Från Rilpedia

Väg- och vattenbyggnadskåren (VVK) är en halvmilitär organisation som bland annat vid kris eller krig förse totalförsvaret med särskild utbildad personal för att upprätthålla befattningar, vilka förutsätter insikter inom väg- och vattenbyggnadsfacket. Officerare från VVK placeras också inom Byggnads- och Reparationsberedskapen. Kåren är numera organiserad direkt under Högkvarteret med cirka 140 aktiva officerare.

Historik

Väg- och vattenbyggnadskåren bildades 1851 som av en av endast officerare bestående kår, som hade till ändamål att tillhandagå Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess befattning med allmänna arbeten. Kåren uppsattes först av vissa officerare vid Flottans mekaniska kår, armén och flottan, som varit anställda vid allmänna arbetsföretag och förvärvat praktisk skicklighet. Kårens chef var överste och den förste av dessa var Axel Erik von Sydow. Utbildningen av kårens officerare skedde 1846-78 vid Högre artilleriläroverket på Marieberg, men från 1885 anordnades en särskild militärkurs för aspiranter till kåren. För att vinna inträde i denna kurs fordrades bland annat att ha avlagt avgångsexamen från Kungliga Tekniska högskolans avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst.

Kåren stod under Kommunikationsdepartementet och hade sin glansperiod under uppförandet av det svenska järnvägsnätet, stambanorna, inlandsbanan osv., ca 1860-1920. En av kårens mest namnkunniga medlemmar var överste Nils Ericson (1802-1870), vilken som ung deltog i flera kanalbyggen innan han fick uppdraget av riksdagen att leda Sveriges järnvägsbyggnader samt därefter blev generaldirektör för Sveriges Statsbanor (sedermera Statens Järnvägar), samt överste av första graden Sven E Hamberg (1928- ) som sedan blev vice VD i byggbolaget NCC.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Väg- och vattenbyggnadskåren, 1904–1926 ^(Not).