Peking
Från Rilpedia
| Peking | |||||
|
|||||
 |
|||||
| Förkortning: 京 (pinyin: Jīng) | |||||
|
|||||
| Position: | |||||
| Yta: | 16 411 km2 29:e störst i Kina |
||||
| Folkmängd: | 17 430 000 (2007) 26:e folkrikast i Kina |
||||
| BNP: | 57 431 ¥/inv. (2007) Näst högst i Kina |
||||
| Officiella språk: | kinesiska | ||||
| Större kinesiska nationaliteter: |
|
||||
| Borgmästare: | Guo Jinlong | ||||
| Parti- sekreterare: |
Liu Qi (politiker) | ||||
| Officiell webbplats | |||||
 Pekings läge i Kina. |
|||||
Peking eller Beijing (med betydelsen "Norra huvudstaden") är huvudstad i Folkrepubliken Kina. Det har varit Kinas huvudstad sedan oktober 1949, och innan dess i ett antal andra kortare eller längre perioder. Peking är också en av de fyra kinesiska storstadsområdena som står direkt under landets centrala förvaltning vilket innebär att staden är statligt reglerad. De övriga är Shanghai, Tianjin och Chongqing.
I centrala Peking bodde 1 januari 2007 7,6 miljoner människor. I hela storstadsområdet levde 17,43 miljoner, varav 12,03 miljoner var registrerade som permanent bosatta, och 5,4 miljoner var tillfälligt bosatta (liudong rénkou). Storstadsområdet är till ytan ungefär lika stort som Belgien.
Peking är Kinas politiska och kulturella centrum, medan Kinas folkrikaste stad, Shanghai, fortfarande kan sägas vara landets ekonomiska centrum, i skarp konkurrens med Hongkong. Under hela sin långa historia har Peking utvecklat ett mångsidigt och unikt kulturarv. Mest välkänt är Himmelska fridens port (Tiān'ānmén) och det kejserliga palatset och templen i Förbjudna staden, som sedan 1987 finns med på UNESCOs lista över världens kulturarv. På världsarvslistan återfinns även Himmelens tempel, Sommarpalatset, Lamatemplet Yonghegong och Konfuciustemplet.
Utanför staden, men fortfarande inom dess politiska gränser, finns också ett antal praktfulla kulturarv, som den kinesiska muren i norr och nordväst, och Minggravarna. Den kinesiska staten har en egen förteckning över nationella, historiska minnen och kulturskatter under statligt skydd, vilken innehåller 98 byggnader, anläggningar eller andra objekt i Peking.
Peking var värdstad för de Olympiska sommarspelen 2008. En OS-stadsdel har vuxit upp strax norr om stadskärnan. Majoriteten av idrottsverksamheten ägde rum där, även om vissa grenar hölls i andra städer inklusive fotboll (i Qinhuangdao, Shanghai, Shenyang och Tianjin), ridning (i Hongkong) och segling (utanför kuststaden Qingdao i Shandong-provinsen).
Innehåll |
Stadens namn
Få städer har haft så många olika namn som Peking. Då staden först omtalades år 1121 f.Kr., benämndes den Ji. Senare blev staden residens i ett furstendöme vid namn Yan (svala), och de kinesiska skalderna brukar ännu idag ge staden denna mycket poetiska benämning.
Under Tangdynastin (618–907) benämndes staden Youzhou. År 986 erövrades den av khitanerna och fick namnet Yanjing (svalornas huvudstad). År 1135 ändrades detta namn till Zhongdu (mittens stad). Under Yuandynastin (från och med 1271) kallades staden Dadu (stora huvudstaden) på kinesiska eller Khanbalik (khanens stad) på mongoliska, ett namn vilket genom Marco Polos reseberättelser blev känt i Europa. Efter mongolväldets fall (1368) flyttade Hongwu, den förste kejsaren av Mingdynastin, Kinas huvudstad till Nanjing (södra huvudstaden). En senare kejsare av Mingdynastin, Yongle (1403-1424), flyttade sitt eget residens och därmed även landets huvudstad, till Peking.
Enligt det idag vanligaste transkriberingssystemet, hanyu pinyin, skrivs stadens namn Beijing, vilket i viss mån också påverkat svenskt språkbruk. Flera andra länder i Europa, bland andra Storbritannien, har redan officiellt ändrat sin benämning av staden från Peking till Beijing. Namnet Běijīng betyder «nordlig huvudstad», medan Nánjīng, en stad längre söderut i landet, betyder «sydlig huvudstad». Dōngjīng, «östlig huvudstad», visar på kinesisk förebild till namnet Tōkyō. I perioderna under 1900-talet, då Běijīng inte var rikshuvudstad, bar den namnet Beiping (Peiping).
I Nordkina och i standardkinesiska är uttalet Běijīng. (Tonemtecknen betyder fallande, och därefter stigande tonfall på e-et, och högt oavbrutet tonfall på i-et).
Romaniseringen (det transkriberade stavningssättet) Peking uppstod med franska katolska missionärer sent på 1600-talet, och återger ganska väl dåtidens uttal. Det var också den transkribering som användes i den officiella kinesiska postkartan som fastlades i slutet av Qingdynastin och användes en bra bit in på 1900-talet.[1]
Det var den gången särskilt jesuiternas anknytning till det kejserliga hovet både under Ming- och Qing-dynastierna som gjorde det kinesiska samhället och kulturen känd i Europa. Detta var innan det skedde en ljudförskjutning i uttalet av mandarin från [kʲ] till [tɕ][2] ([tɕ] återges i pinyintranskription som j, som i Beijing). Detta går senare igen i en rad språk (som på franska (Pékin), italienska (Pekino), spanska (Pekín), portugisiska (Pequim), litauiska (Pekinas), bulgariska, ryska, serbiska, nederländska, tyska, ungerska och polska).
I dag stämmer stavningssättet Peking bra med uttalet i några sydkinesiska dialekter, som faktiskt i mångt och mycket kan ligga närmare uttalet i äldre kinesiska.
Administrativ indelning
Pekings storstadsområde är indelad i 18 distrikt[3] vilka i sin tur är grupperade i fyra områden.
- Inre huvudstadsdistrikten (engelska Core Districts of Capital Function)
Yta 92,39 km². Invånarantal 2 052 000 (2005). Distrikt: Chongwen, Dongcheng, Xicheng, Xuanwu
- Yttre tätortsdistrikten (engelska Urban Function Extended Districts)
Yta 1 275,93 km². Invånarantal 7 480 000 (2005). Distrikt: Chaoyang, Fengtai, Haidian, Shijingshan
- Nya tätortsdistrikten (engelska New Districts of Urban Development)
Yta 6 295,57 km². Invånarantal 4 116 000 (2005). Distrikt: Changping, Daxing, Fangshan, Shunyi, Tongzhou
- Ekologiska skyddsdistrikten (engelska Ecological Preservation Development Districts)
Yta 8 746,65 km². Invånarantal 1 732 000 (2005). Distrikt: Huairou, Mentougou, Miyun, Pinggu, Yanqing
Staden Peking med de närmaste förortsområdena utgör 46,7 procent av ytan och 88,7 procent av invånarantalet för hela storstadsområdet (2005).
Historia
Förhistorisk tid
På platsen där Peking nu ligger levde för 500.000 till 230.000 år sedan en variant av människoarten Homo erectus, nämligen Homo erectus pekinensis även kallad Pekingmänniskan. Kvarlevorna blottlades under 1920- och 1930-talet i Zhoukoudian, 50 kilometer sydväst om Peking. Johan Gunnar Andersson vid Uppsala universitet arbetade i området under flera år och tillsammans med ett antal arkeologer och paleontologer däribland amerikanen Walter Granger, österrikaren Otto Zdansky och den franske jesuiten Pierre Teilhard de Chardin spelade han en viktig roll i ta fram och tolka fynden.
På fyndplatsen hittades verktyg av sten och skelett, liksom ett mycket tjockt lager aska vilket tyder på att eld använts. Platsen är sedan 1987 antagen på UNESCO's världsarvslista. Fortfarande pågår ett vetenskapligt arbete på platsen och på senare tid (2005) har intressanta fynd gjorts[4].
Före kejsartiden
Stadens existens kan följas så långt tillbaka som den västra Zhoudynastins tid (1121 till 770 f.Kr.). det dåvarande namnet för staden Ji nämns i en skriftlig källa från 1000 f.Kr.. Ji var då en viktig plats för handel med Mongolerna, Sydkoreanerna och med de olika stammarna från Shandong samt centrala Kina.
Under tiden för De krigande staterna blev Peking huvudstad i staten Yan och kallades därför Yanjing (燕京,Yan-huvudstaden). Det gamla namnet, som staden också hette i en period under tidigt kejsartid, lever fortfarande kvar i befolkningens medvetande, både som en värdigt kulturnamn och som ett populärt ölmärke, förövrigt Kinas största.
Peking under Yuandynastin
Grunden till Pekings stadsplan lades under Yuandynastin, under vilken Kina utgjorde en del av det mongoliska väldet. Under Yuandynastin byggdes en stadsmur runt staden. Denna stadsmur är identisk med dagens 2:a ringväg, men med ett viktigt undantag: den nordliga stadsmuren följde under Yuandynastin Tuchenglu (traditionell kinesiska: 土城路; förenklade kinesiska: 土城路; hanyu pinyin: Tuchéng Lù), och befann sig därmed cirka fyra kilometer norr om den 2:a ringvägen. Detta nordliga område utgjordes under Yuandynastin av ett gränsområde på vilket mongoliska ger restes för besökande mongoliska stammar.
Peking under Mingdynastin
I samband med att Yongle-kejsaren flyttade Mingdynastins huvudstad till Peking år 1421 bestämdes det att staden skulle flyttas i sydlig riktning. Den norra stadsmuren flyttades från sin ursprungliga position vid Tuchenglu till dagens position vid den 2:a ringvägen. Det nordliga området omedelbart söder om dagens Tuchenglu hade under den senare delen av Yuandynastin och den inledande perioden av Mingdynastin varit folktomt och därmed svårförsvarat. Detta var anledningen till att stadens position nu modifierades i sydlig riktning.
Peking under Qingdynastin
Peking bestod under denna tidsperiod av två städer (se karta), åtskilda genom en nio meter hög och mycket bred mur. Norr om denna mur låg Manchu- eller Tatarstaden, även kallad den Inre staden (Neicheng), söder därom den Kinesiska staden eller den Södra staden (Nancheng), även kallad den Yttre staden (Waicheng). Tatarstaden, som var den äldre stadsdelen, hade rektangulär form och omslöts av en 23 720 meter lång mur, 13–14 meter hög, 20 meter bred vid basen och 16–17 meter bred vid toppen och genombruten av nio stadsportar, av vilka tre gick till den kinesiska staden, över portarna och i de fyra hörnen fanns 30 meter höga paviljonger.
Även den kinesiska staden omgavs av en 15 900 meter lång mur, som var av mindre dimensioner (åtta meter hög) och genombruten av sju portar samt prydd med hundratals tempel, kiosker och bönkapell och i varje hörn med paviljonger samt på sidan av varje port med flaggstänger. Den kinesiska staden var likaledes av rektangulär form, men var något längre från öster till väster än tatarstaden. Utanför alla murarna låg breda, vattenfyllda gravar.
Tatarstaden
Tatarstaden bestod i sin ordning av tre delar: Tatarstaden i egentlig mening, även kallad Jingcheng (hovstaden), där i princip endast manchuer fick bo och som omfattade de perifera delarna av stadsdelen, Kejsarstaden eller "Den gula staden" (Huangcheng), upptagande mitten av stadsdelen, samt den Förbjudna staden (Zijincheng), som var en del av den förra och som fortfarande finns bevarad.
Kejsarstaden var omgiven med fyra–sex meter höga, 1,6 meter tjocka och sju kilometer långa murar med fyra portar. I Kejsarstaden fanns flera grävda sjöar (över den norra gick den berömda marmorbron) och två uppkastade utsiktshöjder; den ena (Jingshan, utsiktskullen, eller Meishan, "kolkullen") är 66 meter hög, planterad med vackra träd och lämnar en vacker utsikt över omgivningen. Dessa sjöar utgör idag Beihai-parken och Zhongnanhai, där Kinas regering har sitt officiella residens.
Av äldre kinesiska byggnader i kejsarstaden kan nämnas ett lama-tempel, förfädernas tempel och flera andra, den kejserliga familjens begravningshall och riksarkivet. I den Förbjudna staden, som är omgiven av en 5,8 meter hög röd tegelmur, ligger det kejserliga palatset, bestående av flera särskilda byggnader, i vilkas praktfulla salar "himmelens son" höll sitt hov.
Jingcheng upptog större delen av tatarstaden. I den låg en mångfald tempel, residens för flera av de kejserliga prinsarna och det stora klocktornet med en över 50 ton tung klocka. Palatsens tak var gula, mandarinernas och regeringsbyggnadernas ljusgröna, tempeltaken åter mörkblå, och de stora öppna platserna var belagda med färgade glaserade tegel. I dess sydöstra del står det på Khubilai khans befallning (1279) byggda observatoriet, som sedermera sköttes av de romersk-katolska missionärerna.
I södra delen av denna stadsdel låg legationskvarteret, där efter belägringen av de europeiska beskickningarna under boxarupproret de europeiska makterna uppbyggde befästa legationshotell, och hela kvarteret var omgivet med murar.
Den kinesiska staden
Tatarstaden var den förnämligare stadsdelen med de vackraste byggnaderna, bredare och renligare gator, de flesta templen och så vidare. Utanför dess östra, norra och västra vallar låg tempel åt solen, jorden och månen, som ännu finns bevarade. Kinesstaden var däremot handelns och industrins centrum och liknade mer en stor marknadsplats än en stad.
Dock hade även den kinesiska staden några märkliga byggnader, bland annat Himmelens tempel, där kejsaren brukade tidigt på morgonen 22 december på ett öppet altare frambära ett offer till Shangdi och vid perioder av torka eller hungersnöd uppsände böner till samma höga gudomlighet, samt åkerbrukets tempel (väster om det förra), på vars fält kejsaren högtidligen vid vårdagjämningen inledde vårarbetet genom att plöja en fåra.
Peking under 1900-talet
År 1911 genomfördes en borgerlig revolution i Peking under ledning av det nationalistiska Guomindang-partiet. Det gamla dynastiska kejsardömet avskaffades och den manchuriska kejsarfamiljen som haft makten under Qingdynastin (Kinas sista kejsardynasti) avsattes. Qing hade valt att härska Kina från Peking, då Peking låg i relativ närhet till kejsarfamiljens ursprungsområde och maktbas i Manchuriet. Den nya Guomindang-regeringen bestämde sig dock för att flytta huvudstaden till Nanjing (Södra huvudstaden) år 1928, varefter Pekings namn ändrades till Beiping (norra friden; även Peiping).
Folkets befrielsearmé erövrade Peking utan strid den 31 januari 1949. Efter Kinas kommunistpartis maktövertagande i Kina och grundandet av Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949, flyttade de nya kommunistiska makthavarna under ledning av Mao Zedong, tillbaka landets huvudstad till Peking. Staden återfick då sitt tidigare namn, Peking (nordliga huvudstaden).
I samband med kommunisternas maktövertagande på det kinesiska fastlandet, flydde den tidigare Guomindang-regeringen under ledning av Chiang Kai-shek, och dess armé, till ön Taiwan, där Republiken Kina fortlevde. I Republiken Kina på Taiwan fortsatte man under många år efter 1949 bruket att kalla Peking för Beiping, då man varken erkände den nya regeringen där eller att Peking var Kinas huvudstad. Republiken Kina gör än i dag officiellt anspråk på att representera hela Kina.
Geografi och klimat
Läge
Peking är belägen 110 kilometer väster om Bohai, den västligaste viken i Gula havet, och är omgiven av provinsen Hebei, som staden tidigare tillhörde och var provinshuvudstad i. I öster och sydost gränsar Peking även bitvis till Tianjins stadsprovins. Förvaltningsmässigt är Peking är en enhet på provinsnivå, och har en areal på 16 410,54 km² vilket är något mindre än Västergötland. Endast 1 368,32 km² (åtta procent) tillhör den egentliga staden, vilket lämnar 15 042,22 km² (92%) som förorter och landsbygd. Staden Peking med de närmaste förortsdistrikten täcker en yta på 7 663,89 km².
Staden ligger i norra kanten av ett tätbefolkat lavaslättlandskap vilket i genomsnitt ligger på en höjd av 63 meter över havet och är halvvägs omringat av berg framför den mongoliska högplatån. I nord-sydlig riktning är detta område 180 kilometer långt och i öst-västlig riktning över 170 kilometer. Andra större orter inom gränserna för Pekings stadsprovins är Tongzhou, Shunyi och Huangcun.
Peking är belägen i nordändan av den något triangelformade nordkinesiska slätten som öppnar sig söder och öster om staden. I bergen i norr, nordväst och väst avskärmar staden och den nordkinesiska jordbruksområdet mot ökenstäpperna på andra sidan.
De största vattendragen som flyter genom stadsprovinsen Peking är bifloderna Yongding och Chaobai som båda rinner mot söder och är en del av floden Hai Hes avrinningsområde. Peking är också den norra ändpunkten för Stora Kanalen (Kejsarkanalen). En stor reservoar har byggts i den övre delen av Chaobaifloden som fungerar som en mycket viktigt färskvattenreservoar för Peking.
Den nordvästra delen av stadsprovinsen, särskilt distrikten Yanqing och Huairou, domineras av Jundubergen, medan de västra delarna inramas av Xishanbergen. Den kinesiska muren, som slingrar sig tvärs geom de norra delarna av området, använde sig av den kuperade bergsterrängen som försvar mot anfall från nomadstammarna från nordligare stäpperna. Dongling i Xishanbergen på gränsen till Hebei är Pekings högsta punkt, med en höjd av 2 303 meter över havet.
Landmärken
En av de mest berömda platserna i Peking är den Förbjudna staden, det gamla kejsarpalatset som byggdes mellan 1406 och 1420 under Mingdynastin. Söder om den Förbjudna staden ligger Himmelska fridens torg, världens största torg. I mitten av torget ligger Mao Zedongs mausoleum. Väster om torget ligger Folkkongressen, Kinas parlament och högsta lagstiftande församling.
Strax utanför Peking ligger det Gamla sommarpalatset och det Nya sommarpalatset, båda uppförda under Qingdynastin. Peking är berömd för sin historiska arkitektur, kallad Hutong och Siheyuan. Stora delar av denna arkitektur har under senare år rivits, bland annat i samband med stadens förberedelsearbete för de Olympiska spelen som hölls i staden 2008.
Ekonomi
Under 2006 var Pekings nominella BNP på 772,03 miljarder CNY (ca 97 miljarder US-dollar), vilket motsvarade en ökning från föregående år med 12 procent. BNP per capita var 49.505 CNY, en ökning med 8,8% och mer än dubbelt så stor än siffran från 2000. År 2005 kommer Pekings primär-, sekundär- och tertiärindustrier vara värda 9,77 miljarder CNY, 210,05 miljarder CNY respektive 461,63 miljarder CNY. Under 2006 var stadsbornas disponibla inkomst per capita 19.978 yuan, en realökning med 12,9% från föregående år. Motsvarande inkomst för landbefolkningen var på 8.620 RMB per capita, en realökning med 9,6%. Den disponibla inkomsten för 20% av invånarna med de lägsta inkomsterna ökade med 16,7%, vilket är 11,4 procentenheter mer än ökningen för 20% av befolkningen med den högsta inkomsten.
Bostadsmarknaden och bilindustrin i Peking har varit särskilt snabbväxande. Under 2005 såldes 2604 miljoner kvadratmeter bostadsyta för totalt 175,88 miljarder CNY. Det totala antalet Peking-registrerade bilar i Peking år 2004 var 2.146.000, varav 1.540.000 var i privat ägo (en årlig tillväxt på 18,7%)
Peking CBD, i och runt Guomao, betraktas som den nya centrala affärsdistrikt i staden. Flertalet företag har sina huvudkontor där och i området finns bostäder med mycket hög standard.
Pekings gamla finansiella center längs gatorna Fuxingmen och Fuchengmen är fortfarande av stor betydelse. I områdena kring Wangfujing och Xidan finns de största shoppinggatorna.
Zhongguancun, känd som "Kinas Silicon Valley", är ett viktigt centrum för elektronik- och dator-relaterade industrier samt för läkemedelsforskning. Yizhuang, sydost om stadsområdet, är på väg att bli ett nytt centrum för läkemedel, IT och materialingeniørkunst.
Peking är också känt för att vara ett centrum för piratproduktion av allt från märkeskläder till de senaste DVD-skivorna som bortslumpas runtom i staden till främst besökande utlandskineser och turister. Staden är också världsledande inom produktion och distribution av melamin och melaminrelaterade produkter (ammelin, ammelid och cyanursyra.
Bland större industrier, kan nämnas Shijingshan, som ligger i stadens västra utkant. Jordbruksproduktionen utanför tätorterna har vete och majs som primära grödor, liksom en omfattande odling av grönsaker.
Över två miljoner arbetstagare i stadsprovinsen är sysselsatta inom industrin. Det vidareförädlas livsmedel och tillverkas kläder, bomullsmaterial, syntetiska tyger, papper, smörjmedel, elektroniska produkter och mycket annat. Byggnadsindustrin började växa på allvar som en följd av dengismens reformer från 1978, och sysselsätter omkring 700 000 byggnadsarbetare.
Peking har blivit alltmer känt för sina innovativa entreprenörer och snabbväxande nyetableringar. Denna kultur har ekonomisk uppbackning från ett stort antal kinesiska och utländska investeringsfirmor, till exempel Sequoia Capital, vars kinesiska huvudkontor återfinns i Chaoyang-distriktet i Peking. Shanghai betraktas alltjämt som Kinas ekonomiska centrum, men detta beror främst på grund av det stora antalet företag som har sina huvudkontor där och mindre på att det är Kinas center för entreprenörskap.
Kommunikationer
Pekings tunnelbana är ett alldeles utmärkt system att ta sig fram på, billigt, snabbt och effektivt till skillnad från de hårt trafikerade gatorna. Tunnelbanan byggs ut för fullt och är redan ett av världens största system. Till flygplatsen och city går Airport Expresståget som man lätt kan byta till övriga tunnelbanelinjer från.
Pekings pendeltåg utgör ett omfattande system och det finns några stora järnvägsstationer inne i stan.
Pekings bussar går inte lika snabbt på grund av all trafik, men det finns ett omfattande nät.
Vänorter
Referenser
Noter
- ↑ en:Chinese Postal Map Romanization
- ↑ W. South Coblin: «A Brief History of Mandarin», i Journal of the American Oriental Society 120, nr. 4 (2000): 537-52.
- ↑ Beijing Municipal Bureau of Statistics, Beijing Statistical Yearbook 2006
- ↑ UNESCO: New findings from Peking Man site, juni 2005
Litteratur
- Arlington, L. C., and William Lewisohn. In Search of Old Peking. Peking: Henri Vetch, 1935. I nytryck av New York: Oxford University Press, 1987.
- Sirén, Osvald. The Walls and Gates of Peking: Researches and Impressions. New York: Orientalia, 1924.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Peking, 1904–1926 (Not).
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Peking
|
||||||||||||||||||
|
|||||
.jpg){kind=link}