Från Rilpedia

Observera att den här artikeln kräver att Javascript är påslaget för att visas korrekt.

Den här artikeln listar friidrottsrekord i slätlöpningsgrenar. Med slätlöpning menas löpning på friidrottsbana (utan häckar eller hinder).

För att ett resultat skall kunna räknas som världsrekord måste resultatet ha uppnåtts i en officiell tävling enligt IAAF:s regelverk och ha uppmätts med av förbundet godkänd utrustning. Idrottaren som presterat resultatet samt ytterligare minst två deltagare, eller vid stafetter ytterligare minst ett lag, i tävlingen där resultatet uppnåtts måste vara licensierade hos ett friidrottsförbund anslutet till IAAF. Tävlingsgrenen måste vara renodlat en dam- eller herrtävling; resultat från mixade tävlingar godtas inte (med undantag för landsvägsgrenar). För att rekordet skall ratificeras måste idrottaren ha genomgått ett dopingtest vid tävlingens slut. Vid stafetter gäller att samtliga löpare i laget skall ha dopingtestats. I löpgrenar kan rekord sättas på kortare distanser än tävlingssträckan om uppmätta mellantider underskrider eller tangerar gällande rekord för respektive distanser. Dessa tider kan dock endast godkännas om hela tävlingsloppet slutförs. Rekord kan också sättas i respektive gren vid tävling i mångkamp. Däremot kan inte resultatet på någon delsträcka i ett stafettlopp räknas som världsrekord. Ytterligare regler, till exempel högsta tillåtna vindstyrkor, gäller för en del grenar. ^[1]

Innehåll 1 Friidrottsrekord i slätlöpning 1.1 50–60 meter 1.2 100 meter 1.3 200 meter 1.4 400 meter 1.5 800 meter 1.6 1 000 meter 1.7 1 500 meter 1.8 Medeldistans utan mästerskapsstatus 1.9 5 000 meter 1.10 10 000 meter 1.11 Långdistans utan mästerskapsstatus 1.12 Stafetter 2 Referenser

Friidrottsrekord i slätlöpning

50–60 meter

De officiella sprintdistanserna inomhus är 50 meter och 60 meter. Dessa distanser är inte officiella utomhus och endast 60 meter är mästerskapsdistans. För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på de korta inomhussprintdistanserna gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Tidtagningen vid tävlingen måste ha skett med helautomatisk mätutrustning.
• Från 1 januari 2009 måste automatisk reaktionstidsmätning i startblocken användas för att rekord skall räknas.

100 meter

För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på 100 meter gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Tidtagningen vid tävlingen måste ha skett med helautomatisk mätutrustning.
• Den genomsnittliga vinden de första 10 sekunderna efter startskottet får inte överstiga 2,0 sekundmeter medvind.
• Från 1 januari 2009 måste automatisk reaktionstidsmätning i startblocken användas för att rekord skall räknas.

100-metersloppens stora drömgräns på herrsidan var länge 10 sekunder. Den förste löparen i världen som kom under den tiden var Jim Hines från USA som sprang på 9,95 sekunder i Mexico City den 14 oktober 1968. Flera löpare hade med manuell tidtagning noterat 9,9 sekunder, men det räknas numera inte eftersom manuell tidtagning är osäker och brukar ge 1-2 tiondelar för bra tid. Den första kvinnan som sprang på under 11 sekunder var Bärbel Wöckel från Östtyskland som sprang på 10,95 sekunder i Dresden den 1 juli 1982. Det mest långlivade världsrekordet på distansen var Jesse Owens 10,2 från 1936 som stod sig i 20 år.^[2] Motsvarande på damsidan är Hellen Stephens 11,6 som var världsrekord i 13 år från 1935.^[3]

200 meter

För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på 200 meter gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Tidtagningen vid tävlingen måste ha skett med helautomatisk mätutrustning.
• Den genomsnittliga vinden de första 10 sekunderna från det att den första löparen kommer in på upploppet får inte överstiga 2,0 sekundmeter medvind.
• Den tävlande får inte ha trampat på eller över linjen på insidan av sin bana i kurvtagningen.
• Från 1 januari 2009 måste automatisk reaktionstidsmätning i startblocken användas för att rekord skall räknas.

200-metersloppens stora drömgräns var länge 20 sekunder. Den förste löparen i världen som kom under den tiden var John Carlos, då han sprang på 19,92 sekunder i Echo Summit den 12 september 1968. Detta skedde dock med vid tidpunkten otillåten spiksättning i skorna så resultatet ratificerades inte som rekord.^[4] Det första rekordet under 20 sekunder sattes i stället av Tommie Smith som sprang på 19,83 i oktober samma år. Den första kvinnan som sprang under 22 sekunder var östtyskan Marita Koch som i Karl-Marx-Stadt sprang på 21,71 sekunder den 6 oktober 1979. Det mest långlivade världsrekordet på herrsidan var Pietro Menneas 19,72 från 1979 som stod sig i 16 år^[5] och på damsidan Stanislawa Walasiewicz 23,6 från 1935 som var världsrekord i 17 år.^[6]

400 meter

För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på 400 meter gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Tidtagningen vid tävlingen måste ha skett med helautomatisk mätutrustning.
• Den tävlande får inte ha trampat på eller över linjen på insidan av sin bana i kurvtagningen.
• Från 1 januari 2009 måste automatisk reaktionstidsmätning i startblocken användas för att rekord skall räknas.

Sedan Lee Evans (43,86) och Larry James (43,97) i OS-finalen i Mexico City 1968 blev de första att springa 400 meter på under 44 sekunder har sammanlagt åtta löpare lyckats med detta, samtliga tävlande för USA. Evans segertid kom att bli det hittills mest långlivade världsrekordet för herrar; det stod sig i 19 år.^[7] På damsidan ligger den yppersta världselitens drömgräns på 48 sekunder, en tid som endast Jarmila Kratochvílová (47,99 s. 8 oktober 1983) och Marita Koch (47,60 s. 10 juni 1985) har gått under. Kochs resultat är det mest långlivade damvärldsrekordet på sträckan.^[8] Sedan sekelskiftet 2000 är det endast två kvinnliga löpare som har sprungit snabbare än 49 sekunder: Sanya Richards och Ana Guevara.^[9]