Shanghai
Från Rilpedia
| Shanghai | |||||
|
|||||
 |
|||||
| Förkortning: 沪/申 (pinyin: Hù/Shēn) | |||||
|
|||||
| Position: | |||||
| Yta: | 6 340,50 km2 31:e störst i Kina |
||||
| Folkmängd: | 18 670 000 (2007) 25:e folkrikast i Kina |
||||
| Befolknings- täthet: |
2700 inv./km2 | ||||
| BNP: | 81 772 ¥/inv. (2008) | ||||
| Officiella språk: | kinesiska | ||||
| Borgmästare: | Han Zheng | ||||
| Parti- sekreterare: |
Yu Zhengsheng [uppdatering behövs] | ||||
| Officiell webbplats | |||||
 Shanghais läge i Kina. |
|||||
Shanghai (kinesiska:上海?, pinyin: Shànghăi , uttal:[ʂaŋxaj]) är den största staden i Folkrepubliken Kina, belägen vid Changjiangs delta mot Östkinesiska havet.
Shanghai är ett av de fyra storstadsområdena i Kina som är ställda direkt under landets centrala administration i huvudstaden Peking. Hela kommunen hade 18 670 000 invånare år 2007. Centrala Shanghai hade 8 023 001 invånare vid folkräkningen 2000.[1]
Invånarna i Shanghai åtnjuter en relativt hög levnadsstandard i jämförelse med invånarna i de flesta andra av Folkrepubliken Kinas städer. Stadens centrala delar genomkorsas av massiva trafikleder i flera plan över marknivån. Shanghais hamn är den viktigaste i Kina. Stadens namn betyder ”att beträda havet”.
Innehåll |
Befolkning
Shanghai har en mycket snabb befolkningsutveckling, främst beroende på inflyttning från den omkringliggande landsbygden och andra delar av Kina. Stadens befolkning är därför väldig heterogen i jämförelse med andra kinesiska städer. Shanghai har genomfört ett flertal administrativa åtgärder för att minska inflyttningen från andra delar av Kina, bland annat krav på att alla kinesiska besökare i staden måste registrera sig hos den lokala polisen.
Shanghai har officiellt över 18 miljoner invånare, men på grund av hukou-systemet är svårt att få en exakt siffra på antalet boende. 99,4 % av invånarna är Hankineser (汉族). Den största minoriteten är Hui (回族) som står för 55,5 % av minoritetsbefolkningen.
Shanghai har också en ständigt växande grupp av utländska invånare. Shanghai är den stad i Kina som har högst grad av giftermål mellan utländska och kinesiska medborgare. Ca 5 % av alla giftermål i Shanghai sker mellan en kines och en utländsk medborgare. Det nationella genomsnittet är 2 %.
Kvinnor i Shanghai anses ha en högre position i familjen och samhället än vad som är vanligt i andra delar av Kina. Bland annat är matlagning en syssla som vanligtvis utförs av mannen i den vanliga Shanghai-familjen.
I Shanghai finns de flesta större religioner representerade. Det är svårt att få en exakt siffra på antalet troende, men enligt statliga uppskattningar erkänner sig (är aktiva) 370 000 till den buddhistiska läran, över 110 000 är daositer, 60 000 muslimer, 14 000 är katoliker, och 18 000 tillhör andra kristna organisationer.
Språk
I Shanghai talas en variant av den kinesiska Wu-dialekten. Den talas i ett område runt Yangtzeflodens nedre lopp, som även innefattar miljonstäderna Suzhou i provinsen Jiangsu och Hangzhou, provinsen Zhejiangs huvudstad. Lingvistiskt sett är Wu-dialekten att betrakta som ett språk. Av politiska skäl har det dock bestämts att den, liksom andra lokala han-kinesiska språk, t.ex. kantonesiska, skall benämnas som dialekter.
Wu-dialekten saknar skriftspråk liksom officiell ställning. Inom administration liksom inom undervisning används mandarinkinesiska, den officiella dialekten vilken talas i Kinas huvudstad Peking.
Administration
Shanghais kommun är indelad i 18 stadsdistrikt (shixiaqu) samt häradet Chongming.
Affärsdistriktet Lujiazui på Huangpuflodens östra strandbank, Pudong, är ett av de ekonomiskt sett mer välbeställda områdena, medan stadens politiska administration huvudsakligen återfinns i det västliga Huangpudistriktet.
Kommersiella områden återfinns överallt, bland annat i Xintiandi och längs Huaihaigatan i Luwandistriktet och vid Xujiahuikorsningen i Xuhuidistriktet. Stadens universitet återfinns huvudsakligen i och omkring bostadsområdena i Yangpu och Putuo.
De nio distrikten som tillsammans utgör Puxi (sv: "väster om Huangpufloden") utgör Shanghais innerstad. Staden utgörs sammanlagt av 220 stadsdelar, 114 stadsavdelningar och 103 underdistrikt. Alla dessa är i sin tur uppdelade i områdeskommittéer som i sin tur är indelade i lokala sovjeter.
Staden har ett gott nätverk för olika typer av spårburen trafik, som pendeltåg och tunnelbana. Staden har också mer än 1 000 busslinjer. För att hitta rätt buss kan det vara bra att veta att bussar som går in mot staden har nummer, medan de som går ut har namn. Bussar med nummer mellan 300 och 399 är nattbussar.
Administrativ indelning
| Administrativ enhet | Kinesiska (Hanzi) | Areal (km²)[2] | Invånarantal 2006[3] |
|---|---|---|---|
| Stadsdistrikt | |||
| Baoshan | 宝山 | 415,27 | 1 327 000 |
| Changning | 长宁 | 38,30 | 653 900 |
| Fengxian | 奉贤 | 687,39 | 745 500 |
| Hongkou | 虹口 | 23,48 | 783 100 |
| Huangpu | 黄浦 | 4,54 | 514 500 |
| Jiading | 嘉定 | 458,80 | 980 100 |
| Jing'an | 静安 | 7,62 | 257 500 |
| Jinshan | 金山 | 586,05 | 634 600 |
| Luwan | 卢湾 | 8,02 | 270 400 |
| Minhang | 闵行 | 371,68 | 1 824 800 |
| Nanhui | 南汇 | 687,66 | 930 500 |
| Pudong Xin | 浦东新 | 522,75 | 2 853 000 |
| Putuo | 普陀 | 54,83 | 1 121 100 |
| Qingpu | 青浦 | 675,54 | 744 300 |
| Songjiang | 松江 | 604,71 | 943 700 |
| Xuhui | 徐汇 | 54,76 | 962 200 |
| Yangpu | 杨浦 | 60,73 | 1 183 000 |
| Zhabei | 闸北 | 29,26 | 751 000 |
| Härad | |||
| Chongming | 崇明 | 1 041,21 | 670 600 |
| TOTALT | 6 340,50 | 18 150 800 |
Distriktet Huangpu inkluderar från och med år 2000 även det gamla distriktet Nanshi, som då upphörde att existera. Häradet Chongming består av ön Chongming, som är Kinas till ytan näst största, samt ett par mindre öar.
Stadsdistrikten, som i sin helhet avser Shanghais storstadsområde, hade totalt 17 480 200 invånare år 2006 på en yta av 5 155 kvadratkilometer.[3][2]
Shanghais 18 stadsdistrikt och 1 härad var år 2000 vidare indelade i sammanlagt 98 gatuområden (jiedao), 224 mindre orter (zhen) och 7 smådistrikt (xiang).[1]
Orter
Shanghais kommun omfattar inte bara själva Shanghai utan även ett större antal omgivande och mindre orter. Centrala Shanghai är indelat i sammanlagt 98 gatuområden, jiedao, som totalt hade 8 023 001 invånare vid folkräkningen 2000.[1] Övriga orter är uppdelade i zhen-enheter, en administrativ enhet av mestadels urban karaktär men som även kan omfatta viss landsbygd.
Orter med över 100 000 invånare
| Ort | Invånarantal 2000[1] |
|---|---|
| Shanghai | 8 023 001 |
| Chuansha | 148 110 |
| Sanlin | 143 742 |
| Dachang | 134 321 |
| Taopu | 133 419 |
| Zhenru | 133 130 |
| Songjiang | 130 218 |
| Xinjing | 129 492 |
| Changzheng | 124 315 |
| Qibao | 121 837 |
| Gaoqiao | 116 630 |
| Xinzhuang | 116 021 |
| Wujiaochang | 108 146 |
| Beicai | 104 279 |
| Huamu | 101 575 |
Historia
Shanghai omnämns i kinesiska historiska källor som en lokalt viktig handelsort redan på Song- och Yuandynastin. Vid Mingdynastins början lär den ha haft en befolkning på närmare 300 000 personer, ett otal kringliggande småorter inkluderade. Ofta brukar man säga att dagens Shanghai grundades år 1553, då en stadsmur byggdes runt själva stadskärnan, som skydd mot pirater. De flesta invånarna livnärde sig vid denna tid antingen på handel eller fiske. Shanghai började uppleva ett ekonomiskt uppsving i slutet på 1700-talet och hade i början av det påföljande seklet fått ett rykte om sig som en handelsmetropol av växande betydelse och med ett strategiskt läge vid Huangpufloden, en biflod till den mäktiga Yangtzefloden.
Under Opiumkriget erövrade Storbritannien Shanghai den 19 juni 1842 och staden förklarades genom Freden i Nanking den 29 augusti samma år öppen för utlänningar. Den åt engelsmännen upplåtna bosättningsplatsen sträckte sig från Suzhouån i norr till Yangbangkanalen i söder. Mellan Yangbangkanalen och den ursprungliga kinesiska staden låg ett smalt landområde, vilket år 1849 överlämnades åt Frankrike. USA upprättade år 1862 en koncession norr om Suzhouån.
Under senare delen av Taipingupproret var Shanghai den enda hamnstaden i mellersta Kina som inte var ockuperad av kinesiska rebeller, vilkas försök att inta Shanghai slogs tillbaka åren 1860-1861. Därigenom gynnades stadens ekonomi och handel och Shanghai fick sin position som Kinas viktigaste hamnstad. Staden behöll denna position fram till kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget och Folkrepubliken Kinas grundande den 1 oktober 1949. Därefter flydde stora delar av stadens kinesiska ekonomiska elit till den brittiska kolonin Hongkong, vilken även övertog positionen som Kinas viktigaste hamnstad.
Det koloniala Shanghai
Under Qingdynastin bestod Shanghai av en kinesisk stadsdel, omsluten av en 0,5 km lång mur med en i dess omedelbara närhet liggande vallgrav. Den kinesiska stadsdelens husbestånd utgjordes företrädesvis av envånings trähus.
Det äldsta av stadens europeiska områden, den brittiska koncessionen, var belägen söder om Suzhouån (eng, Wade-Giles: Soochow Creek), och norr om Yangjingbangkanalen. Söder om Yangjingbangkanalen låg den franska koncessionen, närmare den kinesiska staden.
Norr om Suzhouån tilldelades USA ett koncessionsområde, vilket år 1863 förenades med den brittiska koncessionen under namnet "den Internationella bosättningen" (eng: International Settlement), medan den franska koncessionen även framgent behöll sin legala autonomi.
De utländska delarna av Shanghai gick under benämningen "den europeiska staden". De hade, till skillnad från den ovan nämnda kinesiska stadsdelen, företrädesvis breda och dränerade avenyer och boulevarder kantade av träd. Här fanns vidare en mängd byggnader i nyklassisk europeisk stil, stora hotell, klubbar, palats och monument, bland annat en staty av Gordon pascha. I den amerikanska stadsdelen Hongkou låg de största fabrikerna, skeppsvarven och skeppsdockorna.
Det så kallade "Internationella bosättningen" stod under tillsyn av ett kommunalråd bestående av 9 medlemmar, valda av och bland de utländska skattebetalarna utan hänsyn till deras nationalitet. Kinesiska skattebetalare var dock uteslutna från rådet ända fram till 1920-talet.
Vid sekelskiftet utökades stadens gatunät ansenligt väster och nordväst om Shanghais hästkapplöpningsbana (se karta). Nära denna var en gång det svenska konsulatet beläget. Platsen där Shanghais hästkapplöpningsbana tidigare var belägen utgör idag Shanghais Folkets park.
Lagstiftningen utövades av alla skattebetalare med pekuniära kvalifikationer, liksom allmän rådstuga på allmänna sammanträden. På liknande sätt administrerades den franska koncessionen, med undantag för att den franske generalkonsuln hade rätt att kontrollera varje utgift och lagd röst. Söder om Suzhouån, längs gatan Bund, låg stadens koloniala tullhus, en vacker allmän park, de utländska konsulaten, flera bankpalats och kyrkor, bl. a. en engelsk katedral i gotisk stil av sir Gilbert Scott. Denna stadsdel fick tidigt elektrisk belysning, vattenledning och spårväg.
I de utländska kolonialmakternas besittningar uppfördes byggnader i utländska arkitektoniska stilar. Denna bebyggelse finns till viss del bevarad. Mest kända är förmodligen byggnaderna längs Bund (traditionell kinesiska: 外灘; förenklad kinesiska: 外滩; hanyu pinyin: Wàitan; eng: the Bund). Bund tillhörde ursprungligen den brittiska besittningen i Shanghai. Söder om Bund ligger Quai de France, vilken under kolonialtiden utgjorde en del av den franska besittningen.
Vid folkräkningen 1895 räknades den infödda befolkningen i de europeiska kvarteren till 286 753 personer och beräknades i den kinesiska staden till cirka 125 000. Vid folkräkningen 1905 var utlänningarna 11 497, bland dem 3 713 engelsmän, 2 157 japaner, 1 329 portugiser, 991 amerikaner, 785 tyskar, och 568 indier. Vid denna tid fanns det även en svensk koloni och det fanns ett skandinaviskt sjömanshem och en svensk avlönad konsul. Invånarantalet uppgavs år 1912 till 651 000.
Det republikanska Shanghai (1911–1949)
1911 föll Qing-dynastin och ersattes av Republiken Kina. En rad nya byggnadsprojekt inleddes och den gamla stadsmuren revs. Åren 1914–1915 fylldes Yangjingbang-kanalen för att ge plats åt en gata som idag kallas Yan'an Donglu.
Kinas kommunistiska parti (KKP) grundades av bland annat Mao Zedong i Shanghai år 1921. Lokalen där partiet grundades finns fortfarande kvar och utgör idag en del av den Hong Kong-ägda shoppinggallerian Xintiandi (traditionell kinesiska: 新天地; förenklad kinesiska: 新天地; hanyu pinyin: Xintiandí).
Shanghai var en plats där man experimenterade med olika styrelseformer. År 1921 jagade en massiv gräsrotsrörelse bort lokala krigsherrar men led nederlag när Chiang Kai-shek intog staden.
Under andra sino-japanska kriget 1937–1945 ockuperades staden av Japan. Japan hade under kriget omfattande politiska kontakter med Nazityskland och flera representanter för Nazistpartiet besökte Shanghai efter det att den japanska ockupationen av staden inletts. I Shanghai hade det under kolonialtiden funnits ett flertal affärsmässigt mycket framgångsrika judiska familjer, bland annat den berömda familjen Sassoon. Tyskland föreslog därför att Japan, i likhet med det egna landet, skulle upprätta koncentrationsläger för Shanghais judiska befolkning. Dessa läger borde enligt tyskarna upprättas på Chongmingön (traditionell kinesiska: 崇明島; förenklad kinesiska: 崇明岛; hanyu pinyin: Chongming Dao), en stor ö belägen i Yangtzeflodens delta, inte långt från Shanghai. Den japanska regeringen valde att inte följa dessa råd.
Shanghai under Folkrepubliken Kina (1949-)
Efter kommunisternas maktövertagande och grundandet av Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949, döptes alla gator i Shanghai, som tidigare haft utländska namn, om till nya kinesiska namn. Ett exempel på detta är den berömda affärsgatan Avenue Joffre i den tidigare franska besittningen, som döptes om till Huaihaigatan (traditionell kinesiska: 淮海路; förenklad kinesiska: 淮海路; hanyu pinyin: Huáihai Lù).
I januari 1967, som ett led i den s.k. kulturrevolutionen, grundade medlemmar av stadens politiska "ultra-vänster" en ny administrativ ordning som man döpte till Shanghaikommunen och som, i teorin, var tänkt att låta arbetare och soldater utöva politisk direkt kontroll över stadens ledning i enlighet med modellen från Pariskommunen år 1871. Pariskommunen hade av Karl Marx beskrivits som ett mycket bra exempel på hans egna teorier om "proletariatets diktatur". Mao Zedong ställde sig dock i någon mån tveksam till Shanghaikommunen: bl.a. krävde han efter bara ett par veckor att den skulle byta namn (något som också skedde) till Shanghais stads Revolutionskommitté. Dess för hans instruktioner lyhörda ledare stödde han dock under resten av sitt liv: tre av dem skulle som medlemmar av det s.k. "De fyras gäng" arresteras kort efter hans död.[4]
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 National Bureau of Statistics, China (på kinesiska), invånarantal i gatuområden (jiedao), mindre orter (zhen) och smådistrikt (xiang) i Shanghais kommun, vid folkräkningen 1 november 2000.
- ↑ 2,0 2,1 GeoHive, Shanghai Shi
- ↑ 3,0 3,1 Shanghai Statistical Yearbook 2007; Land area, population and density of population in districts and counties (2006) Ytan avser landareal. Invånarantalet är inklusive s.k. 'rörlig' befolkning.
- ↑ "Talks At Three Meetings With Comrades Chang Ch’un-ch’iao And Yao Wen-yuan" (februari 1967)
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Schang-hai, 1904–1926 (Not).
- Dangdai Zhongguo de Shanghai (Shanghai i Kina av idag), 2 band. Beijing: Dangdai Zhongguo chubanshe, 1993.
- Pan, Lynn. In Search of Old Shanghai. Hongkong: Joint Pub. Co., 1982.
- Pott, F. L. Hawks. A Short History of Shanghai, Being an Account of the Growth and Development of the International Settlement. Shanghai: Kelly & Walsh limited, 1928.
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Shanghai
|
||||||||||||||||||
