Manchuriet

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Karta över olika definitioner av Manchuriet

Manchuriet (滿洲; pinyin: Mǎnzhōu) är en kulturgeografisk region i nordöstra Kina, omfattande provinserna Heilongjiang, Jilin och Liaoning samt norra delen av Inre Mongoliet. Namnets ålder och uppkomst är omdebatterade.[1]

Geografi

Eftersom Manchuriet inte är en provins är gränsdragningen svår och storleksuppgifterna på området varierar från 776 000 km² till 1 550 000 km².

Området är rikt på mineraler och den betydande industrialisering som ägt rum under japanernas ockupation fortsatte under efterkrigstiden, men idag är stora delar av den tunga statliga industrin i området i ekonomisk kris.


Historia

Sedan äldsta tider har Manchuriet och Kina stått i livlig beröring med varandra. I tider av inre svaghet i Kina har Manchuriets invånare gång efter annan underlagt sig norra Kina eller hela landet. Detta skedde sista gången 1644, då manchuerna erövrade Kina och upprättade Qing-dynastin i Peking. Till stöd för sitt välde inkallade dynastin mandschuer till Kina, där de flesta snart blev fast bosatta i Kina och övergav sitt språk. I slutet av 1800-skedde en massiv inflyttning av kineser i området, vilket medförde, att manchuerna kom att utgöra blott en mindre del av landets befolkning, medan kineserna bilda majoriteten därav.

I äldre tider hade Manchuriet mycket större yta än nu; det sträckte sig nästan ända till 55° n. br., tills den ryske statsmannen Nikolaj Muravjov-Amurskij tvingade Kina att avträda landet norr om Amur till Ryssland i fördraget i Aigun 1858 och 1860 även området öster om om Ussuri, inalles omkring 560 000 kvkm. När japanerna 1894 besegrat Kina i Sino-Japanska kriget, bestämdes genom freden i Shimonoseki (april 1895), att Kwantung-halvön med Port Arthur, där kineserna byggde en krigshamn, skulle tillfalla Japan. Häremot protesterade Ryssland, Frankrike och Tyskland, och området återlämnades åt Kina, men 1898 förpaktade Ryssland det på 25 år. Samtidigt fick Ryssland tillåtelse att bygga de ovan nämnda järnvägarna genom Manchuriet samt att militäriskt bevaka dem, och under boxarupproret i Kina ställdes lokalförvaltningen i dessa trakter under rysk överhöghet; Ryssland hade fordrat hela Manchuriets avträdande, men måste särskilt till följd av Japans protest 1901 låta denna fordran falla och tills vidare lova att före 8 oktober 1903 utrymma Manchuriet. Då emellertid detta löfte icke uppfylldes och nya underhandlingar mellan Japan och Ryssland icke ledde till något resultat, anföll Japan den senare makten med krig.

Det Rysk-japanska kriget kom huvudsakligen att föras i Manchuriet och slutade med seger för Japan. Enligt freden i Portsmouth 1905 skulle Manchuriet inom 18 månader efter fredsfördragets trädande i kraft fullständigt utrymmas av Japan och Ryssland och återlämnas åt Kina att förvaltas uteslutande af detta land, blott med undantag av den del, som Ryssland 1898 arrenderat, vilken nu övertogs på arrende av Japan. Samtidigt förklarade sig Ryssland icke vilja besitta några territoriella fördelar, företrädeskoncessioner eller uteslutande koncessioner i Manchuriet, som vore oförenliga med grundsatsen om allas lika berättigande. Utan anspråk på ersättning och med kinesiska regeringens samtycke överlämnade ryska regeringen till Japan järnvägen mellan Port Arthur och Changchun. Bägge parterna förband sig att på intet sätt använda den för strategiska ändamål. Det herravälde över Manchuriet, som Kina sålunda återfick, visade sig vara mera nominellt än verkligt. 1931 ockuperade Japan området. Mellan 1932 och 1945 styrde Japan området i form av marionettstaten Manchukuo med den sista, avsatte, Qingkejsaren Puyi som frontfigur. Efter andra världskrigets slut och de japanska truppernas uttåg tog kommunisterna kontroll över området.

Källor

  1. För en diskussion om namnets uppkomst, see Elliott (2000).
Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Mandschuriet, 1904–1926 (Not).
  • Elliott, Mark C. "The Limits of Tartary: Manchuria in Imperial and National Geographies." Journal of Asian Studies 59, no. 3 (2000): 603-46.
  • Lee, Robert H. G. The Manchurian Frontier in Ch'ing History. Cambridge, MA: Harvard University Press, 1970.
Personliga verktyg