Stenkol
Från Rilpedia
Stenkol, bituminöst kol, är en typ av den sedimentära bergarten och fossila bränslet kol, med en kolhalt på 85-90%. Stenkol är också ett äldre namn på den geologiska perioden karbon.
Stenkolets ursprung kan man finna i stora skogar som växte nära kuster, då var stenkolen först stora växter. Då översvämningar skedde kom träden i dessa skogar att dö för att därefter överlagras av så kallad sediment (material som sjunker ner genom vattnet och samlas på havs-, flod- och sjöbottnar) och har på så vis skyddats från oxidation. Under årmiljonernas lopp har det organiska materialet gått igenom vissa kemiska processer och till slut bildat först torv, sedan brunkol och till sist stenkolet.
Stenkol används framför allt som bränsle i värmekraftverk. Genom torrdestillation av stenkol i gasverk erhålls stadsgas, stenkolstjära och koks. Vid tillverkning av järn och andra metaller var träkol tidigare en viktig råvara men har nu till största delen ersatts av stenkol.
Innehåll |
Stenkolsbrytning
Stenkol bryts bland annat i Australien och Polen.
I Sverige
Stenkol finns på några få platser i Sverige. Flötserna ligger på ett djup av 30-110 m och är i allmänhet tunna (runt 30-60 cm).[1] Mest känt är kolet i nordvästra Skåne kring Höganäs. Denna kolkropp sträcker sig från Höganäs i norr och till Ekeby och Simmelsberga i söder. Stenkol har brutits i nordvästra Skåne från 1700-talet och fram till mitten av 1950-talet. Orter där stenkolsbrytning skett är bl.a. Bjuv, Gunnarstorp, Nyvång, Höganäs, Ekeby, Billesholm, Hyllinge och Simmelsberga. I Höganäs är kolet en biprodukt vid lertäkt. År 1976 utvanns på detta sätt 12 000 ton kol[1].
I slutet av 1800-talet, då järnvägsnätet byggdes ut och industrins energibehov ökade, fick stenkol en stor betydelse i Sverige. Importen av kol från England och Tyskland var stor. Man behövde kol till ånglok och ångmaskiner av olika slag. Behovet av energi ökade hela tiden. Under andra världskriget bröts det stenkol ur ett sextiotal privatgruvor i trakterna kring Billesholm. Under åren 1940 - 1945 var brytningen i medeltal drygt en halv miljon ton per år[1].
Dessa svenska koltillgångar är små och håller låg kvalitet och värmevärde. Den brytvärda mängden har uppskattats till c:a 30 Mton (cirka 175 TWh).[1] Svenskt behov av kolbränslen måste därför tillgodoses genom import.
Noter och referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 Nämnden för energiproduktionsforskning; Kol i Sverige, Planeringsrapport NE 1977:24, Liber (1978). ISBN 91-38-04381-5
