dessutom kanske bara omkring ekvatorn. Efter ca 18 år upprepar sig månförmörkelsemönstret. (Se nutation.)

Geografi

Huvudartikel: Geografi

Terräng

Wiki letter w.svg  Detta korta avsnitt behöver utökas.

Naturresurser

Wiki letter w.svg  Detta korta avsnitt behöver utökas.

Naturkatastrofer

Wiki letter w.svg  Detta korta avsnitt behöver utökas.

Klimat

Huvudartikel: Klimat

Med klimat avses de statistiska egenskaperna hos de meteorologiska elementens, såsom medelvärden, standardavvikelser, högsta och lägsta uppmätta värden, med mera, inom ett större område.

Studiet av klimat kallas klimatologi och är en gren av meteorologin.

Jorden delas in i klimatzoner. Traditionellt har man talat om huvudzonerna

Tropiskt klimat Subtropiskt klimat Tempererat klimat Arktiskt klimat Man brukar även skilja mellan kustklimat och inlandsklimat.

Land -/vattenanvändning

Världens befolkning använder endast 1 % av jordens totala vattenmängd på 1400 miljoner kubikkilometer vatten (~70 % av jordens yta). Av denna mängd vatten finns 93,8 % vatten i oceanerna, 4 % i världens alla sjöar, floder, vattendrag, grundvatten etc, 2 % i alla inlandsisar och 0,2 % som vattenånga. Allt detta enligt den hydrologiska cykeln.(D. Todd, Ingemar Larsson)

Befolkning

I januari 2008 beräknas världens befolkning ha varit 6 639 000 000 människor.[69] Därav står I-länderna för 20 % och U-länderna för de resterande 80 %. I oktober 1999 passerade världens befolkning sex miljarder. Under år 2007 kommer det troligen bo mer folk i städerna än på landsbygden för första gången i jordens historia.

Se även

Referenser

Kommentarer

  1. ↑ Varierar mellan 5 och 200 km.
  2. ↑ Varierar mellan 5 and 70 km.
  3. ↑ Inkluderar den Somaliska kontinentalplattan som förnärvarande är på väg att brytas bort från den afrikanska kontinentalplattan. Se: Chorowicz, Jean (October 2005). "The East African rift system". Journal of African Earth Sciences 43 (1–3): 379–410. DOI:10.1016/j.jafrearsci.2005.07.019. 

Noter

  1. ↑ Allen, Clabon Walter; Cox, Arthur N. (2000). Allen's Astrophysical Quantities. Springer, 294. ISBN 0387987460. 
  2. ↑ Various (2000). in David R. Lide: Handbook of Chemistry and Physics, 81st edition, CRC. ISBN 0849304814. 
  3. ↑ 3,0 3,1 IERS Working Groups (2003). ”General Definitions and Numerical Standards”. U.S. Naval Observatory and Bureau International des Poids et Mesures. http://www.iers.org/MainDisp.csl?pid=46-25776. Läst 2008-08-03. 
  4. ↑ Cazenave, Anny (1995). in Ahrens, Thomas J.: Global earth physics a handbook of physical constants (PDF), Washington, DC: American Geophysical Union. ISBN 0-87590-851-9. Hämtat 2008-08-03. 
  5. ↑ Pidwirny, Michael (2006-02-02). "Surface area of our planet covered by oceans and continents.(Table 8o-1)". Hämtat 2007-11-26. 
  6. ↑ 6,0 6,1 Staff (2008-07-24). ”World”. The World Factbook. Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/xx.html. Läst 2008-08-05. 
  7. ↑ 7,0 7,1 7,2 7,3 Williams, David R. (2004-09-01). ”Earth Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/earthfact.html. Läst 2007-03-17. 
  8. ↑ Allen, Clabon Walter; Cox, Arthur N. (2000). Allen's Astrophysical Quantities. Springer, 296. ISBN 0387987460. 
  9. ↑ Yoder, C. F. (1995) p. 12.
  10. ↑ Dalrymple, G.B. (1991). The Age of the Earth. California: Stanford University Press. ISBN 0-8047-1569-6. 
  11. ↑ Newman, William L. (2007-07-09). ”Age of the Earth”. Publications Services, USGS. http://pubs.usgs.gov/gip/geotime/age.html. Läst 2007-09-20. 
  12. ↑ Dalrymple, G. Brent (2001). "The age of the Earth in the twentieth century: a problem (mostly) solved". Geological Society, London, Special Publications 190: 205–221. DOI:10.1144/GSL.SP.2001.190.01.14. Hämtat 2007-09-20. 
  13. ↑ Yin, Qingzhu; Jacobsen, S. B.; Yamashita, K.; Blichert-Toft, J.; Télouk, P.; Albarède, F. (2002). "A short timescale for terrestrial planet formation from Hf-W chronometry of meteorites". Nature 418 (6901): 949–952. DOI:10.1038/nature00995. 
  14. ↑ Canup, R. M.; Asphaug, E. (Fall Meeting 2001). "An impact origin of the Earth-Moon system". Abstract #U51A-02, American Geophysical Union. Hämtat 2007-03-10. 
  15. ↑ R. Canup and E. Asphaug (2001). "Origin of the Moon in a giant impact near the end of the Earth's formation". Nature 412: 708–712. DOI:10.1038/35089010. 
  16. ↑ Morbidelli, A.; Chambers, J.; Lunine, J. I.; Petit, J. M.; Robert, F.; Valsecchi, G. B.; Cyr, K. E. (2000). "Source regions and time scales for the delivery of water to Earth". Meteoritics & Planetary Science 35 (6): 1309–1320. Hämtat 2007-03-06. 
  17. ↑ 17,0 17,1 17,2 Ward and Brownlee (2002)
  18. ↑ Rogers, John James William; Santosh, M. (2004). Continents and Supercontinents. Oxford University Press US, 48. ISBN 0195165896. 
  19. ↑ Murphy, J. B.; Nance, R. D. (1965). "How do supercontinents assemble?". American Scientist 92: 324–33. DOI:10.1511/2004.4.324. Hämtat 2007-03-05. 
  20. ↑ Purves, William Kirkwood; Sadava, David; Orians, Gordon H.; Heller, Craig (2001). Life, the Science of Biology: The Science of Biology. Macmillan. ISBN 0716738732. 
  21. ↑ Doolittle, W. Ford (February 2000). "Uprooting the tree of life". Scientific American 282 (6): 90–95. DOI:10.1038/nature03582. 
  22. ↑ Berkner, L. V.; Marshall, L. C. (1965). "On the Origin and Rise of Oxygen Concentration in the Earth's Atmosphere". Journal of Atmospheric Sciences 22 (3): 225–261. DOI:<0225:OTOARO>2.0.CO;2 10.1175/1520-0469(1965)022<0225:OTOARO>2.0.CO;2. Hämtat 2007-03-05. 
  23. ↑ Burton, Kathleen (2002-11-29). ”Astrobiologists Find Evidence of Early Life on Land”. NASA. http://www.nasa.gov/centers/ames/news/releases/2000/00_79AR.html. Läst 2007-03-05. 
  24. ↑ Kirschvink, J. L. (1992). Late Proterozoic low-latitude global glaciation: the Snowball Earth, The Proterozoic Biosphere: A Multidisciplinary Study. Cambridge University Press, 51–52. ISBN 0521366151. 
  25. ↑ Raup, D. M.; Sepkoski, J. J. (1982). "Mass Extinctions in the Marine Fossil Record". Science 215 (4539): 1501–1503. DOI:10.1126/science.215.4539.1501. PMID 17788674. Hämtat 2007-03-05. 
  26. ↑ Gould, Stephan J. (October 1994). "The Evolution of Life on Earth". Scientific American. Hämtat 2007-03-05. 
  27. ↑ Wilkinson, B. H.; McElroy, B. J. (2007). "The impact of humans on continental erosion and sedimentation". Bulletin of the Geological Society of America 119 (1–2): 140–156. DOI:10.1130/B25899.1. Hämtat 2007-04-22. 
  28. ↑ Staff. ”Paleoclimatology - The Study of Ancient Climates”. Page Paleontology Science Center. http://www.lakepowell.net/sciencecenter/paleoclimate.htm. Läst 2007-03-02. 
  29. ↑ 29,0 29,1 29,2 Sackmann, I.-J.; Boothroyd, A. I.; Kraemer, K. E. (1993). "Our Sun. III. Present and Future" (PDF). Astrophysical Journal 418: 457–468. DOI:10.1086/173407. Hämtat 2008-07-08. 
  30. ↑ Kasting, J.F. (1988). "Runaway and Moist Greenhouse Atmospheres and the Evolution of Earth and Venus". Icarus 74: 472–494. DOI:10.1016/0019-1035(88)90116-9. Hämtat 2007-03-31. 
  31. ↑ Carrington, Damian (2000-02-21). ”Date set for desert Earth”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/sci/tech/specials/washington_2000/649913.stm. Läst 2007-03-31. 
  32. ↑ Britt, Robert (2000-02-25). ”Freeze, Fry or Dry: How Long Has the Earth Got?”. http://www.space.com/scienceastronomy/solarsystem/death_of_earth_000224.html. 
  33. ↑ Guillemot, H.; Greffoz, V. (March 2002). "Ce que sera la fin du monde" (French). Science et Vie N° 1014. 
  34. ↑ 34,0 34,1 Schröder, K.-P.; Smith, Robert Connon (2008). "Distant future of the Sun and Earth revisited". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 386: 155. DOI:10.1111/j.1365-2966.2008.13022.x. 
  35. ↑ Palmer, Jason (2008-02-22). ”Hope dims that Earth will survive Sun's death”. NewScientist.com news service. http://space.newscientist.com/article/dn13369-hope-dims-that-earth-will-survive-suns-death.html?feedId=online-news_rss20. Läst 2008-03-24. 
  36. ↑ Stern, David P. (2001-11-25). ”Planetary Magnetism”. NASA. http://astrogeology.usgs.gov/HotTopics/index.php?/archives/147-Names-for-the-Columbia-astronauts-provisionally-approved.html. Läst 2007-04-01. 
  37. ↑ Tackley, Paul J. (2000-06-16). "Mantle Convection and Plate Tectonics: Toward an Integrated Physical and Chemical Theory". Science 288 (5473): 2002–2007. DOI:10.1126/science.288.5473.2002. PMID 10856206. 
  38. ↑ Milbert, D. G.; Smith, D. A.. ”Converting GPS Height into NAVD88 Elevation with the GEOID96 Geoid Height Model”. National Geodetic Survey, NOAA. http://www.ngs.noaa.gov/PUBS_LIB/gislis96.html. Läst 2007-03-07. 
  39. ↑ Mohr, P.J.; Taylor, B.N. (October 2000). ”Unit of length (meter)”. NIST Reference on Constants, Units, and Uncertainty. NIST Physics Laboratory. http://physics.nist.gov/cuu/Units/meter.html. Läst 2007-04-23. 
  40. ↑ Sandwell, D. T.; Smith, W. H. F. (2006-07-07). ”Exploring the Ocean Basins with Satellite Altimeter Data”. NOAA/NGDC. http://www.ngdc.noaa.gov/mgg/bathymetry/predicted/explore.HTML. Läst 2007-04-21. 
  41. ↑ Staff (November 2001). ”WPA Tournament Table & Equipment Specifications”. World Pool-Billiards Association. http://www.wpa-pool.com/index.asp?content=rules_spec. Läst 2007-03-10. 
  42. ↑ Senne, Joseph H. (2000). "Did Edmund Hillary Climb the Wrong Mountain". Professional Surveyor 20 (5): 16–21. 
  43. ↑ Sharp, David (2005-03-05). "Chimborazo and the old kilogram". The Lancet 365 (9462): 831–832. DOI:10.1016/S0140-6736(05)71021-7. 
  44. ↑ Morgan, J. W.; Anders, E. (1980). "Chemical composition of Earth, Venus, and Mercury". Proceedings of the National Academy of Science 71 (12): 6973–6977. DOI:10.1073/pnas.77.12.6973. PMID 16592930. Hämtat 2007-02-04. 
  45. ↑ Tanimoto, Toshiro (1995). in Thomas J. Ahrens: Crustal Structure of the Earth (PDF), Washington, DC: American Geophysical Union. ISBN 0-87590-851-9. Hämtat 2007-02-03. 
  46. ↑ Kerr, Richard A. (2005-09-26). "Earth's Inner Core Is Running a Tad Faster Than the Rest of the Planet". Science 309 (5739): 1313. DOI:10.1126/science.309.5739.1313a. PMID 16123276. 
  47. ↑ Sanders, Robert (2003-12-10). ”Radioactive potassium may be major heat source in Earth's core”. UC Berkeley News. http://www.berkeley.edu/news/media/releases/2003/12/10_heat.shtml. Läst 2007-02-28. 
  48. ↑ Alfè, D.; Gillan, M. J.; Vocadlo, L.; Brodholt, J; Price, G. D. (2002). "The ab initio simulation of the Earth's core" (PDF). Philosophical Transaction of the Royal Society of London 360 (1795): 1227–1244. Hämtat 2007-02-28. 
  49. ↑ Richards, M. A.; Duncan, R. A.; Courtillot, V. E. (1989). "Flood Basalts and Hot-Spot Tracks: Plume Heads and Tails". Science 246 (4926): 103–107. DOI:10.1126/science.246.4926.103. PMID 17837768. Hämtat 2007-04-21. 
  50. ↑ Jordan, T. H. (1979). "Structural Geology of the Earth's Interior". Proceedings National Academy of Science 76 (9): 4192–4200. DOI:10.1073/pnas.76.9.4192. PMID 16592703. Hämtat 2007-03-24. 
  51. ↑ Robertson, Eugene C. (2001-07-26). ”The Interior of the Earth”. USGS. http://pubs.usgs.gov/gip/interior/. Läst 2007-03-24. 
  52. ↑ Seligman, Courtney (2008). ”The Structure of the Terrestrial Planets”. Online Astronomy eText Table of Contents. cseligman.com. http://cseligman.com/text/planets/innerstructure.htm. Läst 2008-02-28. 
  53. ↑ Kious, W. J.; Tilling, R. I. (1999-05-05). ”Understanding plate motions”. USGS. http://pubs.usgs.gov/gip/dynamic/understanding.html. Läst 2007-03-02. 
  54. ↑ Meschede, M.; Udo Barckhausen, U. (2000-11-20). ”Plate Tectonic Evolution of the Cocos-Nazca Spreading Center”. Proceedings of the Ocean Drilling Program. Texas A&M University. http://www-odp.tamu.edu/publications/170_SR/chap_07/chap_07.htm. Läst 2007-04-02. 
  55. ↑ Staff. ”GPS Time Series”. NASA JPL. http://sideshow.jpl.nasa.gov/mbh/series.html. Läst 2007-04-02. 
  56. ↑ Brown, W. K.; Wohletz, K. H. (2005). ”SFT and the Earth's Tectonic Plates”. Los Alamos National Laboratory. http://www.ees1.lanl.gov/Wohletz/SFT-Tectonics.htm. Läst 2007-03-02. 
  57. ↑ 57,0 57,1 Pidwirny, Michael (2006). ”Fundamentals of Physical Geography”. PhysicalGeography.net. http://www.physicalgeography.net/fundamentals/7h.html. Läst 2007-03-19. 
  58. ↑ National Geophysical Data Center TerrainBase Digital Terrain Model
  59. ↑ Kring, David A.. ”Terrestrial Impact Cratering and Its Environmental Effects”. Lunar and Planetary Laboratory. http://www.lpl.arizona.edu/SIC/impact_cratering/intro/. Läst 2007-03-22. 
  60. ↑ Duennebier, Fred (1999-08-12). ”Pacific Plate Motion”. University of Hawaii. http://www.soest.hawaii.edu/GG/ASK/plate-tectonics2.html. Läst 2007-03-14. 
  61. ↑ Mueller, R.D.; Roest, W.R.; Royer, J.-Y.; Gahagan, L.M.; Sclater, J.G. (2007-03-07). ”Age of the Ocean Floor Poster”. NOAA. http://www.ngdc.noaa.gov/mgg/fliers/96mgg04.html. Läst 2007-03-14. 
  62. ↑ Staff. ”Layers of the Earth”. Volcano World. http://volcano.und.edu/vwdocs/vwlessons/plate_tectonics/part1.html. Läst 2007-03-11. 
  63. ↑ Jessey, David. ”Weathering and Sedimentary Rocks”. Cal Poly Pomona. http://geology.csupomona.edu/drjessey/class/Gsc101/Weathering.html. Läst 2007-03-20. 
  64. ↑ Staff. ”Minerals”. Museum of Natural History, Oregon. http://natural-history.uoregon.edu/Pages/web/mineral.htm. Läst 2007-03-20. 
  65. ↑ Cox, Ronadh (2003). ”Carbonate sediments”. Williams College. http://madmonster.williams.edu/geos.302/L.08.html. Läst 2007-04-21. 
  66. ↑ Sverdrup, H. U.; Fleming, Richard H. (1942-01-01). The oceans, their physics, chemistry, and general biology. Scripps Institution of Oceanography Archives. Hämtat 2008-06-13. 
  67. ↑ Geerts, B.; Linacre, E. (November 1997). ”The height of the tropopause”. Resources in Atmospheric Sciences. University of Wyoming. http://www-das.uwyo.edu/~geerts/cwx/notes/chap01/tropo.html. Läst 2006-08-10. 
  68. ↑ Staff (2003-10-08). ”Earth's Atmosphere”. NASA. http://www.nasa.gov/audience/forstudents/9-12/features/912_liftoff_atm.html. Läst 2007-03-21. 
  69. ↑ http://www.census.gov/ipc/www/popclockworld.html


Externa länkar

Sök efter mer information om Jorden på Wikipedias systerprojekt:
Wiktionary-logo-sv.png Ordbok & definitioner från Wiktionary
Wikibooks-logo.svg Böcker från Wikibooks
Wikiquote-logo.svg Citat från Wikiquote
Wikisource-logo.svg Orginalverk från Wikisource
Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: unable to create temporary file `/var/www/mw/_mw116/w/images/sv.rilpedia.org/4/4a/Commons-logo.svg': No such file or directory @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1023.
convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.
convert: no decode delegate for this image format `/tmp/magick-Fo6aQXnR' @ error/constitute.c/ReadImage/578.
convert: AnErrorHasOccurredWritingToFile `/var/www/mw/_mw116/w/images/sv.rilpedia.org/thumb/4/4a/Commons-logo.svg/17px-Commons-logo.svg.png': No space left on device @ error/constitute.c/WriteImage/1234.
Bilder & media från Commons
Wikinews-logo.svg Nyhetsartiklar från Wikinews


v • d • r
Solsystemet
Solen Merkurius Venus Månen Jorden Phobos och Deimos Mars Ceres Asteroidbältet Jupiter Jupiters naturliga satelliter Saturnus Saturnus naturliga satelliter Uranus Uranus naturliga satelliter Neptunus naturliga satelliter Neptunus Charon, Nix, och Hydra Pluto Kuiperbältet Dysnomia Eris Scattered disc Oorts kometmolnSolar System XXVII.png
Solen · Merkurius · Venus · Jorden · Mars · Ceres · Jupiter · Saturnus · Uranus · Neptunus · Pluto · Eris
Övriga himlakroppar
Vesta · Sedna · Makemake · Haumea · Quaoar
Månar
Jordens · Mars · Jupiters · Saturnus · Uranus · Neptunus · Plutos · Eris
Områden
Asteroidtyper
Planetariska ringar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Jorden"
Personliga verktyg
På andra språk