Från Rilpedia

Observera att den här artikeln kräver att Javascript är påslaget för att visas korrekt.

Den här artikeln listar friidrottsrekord i slätlöpningsgrenar. Med slätlöpning menas löpning på friidrottsbana (utan häckar eller hinder).

För att ett resultat skall kunna räknas som världsrekord måste resultatet ha uppnåtts i en officiell tävling enligt IAAF:s regelverk och ha uppmätts med av förbundet godkänd utrustning. Idrottaren som presterat resultatet samt ytterligare minst två deltagare, eller vid stafetter ytterligare minst ett lag, i tävlingen där resultatet uppnåtts måste vara licensierade hos ett friidrottsförbund anslutet till IAAF. Tävlingsgrenen måste vara renodlat en dam- eller herrtävling; resultat från mixade tävlingar godtas inte (med undantag för landsvägsgrenar). För att rekordet skall ratificeras måste idrottaren ha genomgått ett dopingtest vid tävlingens slut. Vid stafetter gäller att samtliga löpare i laget skall ha dopingtestats. I löpgrenar kan rekord sättas på kortare distanser än tävlingssträckan om uppmätta mellantider underskrider eller tangerar gällande rekord för respektive distanser. Dessa tider kan dock endast godkännas om hela tävlingsloppet slutförs. Rekord kan också sättas i respektive gren vid tävling i mångkamp. Däremot kan inte resultatet på någon delsträcka i ett stafettlopp räknas som världsrekord. Ytterligare regler, till exempel högsta tillåtna vindstyrkor, gäller för en del grenar. ^[1]

Innehåll 1 Friidrottsrekord i slätlöpning 1.1 50–60 meter 1.2 100 meter 1.3 200 meter 1.4 400 meter 1.5 800 meter 1.6 1 000 meter 1.7 1 500 meter 1.8 Medeldistans utan mästerskapsstatus 1.9 5 000 meter 1.10 10 000 meter 1.11 Långdistans utan mästerskapsstatus 1.12 Stafetter 2 Referenser

Friidrottsrekord i slätlöpning

50–60 meter

De officiella sprintdistanserna inomhus är 50 meter och 60 meter. Dessa distanser är inte officiella utomhus och endast 60 meter är mästerskapsdistans. För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på de korta inomhussprintdistanserna gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Tidtagningen vid tävlingen måste ha skett med helautomatisk mätutrustning.
• Från 1 januari 2009 måste automatisk reaktionstidsmätning i startblocken användas för att rekord skall räknas.

100 meter

För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på 100 meter gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Tidtagningen vid tävlingen måste ha skett med helautomatisk mätutrustning.
• Den genomsnittliga vinden de första 10 sekunderna efter startskottet får inte överstiga 2,0 sekundmeter medvind.
• Från 1 januari 2009 måste automatisk reaktionstidsmätning i startblocken användas för att rekord skall räknas.

100-metersloppens stora drömgräns på herrsidan var länge 10 sekunder. Den förste löparen i världen som kom under den tiden var Jim Hines från USA som sprang på 9,95 sekunder i Mexico City den 14 oktober 1968. Flera löpare hade med manuell tidtagning noterat 9,9 sekunder, men det räknas numera inte eftersom manuell tidtagning är osäker och brukar ge 1-2 tiondelar för bra tid. Den första kvinnan som sprang på under 11 sekunder var Bärbel Wöckel från Östtyskland som sprang på 10,95 sekunder i Dresden den 1 juli 1982. Det mest långlivade världsrekordet på distansen var Jesse Owens 10,2 från 1936 som stod sig i 20 år.^[2] Motsvarande på damsidan är Hellen Stephens 11,6 som var världsrekord i 13 år från 1935.^[3]

200 meter

För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på 200 meter gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Tidtagningen vid tävlingen måste ha skett med helautomatisk mätutrustning.
• Den genomsnittliga vinden de första 10 sekunderna från det att den första löparen kommer in på upploppet får inte överstiga 2,0 sekundmeter medvind.
• Den tävlande får inte ha trampat på eller över linjen på insidan av sin bana i kurvtagningen.
• Från 1 januari 2009 måste automatisk reaktionstidsmätning i startblocken användas för att rekord skall räknas.

200-metersloppens stora drömgräns var länge 20 sekunder. Den förste löparen i världen som kom under den tiden var John Carlos, då han sprang på 19,92 sekunder i Echo Summit den 12 september 1968. Detta skedde dock med vid tidpunkten otillåten spiksättning i skorna så resultatet ratificerades inte som rekord.^[4] Det första rekordet under 20 sekunder sattes i stället av Tommie Smith som sprang på 19,83 i oktober samma år. Den första kvinnan som sprang under 22 sekunder var östtyskan Marita Koch som i Karl-Marx-Stadt sprang på 21,71 sekunder den 6 oktober 1979. Det mest långlivade världsrekordet på herrsidan var Pietro Menneas 19,72 från 1979 som stod sig i 16 år^[5] och på damsidan Stanislawa Walasiewicz 23,6 från 1935 som var världsrekord i 17 år.^[6]

400 meter

För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på 400 meter gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Tidtagningen vid tävlingen måste ha skett med helautomatisk mätutrustning.
• Den tävlande får inte ha trampat på eller över linjen på insidan av sin bana i kurvtagningen.
• Från 1 januari 2009 måste automatisk reaktionstidsmätning i startblocken användas för att rekord skall räknas.

Sedan Lee Evans (43,86) och Larry James (43,97) i OS-finalen i Mexico City 1968 blev de första att springa 400 meter på under 44 sekunder har sammanlagt åtta löpare lyckats med detta, samtliga tävlande för USA. Evans segertid kom att bli det hittills mest långlivade världsrekordet för herrar; det stod sig i 19 år.^[7] På damsidan ligger den yppersta världselitens drömgräns på 48 sekunder, en tid som endast Jarmila Kratochvílová (47,99 s. 8 oktober 1983) och Marita Koch (47,60 s. 10 juni 1985) har gått under. Kochs resultat är det mest långlivade damvärldsrekordet på sträckan.^[8] Sedan sekelskiftet 2000 är det endast två kvinnliga löpare som har sprungit snabbare än 49 sekunder: Sanya Richards och Ana Guevara.^[9]

800 meter

För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på 800 meter gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Resultatet måste ha mätts upp med helautomatisk mätutrustning eller av officiella tidtagare.
• Den tävlande får inte ha trampat på eller över linjen på insidan av sin bana i första kurvtagningen.

Damrekorden på 800 meter tillhör friidrottens mest kontroversiella. Världsrekordet från 1983 av Jarmila Kratochvílová har ingen varit i närheten av sedan dess, och de som trots allt varit närmast tillhörde också 1980-talets östblockstrupper. Bland annat grundat på resultatnivån, senare offentliggjord dokumentation om systematisk doping i till exempel Östtyskland samt på att Kratochvílovás drag uppfattats som maskulina misstänkliggörs rekordet ofta utifrån dopingmisstankar. Dessa misstankar har dock inte bevisats.^[10] Det mest långlivade världsrekordet på distansen var Sebastian Coes 1.41,73 från 1981 som stod sig i 16 år^[11] och på damsidan Jarmila Kratochvílovás 1.53,28 från 1983 som alltså alltjämt står sig.^[12]

1 000 meter

För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på 1 000 meter gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Resultatet måste ha mätts upp med helautomatisk mätutrustning eller av officiella tidtagare.

1 000 meter är mästerskapsgren endast som delmoment i herrarnas sjukamp. Trots att den manliga sjukampen är en inomhusgren noteras dock officiella rekord på 1 000 meter även utomhus.

1 500 meter

För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på 1500 meter gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Resultatet måste ha mätts upp med helautomatisk mätutrustning eller av officiella tidtagare.
• För medel- och långdistans gäller att farthållare är tillåtna, men de får inte vara varvade, varvade löpare får inte följa med täten.

Drömgränsen 3.30 på 1 500 meter underskreds första gången i Nice 1985 av både Steve Cram och Saïd Aouita. Aouita som sprang de sista hundra meterna på 11,8 sekunder hann nästan spurta förbi Cram, men fick se sig slagen i jakten på drömgränsen. Det nysatta världsrekordet fick Cram behålla i drygt en månad innan Aouita sänkte det med två tiondelar. De nuvarande världsrekorden är på både herr- och damsidan de som har stått sig längst på distansen.

Medeldistans utan mästerskapsstatus

För att ett resultat skall kunna godkännas som världsrekord på medeldistanserna gäller förutom de förutsättningar som anges i artikelinledningen att:^[1]

• Resultatet måste ha mätts upp med helautomatisk mätutrustning eller av officiella tidtagare.

I denna gruppen uppmärksammas den engelska milen oftare än övriga distanser. Resultat på distansen kan jämföras med ett av idrottsvärldens mest kända idealresultat: drömmilen, det vill säga att avklara distansen på under fyra minuter. Först att lyckas med denna bedrift var Roger Bannister som sprang på 3.59,4 den 6 maj 1954.

5 000 meter

Världseliten bland herrar springer i dag 5 000 meter på under 13 minuter. Första gången någon lyckades med den bedriften var när Saïd Aouita sprang på 12.58,39 i juli 1987. Sedan dess har 61 löpare klarat drömgränsen; av dessa är inte mindre än 29 kenyaner och 13 etiopier. De drygt 60 snabbaste tiderna någonsin är av afrikanska löpare.^[14] Det mest långlivade världsrekordet på herrsidan var svensken Gunder Häggs från 1942 som stod sig i 11 år^[15] och på damsidan norskan Ingrid Kristiansens från 1986 som gällde i 9 år.^[16]

10 000 meter

10 000 meter är den längsta mästerskapsdistansen som löps på bana. En av historiens främsta på distansen är finländaren Lasse Virén som bland annat slog världsrekord vid OS 1972 trots att han föll mitt i loppet. En annan finländare, Paavo Nurmi, är den som innehaft det mest långlivade världsrekordet på distansen, tolv år från 1924.^[17] I moderna topplistor är den afrikanska dominansen på herrsidan närmast kompakt. På damsidan noterades det första officiella världsrekordet så sent som 1981 av sovjetiskan Yelena Sipatova. Det världsrekord som stått sig längst är Junxia Wangs gällande rekord från 1993.

Långdistans utan mästerskapsstatus

Officiella rekord noteras på flera löpdistanser över mästerskapens maxdistans 10 000 meter.

Stafetter

Stafetter springs över många distanser och kan förekomma med olika antal delsträckor. Officiella världsrekord noteras dock endast för stafetter med fyra sträckor, och endast 4×100 meter och 4×400 meter har mästerskapsstatus. Det första officiella världsrekordet på 4 ×100 meter för herrar, 42,3 sekunder, sattes av ett tyskt landslag 1912.^[18] Damernas första rekord, 49,8 sekunder, sattes 1926 av Storbritannien.^[19]

Referenser

1. ↑ ^{1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,7 1,8} International Association of Athletics Federations: Competition Rules 2008, kapitel 5
2. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 100 m - Men Landmarks
3. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 100 metres Women Landmarks
4. ↑ Amerikanska friidrottsförbundets presentation av John Carlos
5. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 200 metres Men Landmarks
6. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 200 m Women Landmarks
7. ↑ Internationella friidrottsförbundet: 400 m Men Landmarks
8. ↑ Internationella friidrottsförbundet: 400 m Women Landmarks
9. ↑ Uppgifterna aktuella enligt IAAF:s topplistor avlästa 24 augusti 2007
10. ↑ Se till exempel "Hur kan man anta att någon är dopad?", Expressen 060702
11. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 800 m - Men Landmarks
12. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 800 m - Women Landmarks
13. ↑ ^{13,0 13,1} Manuell tidtagning
14. ↑ Statistiken aktuell 2008-01-13. Källa: IAAF
15. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 5000-10000 m - Men Landmarks
16. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 5000-10000 m - Women Landmarks
17. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 5000-10000 m - Men Landmarks
18. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 4x100 m Relay - Men Landmarks
19. ↑ Internationella friidrottsförbundets webbplats: 4x100 m Relay - Women Landmarks