Svenska Ostindiska Companiet

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

För andra betydelser av Ostindiska kompaniet, se Ostindiska kompaniet.

Ostindiska huset i Göteborg. På frisen under taket står: Byggnaden restes år 1762 af Ostindiska Kompt. Göteborgs museum omdanade densamma år 1895 för sina samlingar. Ostindiska huset ligger i Norra Hamngatan i Göteborg. Huset blev uppfört 1762 av Det svenske Ostindiska kompaniet.

Svenska Ostindiska Companiet (SOIC) var ett svenskt handelskompani som bildades 1731^[1] handlade med Östasien, framförallt Kina, ifrån Göteborg. Under de första åren var resorna mycket lönsamma för att under slutet av 1700-talet nästan alltid gå med förlust. Totalt genomfördes 132^[2] expeditioner med 37^[3] olika skepp. Kompaniet upplöstes 29 maj 1813 efter en bolagstämma.^[4]

Bakgrund

I Sverige planerades under 1600-talet åtskilliga handelskompanier efter de då nybildade utländska mönstren, men deras var av kortvarig art. 1626 fick holländaren Willem Usselincx kungliga privilegier av den svenske kungen Gustav II Adolf till att skapa ett handelskompani. Krig och nödår satte dock stopp för projektet, och Usselincx' kompani fick aldrig sända några fartyg till Asien. Ett nytt försök gjordes av pirater vilka höll till utanför Madagaskar. Piraterna räknade handel med Sverige som ett säkrare utkomst jämfört med sjöröveriet. Piraterna erbjöd svenska kronan stora ekonomiska fördelar. Förhandlingar pågick parterna emellan, när Karl XII sköts till döds vid Fredrikstens fästning. Kungens död satte dock stopp för alla vidare förhandlingar.

Sveriges ekonomi var i dåligt skick efter det stora nordiska kriget och handel räknades som en tillväxtfaktor. Åsikterna gick emellertid isär om fjärrhandeln med Ostasien var tillräckigt inkomstbringande. De vanligaste svenska handelsvarorna var järn och timmer. Kunde det verkligen löna sig att byta bort sådant mot te och porslin? Den nyanlagda svenska textilindustrin upplevde handeln med fjärran östern som ett hot, i så hög grad att det nya handelsbolaget fick förbinda sig att inte handla med textiler.^{[källa behövs]}

Det nya handelsbolaget skulle verka på ett område där Frankrike och Storbritannien dominerade, men bolagets handelsmonopol var gav fördelar. Renodlat svensk var inte handeln. Brittiska handelsidkare utanför det brittiska ostindiska kompaniet deltog genom att investera i det svenska ostindiska kompaniet.

Grundande

Colin Campbell

Niclas Sahlgren

Det var först ett stycke in på 1700-talet, som Sverige verkligen erhöll ett ostindiskt kompani. Med stor sannolikhet kan dess stiftande betraktas som en följd av det öde, som drabbade det av kejsar Karl VI 1722 privilegierade Ostendekompaniet. De utlänningar, som genom detsamma hoppats bli delaktiga i den vinstgivande ostindiska handeln, måste efter dess suspension (1727) och upplösning (1731) se sig om efter en annan plats för sina planers realisering, och så föll blicken på Sverige.

Kompaniet planerades 1727 under en träff i Ostende av skotten Colin Campbell^[5][6] och göteborgaren Niclas Sahlgren. Deras planer förverkligades med grundandet av det Svenska ostindiska kompaniet 1731 tillsammans med Henrik König, en stockholmare av tysk ätt (Bremen). Efter åtskilliga föregående underhandlingar, såväl inom regeringen som vid riksdagen, utfärdades 14 juni 1731 den för 15 års tid avsedda första oktrojen. Det var visserligen den svenske kommissarien i Stockholm, Henrik König, som vid dessa förberedelser uppträtt som underhandlare, men utländskt kapital var också till intresserat i företaget.

Kompaniets kungliga privilegier

Kompaniet fick bland annat följande kungliga privilegier:

• Rätt till all svensk handel och sjöfart öst om Godahoppsudden.
• Alla seglatser skulle gå från och till Göteborg.
• Den svenska staten skulle erhålla 100 daler silvermynt för varje skeppsläst, plus skatter.^[7]
• Lasten skulle auktioneras bort i Göteborg vid ankomsten.
• Kompaniet fick använda hur många skepp som det önskade, men de måste byggas och utrustas i Sverige.
• Skeppen skulle föra svensk flagg och ha svenska skeppshandlingar.
• Rätt att utfärda aktier för att finansiera expeditionerna.
• Den utrustning och proviant som bolaget behövde var inte tullpliktig.
• Kompaniets befäl hade samma rang som svenska sjöbefäl.
• Fartygsbesättningarna undantogs från svensk militärtjänst.
• Fartygen ägde rätten att bemöta våld med våld.
• Bolaget hade rätt att hålla finansiell information och upplysningar om aktieägare hemlig.

Det fanns fler orsaker till den sista klausulen. En var att brittiska undersåtar förbjöds i hemlandet att driva handel på Asien. I skydd av sekretessen kunde de investera i svensk asienhandel i stället. I Sverige fanns ett missnöje mot att utlänningar köpte sig in i svenska rörelser och för att hålla resultaten hemliga eldades bokföringen upp efter bokslut.

Det kungliga privilegiebrevet översattes till franska och latin varefter tidens stormakter underrättades. Reaktionerna var avmätta och konkurrenten sågs med oblida ögon. Den svenska ambassadören i London vågade inte framlägga till den brittiska regeringen, en begäran om låta svenska fartyg skulle få lägga till brittiska hamnar vid haveri, sjönöd eller proviantering.^[8] Samma begäran till Holland och Frankrike avslogs.^[8] En förfrågan om bistånd från stormakternas baser i Öst-Asien besvarades aldrig.

Verksamhet

Den första oktrojen (1731-1746)

I början av sin tillvaro möttes kompaniet av motstånd både ut- och inrikes. Det först utsända skeppet, Friedericus Rex Sueciae lämnade Göteborgs hamn den 9 februari 1732^[9], men uppbringades av holländarna i Sundasundet, men blev dock snart åter frigivet. Friedericus Rex Sueciae var tvungen att docka vid norsk hamn för att värva nya besättningsmän för att ta sig hem till Göteborg, vilket hon gjorde den 27 augusti 1733^[9]. Utdelningen av Friedericus Rex Sueciae lastförsälning av 900 000 daler silvermynt^[9], och gav en vinst på 25 procent^[10].

Nästföljande expedition med skeppet, Drottning Ulrika Eleonora, avseglade i januari 1733^[10] med sikte mot Parangipettai vid Indiens östkust med avsikt att anlägga ett faktori. Ulrica Eleonora fördes upp mot Bengalen för att skydda det mot höststormarna, medan faktoribygget fortsatte. Den brittiske guvernören Thomas Pitt befanns sig i Madras kontaktade en fransk guvernör i Pondicherry. De båda guvernörerna satte ihop en liten armé och anföll det svenska fakoriet i Parangipettai, varvid svenskarna förlorade. När kaptenen för Drottning Ulrica Eleonora fick blev varse om anfallet så seglade han till Parangipettai där de blev beskjutna av britterna och fransmännen. Så Ulrica Eleonora fortsatte till Ceylon en holländsk koloni, men blev avvisade och blev utan proviant och färskvatten. Frihamn fick de först vid Mauritius, där de kunde proviantera och reparera fartyget. Vid ankomst så kunde man konstatera att expeditionen var ett fiasko och en förlustaffär. Av de ursprungliga 100 besättningsmännen så hade 70 blivit tillfångatagna, 17 drunknat och 16 män flytt.^[10]

Målning av de utländska faktorierna i Kanton 1780, där bland annat Sveriges flagga kan ses i mitten

Kompaniet undvek sorgfälligt sammanstötningar med de övriga ostindiska kompanierna, riktade fördenskull sin huvudsakliga verksamhet på handeln med Kina och avstod från att tänka på landvinning i Indien samt förstod att genom vissa eftergifter tysta det inhemska missnöjet.

I det hela utsändes under oktrojtiden 25 expeditioner, av vilka dock endast tre gick till Bengalen och alla de övriga direkt till Guangzhou i Kina. Fyra av de utsända fartygen förolyckades, men de övriga expeditionerna lämnade i allmänhet riklig vinst, uppgående i medeltal till 42 procent utöver återbetalning av det för varje särskild expedition sammanskjutna kapitalet. Också blev tävlan stark mellan hågade konkurrenter, då frågan om förlängd oktroj måste företas.

Skeppsbrott

• November 1740 så inträffade kompaniets första förlisning, då kompaniets fjärde skepp Suecia förliste utanför Orkneyöarna.^[11]
• 12 januari 1745 så förliste både Drottningen af Swerige och Stockholm utanför Shetlandsöarna vid sin utresa.^[12]
• 12 september 1745 så förliste Götheborg (I) under hemfärden från Kina utanför Älvsborgs fästning på hemfärden från Kina.^[11] Lasten kunde dock bärgas.
• 1761 förliste Friederic Adolph i Kinesiska sjön.^[12]

Den andra oktrojen (1746-1766)

Innehavarna av den andra, på 20 års tid (1746-66) förlänade oktrojen fullföljde någon tid de gamla traditionerna och gjorde sålunda för varje av de 14 första expeditionerna särskilda sammanskott av nödiga medel för utrustning och dylikt. Men 1753 ombildades kompaniet till ett verkligt aktiebolag genom inrättandet av en fast fond. Av de nyssnämnda 14 fartygen gick inget förlorat, och utdelningen steg i medeltal för varje expedition till 39,5 procent, oberäknat ersättning för det gjorda sammanskottet. Efter upprättandet av den "fasta fonden" utsändes under denna oktroj ytterligare 22 expeditioner, av vilka en anlöpte Surat och ett fartyg gick förlorat. I utdelning tid efter annan erhöll aktieägarna 347,75 procent utöver kapitalets återbetalning.

Den tredje oktrojen (1766-1786)

Även tredje oktrojen gynnades av synnerlig framgång. Av 39 under sagda tid utsända fartyg gick intet enda förlorat eller ens led någon större sjöskada; och det i samband med nordamerikanska frihetskriget inträdda krigstillståndet mellan "sjömakterna" beredde i fråga om både inköp och försäljning ovanligt gynnsamma konjunkturer för neutrala makters handel. Utöver återbetalning av aktiekapitalet fick också delägarna tid efter annan som ren vinstutdelning uppbära i det närmaste kapitalets fyrdubbla belopp (298,63 procent, då 100 % = dubbelt, 200 % = tredubbelt osv.)

Nedgång och upplösning

Dess olyckligare gestaltade sig verksamheten under de båda följande oktrojerna (1786-1806 och 1806- 21). Den politiska villervallan under tiden för deras verksamhet lade betydande hinder i vägen för rörelsen och vållade jämväl allvarsamma förluster. Den fjärde oktrojens innehavare förmådde efter 1803 ej åstadkomma någon expedition och måste 1809 göra cession, utan att under alla dessa år ha gjort en enda utdelning; och den femte oktrojen, avsedd att räcka till 1821, blev av liknande anledningar aldrig utövad längre än till 1814, då handeln med Ostindien förklarades fri för en och var. För Göteborg, kompaniets säte och stapelort, blev den "ostindiska" handeln en källa till rik och hastig uppblomstring. De dyrbara indiska och kinesiska varorna - huvudsakligen siden, te, porslin och kryddor - som efter en "ostindiefarares" hemkomst där på livligt besökta auktioner försåldes, spreds sedan nära nog över hela Europa och intog en ganska framstående roll i Sveriges utförsel.

Bland ostindiska kompaniets ledande män återfinnas icke allenast tidevarvets främsta merkantila förmågor som (Grill, Sahlgren, Plomgren med flera), utan även statsmän, sådana som Carl Fredrik Scheffer och Johan Liljencrantz, varjämte även ett betydande antal av riksråd och i övrigt högt uppsatta personer var delägare. Vid sådant förhållande är det ej förunderligt, att det rika kompaniet stod synnerligen väl på högre ort och mången gång lyckades åt sig utverka förmåner, som ej stod envar till buds.

Ostindiska Companiets skepp^[13]

• Friedericus Rex Sueciae
• Drottning Ulrica Eleonora
• Tre Cronor
• Suecia
• Götheborg (I)
• Stockholm
• Riddarhuset
• Calmar
• Drottningen af Swerige
• Cronprinsessan Lovisa Ulrica
• Freeden
• Cronprinsen Adolph Friedric
• Prins Gustaf
• Götha Leijon
• Hoppet
• Enigheten
• Prins Carl
• Prins Friederic Adolph
• Prinsessan Sophia Albertina
• Stockholms slott
• Riksens ständer
• Finland
• Adolph Friedric
• Lovisa Ulrica
• Cron Prins Gustaf
• Terra Nova
• Gustaf III
• Gustaf Adolph
• Drottning Sophia Magdalena
• Götheborg (II)
• Drottningen
• Maria Carolina
• Östergöthland
• Westergöthland
• Fredrica
• Prinsessan
• Wasa

Ostindiska Companiet idag

1993 startades ett företag med tanken att återuppbygga ostindiefararen Götheborg. Originalet var byggt 1737 och tillhörde Ostindiska kompaniet till 1745 då det sjönk inte långt från hemmahamnen Göteborg efter att ha gått på ett grund, känt som Hunnebådan.

Göteborgs stadsmuseum har sedan 1861 sina utställningar i Ostindiska huset.

I det så kallade Godegårdsarkivet på Nordiska museet finns Jean Abraham Grills ostindiska handlingar, som bland annat innehåller en rikhaltig korrespondens samt material om faktoriet i Kanton, provianteringen av skeppen och de stora upphandlingarna av kinesiska varor som sändes till Sverige.

Se även

• Skeppslista för Svenska Ostindiska Companiet
• William Chalmers, svensk handelsman av skotsk ätt, direktör av Svenska ostindiska kompaniet.
• Anders Ljungstedt, svensk handelsman och historiker.

Referenser

Noter

1. ↑ Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, sid. 9. ISBN 9146126457. 
2. ↑ Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, sid. 43. ISBN 9146126457. 
3. ↑ Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, sid. 46. ISBN 9146126457. 
4. ↑ Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, sid. 168. ISBN 9146126457. 
5. ↑ Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, sid. 20. ISBN 9146126457. 
6. ↑ en:Colin Campbell
7. ↑ Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976. ISBN 9146126457.  "Staten skulle erhålla 100 daler silvermynt för varje läst som fartyget mätte i dräktighet...
8. ↑ ^{8,0 8,1} Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, sid. 24. ISBN 9146126457. 
9. ↑ ^{9,0 9,1 9,2} Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, sid. 25. ISBN 9146126457. 
10. ↑ ^{10,0 10,1 10,2} Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, sid. 26. ISBN 9146126457. 
11. ↑ ^{11,0 11,1} Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, sid. 43. ISBN 9146126457. 
12. ↑ ^{12,0 12,1} Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976, sid. 44. ISBN 9146126457. 
13. ↑ Nordiska Museet - Ostindiska Companiet

Webbkällor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ostindiska kompanier, 1904–1926 ^(Not).

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från norska Wikipedia.

Tryckta källor

• Frängsmyr, Tore: Ostindiska Kompaniet, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976. ISBN 9146126457. 
• Kjellberg, Sven T.: Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813, Allhems Förlag AB, Malmö 1975, 2. uppl.. ISBN 9170040583. 
• Lindkvist, Herman: Historien om Ostindiefararna, Hansson & Lundvall Förlag, Göteborg 2002. ISBN 9185023027. 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Svenska Ostindiska Companiet
  Bilder & media
• Kungligt privilegiebrev till König för grundandet av Ostindiska Companiet
• Svenska Ostindiska Companiet AB - Ostindiefararen Götheborg
• Godegårdsarkivet med Jean Abraham Grills ostindiska handlingar på Nordiska Museet