Gas i Stockholm
Från Rilpedia
Gas i Stockholm har funnits sedan 1850-talet och till en början matades bara stadens lanternor med det nya mediet. I december 1853 tändes den första gaslyktan med gas från ett eget gasverk i Stockholm och i januari 1854 fanns 900 gaslyktor i innerstaden. Först en bit in på 1900-talet användes gasspisar i stockholmarnas kök, därefter togs stadsgas även som uppvärmningsbränsle. Till 1971 var stenkol utgångsmaterialet vid framställning av stadsgas. Därefter har gasen producerats genom spaltning av nafta (lättbensin), en typ av anläggning som därför kallas spaltgasverk. Att bygga gasverk och anlägga ett ledningsnät för distributionen var ett av de stora infrastrukturprojekten i slutet av 1800-talet i Stockholm som skedde samtidigt med utbyggnaden av vattenledningsnätet och elektricitetsnätet.
Innehåll |
Historik
Gatubelysningen på 1700- och 1800-talen
Tillkomsten av Stockholms stadsgas har mycket att göra med Stockholms gatubelysning. I gamla Stockholm var det mörkt i staden och man gav sig helst inte ut på gatorna efter mörkrets inbrott. 1697 placerade man ut lanternor runt om på Riddarholmen, men först 1749 kom den första kungliga förordningen om allmän gatuljushållning.[1] Till en början var det husägarnas plikt att sköta om tändning, släckning och övrig skötsel. Den vanligaste typen av sådana gatlyktor var det så kallade ”vargögat”, som gav en mycket begränsad ljusradie. Ännu i mitten av 1820-talet var gatornas belysning så undermålig att överståthållareämbetet hotade med böter för den som efter klockan elva på kvällen vistades utomhus, utan att medföra ”lysande handlykta”, trots att det fanns ungefär 3 500 gatlyktor i Gamla stan samt Norr- och Södermalm.[2]
Gaslysnings-aktie-bolaget
Den första gatubelysningen med gas demonstrerades i Paris 1801 och det första kommersiella gasverket byggdes 1812 i London av London and Westminster Gas Light and Coke Company, där tändes nyårsdagen 1813 de första gaslyktorna på Westminster Bridge. I Tyskland anlades det första gasverket 1826 i Hannover.
År 1824 erbjöd sig ett engelsk gaskompani att i Stockholm inrätta ett gasverk och förse hela staden med gasbelysning, men ”saken rönte motstånd, framkallad af misstroende och åtskilliga ogrundade betänkligheter”, hette det i ”Svenska Tidningen”.
År 1848 väcktes frågan igen om en gasbelysning i Stockholm. Som expert på området hade man samma år engagerad fransmannen Jules Danré, om verkade som gasingenjör i London. Han fick uppdraget att uppsätta en plan och ett kostnadsförslag till ”införande af gaslysning härstädes”. Kostnadsförslaget för gasverket med alla erforderliga apparater, gasklockor, ledningsnät och gatlyktor belöpte sig på 40 000 pund sterling.[3]
I maj 1849 fattades beslutet om att införa gasbelysning i Stockholm, fram till dess var stadens gatlyktor övervägande oljelampor. Gaslysnings-aktie-bolaget i Stockholm började sin verksamhet 1852 och företaget övertog den ”allmänna lyshållningen”, dels med gas och dels med olja. Samma år började byggnadsarbeten av Stockholms första gasverk på en del av Klara sjö som bestod av diverse utfyllnader som man idag skulle beteckna som en soptipp.[4] Då hade både Göteborg (1846) och Norrköping (1851) hunnit före Stockholm att skaffa gasverk. Gasbolaget förpliktade sig att inom två och ett halvt år att fullborda den första etappen av gatubelysningen inklusive rörledningar, väl tilltagna för senare utbyggnad och bolaget uppfyllde sin plan.
Klaragasverket
Tomten vid Klara sjö krävde omfattande grundförstärkningar med pålning och påfyllnad med grus innan byggarbetena kunde börja. År 1852 började byggnadsarbetena och 1853 invigdes Klaragasverket. Den 18 december 1853 tändes den första gaslyktan på Norrbro.[5] I januari 1854 fanns gasbelysningen i Klara-, Jakobs- och Nikolai församlingar. Gasverket vid Klara sjö fick dock snart inkörningsproblem och leveranssvårigheter, tillbyggnader och ombyggnader blev aktuella samt en ny gasklocka det dröjde därför till 1860 innan gasbelysningen kom till stadens övriga delar.
När verket hade fått ordning på sin gasproduktion ökade gasförbrukningen stort under artonhundratalets sista hälft. I början av 1880-talet försåg gasverket ca 4 000 gatlyktor runt om i staden med gas och årsproduktionen hade stigit till 7,3 miljoner m3.[6] Vid tiden för Allmänna konst- och industriutställningen 1897 fanns omkring 6 600 gaslyktor i staden som sköttes av cirka 140 man.[7] Förutom gasen producerades koks som en biprodukt vid gasproduktionen, denna såldes som bränsle. I oktober 1878 blev löjtnanten vid väg- och vattenbyggnadskåren Adolf Ahlsell chef för verket, då hade han redan varit anställd som ingenjör i några år. Han fick behålla sin tjänst när staden tog över driften av Klaragasverket och han skulle senare även bli överingenjör för Värtagasverket.
År 1877 avslog stadsfullmäktige en begäran från gasverket om en förlängning av lyshållningskontraktet med tio år. Vid koncessionstidens utgång 1884 övergick gasverket i staden ägo. Från och med nu besörjdes Stockholms offentliga belysning och driften av Klaragasverket. Verket hade under åratal släppt ut stora mängder miljöfarliga organiska ämnen och metaller, varav en stor mängd hamnade i Klara sjö, vilken ännu idag är starkt förorenad. Verket orsakade även stora utsläpp av ammoniak och koldioxid.
Gasen tillverkades av stenkol och det var just det stora kolupplaget som krävde en annan placering, valet föll på Värtahamnen. Här anlades en ny lossningshamn och en kolgård på 13 000 m2, därifrån fraktades sedan kolet med järnväg till Klaragasverk.
Under samma tid vid 1800-talets utgång kom ett annat nytt energislag att diskuteras, elektriciteten. År 1887 väcktes tankar om att bygga en anläggning för elektrisk belysning av Norrmalm och den 1 september 1892 kördes Stockholms första elektricitetsverk, Brunkebergsverket, vid Regeringsgatan igång, med hjälp av ackumulatorbatterier fick man 1 024 glödlampor att lysa.[8]
Värtagasverket
När tidpunkten för Klaragasverkets ytterligare utvidgning kom väcktes tanken att anlägga ett helt nytt gasverk i dåvarande Hjorthagen inom Kungliga Djurgården, intill Husarviken och Lilla Värtan. Planerna för nya verket, Värtagasverket, uppgjordes med hänsyn till att Klaragasverket i en framtid kommer att läggas ner och med tanke på ett ökande gasbehov av staden de närmaste 20 till 25 åren.
Värtagasverket disponerade ett område på 17 hektar mark söder om Husarviken. På grund av terrängens höjdskillnader anlades verket i tre olika höjdplan. Det byggdes även en egen kolhamn med ett djup på sju meter under medelvattenståndet. Kol-lossningsapparaten bestod av tre ångdrivna svängkranar med tillhörande ångmaskiner. Därifrån transporterades kolet med två linbanor till verkets kolfickor.
Den första av fyra byggnadsetapper av Värtagasverket var klar den 26 oktober 1893, då kunde man producera 240 000 m3 gas per dygn.[9] Den 6 november matades den första gasen ut till staden. Till överingenjör vid gasverket antogs Adolf Ahlsell som redan tidigare hade varit chef för Klaragasverket. Arkitekt för byggnaderna var Ferdinand Boberg, i ursprungsplanen ingick fyra gasklockor, bara två blev förverkligade.
1904 flyttade gasverkets administration tillsammans med Stockholms vattenledningsverk till sin nya byggnad vid Torsgatan på Norrmalm, även den hade ritats av Boberg. Vid Värtagasverket fanns ursprungligen fem gasklockor varav tre var fortfarande i drift kring år 2000. Den största, som syns långt över staden, byggdes 1932 och rymmer 200 000 m3 gas.
Det anlades även en ny arbetarstadsdel nära verket som fick namnet Hjorthagen. Gasverket hade också påbörjat en reklamkampanj för att upplysa allmänheten om nya gas- och eldrivna produkter och en offentlig utställningslokal inrättades för detta ändamål.
Successivt tog Värtagasverket över produktionen från Klaragasverket där driften upphörde 1919, och nedlades definitivt 1922.[10] Det hade då i många år endast varit ett reservsystem för Värtaverket.[11]
Gasanvändningen på 1900-talet
Staden var upplyst, med undantag för några år under första världskriget, då det var släckt på Stockholms gator. Det berodde dels på problem med kolleveranser som kom huvudsakligen från Polen och dels var det för omständligt att i fall av flyganfall skicka ut alla lyktgubbar som hastigt skulle släcka belysningen.[12]
Gasen användes ursprungligen huvudsakligen till belysning såväl utomhus som inomhus. Gasspisar och gas till uppvärmning användes alltmer i takt med att nya bostadsområden producerades, främst inom stadsdelen Östermalm. Det var dock först en bit in i 1900-talet att gasspisen slog igenom på allvar.[13] Gaslyktor och lyktgubbar fanns kvar fram till 1940-talet i Stockholm. En av de sista lykttändarna var Gustav Adolf Hallqvist som tände sin sista lykta inför pressen på Norrbro den 18 december 1953, till 100-årsjubileet av den första gaslyktan på samma plats, men då var Hallqvist redan pensionär. De få gaslyktor som finns idag i staden, till exempel vid Stureplan, är mera till prydnad och de matas med gas från gasoltuber.
Under andra världskriget hade Värtagasverket igen stora problem med minskad tillgång av kol och ökad gasbehov på grund av de kalla vintrarna under 1940-talet. Efter 1950 ökade efterfrågan starkt. Gaspannor för uppvärmning och varmvattenberedning blev mycket populära, och verket fick utöka och förfina sin produktion för att klara av den stora efterfrågan. År 1955 hade verket sin största produktion någonsin, då 174 miljoner m3 gas tillverkades. Vid toppåren under 1950-talets andra hälft fanns i Stockholm 259 000 gasmätare, 224 000 gasspisar och ledningsnätet sträckte sig 939 km.[14]
Gasnätet fanns inte bara i stadens centrala delar utan hade långa förgreningar till förorter som Vällingby, Hammarbyhöjden, Hagsätra, Bandhagen, Hägersten och Aspudden, liksom till Solna och Sundbyberg.[15] Även villa- och radhusområden i Väster- och Söderort fick gas för uppvärmning och/eller matlagning från Värtagasverket. Ett exempel var radhusområdet vid Riksrådsvägen (byggt 1953-1956), där man trots högre gaspris (jämförd med oljepris) installerade gasdrivna spisar, pannor och varmvattenberedare. Man menade att prisförändringar på marknaden skulle komma att utjämna skillnaden mellan gas- och oljepriset.[16] Idag är området anslutet till fjärrvärme.
Den ökande trenden till gasanvändning varade dock inte länge och efterfrågan av koks, som varit en ekonomiskt mycket viktig biprodukt vid gastillverkning, minskade starkt. Istället installerades alltfler oljepannor som ersatte de kokseldade pannorna vid uppvärmning.
Stadsgas och naturgas i nutid
I Sverige är gas en relativt liten företeelse. En bidragande ursak var bristen på kol från egna gruvor som gjorde råmaterialet till gasproduktionen både dyr och leveranserna osäker i kristider. I många länder i Europa, som har egna kolgruvor och tillgång till naturgas från oftast egna fält i Nordsjön eller från Rysslands rika gasförekomster, är gas det dominerande energislaget för uppvärmning och matlagning. Att gasen har en liten utbredning i Sverige beror idag i hög grad på att svenska städer har väl utbyggda fjärrvärmenät och tillgången till naturgas är ringa. Stockholm är idag (2008) inte anslutet till något naturgasnät och planer för en sådan anslutning finns för närvarande inte heller, trots att idéer om en anslutning till ett nordiskt naturgasnät, där Oslo, Stockholm, Göteborg och Malmö skulle kunna ingå har funnits.[17]
Den 1 januari 2008 bildades Stockholm Gas AB, som är ett helägt dotterbolag till Fortum Värme. Stockholm Gas AB ska leverera gas som bidrar till en uthållig, klimat- och miljöriktig energiförsörjning av Stockholm. Dagens stadsgas kommer till en början att ersättas av biogas och naturgas, som är betydligt renare och ger mindre utsläpp av koldioxid.[18] I takt med att mer biogas blir tillgänglig kommer naturgasen att bytas ut mot biogas. Det finns planer på att bygga ett nät för fordonsgas. I det nätet är det framförallt biogas som ska distribueras till SL:s bussdepåer och bensinmackar. Naturgas kommer bara att förekomma som reserv om biogasen inte räcker.
En av stadens stora biogasproducenter är Stockholm Vatten som under år 2000 producerade i sina vattenreningsanläggningar Henriksdals reningsverk, Bromma reningsverk och Loudden sammanlagt 11,8 miljoner m3 biogas som användes till uppvärmning, elproduktion och som drivmedel till fordon.[19]
Stockholms stadsgas har varit på väg att avvecklas vid flera tillfällen sedan 1970-talet. Den gamla stadsgasen har spelat ut sin roll och Värtagasverket i Hjorthagen lämnar plats för bostäder och arbetsplatser som skall börja byggas 2010 under namnet Norra Djurgårdsstaden. Stockholm Gas bygger det nya gasverk i söderförorten Högdalen som ska ersätta Värtaverket.
Stadsgas i Sverige
Det första gasverket i Sverige byggdes 1822 på godset Carlslund nära Örebro. Gasledningarna matade byggnadens armaturer och ljusstakar. Det första kommersiella gasverket i Sverige byggdes i Göteborg 1846, sedan följde Norrköping år 1851. De flesta större städer anlade ett eller flera gasverk. Som mest fanns det 37 gasverk runt om i Sverige.[20]
Referenser
Fotnoter
- ↑ Harald Norbelie, "mera" Gata upp och gata ner, sida 89
- ↑ Stockholms belysningsverk, sida 23
- ↑ Om Gasverket i Stockholm, sida 13
- ↑ Ett besök i Stockholms gasverk 1855, sida 11
- ↑ Harald Norbelie, "mera" Gata upp och gata ner, sida 89
- ↑ Stockholms energianvändning under 750 år, sida 5
- ↑ Stockholms belysningsverk, sida 386
- ↑ Stockholms belysningsverk, sida 393
- ↑ Stockholms belysningsverk, sida 373
- ↑ Uppgift enligt Runeberg "Ugglan"
- ↑ Stockholms energianvändning under 750 år, sida 6
- ↑ Mera gata upp och gata ner, sida 91
- ↑ Mera gata upp och gata ner, sida 91
- ↑ Stockholms energianvändning under 750 år, sida 9
- ↑ Uppgifter enl DN-artikeln "Gasnätet läggs ned i flera villaområden", publicerad 2008-05-08
- ↑ Byggmästaren 1956, B 12, sida 244
- ↑ Uppgift enligt Eskilstunakurigen 2004-04-30
- ↑ Enligt "Stockholm Gas AB:s" webbplats
- ↑ 750 år vatten i Stockholm, Stockholms Miljöcenter, 2002, sida 18
- ↑ Ur "Stolta Stad"
Tryckta källor
Harald Norbelie; Penje Ingela: Mera gata upp och gata ner: människor och miljöer i Stockholm förr och nu, Rabén & Sjögren, Stockholm 1993. ISBN 91-29-61739-1. Libris 7237054.
- Magnus Klingse & Andreas Sandahl: Stockholms energianvändning under 750år, Stockholms Universitet, VT 2002, Stockholm 2002.
- Robert Wedin, Kristina Björlund: Vatten i Stockholm, 750 år med vatten i en huvudstad, Stockholms Miljöcenter, Stockholm 2002.
- Stockholms belysningsverk, Adolf Ahlsell, 1897.
- Om Gasverket i Stockholm, 1880
- Ett besök i Stockholms gasverk, 1855
Se även
Externa länkar
|
|||||||||||||||||||||||
