Från Rilpedia

Kinas historia – tidsaxel
Förhistorisk tid
Xiadynastin 2070–1600 f.Kr.
Shangdynastin 1600–1046 f.Kr.
Zhoudynastin 1046–256 f.Kr.
Västra Zhoudynastin 1046–771 f.Kr.
Östra Zhoudynastin 770–256 f.Kr.
Vår- och höstperioden 770–481 f.Kr.
De krigande staterna 481–221 f.Kr.
Qindynastin 221 f.Kr. – 206 f.Kr.
Västra Handynastin 206 f.Kr. – 24 e.Kr.
Wang Mangs interregnum (Xin) 9–23 e.Kr.
Östra Handynastin 25–220
De tre kungadömena 220–280
Jindynastin 265–420
De sexton kungadömena 304–439
De sydliga och nordliga dynastierna 420–589
Suidynastin 581–618
Tangdynastin 618–907
De fem dynastierna och De tio rikena 902–979
Liaodynastin 916–1125
Jindynastin 1115–1234
Songdynastin 960–1279
Yuandynastin 1271–1368
Mingdynastin 1368–1644
Qingdynastin 1644–1911
Republiken Kina 1912–1949
Andra sino-japanska kriget 1937–45
Kinesiska inbördeskriget 1927–49
Folkrepubliken Kina 1949–
redigera

Qingdynastin (kinesiska: 清朝, pinyin: Qīngcháo; Manchuiska: Daicing gurun) grundades 1616 som den senare Jindynastin av Nurhaci, en manchu av klanen Aisin-gioro, men bytte namn till Qingdynastin 1636. Qing ersatte Mingdynastin som Kinas härskare 1644 men ekonomisk och militär expansion i första delen av dynastin förbyttes i inre och yttre oroligheter under 1800-talet och Qing störtades genom Xinhairevolutionen 1911 för att efterföljas av Republiken Kina, även om den siste kejsaren abdikerade först i början av 1912 och behöll sin titel till 1924.

Innehåll 1 Dynastins grundande 2 Den tidiga Qingdynastin 2.1 Jesuitiskt inflytande 2.2 Konsolideringen under Kangxi 3 Yongzheng-kejsarens statsbygge 3.1 Qing-dynastins förvaltning 4 Qing-dynastins höjdpunkt under Qianlong-kejsaren 5 Nedgången under Jiaqing och Daoguang 5.1 Det första opiumkriget 6 Xianfeng-kejsarens regeringstid 6.1 Taiping-upproret 6.2 Det andra opiumkriget 7 Tongzhi-restaurationen 8 Guangxu-perioden 8.1 Fransk-kinesiska kriget 8.2 Moderniseringssträvanden 8.3 Korea-frågan och det sino-japanska kriget 8.4 Accelererad imperialism 8.5 De "hundra reformdagarna" 8.6 Boxarupproret 8.7 Rysk-japanska kriget 8.8 Den sena reformrörelsen 9 Qing-dynastins fall 10 Källor 11 Externa länkar

Dynastins grundande

Manchuerna hade redan 1616 grundat ett kungadöme i Manchuriet under namnet "Senare Jin-dynastin", 1620 hade deras kung Nurhaci förklarat sig oberoende och 1633 satt sig i besittning av hela Liaodong, 1629 kom deras strövkårer ända fram till Peking. 1636 ändrade Nurhacis son namnet på dynastin till Qing-dynastin, på manchuriska Daicing gurun.

Under det tidiga 1600-talet var Mingdynastin stad i förfall och i flera provinser framkallade hungersnöden uppror. En rebellhövding Li Zicheng intog 1644 Peking, sedan den siste Ming-kejsaren Chongzhen dödat först sina gemåler och döttrar, därpå sig själv. Li Zicheng lät utropa sig till kejsare, men tvangs snart av de anryckande manchuerna att fly.

Den tidiga Qingdynastin

Manchuernas kung Fu-lin antog som kejsare titeln Shunzhi och regerade fram till 1661 Både manchuiska och kinesiska generaler besegrade under de närmaste åren Ming-dynastiens anhängare och andra pretendenter. Många Ming-lojalister flydde till ön Taiwan, som åren 1625–1662 varit en nederländsk koloni, men där en sydkinesisk friskarechef Zheng Chenggong (även känd som Koxinga) nu bildade ett eget rike. Ön erövrades dock 1683 och införlivades i Fujian-provinsen.

Jesuitiskt inflytande

Under de första Qing-kejsarna hade jesuiterna ett relativt stort inflytande. Shunzhi gav den tyske jesuiten Johann Adam Schall von Bell i uppdrag att ombilda den kinesiska kalendern och gjorde honom till president för det astronomiska kollegiet.

Shunzhis son Kangxi (regent 1662–1722), som anses vara en av de främsta Qing-kejsarna, gav belgaren Ferdinand Verbiest samma ämbete och blev så imponerad jesuiterna, att han hade en av dem, fransmannen Jean-François Gerbillon, till sin intime vän och oskiljaktige följeslagare och medgav 1692, att den katolska religionen fick fritt utövas i Kina. Jesuiterna ha inlagt de största förtjänster om Kinas geografiska genomforskande. 1655 utgav Martino Martini sin Novus atlas sinensis, stödd på kinesiska arbeten, och även det näst följande stora arbetet om Kina, av fransmannen Jean-Baptiste du Halde (1735), vilade på jesuiternas forskningar. Det viktigaste av deras verk är dock den stora kinesiska kartan. Kangxi hade 1708 lämnat dem i uppdrag att utföra en sådan, och redan 1718 var den färdig. Den omfattar utom Kina även Mongoliet, Manchuriet och Tibet. Den är väsentligen stödd på äldre kinesiska kartarbeten, som jesuiterna genom astronomiska ortbestämningar och mätningar sammanknutit och, där så varit möjligt, rättat. Huruledes striderna mellan jesuiterna å ena sidan samt franciskaner och dominikaner å den andra slutligen bröt och kristendomen förbjöds fullständigt 1723, dock tilläts även sedermera några jesuiter att stanna kvar i landet, där de användes i flera olika uppdrag.

Konsolideringen under Kangxi

Under Kangxi förde Kina sitt första krig med Ryssland, det slutade genom freden i Nertjinsk (1689). Ryssland fick tillåtelse att årligen sända en karavan till Peking dels för handelsändamål, dels för att överbringa den tribut i skänker, som det åtagit sig att erlägga. 1660 fick fransmännen och 1670 engelsmännen rätt att handla på Kina, men de senares handel inskränktes 1693 till Guangzhou.

Kangxi sammanhöll med kraft sitt rike; genom en väl ordnad kurirpost möjliggjordes en stark centralisering av förvaltningen. Han var även stor gynnare av kinesiska litteraturen, förberedde den stora encyklopedin Qinding tushu jicheng i 5 020 band (utkom 1725), och han utgav det heliga ediktet, innehållande etiska och politiska regler.^[1]

Yongzheng-kejsarens statsbygge

Under hans son Yongzheng (regent 1723–1735) började svåra förföljelser mot de kristna, vilkas antal utanför Peking och Kanton skall ha uppgått till 300 000. Nya gränskrig med mongolerna slutade 1734 med Turkestans erövring. 1727 fick ryssarna rätt att hålla en "andlig mission" på 10 ledamöter i Peking, genom vilken Ryssland kunde få noggranna underrättelser därifrån.

Qing-dynastins förvaltning

Under Yongzheng fick Qing-dynastins förvaltningen den form som skulle vara fram till det tidiga 1900-talets konstitutionella reformer. Qing-dynastin var formellt en absolut monarki under en kejsare, som bar titeln Tianzi ("himmelens son"), men även kallades Huangdi ("den. högt uppsatte"), ägde visserligen till namnet högsta makten i alla världsliga och andliga angelägenheter, men hans maktfullkomlighet var i verkligheten betydligt inskränkt genom ministrarnas och de andra höga statsämbetsmännens inflytande. Kejsarens person var helig och oantastlig, men ministrarna var ansvariga. Dessa hade väsentlig andel i lagstiftningen, i det kejsaren visserligen i eget namn, men blott på deras förslag utfärdade lagar. Kronan gick inte i arv efter förstfödslorätt, utan varje kejsare bestämde till efterträdare vem helst han vill av sina söner eller, om han inga sådana har, av sina närmaste manliga släktingar. Medlemmarna av den kejserliga familjen åtnjuta såsom sådana ingen särskild utmärkelse från statens sida.

Kejsaren var i sin dubbla egenskap av "himmelens son" och sitt "folks fader" föremål för en utomordentlig vördnad, men var fortfarande underkastad ett ganska strängt, alla enskildheter i det dagliga livet omfattande ceremoniel och därigenom mycket bunden i sina företag.

Grunden för Qing-dynastins regeringsform utbildades i det stora hela under Ming-dynastin (1368–1644). Stats- och hovämbetena var inte åtskilda, men däremot civila och militära tjänster. Styrelsen förgrenade sig i tre grenar, nämligen den högsta statsstyrelsen i Peking, provinsernas och biländernas styrelse.

De högsta ämbetskollegierna var:

1. Ministeriet för det kejserliga huset (Zongrenfu 宗人府) varunder den kejserliga familjen samt sju klasser av högt förtjänta stats- och vetenskapsmän hörde med avseende på apanage, jurisdiktion, med mera.
2. Stora sekretariatet (Neige 內閣), som bestod av sex personer (hälften mandsjuer och hälften kineser) och som hade till åliggande att vaka över bevarandet av rikets förvaltningsformer, utfärda de kejserliga påbuden och i allmänhet biträda kejsaren i styrelsen. Det förlorade senare mycket av sitt politiska inflytande.
3. Högsta rådet (Junjichu 軍機處), sammansatt av kejserliga prinsar, medlemmar av stora sekreteriatet, presidenterna i departementen och cheferna för andra förvaltande verk i huvudstaden, vilka hade att redigera lagar och författningar.^[2]

Regeringsdepartementen var sex till antalet, nämligen departementet för civilförvaltningen (Libu 吏部), för finanserna (Hubu 戶部), för riter och ceremonier (Libu 禮部), för krigsväsendet (Bingbu 兵部), för lagskipningen (Xingbu 刑部) samt för allmänna arbeten (Gongbu 工部).

Över hela regeringsmaskineriet stod censurstyrelsen, som hade överinseende över folkets seder, över tjänstemännen och ministrarnas uppförande samt även kan göra kejsaren föreställningar, om den finner, att han i sitt regeringssätt eller i sitt privata liv avvek från rikets gamla lagar och seder. Vidare fanns ett "framställningarnas palats", ett slags kassationsdomstol, som till stora sekretariatet avgav de berättelser, som ingå från provinserna, och de klagomål, som anföras över fällda domar.^[3]

Qing-dynastins höjdpunkt under Qianlong-kejsaren

Han efterträddes av sin son Qianlong (1722–1795), under vars regering riket och dynastin nådde sin högsta blomstring. Uppror i olika provinser slogs ned; med mongolerna fördes ett lyckligt krig, vilket medförde stadga åt kinesernas välde i Tarimbäckenet, där furstarna i Chotan, Jarkand och Kashgar tagit parti för mongolerna.

År 1769 besegrades Burma efter ett mångårigt krig och blev tributpliktigt, 1787–1789 gick det på samma sätt för Annam. År 1787–1792 fördes ett krig med Nepal med samma resultat. Rikets gamla indelning i 13 provinser ändrades till den ännu bestående i 18 provinser. Genom en beskickning under lord Macartney sökte engelsmännen förgäves att få sina handelsförbindelser med Kina utvidgade (1793).

Det svenska ostindiska kompaniet, som 1732 öppnat direkt förbindelse med Kina, utvecklade en livlig och vinstgivande verksamhet. Många spår har i den svenska litteraturen från denna tid lämnats av denna förbindelse genom resebeskrivningar (av Osbeck, Ekeberg, Wallenberg, Torén) och genom i arkiv bevarade anteckningar (särskilt av Braad). I slutet av 1700-talet torde den svenska exporten från Kina ha varit en av de mest betydande.

Nedgången under Jiaqing och Daoguang

Qianlong (avliden 1799) avsade sig regeringen 1795 för att icke regera längre än farfadern Kangxi. De många krigen hade bragt rikets finanser i oordning och gjort nya skatter nödvändiga. Oviljan häröver bidrog till de uppror, som inföll under den följande kejsaren, Jiaqing (regent 1795–1820). Det farligaste av dessa framkallades af ett hemligt sällskap, Bailianjiao ("den vita lotus-sekten"), vars mål var att fördriva den manchuiska dynastien och vars medlemmar två gånger gjorde attentat mot kejsarens liv.

Dessutom led rikets kustprovinser och skeppsfarten mycket av plundringar från kinesiska sjörövare, som var väl organiserade och slutligen steg till ett antal av 70 000 man. Mot utlandet visade sig regeringen övermodig: en rysk ambassadör avvisades 1806 vid gränsen, eftersom han inte ville knäfalla inför ett med guldtyg belagt bord, och engelske ambassadören lord Amherst fick ej tillträde till Peking 1816, därför att han vägrade att underkasta sig en hyllningsceremoni inför kejsaren. År 1815 förjagades alla katoliker. Kejsarens styre i förening med de svåra landsplågor (missväxt, översvämningar, och liknande), som inträffade under hans regering, gjorde honom impopulär.

Hans son och efterträdare, Daoguang (reg. 1820–1850), var en välvillig, rättvis och kunskapsrik man, men icke vuxen de svåra förhållanden, under vilka han hade att verka.

Det första opiumkriget

Se även Opiumkrigen.

Den viktigaste tilldragelsen under hans regering var det så kallade opiumkriget mot engelsmännen 1840-42. Dessa hade sedan 1670 stått i förbindelse med Kina genom ostindiska kompaniet, till hvars monopol handeln med Kina hörde. Sedan 1693 var huvudsätet för engelsmännens handel Guangzhou, där även andra främmande nationer (fransmän, österrikare, holländare, danskar och svenskar) hade handelsfaktorier. Européernas ställning i Kina var denna tid i många avseenden ofördelaktig, och endast utsikten till vinst kunde locka dem till landet. Varken den ovannämnda ambassaden under lord Macartney eller den under lord Amherst lyckades åt engelsmännen utverka större frihet i Kina eller utvidgad handelsrätt.

1834 utgick Brittiska Ostindiska Kompaniets monopol på den kinesiska handeln; denna blev fri, och lord Napier sändes till Kina för att ha överinseende över den engelsk-kinesiska handeln och utöva jurisdiktion över de i Kina bosatta engelsmännen. De kinesiska myndigheterna var emellertid missnöjda över, att en utländsk ämbetsman med så vidsträckt myndighet anställdes inom deras land, och Napier samt hans efterträdares uppträdande bidrog att förvärra saken, till dess kineserna avbröt all handelsförbindelse med England.

Den viktigaste importartikeln till Kina, på vilken engelsmännen förtjänade ofantligt, var opium, en av Brittiska Indiens huvudprodukter, vars förbrukning grep alltmer kring sig, i synnerhet i Kinas kustprovinser. Så infördes mellan 1827 och 1828 inte mindre än 9 535 kistor opium men och 26 818 kistor 1835-36. Kinesiska regeringen hade redan på 1700-talet vidtagit åtgärder för att bekämpa denna för befolkningen i alla avseenden skadliga konsumtion, men detta ledde endast till en vidsträckt, av England understödd smuggling.

Daoguang-kejsaren beslöt att med ens göra slut på all opiuminförsel och sände till Guangzhou guvernören Lin Zexu, som i mars 1839 fordrade att allt opium i de engelska magasinen och på de engelska skeppen i hamnen skulle utlämnas. Den dåvarande engelske residenten därstädes, Elliot, uppmanade de engelske köpmännen att efterkomma denna begäran samt lovade dem ersättning av engelska regeringen, över 20 000 kistor opium till ett värde av 75 miljoner kronor utlämnades och uppbrändes. Då samtidigt engelsmännen vägrade utlämna en landsman, som i ett slagsmål dödat en kines, utfärdade kinesiska regeringen förbud att sälja livsmedel till engelsmännen såväl i Macao som i Kanton.

Engelsmännen måste lämna Macao och begiva sig till Hongkong, där kineserna gjorde ett angrepp på den engelska flottan och försökte förstöra den. Då förklarade engelsmännen (1840) krig; deras flotta blockerade Bocca Tigris (Kantonflodens mynning), förstörde Xiamen och seglade till Peiho-flodens mynning för att lämna kejsaren i Peking den engelska regeringens depescher, vilka guvernören i Guangzhou vägrat emottaga. Kejsaren lovade sända en kommissarie till Guangzhou för att underhandla om fred, om den engelska flottan drog sig tillbaka dit. Amiral Elliot gick in därpå, och underhandlingarna började i slutet av november, men drogs ut på längden av kineserna.

Sedan Elliots efterträdare, commodore Bremer, i januari 1841 intagit forten vid Bocca Tigris och i övrigt tillfogat kineserna stor skada, slöts 20 januari ett preliminärfördrag, enligt vilket Kantons hamn åter öppnades samt engelsmännen fick Hong-kong och 6 miljoner dollar i skadeersättning. Tillika skulle en reglering av bägge makternas förhållanden till varandra äga rum. Men då detta fördrag ännu 24 februari icke blivit antaget av kinesiska regeringen, började fientligheterna ånyo.

Ännu en gång ingicks vapenvila, men då kineserna inte gjorde allvar med fredsunderhandlingarna, utan sammandrog en här, ryckte överbefälhavaren över den engelska landhären i Kina, sir Hugh Gough, mot Guangzhou och slog 25 mars en över 50 000 man stark kinesisk här. Han stod i begrepp att storma staden, medan engelska flottan erövrade forten och uppbrände de kinesiska fartygen, då Kina åter gjorde fredsanbud och 27 maj antog de förra fredsvillkoren med några modifikationer. Då engelsmännen 5 juni hade mottagit nästan hela skadeersättningen, drog de sig tillbaka till Hongkong; men det visade sig, att Kina inte heller denna gång menade allvar med fredsförslagen, och engelsmännen såg sig tvungna att gå mera kraftigt till väga.

Engelska flottan lämnade 21 augusti 1841 Hongkong, erövrade Xiamen, besatte den mitt emot denna stad liggande lilla ön Gulangyu, intog under loppet av hösten, vintern och våren flera orter samt 19 juni 1842 Shanghai. Då den slutligen i augusti hotade Nanjing, såg Kina sig tvunget att ingå fred. Denna slöts 29 augusti i Nanjing på de villkor, att hamnarna Guangzhou, Xiamen, Fuzhou, Ningbo och Shanghai skulle vara öppna för alla nationer och att främmande konsuler skulle få bosätta sig där. Engelsmännen skulle dessutom erhålla Hong-kong samt 21 miljoner dollar i krigsomkostnader.

I juli 1843 trädde det nya handelssystemet i kraft, och 9 oktober samma år gjordes till fredsfördraget det tillägg, att europeiska köpmän skulle få arrendera och bebygga jord i de nämnda fem hamnarna. År1844 slöts en liknande överenskommelse med USA, och samma år ingicks en handels- och vänskapstraktat med Frankrike (ratificerad 25 augusti 1845), vari det bland annat bestämdes, att missionärer skulle få uppföra kyrkor och skolor i de öppnade hamnstäderna och att de kristna skulle ha fri religionsövning. 1847 slöt den svenske affärsmannen [Carl Fredrik Liljevalch ett fördrag med Kina, det å kallade Fördraget i Kanton.

Xianfeng-kejsarens regeringstid

Daoguang efterträddes av sin son, som besteg draktronen som Xianfeng-kejsaren (reg. 1850–1861). Hans regering oroades av en mängd upprorsförsök, riktade mot manchudynastin.

Taiping-upproret

Se även Taiping-upproret.

Lämningar av det ovannämnda sällskapet Bailianjiao och flera liknande sällskap slöt det så kallade trefaldighetsförbundet. Med detta förenade sig anhängarna av Taiping ("allmän jämlikhet"), en religiös sekt, som stiftats av en svärmisk byskollärare Hong Xiuquan, vars förfäder beklätt höga ämbeten under dynastierna Song, Yuan och Ming, med vilken senare familjen genom giftermål var befrynad.

Hans lära var en blandning av kristna, buddhistiska och av honom själv uppfunna religionsbegrepp. Bland hans lärare i kristendom var även svenske missionären Theodor Hamberg. Hedniska gudabilders och tempels förstöring betecknade sektens första uppträdande. Taipings anhängare var underkastade sträng disciplin och fick ej begagna opium eller alkohol, all egendom var gemensam, och många av lärorna präglas av en kristlig anda.

Redan 1851 slog Taipings anhängare kejserliga trupper och Hong Xiquan lät utropa sig till kejsare med namnet Tianwang, "himla-konung", gjorde våren 1852 ett erövringståg mot norr och intog Wuchang vid Yangtze-floden, varigenom han kom i besittning av en stor del av denna flod, och upproret spred sig över flera provinser. Han var nu herre över nästan allt landet söder om Yangtze.

I februari 1853 drog de upproriska sedermera in i det erövrade Nanjing, som befästes och gjordes till residens för deras dynasti. Efter denna tid drog sig Taipings ledare tillbaka inom sitt palats' murar, medan hans generaler fortsatte striden. Hade han i stället snabbt marscherat mot Peking, är det ej omöjligt, att manchudynastin störtats. Den fick nu tillfälle att samla sina krafter. Med växlande lycka kämpade regeringens och Taiping-trupperna i en mängd strider, varunder landet svårt härjades.

Då de upproriska i januari 1862 började belägra Shanghai, medelpunkten för den kinesisk-europeiska handeln, och därigenom hotade Storbritanniens och Frankrikes intressen, förenade sig dessa makter om att komma den kinesiska regeringen till hjälp. Under vårens lopp fördrev en brittisk-fransk armékår Taiping från Ningbo och Shanghai, medan brittiska och franska officerare, bland annat den sedan så ryktbare "Gordon pascha", tog befälet över kinesiska truppavdelningar, och engelske kaptenen Osborne organiserade en flottavdelning för att tjänstgöra på floderna. 1863–1864 erövrades alla Taipings fasta orter.

Längst höll sig Nanjing, men även denna stad måste efter en långvarig belägring och ett tappert försvar ge sig, 19 juli 1864, sedan Hong Xiuquan uppbränt sig själv med sina kvinnor och skatter. Taiping hemsökte sedan som rövare landet, men under loppet av 1865 undertrycktes Taiping-sekten helt och hållet.

Det andra opiumkriget

Se även Andra opiumkriget.

Under tiden hade kinesiska regeringen haft att utkämpa även ett krig mot Storbritannien och Frankrike. De med dessa makter avslutna traktaterna blev ej samvetsgrant iakttagna (exemeplvis hade Kanton ej blivit öppnat), och både kejsaren och folket var ogynnsamt stämda mot utlänningarna.

Anledningarna till krigets utbrott var avrättningen av på en fransk katolsk missionär, Auguste Chapdelaine (juni 1856) samt tagandet av ett handelsfartyg, "Arrow", vars kinesiska besättning av vicekungen i Guangdong, Ye Mingchen, fängslats under anklagelse för lagbrott, trots att fartyget förde engelsk flagg (denna nedhissades och skymfades i flera mandariners närvaro i Kantons hamn, 8 oktober 1856).

Vicekungen avvisade den engelske konsuln Parkes' krav på upprättelse för skymfen samt på att fördragsenligt få pröva de mot engelska undersåtar, matroserna på "Arrow", framställda anklagelserna. Tvisten föranledde väpnat ingripande af engelske amiralen sir M. Seymour, varigenom denne (29 okt.) tilltvang sig tillträde till Kanton, och ministären Palmerston beslöt i samförstånd med franska regeringen att betrakta dessa händelser som krigsanledning.

Kriget förklarades av Storbritannien och Frankrike 1857, Kanton intogs 5 januari 1858, och den brittisk-franska flottan seglade till Beihe, förstörde några mindre fästningsverk och sände i maj 1858 en flottilj av kanonbåtar uppför Beihe-floden till Tianjin. 8 juni började fredsunderhandlingar, och 13, 15, 26 och 27 juni slöt Kina fördrag med Ryssland, USA, Storbritannien och Frankrike.

Kristendomen skulle tolereras i hela riket, konsulat upprättas i Kina, diplomatiska agenter ha rätt att infinna sig och bo i Peking, nya hamnar öppnas för handeln, segel-farten på Yangtze-floden bli fri och främlingar, försedda med sin regerings pass, få resa i det inre av Kina. Något förut (28 maj 1858) slöt Ryssland en separattraktat med Kina, då det erhöll det kinesiska, på vänstra Amurstranden liggande Amurlandet. Kina visade sig emellertid ej ämna hålla de ingångna förbindelserna, utan rustade sig till ett nytt krig och började fientligheterna med att beskjuta en del av den brittisk-franska flottan på Beihe-floden.

De allierade makterna förstärkte sina stridskrafter, och landsatte vid Beihes mynning 1 augusti 1860 25 500 man, erövrade flera fästen där, slog kineserna vid Pa-li-kao och inryckte 13 oktober i Peking, där britterna och fransmännen intog och på ett vandaliskt sätt utplundrade kejsarens sommarpalats Yuanmingyuan. Då de fann vidare motstånd fruktlöst, öppnade kineserna underhandlingar, vilka i slutet av oktober ledde till fred (undertecknad av kejsaren 2 november) på samma villkor som i fördraget 1858, men med ökad krigsskadeersättning (60 miljoner francs till Storbritannien och 30 miljoner till Frankrike). De brittiska och franska sändebuden tog i mars 1861 sin bostad i Peking och i juli även USA:s.

Tongzhi-restaurationen

Under Xianfengs son Tongzhi (regent 1861-1875) fördes regeringen av två Xianfengs änkor Ci'an (östra kejsarinnan) och Cixi (västra kejsarinnan), Tongzhis moder, varjämte hans farbroder Prins Gong vid deras sida framstod som den egentlige regenten. Under Tongzhi-kejsarens regeringstid inträdde Kina i en period av relativ stabilitet, varför era ofta kallas Tongzhi-restaurationen.^[4]

Under loppet av få år slöt prins Gong handelstraktater och trädde i diplomatisk förbindelse med en stor del av de europeiska staterna. Den amerikanske diplomaten Anson Burlingame ställdes 1868 i spetsen för en stor kinesisk ambassad för att bringa Kina i närmare förbindelser med Europa, besökte Washington, London, Paris, Haag, Stockholm, Köpenhamn, Berlin och Petersburg samt bragte överallt nya handelsfördrag till stånd eller reviderade förut ingångna.

Emellertid rådde även efter Taiping-upprorets undertryckande (1865) oro i landet. Ett nytt uppror, kallat Nianfei ("de nordlige rebellerna"), grep omkring sig i flera provinser och kunde först 1870 fullständigt undertryckas, och ännu farligare rörelser uppstod bland muslimerna i Yunnan och dunganerna i Dzungariet.

Den kinesiska befolkningens hat mot utlänningar fortfor ännu att ofta ge sig luft i blodiga våldsgärningar, särskilt mot missionärerna, men regenten, prins Gong, strävade redligt att hålla de ingångna fördragen, varigenom folkhatet riktades mot honom. En del av 1865 var han till och med avsatt från sitt ämbete. Han knöt inte bara nya förbindelser med främmande stater, utan införde även europeiska inrättningar i Kina Så inrättades 1868 i Peking ett polytekniskt institut, med franska och tyska lärare; telegrafförbindelse inleddes med Japan, Ryssland och Indien, och nya hamnar öppnades. 1873 övertog den unge kejsaren Tongzhi själv regeringen, men dog redan 12 januari 1875.

Guangxu-perioden

Han efterträddes av den 1872 födde prins Zaitian (Guangxu, regent 1875-1908), en kusin till sin företrädare. Under hans omyndighet fördes regeringen till en början af de båda ovannämnda kejsarinnorna, men efter 1881, då Ci'an dog, av Cixi ensam. De sista spåren av de många upproren under den föregående tiden utplånades med Jakub begs död (1877), då Öst-Turkestan åter förenades med Kina Kulja, som ryssarna besatt, återlämnades mot ersättning 1881.

Förhållandet till utländska makter blev bättre, sedan Kina upprättat sändebudsplatser i Petersburg, Berlin, London, Paris, Washington, Burma och Tokyo. Ett dekret av 30 juni 1875 förbjöd att kalla utlänningarna "barbarer" eller att ofreda kristna missionärer och de av dem omvända eller att förgripa sig på deras kyrkor. För de övergrepp, som icke desto mindre förekom, gjorde regeringen ursäkter och gav ersättning. På detta sätt tillfredsställdes Japan (1874) för plundringar av japaner på Formosa, England (1876) för mordet på en resande Margary och Tyskland samma år för ett sjörövaranfall på ett tyskt fartyg, dock först sedan det sänt en flotta till de kinesiska farvattnen.

I USA, dit kineser i mängd emigrerat, uppstod vid samma tid en stark proteströrelse, i synnerhet i Kalifornien, mot deras inflyttning, och 1882 antog kongressen en lag, som för 20 år förbjöd denna invandring. Presidenten, som icke ville framkalla repressalier mot amerikanerna i Kina, godkände den dock icke, men 1884 utfärdades ett sådant förbud på 10 år, och 1892 blev det ytterligare skärpt.

Fransk-kinesiska kriget

Av svårare beskaffenhet blev en tvist med Frankrike, vilket höll på att bemäktiga sig Annam och Tonkin, som kineserna ansåg stå under Kinas överhöghet. Fransmännen bemäktigade sig Röda flodens delta, fördrev de kinesiska trupperna från Son Tay och Bac Ninh och tvang Annam till underkastelse. Regeringen uppdrog nu åt vicekungen Li Hongzhang att underhandla med fransmännen om dessa förhållanden, men då han insåg, att Kina ingenting kunde göra däremot, lovade han, genom fördraget i Tianjin (1884), att kineserna skulle utrymma Tonkin. Men oförmodat anfölls fransmännen 23 juni samma år vid Bac Lé av reguljära kinesiska trupper. Detta ansågs i Frankrike som traktatsbrott, och en fransk flotta under amiral Courbet sändes mot Kina, intog Fuzhou och förstörde flera krigsskepp, som låg där, samt uppbrände arsenalen. Dessutom satte fransmännen sig fast på Formosa, varefter flera strider utkämpades dels där, dels på gränsen mot Tonkin, där fransmännen led ett kännbart nederlag vid Lang Son (mars 1885). Franska regeringen slöt nu under brittisk bemedling fred i Tianjin 9 juni 1885, vari Kina medgav åt Frankrike överhögheten över Annam samt rätt att införliva Tonkin som fransk koloni.

Moderniseringssträvanden

Dessa motgångar övertygade en mängd klarsynta kineser, att man måste söka införa i Kina europeiska uppfinningar. I norra Kina skapade Li Hongzhang en krigsflotta och början till ett kustförsvar; i södra Kina införde vicekonungen Liu Mingchuan (i Fujian och det därmed förenade Formosa) europeisk post och telegraf; han anlade industriella verk och grep sig an med järnvägsbyggande. Men finansiella svårigheter och motstånd från det konservativa partiet, som hade sitt stöd i kejsarinnan Cixi, tvang honom att avgå (1891), och samma år förstördes den redan färdiga järnvägen Shanghai-Wusong.

En mot de kristna riktad fientlig rörelse i Yangtze-dalen, anstiftad enligt påstående av ett hemligt sällskap Gelaohui, blev genom de utsände ambassadörernas energiska ingripande snart kvävd (1891), men rörelsen skulle snart åter bryta ut.

Korea-frågan och det sino-japanska kriget

Detta avsnitt är en sammanfattning av Första sino-japanska kriget

Vid denna tid började Korea-frågan träda i första rummet i Kinas yttre politik. Korea var ett kinesiskt lydland, spärrat för andra makter, men redan 1876 hade Japan genom en traktat tillförsäkrat sig rätt att driva handel i några av dess hamnar. Japanerna ådrog sig dock snart koreanernas hat, och 1882 och 1884 utbröt mot dem riktade upplopp, som måste nedslås av kinesiska trupper; även Japan hade sänt trupper dit. Då lugnet 1885 var återställt och de båda makterna återkallade sina trupper, ingick de en överenskommelse att, om ett inskridande mot Korea åter blev nödvändigt, skulle den ena makten i god tid därom underrätta den andra.

1894 utbröt ett allvarligt bondeuppror i Korea, lett av Tonghak-sekten och riktat mot regeringen, som leddes av drottningen, vars främste rådgivare var den kinesiske gesanten i Seoul, Yuan Shikai. Då regeringstrupperna blivit slagna av de upproriska, ditsände Kina 3 000 man under general Yi och underrättade därom Japan.

Detta land protesterade mot, att Kina i nämnda notifikation kallat Korea sin vasallstat, och skickade likaledes trupper till Chemulpo samt förklarade 14 juli 1894, att det skulle anse vidare kinesiska truppsändningar som en fientlig handling. 23 juli besatte japanska trupper palatset i Seoul och gjorde slut på drottningens regemente; 25 juli sköt en japansk kryssare ett kinesiskt transportfartyg i sank, och l augusti förklarade Japan krig mot K. Efter en rad japanska segrar, som väckte oro i Europa och framkallade en intervention till K:s fördel, nödgades Kina sluta freden i Shimonoseki 17 april 1895 samt därvid bl. a. avstå Liaodong, Formosa och Pescadoresöarna samt erkänna Koreas självständighet, men på grund af interventionen återfick det Liaodong före ratifikationen.

Accelererad imperialism

Det visade sig nämligen snart, att makterna ville ha betalt för den tjänst de gjort Kina efter freden i Shimonoseki. Ryssland utverkade sig rätt att draga den transsibiriska järnvägen till Vladivostok tvärs igenom kinesiska Manchuriet,

Frankrike vann genom konventionen 20 juni 1895 rektifikation av gränsen i Mekong-dalen samt vissa järnvägs- och bergsbrukskoncessioner i Yunnan och i Jiangxi. Denna konvention framkallade en stark konflikt mellan Kina och Storbritannien, som ansåg sina rättigheter över Burma ha kränkts genom det franska gränsfördraget. Efter långa underhandlingar blev detta fördrag även betydligen modifierat till Englands förmån (4 februari 1897).

Tyskland, som ännu ingenting fått för sin hjälp, begagnade sig af den omständigheten, att två tyska katolska missionärer mördats i Shandong, till att (november 1897) sända en eskader till Jiaozhou-bukten och tvinga Kina att på 99 år till Tyskland bortarrendera denna bukt och landet kring densamma. Därav tog sig Ryssland anledning att på 25 år arrendera Port Arthur och södra spetsen av Liaodong-halvön, varefter England förskaffade sig rätt att erhålla Weihaiwei (2 april 1898) för samma tid, som Ryssland skulle inneha Port Arthur (senare fick det även ett stycke af fastlandet norr om Hongkong), och Frankrike fick (i april 1898) på 99 år viken Guangzhouwan på halvön mitt emot Hainan, vartill följande år lades ett par öar, som behärska inloppet till denna vik. Även Italien framställde liknande arrendekrav (på Sanmen-viken i Zhejiang), men fick avslag. Det var tydligt, att dessa åtgärder skulle reta opinionen emot utlänningarna och emot de utländska reformerna.

De "hundra reformdagarna"

Det sino-japanska kriget verkade som en väckelse inom Kina 1895 bildades i Peking en förening Qiangxuehui, vars ledare var Kang Youwei, en ledamot av akademien, och vars mål var att arbeta för landets modernisering, för anläggande av järnvägar, införande av ett modernt undervisningsväsen och vetenskap, uppsättande av tidningar o. s. v. Till detta reformprogram slöt sig den unge Guangxu-kejsaren, som blivit myndig 1887, men först i februari 1889 övertagit regeringsmakten.

I september 1898 skedde en palatsrevolution i Peking, om vilken allmänheten erhöll underrättelse i ett dekret av 22 samma månad, som förkunnade, att den reformvänlige kejsaren avstått regeringsmakten till kejsarinnan Cixi, som nu för tredje gången blev landets regent. Fem ledare av reformpartiet avrättades, och Kang Youwei räddade sig endast genom att hastigt fly ut på ett engelskt krigsskepp.

Reaktionen segrade nu fullständigt i norra Kina, medan det södra mindre påverkades därav. Utom dessa landvinningar underhandlade makterna med varandra om att uppdela Kina i "intressesfärer": England fordrade företrädesrätt på handeln i Yangtze-kiangs bäcken, Ryssland i Manchuriet o. s. v.

Häremot inlade USA sin protest i en cirkulärnot till stormakterna (1900) och yrkade på upprätthållandet af den s. k. "öppna dörrens politik", d. v. s. lika möjligheter för alla makter att handla överallt i Kina Som England i grund och botten ansåg denna politik även fördelaktigast för sig, ehuru det af Rysslands och Frankrikes uppträdande drivits in på intressesfärpolitiken, upptog det det amerikanska förslaget och fick det godkänt av Tyskland i ett fördrag (i oktober 1900), vilket medförde seger för den öppna dörrens politik.

Boxarupproret

Detta avsnitt är en sammanfattning av Boxarupproret

Oviljan mot utlänningarnas egenmäktiga uppträdande samt olyckliga ekonomiska förhållanden till följd av flerårig missväxt i Shandong framkallade slutligen det s. k. boxarupproret, som utbröt i Shandong på våren 1900 och snart spred sig över hela norra Kina. Dess upphovsman var en på Tysklands begäran avsatt f. d. guvernör i Shandong, Li Bingheng. Han organiserade bildade ynglingar ur de burgna klasserna i kompanier, som åt, sov och exercerades under en anförare, vilken de var skyldiga obrottslig lydnad. Öppet förkunnades, att ändamålet var att ta upp striden mot utlandet och dess inflytande i Kina. Föreningen kallade sig Yihetuan ("frivillig fosterländsk förening"). Av engelsmännen, som åsåg deras övningar, kallades dessa boxerdrill, varav uppstod den europeiska benämningen "boxare".

I maj 1899 iakttogs de första av dessa skarors övningar, men snart därpå började följderna af rörelsen visa sig, i det att angrepp gjordes mot dem, som byggde järnvägar och telegrafer, mot missionärer och omvända, varvid äldre personer av de lägre klasserna ofta gjorde gemensam sak med de entusiasmerade ynglingarna. De utländska sändebuden märkte faran och gjorde föreställningar däremot, men vid hovet hade rörelsen mäktiga förespråkare i några prinsar, särskilt prins Duan, och man tillät boxarskaror att ge gymnastiska förevisningar inför detsamma. I slutet av maj 1900 måste de utländska ingenjörer, som var sysselsatta med järnvägsbyggandet, fly till Hankou, järnvägsstationerna förstördes, och de kristna, både infödingar och missionärer, mördades. Sändebuden lät 31 maj 340 sjösoldater från de europeiska krigsfartygen vid Dagu komma till Peking till deras skydd. Då det blev känt, att kejsarinnan förbjudit trupperna att skjuta på boxarna, begärde sändebuden förstärkningar från Dagu (8 och 9 juni). Hovets återkomst till Peking trots sommarhettan och prins Duans utnämning till president i utrikesministeriet (Zongli yamen) ökade oron.

En mängd utlänningar samt tusentals kineser som sades ha samröre med fienden dödades. Upproret kvästes mycket våldsamt med hjälp av utländska soldater. Kina fick efteråt betala ett stort skadestånd till de berörda länderna.

Rysk-japanska kriget

Se även Rysk-japanska kriget.

De utländska trupperna i utrymdes från Peking och i oktober 1902 från Shanghai, varefter hovet återvände till Peking (7 januari 1902). I november 1901 avled Li Hongzhang, varefter Yuan Shikai utnämndes till vicekung i Zhili och till handelsminister

Boxarupproret framkallade 1902 ett stort uppror i södra Kina, där en person Hung-ming utgav sig för en ättling av Taipingupprorets ledareoch vann stor anslutning, men hans resning nedslogs.

I den yttre politiken blev nu frågan om Manchuriet den mest brännande. Ryssland visade ingen håg att utrymma detta land, och samtidigt sökte det vinna fasta stödjepunkter i Korea. Till följd härav ingick Japan och Storbritannien ett förbund (30 jan. 1902) med syfte att bevara Manchuriets och Koreas integritet. Härpå svarade väl Ryssland och Frankrike med en not, vari de förklarade sina intressen i Kina identiska, men genom det s. k. Manchufördraget (8 april 1902) lovade dock Ryssland att inom 18 månader utrymma Manchuriet.

Den kraft, varmed de genom boxarupproret avbrutna järnvägs- och telegrafanläggningarna upptogs av Yuan Shikai, framkallade ny konkurrens mellan makterna om koncessioner. Då enigheten alltså syntes rubbad, ansåg sig Ryssland kunna vägra utrymma Niuzhuang och den mellersta delen av Manchuriet på utsatt tid (2 april 1903) och föreslog i stället Kina nya villkor, vilka dock på protest från Japan och USA återtogs.

På dessa makters förslag och till ett värn mot den befarade ryska annektionen öppnade Kina städerna Mukden, Ta-tung-kou och Andong i Manchuriet för alla utlänningar (aug. 1903) trots Rysslands protester. Mellan Japan och Ryssland underhandlades samtidigt i Petersburg om alla tvistepunkterna mellan dem. Dessa förhandlingar avbröts genom rysk-japanska kriget, som började 8 februari 1904. Kina fick vid dess början (13 februari 1904) av Japan det löftet att, om det iakttog sträng neutralitet, skulle hela dess statsområde, utom Manchuriet, skonas från kriget och efter dess slut inga landavträdelser fordras av detsamma. I freden i Portsmouth (3:e art.) bestämdes också, att hela Manchuriet, utom den av Ryssland 1898 arrenderade delen, som övertogs av Japan, skulle återlämnas till Kina att förvaltas med full suveränitet.

Den sena reformrörelsen

De japanska segrarna under detta krig återverkade som en väckelse på Kinas folk. Reformpartiet fick ny vind i seglen, dess ledare var Yuan Shikai, men även änkekejsarinnan Cixi slöt sig till detsamma. Den nya andan visade sig redan i den bojkott av amerikanska varor, som 1905 etablerades som svar på skärpningen i USA av invandringsförbudet mot kineser, och i det allmänna kravet (1906), att Kina skulle självt bygga sina järnvägar och inte lämna utlänningar koncession på dem.

Kejsaren medgav l september 1906 i princip nödvändigheten af att införa en folkrepresentation, så snart reformer inom förvaltningen och finansväsendet skapat en fast grund till en sådan, parlamentet skullesammanträda 1916. Under tiden skall i varje provins ett "folkråd" inrättas. En omläggning av centralförvaltningen genomfördes 1906, varvid bl. a. den dittills iakttagna regeln, att av regeringskollegiernas medlemmar ena hälften skulle vara kineser, den andra manchuer, upphävdes.

Studiekommissioner sändes till Europa för att studera dess författning och förvaltning, skolfrågor, handelsordning m. m., och frukterna af dessa studier ha framträdt i en mångfald reformer, bland vilka särskildt må nämnas energiska åtgärder mot bruket av opium, omläggning av undervisningsväsendet, reorganisation av armén och flottan, utkast till en ny strafflag har utarbetats o. s. v.

Emot utlandet uppträdde regeringen med stor självständighet. Suveräniteten i Manchuriet upprätthölls strängt, även mot Japan uppträdde regeringen med kraft. Hela Kina jublade, då ett japanskt fartyg, som sökte insmuggla vapen, togs i beslag (1907), och då japanerna protesterade, svarades med en bojkott af japanska varor. För att tydligt ådagalägga, att Kina i detta reformarbete icke ställde sig i beroende av utlandet, upphävdes 1908 ett 1899 utfärdat edikt, enligt vilket de utländska missionärerna fick prefekts eller guvernörs rang.

Den nya administrationen var i högsta instans delad på ett flertal råd och ministerier enligt ett edikt från 6 november 1906. Det högsta rådet (Junjichu)och det stora sekretariatet (Neige) fortsatte att vara de högsta regeringsorganen (se ovan).

Den gamla indelningen i sex ministerier upphävdes och de nya ministerierna var för 1) utrikes ärenden (Waiwubu 外務部); 2) den civila tjänsten (Libu 吏部), 3) den inre förvaltningen (Minzhengbu 民政部), 4) finanserna (Duzhibu 度支部), 5) ceremonier (Libu 禮部), 6) krigsärenden (Lujunbu 陸軍部), 7) rättsväsendet (Fabu 法部), 8) jordbruk, industri och handel (Nonggongshang bu 農工商部), 9) kolonierna (lydländerna, Lifanbu 理藩部), 10) hovet (Neiwubu 內務部), 11) kejserliga arkiven (Zongrenbu 宗人部), 12) den allmänna undervisningen (Xuebu 學部) och 13) kommunikationsväsendet (Youchuanbu 郵傳部). Dessutom fanns astronomiska byrån (Qintianjian 欽天監), vetenskapsakademien (Hanliyuan), för vård av den klassiska litteraturen censorskollegiet (Duchayuan 督察院), under vilket censorer i provinserna lod, dess medlemmar hade rätt att i varje ärende göra föreställningar hos kejsaren, kejserliga stallen (Luanyiwei 鑾儀衛) och revisionsdomstolen (Daliyuan 大理院). Riksrådet (Huiyi zhengwuchu 會議政務處), som sammanträder endast vid vissa tillfällen, består av statsrådets medlemmar, medlemmarna i storsekretariatet och ministeriernas presidenter.

1908 dog Guangxu-kejsaren och en dag senare avled änkekejsarinnan Cixi, som i 50 år varit den bestämmande viljan inom regeringen. Den nye kejsaren Puyi föddes 1906 och regeringen fördes av hans far, prins Chun. I oktober 1909 utfärdade denne ett dekret, som närmare bestämde, huru de båda kamrarna i den blivande representationen skulle sammansättas. I samma månad sammanträdde första gången de folkvalda råden i de olika provinserna.

Qing-dynastins fall

Detta avsnitt är en sammanfattning av Xinhairevolutionen

Efter undertryckandet av Kang Youweis reformrörelse och tumultet i samband med boxarupproret stod den kejserliga Qing-regeringen under hårt tryck att genomföra politiska reformer. Regeringens reformansatser efter tronskiftet 1908 var dock trevande och gav inte intryck av uppriktighet. Yuan Shikai avskedades från alla sina ämbeten i januari 1909, och den länge i utsikt ställda riksförsamling, som skulle förbereda tillkomsten av en författning och öppnades 3 oktober 1910, kom snart i konflikt med regeringen, vilken förgäves sökte lugna reformvännerna genom att 4 november samma år utlova upprättandet av ett parlament inom tre år.

Befolkningens stora massa var tämligen likgiltig för politiska frågor, men gav regeringen skulden för den nöd, som översvämningar och hungersnöd vållat, samt för de ökade ekonomiska bördor, som blivit en följd av skadeståndsutbetalningarna för boxarupproret och av de utländska lånens amortering. Regeringens maktlöshet mot utländsk inblandning ökade dess impopularitet, vilken även sammanhängde med att dynastin och de inflytelserika hovkretsarna var av främmande, manchuisk, härkomst.

En militärrevolt i Wuchang den 10 oktober 1911 blev startskottet till en landsomfattande revolution som i februari 1912 tvingade den siste kejsaren, Puyi, att abdikera varpå Republiken Kina utropades.

Källor

1. ↑ För en engelsk översättning av Kangxis heliga edikt, se William Milne. Sacred Edict: Containing Sixteen Maxims of the Emperor Kang-Hi. Shanghai, 1870.
2. ↑ Bartlett, 1991.
3. ↑ För en mer detaljerad framställning, se William Frederick Mayers, The Chinese Government: A Manual of Chinese Titles, Categorically Arranged and Explained, with an Appendix. 3 upplagan, redigerad av G.M.H. Playfair. Shanghai: Kelly & Walsh, 1897.
4. ↑ Wright, 1957.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Kina, 1904–1926 ^(Not).

• Bartlett, Beatrice S.: Monarchs and ministers: the Grand Council in Mid-Ch'ing China, 1723-1820, Univ. of California Press, Berkeley 1991 (eng). ISBN 0-520-06591-3. Libris 5005621. 
• Gascoigne, Bamber; Eklöf Margareta: Kina: Kejsare, dynastier och konstskatter, Bonnier, Stockholm 1974 (und). Libris 1303498. 
• Hsü, Immanuel C. Y.: The rise of modern China, Oxford University Press, New York 2000 (eng). ISBN 0-19-512504-5 (hft.). Libris 8277053. 
• Spence, Jonathan D.: The search for modern China, Norton, New York 1999 (eng). ISBN 0-393-97351-4 (pbk). Libris 4885662. 
• Wright, Mary Clabaugh: The last stand of Chinese conservatism: the t'ung-Chih restoration, 1862-1874, Stanford U.P., Stanford, Calif. 1957, Stanford studies in history, economics, and political science, 99-0704716-3 ; 13 (eng). Libris 1005302. 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Qingdynastin
  Bilder & media