Kuba

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Kuba var även namnet på en stad i före detta Sovjetunionen, se Kuba (stad).
República de Cuba
Kubas flagga
Kubas statsvapen
Flagga Statsvapen
Valspråk: Patria y Libertad
(spanska för "fosterland och frihet")
Nationalsång: 'La Bayamesa'
Kubas läge
Huvudstad Havanna
23,12°N, 82,37°V
Största stad Havanna
Officiellt språk spanska
Statsskick
President
Förste vicepresident		 republik
Raúl Castro
José Ramón Machado
Självständighet
 • Deklarerad
 • Erkänd		 från Spanien
10 oktober 1868
20 maj 1902
Yta
 • Totalt
 • Vatten
100 860 km² (106:e)
försumbart
Folkmängd
 • Totalt
 • Befolkningstäthet
11 382 820 (73:e)
102,4 inv/km² (75:a)
BNP (PPP)
 • Totalt
 • Per capita		 (2006)
$39 000 miljoner1 (Inte rankad)
$3 5001
Valuta Kubansk peso, konvertibel peso
(CUP, CUC)
Tidszon UTC -5
Topografi
 • Högsta punkt

 • Största sjö

 • Längsta flod
Pico Real del Turquino
1 974 m ö.h.
Zaza Reservoir
113,5 km²
Rio Cauto
330 km
Nationaldag 26 juli
Landskod CU, CUB
Landsnummer 53
1 Osäker uppskattning

Kuba (spanska: Cuba), officiellt Republiken Kuba (spanska: República de Cuba), är den största staten i Västindien, belägen mellan det Karibiska havet, Mexikanska golfen och Atlanten. Norr om Kuba ligger USA och Bahamas, till väster Mexiko, söderut Caymanöarna och Jamaica, och i sydöst Haiti.

Staten Kuba omfattar ön med samma namn, ön Isla de la Juventud och omkring 1600 småöar, "los cayos", som ingrupperas i ögrupperna Los Colorados, Los Jardines del Rey, Los Jardines de la Reina och Los Cannarreos. Kubas samhälle har sedan revolutionen 1959 präglats av Fidel Castro och dennes kommunistiska parti. Landet är enligt Freedom House den enda icke-demokratin i Amerika.

Innehåll

Historia

Huvudartikel: Kubas historia

Före spanjorernas upptäckt av Amerika var Kuba bebott av amerikanska stammar. 1492 kom Christofer Columbus till Kuba under sin första resa. Han återkom på sin andra resa. 1511 grundade spanjorerna sin första stad på Kuba och besegrade lokalbefolkningen i ett tre år långt krig. Havanna grundades 1514. Kuba blev en viktig koloni i det spanska imperiet.

Under 1800-talet förekom flera upprorsförsök mot det spanska styret.

Efter självständigheten 1898 efter Spansk-amerikanska kriget, administrerades landet av USA till 1902. Mellan 1906 och 1909 var landet ockuperat av USA. USA ingrep med vapenmakt vid tre tillfällen i Kubas inre angelägenheter mellan 1907 och 1917. 1934 ändrades Kubas författning så att USA inte längre hade rätt att ingripa på detta sätt.[1]

Batista blev den mest betydelsefulla militären och politikern efter militärkuppen 1933 och han valdes till president sedan den första demokratiska konstitutionen inrättats 1940. Han avgick 1944 men tog åter makten genom en militärkupp med amerikanskt stöd 1952.

Ekonomin i Kuba baserade sig på sockerrörsodling. Vid andra världskrigets slut stod landet för 25 procent av världsmarknaden. Tio år senare hade andelen fallit till 10 procent.[1]

Fidel Castro tog makten 1959 efter ett inbördeskrig mot den dåvarande presidenten, Batista. Hans formella maktställning utövades 1959-1976 genom ämbetet premiärminister, sedan 1965 förste sekreterare i Kubas kommunistiska parti och 1976–2008 även president. År 2006 var Castro den politiske ledare i världen som suttit längst vid makten i ett land.

Tillsammans med bland andra sin bror Raúl Castro och argentinaren Che Guevara grundade Fidel Castro gerillarörelsen 26 juli-rörelsen. Efter några års kamp i Sierra Maestra på östra Kuba störtade gerillarörelsen presidenten Fulgencio Batista, vilket inledde den kubanska revolutionen.[2]

1983, till följd av pågående reformer i Sovjetunionen, drog sovjetledaren Jurij Andropov in militära säkerhetsgarantier till ön, och Kuba vidtalades att sköta sitt eget försvar,[3] och efter Sovjetunionens och östblockets upplösning upphörde det ekonomiska stödet till Kuba helt, av Boris Jeltsin[3] liksom av de nya icke-kommunistiska regeringarna i Mellan- och Östeuropa.

Castros regering har ofta framhållits som ett exempel av latinamerikanska men också västerländska vänsterintellektuella som välordnat med utbyggda sociala rättigheter för landets breda lager, bland annat gratis utbildning och sjukvård. Kritik har dock riktats mot att denna samhällsservice införts och utbyggts på helt odemokratisk väg, att den kubanska socialvården var förhållandevis hög redan 1959, att den ekonomiska situationen försämrats kraftigt under Castros tid vid makten samt att dessa ofta framhållna rättigheter systematiskt förnekas de som motsätter sig regimens politik.

Uppskattningsvis 7 000 anhängare till den föregående regimen ska ha mördats i samband med revolutionen, och vissa historiker placerar antalet mördade och försvunna under Castros tid vid makten till 75 000, inräknat tusentals flyktingar som drunknat under försök att fly till fastlandet. Senast våren 2003 greps sammanlagt 75 anhängare av den underjordiska demokratirörelsen och dömdes summariskt till sammanlagt 1 456 år i fängelse (se Kubavåren).[4]

Kubanskt krigsdeltagande

Kubanska trupper har deltagit i militära operationer och som krigförande part i Algeriet 1963, i Syrien 1973-1975, i Etiopien 1977-1989, Angola 1975-1989, Grenada 1983 och i Nicaragua på 1980-talet. Kubansk militär personal har också deltagit i militära operatioer riktade mot Venezuela på 1960-talet och mot El Salvador 1980 samt i hemliga operationer mot diverse länder i Afrika.

Algeriet

Efter landets självständighet utbröt krig mellan Algeriet och Marocko. Kuba intervenerade då med trupper (framförallt pansar och artilleri) på Algeriets sida.[5]

Syrien

Under oktoberkriget 1973 och flera år senare medverkade kubanska trupper i form av stridsvagnsbesättningar, Mig-piloter och helikopterpiloter i Syriens krig mot Israel. [6] [7]

Etiopien

En prosovjetisk marxistisk-leninistisk militärjunta under ledning av Mengistu Haile Mariam tog 1974 makten i Etiopien och etablerade en kommunistisk enpartistat. 1977-1978 överfördes med sovjetisk hjälp 17 000 kubanska trupper till Etiopien och användes som spjutspets i det etiopiska kriget mot den somaliska självständighetsrörelsen i Etiopien och mot Somalia. Under det påföljande etiopiska kriget mot den eritreanska befrielserörelsen spelade den kubanska truppnärvaron en avgörande roll för att etiopiskta trupper kunde frigöras från den somaliska fronten och användas i Eritrea. Som ett stöd för den inhemska militärregimen förblev kubanska trupper kvar i Etiopien till 1989.[8]

Angola

Demokratins införande i Portugal 1974 ledde till Angolas självständighet året därpå. Ett inbördeskrig utbröt mellan den marxist-leninistiska befrielserörelsen MPLA, understödd av Sovjetunionen, och dess allierade tog kontrollen över huvudstaden Luanda och större delen av övriga landet. Den USA- och Zaïrestödda FNLA-gerillan marginaliserades snabbt, medan den sydafrikastödda, senare USA-stödda, antikommunistiska UNITA-gerillan höll sig kvar i södra delen av landet och erhöll senare militärt bistånd från Sydafrika. Kuba intervenerade med 35 000 trupper i Operation Carlota som stred mot UNITA. SWAPO, en befrielserörelse i Namibia som slogs mot Sydafrika för självständigheten i grannlandet Sydvästafrika fick nu en fristad i Angola. Detta ledde till ökat sydafrikanskt stöd till UNITA och att den sydafrikanska armén invaderade södra Angola för att eliminera SWAPO-baser i området. Under de följande åren genomförde sydafrikanska styrkor från sina baser i Namibia liknande tillfälliga intrång på angolansk mark vilket ofta ledde till strider med MPLA och kubanska styrkor. Sydafrikanerna förblev i stort sett obesegrade i strid men på grund av det politiska kaoset som pågick i hemlandet och att Israel, som tidigare hade varit deras främsta vapenleverantör, nu ingick i FNs vapenembargo mot Sydafrika, drog sig de sydafrikanska styrkorna 1989 tillbaka och Namibia fick sin självständighet.

Geografi

Ön Kuba, på 107 780 km², utgör den största delen av staten Kuba, och ingår i den västindiska ögruppen Stora Antillerna. Den mäter 1200 kilometer i längd, 32 till 145 kilometer i bredd, och har en kustlinje på 3500 kilometer med korallrev i norr. Söder om öns västra kust ligger Isla de la Juventud, som är en av omkring 1600 öar som staten också omfattar. De övriga småöarna grupperas i Los Colorados, Los Jardines del Rey, Los Jardines de la Reina och Los Cannarreos.

I västra Kuba finns flera kalkstensberg. Kubas största bergskedja är Sierra Maestra, vars högsta topp är Pico Turquino, som mäter 1 974 meter över havet. Landet i övrigt är huvudsakligen slättland av savanntyp, utan större vattendrag, men med många bäckar och åar från norr mot söder eller söder mot norr.

Naturtillgångar är kobolt, nickel, järnmalm, koppar, mangan, timmer, petroleum, odlingsbar mark. Socker, tobak och kaffe är de viktigaste odlade växterna. 60% av landet var skog när spanjorerna anlände på 1500-talet, men denna uppgår numera endast till omkring 8%. Viktigaste trädslag är tall, palmträd, mahogny och ebenholts. Fisk är den viktigaste djurarten för ekonomin. Däggdjur finns endast i få arter, men däremot en rik flora på fåglar, insekter, kräldjur och andra små ryggradsdjur.

Klimat och miljö

Klimatet är tropiskt men mildras av passadvindarna. Mellan november och april är torrperiod, la seca, och mellan maj och oktober regnperiod, la lluvia. Kuba är hårt drabbat av naturkatastrofer. Mellan augusti och oktober förekommer ofta orkaner och cykloner på östkusten. I genomsnitt drabbas Kuba av en orkan om året. Längre torrperioder är också vanliga.

Några av de få av Kubas miljöproblem är luft- och vattenföroreningar, förlorad biologisk mångfald och avskogning. [källa behövs] Kuba har skrivit under, men inte ratificerat flera internationella miljöavtal, bland annat Kyotoprotokollet om klimatförändringar. Över 90% av elektriciteten framställs av fossila bränslen.

Administrativ indelning

Huvudartikel: Administrativ indelning av Kuba

Kuba är indelat i en speciell kommun (municipio especial), Isla de la Juventud, och 14 provinser (provincias): Camagüey, Ciego de Avila, Cienfuegos, Ciudad de La Habana, Granma, Guantanamo, Holguin, La Habana, Las Tunas, Matanzas, Pinar del Rio, Sancti Spiritus, Santiago de Cuba och Villa Clara.

Kultur

Den kubanska kulturen tillhör på grund av att den indianska befolkningen utrotats, i högre grad än andra forna kolonier i området det europeiska kulturarvet, men det finns också tydlig afrikansk påverkan. Internationellt mest känt är troligen de kubanska danserna, habaneran, mambo, rumba och cha-cha-cha, samt slaginstrumenten maracas och bongos.

Castros styre lade stor vikt vid kulturen som pedagogiskt verktyg. I synnerhet har detta gällt bildkonsten, där affischkonst och väggmålningar fått en framskjuten position. Det kollektiva i skapandeprocessen och stärkande av amatörverksamhet har präglat kulturpolitiken. 1971 utspelades den internationellt uppmärksammade Padilla-affären, i vilken poeten Heberto Padilla för en diktsamling stod åtalad för kontrarevolutionär verksamhet. I estetiskt hänseende tog den kubanska kulturpolitiken tidigt avstånd från den sovjetiska socialrealismen, och inriktade sig i stället på formmässig experimentlusta på marxistisk grundval. Grafisk design är en premierad och internationellt framgångsrik konstform.[källa behövs]

Machokultur

Machokulturen är fortfarande stark på Kuba, vilket bland annat leder till kvinnlig underrepresentation i beslutsfattande poster samt till våld mot kvinnor.[9]

Afrokubaner

Afrokubaner utgör en mycket stor del av Kubas befolkning, trots detta är afrokubaner är underrepresenterade i beslutsfattande poster. Enligt den svenska ambassaden i Havana "förekommer rapporter om att afrokubanska ungdomar i högre grad är utsatta för trakasserier från polisen än andra".[9]

Demografi

De indianer som levde på ön när spanjorerna kom dit på 1500-talet, tainos och ciboneys, var snart utplånade. Mer än 70% av dagens invånare betraktar sig som ättlingar till européer, huvudsakligen spanjorer, och återstoden till de svarta afrikanska slavar som infördes i landet från 1700-talet: giften mellan dessa grupper har sedan mycket lång tid varit mycket vanligt. Spanska är officiellt språk.

De flesta religiösa tillhör Romersk-katolska kyrkan, men religiositeten är mycket låg dels på grund av att religiositet varit oförenligt med kommunism även om religionsfrihet nominellt varit gällande, dels på grund av att kyrkan på Kuba betraktats som en överklassammanslutning. De praktiserande kristna räknas i enstaka procent av landets befolkning. En del bekänner sig till Yoruba-kulten, samt voodoon från Haiti.[10][11]

  • Befolkningens medelålder: 34,5 år (2002)
  • Befolkningens medellivslängd: 76,8 år (2003)

Ekonomi

Kubanska skogsarbetare

Kuba är en av världens fattigaste länder. Av världens 224 stater intog de 2005 plats 167 med en BNP om 996 dollar per capita.[12]

Enligt paragraferna 16 och 18 i Kubas författning [13] ska staten styra ekonomin så att resurserna fördelas på ett sätt som tillgodoser människornas och samhällets materiella och kulturella behov. Det fastlås också att folket har rätt till en aktiv del i utförande och planering av statens ekonomi. Staten kontrollerar också all utrikeshandel.

Privatägande avskaffades med införandet av Castros styre. Jordbruket, däribland sockerrörsodlingarna, är sedan 1961 kollektiviserade,[14] och små egna jordbruk sattes under statlig övervakning. Gruvor nationaliserades och även butiker och caféer togs från privata ägarna (gamla kasinon populära bland tidigare amerikanska turister stängdes, och prostitution kördes bort från gatorna).[källa behövs] 1962 infördes matransonering i landet, samt ransonering av andra varor, dels av ideologiska skäl, dels på grund av landets svåra ekonomiska situation.[14] Detta höjde levnadsnivån för de fattigaste. Sjukvårdssektorn har byggts ut med hjälp från utländska biståndsorganisationer, framför allt via FN och Kanada. Kubansk musik och kubanska idrottsmän användes för att visa upp en positiv bild av landet, även om avhopp förekommer vid besök utomlands.[15]

Enligt det svenska utrikesdepartementet har valutareformerna ökat de sociala skillnaderna. Kubaner med tillgång till konvertibel valuta har det bättre ställt än genomsnittskubanen. Regimens företrädare är privilegierade. Medellönen är 10-15 amerikanska dollar per månad. [9]

Kuba tillhör de länder som är en angelägenhet för FN:s World Food Programme (WFP), och tar emot utländskt bistånd till följd av att tidigare handelspartners försvann med östblockets fall, att regeringens insatser misslyckats med att hindra svälten, och till följd av bland annat svår torka.[16] Enligt WFP:s beräkningar lider 11% av befolkningen, 1,3 miljoner människor, av undernäring.[17] Många påstår att de ekonomiska problemen beror främst på USA:s handelsblockad mot landet, medan andra hävdar att det beror på det socialistiska styret[källa behövs]. Tidigare hade Kuba även problem med höga importpriser på olja, men numera byter Kuba billig olja mot export av läkare, lärare och utbildning till Venezuela. Efter 11 september 2001 uppstod problem med minskad turism. USA:s handelsblockad är mycket omfattande. Sedan 2000 är dock läkemedel och livsmedel undantagna och USA är sedan 2003 största leverantör av livsmedel till Kuba.[18]

Till exempel så får inte ett handelsfartyg som angjort en kubansk hamn stanna vid en amerikansk hamn. Inga amerikanska medborgare får besöka Kuba utan särskilt tillstånd från USA. Sådant tillstånd ges bara exilkubaner som ska besöka sina närmaste släktingar, på Kuba får de sedan bara spendera en viss summa pengar om dagen.

Turism

Den utländska turismen drog igång på allvar under 1980-talet, då det ekonomiska stödet från Sovjetunionen upphörde. Vid kommunistpartiets fjärde kongress 1991 beslutades det att turistnäringen skulle byggas ut. Turism svarar numera för över hälften av Kubas inkomster i utländsk valuta.[källa behövs]

Många av turisterna kommer från Kanada, men över hälften av besökarna är numera européer. Det förekommer också amerikanska turister på Kuba, men de amerikanska handelsrestriktionerna gör att den turismen ännu är mycket begränsad. Beslutet år 2000 att lätta på restriktionerna innebar att förbudet för amerikaner att besöka Kuba utan officiellt tillstånd mjukades upp något. Men det tar troligtvis länge innan turistströmmen från USA till Kuba når samma omfattning som den hade före revolutionen 1959. De stora satsningarna har dock gett resultat. 1996 uppnåddes en miljon turister och 2005 var siffran uppe i två miljoner.[källa behövs] Den ökande turismen har medfört en ökande prostitution i turistområdena. [9]

Krigsmakt och värnplikt

Hedersvakt från FAR

Fuerzas Armadas Revolucionarias (FAR) (den kubanska revolutionära krigsmakten) består av markstridskrafter, sjöstridskrafter, flyg- och luftförsvarsstridskrafter samt paramilitära kårer inklusive Milicias de Tropas Territoriales (MTT) (territorialtruppmilisen), Brigadas de Producción y Defensa (BPD) (produktions- och lokalförsvarsbrigader) och Ejército Juvenil del Trabajo (EJT) (ungdomsarbetsarmén).[19] Kuba har allmän värnplikt för män och kvinnor i åldern 16-50 år, fastställd i den kubanska författningen artikel 64 och i värnpliktslagen från 1973. I praktiken är dock kvinnlig värnplikt frivillig. Första tjänstgöringen, som är ett till två år lång, avtjänas i FAR eller i polisen. Enligt uppgifter från slutet av 1990-talet föredrog de värnpliktiga att tjänstgöra i FAR, då polistjänsten betraktades som farligare.[20] Kuba är en av de få länder i världen som inkallar sextonåringar, varför de också kritiserats av människorättsorganisationer. [21]

Under Fidel Castro, blev Kuba ett i högsta grad militariserat samhälle. Från 1966 till slutet av 1980-talet erhöll Kuba omfattande sovjetiskt militärt och finansiellt bistånd vilket bland annat möjliggjorde för Kuba att föra krig i Afrika. Utländska observatörer uppskattade att den kubanska krigsmakten 1994 hade 235 000 soldater i aktiv tjänst. Efter Sovjetunionens fall har den kubanska krigsmakten kraftigt minskats. År 2007 anses FAR bestå av 49 000 aktiva soldater.[22] Den kubanska regeringen upprätthåller dock fortfarande en stor statssäkerhetsapparat under inrikesministeriet, vilket också kontrollerar Tropas Guardas Fronteras (TGF) (de kubanska gränstrupperna). År 1989 genomfördes en stor utrensning inom FAR och inrikesministeriet, då bland annat generalmajor Arnaldo Ochoa och översten i inrikesministeriet Antonio de la Guardia avrättades anklagade för korruption och narkotikabrott. Efter avrättningarna ställdes inrikesministeriet under Raúl Castros informella ledning och ett stort antal arméofficerare överfördes till inrikesministeriet.

Markstridskrafter

FAR: s markstidskrafter beräknades 2007 ha en aktiv styrka om 38 000 soldater.[22]

Flygvapnet

Det kubanska flygvapnet, Tropas de la Defensa Antiaérea y Fuerza Aérea Revolucionaria, DAAFAR, beräknades 2007 ha en aktiv styrka om 8 000 soldater. Den flygande materielen omfattade 31 stridsflygplan, 12 transportflygplan samt övningsflygplan och helikoptrar. Markorganisationen hade 13 flygbaser.[22] År 1990 ansåg det kubanska flygvapnet vara det bäst utrustade i Latinamerika. Det var då utrustat med omkring 150 sovjetiska Mig-29. Idag menar utländska analytiker att endast 25 av dessa fortfarande är i flygdugligt skick.[23] Flygvapnet hade 2007 två operativa jaktdivisioner. De flesta flygplan och helikoptrar var överförda till det statliga kubanska flygbolaget Aerogaviota, som drivs av flygvapntet[24]

Sjöstridskrafter

FAR: s sjöstridskrafter (Marina de Guerra Revolucionaria, MGR) beräknades ha en aktiv styrka om 3 000 soldater.[22] Till MGR hör även en marininfanteribataljon, Desembarco de Granma. Nästan alla MGR: s fartyg har avrustats. De flesta patrullfartyg är sjöodugliga på grund av bränslsebrist och avsaknandet av reservdelar.

Polis och säkerhetstrupper

Under inrikesministeriet lyder:

  • Policía Nacional Revolucionaria (PNR) (den nationella revolutionära polisen), ca 20 000 poliser.[25]
  • Tropas Guardas Fronteras (TGF) (gränstrupperna), ca 6 500 soldater.[25]

Politik

Kommunistpartiets särskilda ställning

Kubas författning av år 1992 [13] slår i paragraf 5 fast att "Kubas kommunistparti, som följer Martis idéer och marxism-leninismen och som är den kubanska nationens organiserade förtrupp, är samhällets och statens högsta ledande kraft, och organiserar och leder den gemensamma ansträngningen mot målen att bygga socialismen och nå ett kommunistiskt samhälle."

Kritiska åsikter om Kubas politiska system

Kubas kritiker ser landet[26] som en diktatur som fängslar oliktänkande och begränsar yttrandefriheten. Människorättsorganisationen Human Rights Watch tar upp en del av de vanligaste anklagelsepunkterna i sin bakgrund[27] om landet: "Den kubanska regeringen förnekar systematiskt sina medborgare grundläggande rättigheter till yttrandefrihet, frihet att bilda politiska organisationer, frihet till församling, rörelsefrihet och rätten till rättvisa rättegångar."

Kritikerna, bland annat Amnesty International påstår [28] att yttrandefrihet och pressfrihet är kraftigt begränsade. Man menar att medlemmar i oppositionsgrupper och människorättsgrupper trakasseras, bland annat genom att gripas och hållas fängslade under kortare perioder, och genom att de beläggs med yrkesförbud av politiska orsaker. Samma kritiker menar också att ett antal människor har dömts till långa fängelsestraff för sina politiska aktiviteter.

Paragraf 62 i Kubas författning[13] slår fast att utövandet av medborgerliga fri- och rättigheter på ett sätt som går emot landets socialistiska grundval är straffbart i lag.

I juni 2007 beslutade FN:s råd för mänskliga rättigheter att Kuba ej längre skulle finnas med på FN:s lista över länder som granskas extra för brott mot mänskliga rättigheter.[29]

Det svenska vänsterpartiet fastställde vid sin kongress 2008, att Kuba "inte ens uppfyller de minimikrav som kan ställas på en demokrati".[30]

Kubas valsystem

Emblem-scales.svg
 Neutraliteten i detta avsnitt är ifrågasatt.
Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts.


Kubas valsystem karakteriseras enligt 1992 års vallag formellt av följande:[31]: [opålitlig källa?]


  1. Rösträtt och registrering i röstlängderna är allmänt, automatiskt och gratis för alla medborgare över 16 år.
  2. Kandidaterna utses i sin valkrets av medborgarna där under ett offentligt möte. Kommunistpartiet är ingen valorganisation och får därför inte som parti nominera kandidater.
  3. Inga valkampanjer tillåts.
  4. Valet är ett transparent förfarande. Valurnorna vaktas av barn och unga frivilliga. Urnorna förseglas offentligt och rösterna räknas offentligt. Nationell och utländsk media, diplomater, turister och alla andra som så önskar får övervaka valets alla delar.
  5. Absolut majoritet krävs för att en kandidat ska väljas. Om ingen kandidat får minst 50% går de två kandidaterna med flest röster vidare till en andra valomgång.
  6. Rösterna är fria, likvärdiga och hemliga. Alla kubanska medborgare över 16 har rätt att välja och att bli valda. Eftersom det inte finns politiska partier röstar man direkt på kandidat.
  7. Alla representativa organ är valbara och förnybara.
  8. Alla valda måste möta sina väljare och föredra vad de åstadkommit.
  9. Alla valda kan när som helst få sitt mandat återkallat av sina väljare.
  10. Nationalförsamlingen väljs för 5 år.
  11. Valkretsarna består av mellan 10 000 och 20 000 medborgare.
  12. Nationalförsamlingen utser regering och president. Presidenten är regeringens ordförande och statschef.
  13. Nationalförsamlingen är statens högsta organ. Nationalförsamlingen delegerar den lagstiftande och verkställande makten till regeringen.
  14. I lagstiftningen deltar många olika delar av samhället. Dels de folkvalda, högsta domstolen och åklagarmyndigheten, men också fackföreningar, studentorganisationer och kvinnoorganisationer. Medborgarna kan själva skapa en remissinstans genom att samla 10 000 i en organisation för detta ändamål.
  15. Lagar röstas igenom med majoritetsval i nationalförsamlingen. Lagarna diskuteras normalt sett inte i plenum som i de flesta länder. Detta för att de folkvalda inte ska påverkas av varandra när de utövar den lagstiftande makten.

I alla val sedan 1976 har minst 95 % av medborgarna deltagit. Som minst har 94,98 % av rösterna godkänts..[källa behövs]

Kritik av Kubas valsystem

Mot det kubanska valsystemet har Sveriges:s regering, det oberoende forskningsinstitutet Freedom House, och Människorättsorganisationen Human Rights Watch och Amnesty International riktat följande kritik: [32] [33] [9]

  • Kuba är en diktatur där en liten elit utövar makten genom ett totalitärt system.[34] [9]
  • Utöver kommunistpartiet kan till staten kopplade massorganisationer föra fram kandidater till valen. Eftersom kommunistpartiet i praktiken styr alla organisationer så saknas det dock alternativ.[9]
  • Internationella valobservatörer varken inbjuds eller accepteras.[9]
  • Alla valda kan när som helst få sitt mandat återkallat av sina väljare. Detta sker endast när makteliten så påkallar genom revolutionskommittéerna och säkerhetspolisen.[källa behövs]
  • Lagarna diskuteras normalt sett inte i nationalförsamlingen, som i de flesta länder. Detta för att delegaterna måste rösta som de blir tillsagda.[källa behövs]
  • I alla val sedan 1976 har minst 95 % av medborgarna deltagit. Enligt den svenska ambassaden i Havanna är folkets engagemang i valprocessen svag.[9]
  • Medborgarna kan själva skapa en remissinstans genom att samla 10 000 i en organisation för detta ändamål. Enligt Amnesty International så har förföljelser ägt rum mot vissa människor som försökt använda sig av denna rättighet för att diskutera frågor om föreningsfrihet, yttrandefrihet, näringsfrihet och rätten att kandidera i de allmänna valen samt amnesti för de politiska fångarna.[35]

Revolutionskommittéerna

Comités de Defensa de la Revolución (CDR) är en grundläggande del av den politiska strukturen på Kuba. Revolutionskommittéerna har till uppgift att genomföra nationella kampanjer för sjukvård, utbildning och andra mål, samt att rapportera "kontrarevolutionära aktiviteter" [36]. Revolutionskommittéernas funktionärer har till uppgift att övervaka varje individ som bor i det kvarter som funktionären ansvarar för. Ett individuellt registerkort förs för varje kvartersinnevånare. En del av dessa registerkort sägs innehålla uppgifter som avslöjar de olika familjernas inre förhållanden. Enligt Maida Donate-Armada vid Cuban American National Council, måste kubanerna vara försiktiga med vad de säger och gör, eftersom de är ständigt övervakade. [37] Männsikorättsgrupper har anklagat revolutionskommittéerna för att delta i förföljelse av politiska oppositionella. Detta framförallt genom vad som på Kuba kallas actos de repudio, dvs. när stora folkmassor överfaller och misshandlar politiska oppositionella. Männsikorättsorganisationer misstänker att dessa aktioner genomförs i samarbete med den kubanska säkerhetspolisen. Antalet sådana aktioner har ökat markant sedan 2003. [38]

Fackföreningar

Enligt den svenska regeringens rapport om de mänskliga rättigheterna på Kuba, finns det "ingen föreningsfrihet i Kuba. Medlemskap i fristående illegala partier, fackföreningar eller skrån kan bestraffas." [9] Central de Trabajadores de Cuba (CTC) är det enda statligt erkända fackförbundet. Det är underställt statens och kommunistpartiets ledning. Medlemskap i CTC är obligatoriskt för alla arbetare. Innan en arbetare blir anställd, måste han underteckna ett anställningsavtal där han lovar att stödja det kubanska kommunistpartiet och dess ideologi. Fria fackföreningar är uttryckligen förbjudna. Oberoende arbetaraktivister förföljs och trakasseras. Försök att bilda fria fackföreningar har lett till fängelsestraff. Strejker är förbjudna. [39] [40] CTC fungerar inte som en facklig organisation som tillvaratar medlemmarnas intressen, "utan agerar inom ramen för kommunistpartiet i syfte att uppnå produktionsmålen". Lönerna bestäms av staten utan föregående förhandlingar. Enligt det svenska utrikesdepartementet betalas inte skäliga löner.[9]

Obligatorisk ungdomsorganisation

Moncadistas

Alla ungdomar i årskurserna 1-9 är obligatoriskt medlemmar av ungdomsorganisationen Organización de Pioneros José Martí (OPJM). Organisationen som har 1,5 miljoner medlemmar är indelade efter årskurser. 1-3 klass är Moncadistas, med blå halsdukar; 4-6 klass är primer nivel José Martí; 7-9 klass är segundo nivel José Martí. Organisationens motto är: “Pioneros por el comunismo ¡Seremos como el Che!” ("Pionjärer för kommunismen - vi är som Che!").[41] Efter nionde årskursen ersätts OPMJ av Unión de Jóvenes Comunistas (UJC), där medlemskapet är frivilligt och selektivt, dvs. inte alla som vill bli medlemmar får det.[42] [opålitlig källa?]


Illegala politiska partier

Enligt den svenska regeringens rapport om mänskliga rättigheter på Kuba, är "Kommunistpartiet är det enda legala partiet" och inga oberoende grupper "har - trots upprepade försök - beviljats legal status. Möten och aktiviteter saboteras, bland annat genom tillfälliga frihetsberövanden och infiltration. [9] Fria partier har inte rätt att bedriva valkampanjer eller politiska aktiviteter.[43]

  • Partido Demócrata Cristiano de Cuba (Kubas kristdemokratiska partiet).[44] Anses vara det största oppositionspartiet på Kuba. [45]
  • Partido Social-Revolucionario Democrático de Cuba (Kubas demokratiska socialrevolutionära parti).[46]
  • Partido Solidaridad Democrática (det demokratiskt solidariska partiet) är ett kubanskt liberalt oppositionsparti. Det är medlem i den Liberala internationalen.[47] [48]
  • Coordinadora Social Demócrata de Cuba (Kubas socialdemokratiska samordning) är ett kubanskt socialdemokratiskt parti.[49]

Dödsstraff

Enligt den "Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter" tillämpar Kuba dödsstraff gentemot militanta motståndare.[50]

Enligt Armando Lago, en kubansk politisk flykting som lever i USA och arbetar på att dokumentera kränkningar av mänskliga rättigheter på Kuba, har 9 400 människor avrättats, mördats och fallit offer för kommunistiska dödspatruller sedan den kubanska revolutionen 1959. Av dessa var 94 under 18 år och några så unga som 4 och 5 år gamla. Ungefär 77 000 flyktingar har dött under försöken att lämna Kuba.[51][52]

Pressfrihet

Enligt en rapport 2009 från den oberoende organisationen "Reportrar utan gränser" tillhör Kuba de fem länder i världen som har minst pressfrihet. De övriga är Burma, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea. Kubas index sjönk från 2007 till 2008.[53] [54]

Kubas presidenter

Internationella relationer

Kuba har sedan revolutionen 1959 ett frostigt förhållande med USA. Landet har ett nära samarbete med vänsterpartier i Latinamerika, i synnerhet Hugo Chavez.

Internationella hjälpinsatser

Kuba skickar ut läkare, mekaniker och lärare till mindre bemedlade länder som hjälp i allmänhet och vid katastrofer. Till exempel skickades 45 medicinska brigader med 900 läkare till katastrofområden efter orkanerna Georges och Mitch.[55] Landet var också ett av de första som efter orkanen Katrina erbjöd USA hjälp. Denna hjälp skulle bland annat ske i form av 1 586 läkare och 26 ton mediciner och medicinsk utrustning. USA tackade nej till den hjälpen.[56][57] Kuba erbjöd även hjälp i liknande omfattning efter 11 september-attackerna, men inte heller då accepterades hjälpen av USA.[58] Mall:Felciterad källa

För närvarande jobbar 44 000 kubanska hjälparbetare i 83 länder samt tusentals lärare.All utbildning på Kuba är avgiftsfri , liksom sjukvård. Detta gör att många utländska studenter åker till Kuba för att utbilda sig till exempelvis just läkare.

Spanien gav 2008 Kuba motsvarande 245 miljoner kronor i bistånd efer orkanen Gustav. [59]

Referenser

Noter

  1. ↑ 1,0 1,1 Åselius, Gunnar Slagfälten efter 1945 (2007) s. 147
  2. ↑ "Den kubanska revolutionen förknippas med framför allt de satsningar som gjorts på det sociala området. Bl.a. ledde en omfattande jordreform på 1960-talet till att levnadsvillkoren på den starkt eftersatta landsbygden förbättrades." Uppslagsordet Cuba->Sociala förhållanden från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-19.
  3. ↑ 3,0 3,1 Robert Service Comrades s.350, s.352
  4. ↑ Illustrerad världshistoria, Bokia, Latinamerika - sidan 647
  5. ↑ http://www.usenet.com/newsgroups/soc.culture.african/msg01918.html
  6. ↑ http://www.danielpipes.org/article/170
  7. ↑ http://ctp.iccas.miami.edu/FOCUS_Web/Issue30.htm
  8. ↑ http://www.country-data.com/cgi-bin/query/r-4538.html
  9. ↑ 9,00 9,01 9,02 9,03 9,04 9,05 9,06 9,07 9,08 9,09 9,10 9,11 Mänskliga rättigheter, från svenska regeringens webbplats
  10. ↑ Bonniers lexikon, band 3, Stockholm 1994, s. 83
  11. ↑ Eivor Halkjær, a.a., s. 13
  12. ↑ ”Gross National Product (GNP) per capita - 2005”. http://www.studentsoftheworld.info/infopays/rank/PNBH2.html. Läst 2008-08-02. 
  13. ↑ 13,0 13,1 13,2 http://en.wikisource.org/wiki/Constitution_of_Cuba
  14. ↑ 14,0 14,1 Philip Bell, a.a. s. 532
  15. ↑ Robert Service Comrades s.347-350
  16. ↑ FN, World Food Programme, Cuba, sidan läst 23 januari 2008
  17. ↑ FN, World Food Programme, Interactive Huger Map, sidan läst 23 januari 2008
  18. ↑ http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_803095.svd
  19. ↑ http://www.cubagob.cu/otras_info/minfar/far/pfar.htm
  20. ↑ http://www.wri-irg.org/co/rtba/cuba.htm
  21. ↑ http://www.hrw.org/reports/1999/cuba/Cuba996-02.htm
  22. ↑ 22,0 22,1 22,2 22,3 IISS Military Balance 2007, p.70
  23. ↑ http://www.cubapolidata.com/cafr/cafr_airforce.html
  24. ↑ http://www.scramble.nl/cu.htm 2008-08-25
  25. ↑ 25,0 25,1 http://www.cubapolidata.com/cafr/cafr_minint.html
  26. ↑ Se t ex http://physiciansforhumanrights.org/library/news-2004-03-17.html
  27. ↑ Se t ex http://hrw.org/englishwr2k7/docs/2007/01/11/cuba14886.htm
  28. ↑ http://web.amnesty.org/library/Index/ENGAMR250032007?open&of=ENG-CUB
  29. ↑ SVT: Kuba och Vitryssland får höjd människorättsstatus i FN besökt 2007-08-22
  30. ↑ Nerikes Allehanda http://www.na.se/asikter/ledare/index.asp?intUID=1013 2008-06-16
  31. ↑ Översatt från spanskspråkiga Wikipedia
  32. ↑ http://www.freedomhouse.org/template.cfm?page=22&year=2005&country=6721
  33. ↑ http://hrw.org/english/docs/2006/01/18/cuba12207.htm
  34. ↑ http://www.hrw.org/reports/1999/cuba/Cuba996-01.htm#P359_16110
  35. ↑ http://www.aicuba.com/background-information/ 2008-08-22
  36. ↑ Hugh Thomas : Cuba, the pursuit of freedom p.996
  37. ↑ [1] pdf, från lanic
  38. ↑ Amnesty International report 2006
  39. ↑ http://www.cubaverdad.net/workers_paradise.htm
  40. ↑ http://www.cubaverdad.net/independent_trade_unions.htm][2]
  41. ↑ http://www.artemisaradioweb.cu/Comentarios/Comentario%20020507.htm
  42. ↑ http://en.wikipedia.org/wiki/Young_Communist_League_%28Cuba%29
  43. ↑ http://www.hrw.org/reports/1999/cuba/Cuba996-01.htm
  44. ↑ http://www.pdc-cuba.org/
  45. ↑ http://en.wikipedia.org/wiki/Christian_Democratic_Party_of_Cuba
  46. ↑ http://www.psrdc.org/
  47. ↑ http://www.liberal-international.org/editorial.asp?ia_id=1231
  48. ↑ http://www.psdcubano.com/
  49. ↑ http://www.cosodecu.org/
  50. ↑ http://www.cidh.org/annualrep/2003eng/chap.4a.htm 2008-08-22
  51. ↑ Equal opportunity killing: Victims under age 18 of the Castro regime in Cuba http://www.cubanet.org/ref/dis/05210401.htm 2008-10-16
  52. ↑ http://www.iht.com/articles/2006/01/04/opinion/edjacoby.php
  53. ↑ http://svt.se/svttext/web/pages/162.html 2008-10-22
  54. ↑ Worldwide Press Freedom Index 2008 http://www.rsf.org/article.php3?id_article=29031 2009-02-18
  55. ↑ Holly Sims, Kevin Vogelmann, Popular mobilization and disaster management in Cuba (2002) Public Administration and Development. 22. (5).sid. 389 - 400.
  56. ↑ Newman, Lucia (2005). ”Castro: U.S. hasn't responded to Katrina offer”. CNN International. http://edition.cnn.com/2005/WORLD/americas/09/05/katrina.cuba/. Läst 2008-01-23. 
  57. ↑ Murray, Mary (2005). ”Katrina aid from Cuba? No thanks, says U.S.”. NBC News. http://www.msnbc.msn.com/id/9311876/. Läst 2008-01-23. 
  58. ↑ Blakemore, Michael; Longhorn, Roger (2001). ”Communicating information about the World Trade Center Disaster: Ripples, Reverberations and Repercussions”. First Monday. http://www.firstmonday.org/Issues/issue6_12/blakemore/index.html. Läst 2008-01-23. 
  59. ↑ http://svt.se/svttext/web/pages/148.html 2008-10-21

Tryckta källor

  • Bell, Philip, Världen efter 1945, Stockholm Prisma 2003
  • Bjøl, Erling, Världshistorien efter 1945:
    • I. Den internationella politiken, Bonniers och Utrikespolitiska institutet 1975
    • III. Revolutionens och svältens tid, Bonniers och Utrikespolitiska institutet 1975
  • Halkjær, Eivor, Cuba. Beskrivning av ett u-land, Utbildningsförlaget i samarbete med Utrikespolitiska institutet och SIDA 1972

Se även

Externa länkar


v • d • r
Nordamerika
Självständiga stater
Särskilda områden


v • d • r
Västindien
v • d • r
Organization of American States (OAS)
v • d • r
Asociación Latinoamericana de Libre Comercio (LAFTA) Associação Latino-Americana de Livre Comércio
Argentina · Bolivia · Brasilien · Chile · Colombia · Ecuador · Kuba · Mexiko · Paraguay · Peru · Uruguay · Venezuela
v • d • r
Latinska unionen

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Kuba"
Personliga verktyg
På andra språk