Kristologi

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel är en del i serien Kristendomen med följande delar:
Skrifter
Bibeln - GT - NT
psalmbok
Helgdagar
Kyrkoåret
advent - jul
fasta - påsk - pingst
Tacksägelsedagen
Alla helgons dag
Händelser i livet
Dop - Konfirmation
Äktenskap
Döden - Begravning
Böner
Fader vår
Dagligt liv
söndag
kyrka - präst
Personer i Nya Testamentet
Jesus - Maria - Paulus
Petrus
Personer under medeltiden
Gregorius I
Sankt Olof
Reformationen
Jan Hus - Martin Luther
Jean Calvin - Huldrych Zwingli
Pietism och lekmannarörelser
Lars Levi Læstadius
Riktningar
ortodox - katolsk
anglikansk - presbyteriansk
luthersk - baptism
adventism
unitarism
Kristendom

Kristologi (av grekiska Kristus (Χριστος) och logia "lära", "vetenskap", av λογος "ord") är en disciplin inom kristen teologi som studerar frågan vem Jesus från Nasaret egentligen är, utifrån övertygelsen om hans uppståndelse från de döda och fortsatta osynliga närvaro i Kyrkan. Till kristologin underordnas ibland mariologin, likartat studium av jungfru Maria.

Kristus är ett grekiskt ord (egentligen Χριστός, Christós) som betyder "den Smorde". Det är en översättning av det hebreiska Messias (מָשִׁיחַ, māšiáħ). Messias ankomst har sedan begynnelsen av Kyrkan ansetts vara förutsagd i Gamla Testamentet (se Messiasprofetior och Jesus).

Kristus i Bibeln

Den kristna Kyrkan har i princip alltid uppfattat Jesus som gudomlig - Israels Gud som blivit människa. Bibeln berättar att Jesus själv gör uttalanden som kan tolkas som anspråk på att vara gudomlig. Bibelvetenskapen har problematiserat frågan om hur ursprungliga dessa utsagor är (se nedan). Gör man ett systematiskt studium, verkar det ändå vara klart, att Bibelns författare har uppfattat Jesus som gudomlig: Jesus bär gudomliga namn och utövar sådant som bara Gud kan eller får göra, samt har gudomliga egenskaper, såsom allsmakt,^{[källa behövs]} allestädesnärvaro^{[källa behövs]} och allvetenhet.^{[källa behövs]} Han anses ha funnits innan han blev människa och bland annat varit med vid Skapelsen.

Kristologins historiska utveckling

Utifrån sin läsning av Bibeln, brottades den tidiga Kyrkan med frågor kring vad det innebär att Jesus är Gud och människa. För Kyrkan har det - med undantag för liberalteologin - alltid varit viktigt att Jesus var både gudomlig och människa. Jesus är vår Frälsare. Han räddar oss från synden och dess konsekvenser - lidande, död och skilsmässa från Gud. För att kunna göra detta, måste han vara både Gud och människa.^{[källa behövs]} Irenaeus av Lyon sade, att om Jesus inte är gudomlig, kan vi inte vara säkra på att han verkligen kan frälsa oss. Och är han inte människa, så har vi inte förenats med Gud, och människans fiende har inte övervunnits på ett legitimt sätt (Adv. Haer. 3:18:7).

Olika läror uppträdde som utmanade Kyrkans tro. Gnosticismen menade att materien var ond. Jesus kunde därför inte ha blivit människa, utan det såg bara ut så. Arianismen menade att Jesus visserligen fanns innan han bliv människa, men han var inte fullt ut Gud, utan den främste skapade varelsen. Nestorianismen betonade Jesu två naturer så starkt, att man fick intryck att två olika personer levde i Jesu kropp. Apollinarismen menade att Jesus inte hade någon mänsklig själ, utan att Gud tagit den platsen i Jesu kropp. Monofysitismen menade att Jesu kropp blivit så gudomliggjord, att det efter människoblivandet bara fanns en natur - den Gudomliga. Monoteletismen menade att det bara fanns en vilja hos Jesus - den gudomliga.

Kyrkans svar var att dels hålla balansen mellan att överbetona någon av de båda naturerna. Jesus är både sann Gud och sann människa, sade man. Av samma väsen som Gud efter Gudomen, av samma väsen som vi efter mandomen. De båda naturerna har inte sammanblandats eller förändrats. Jesus har dessutom en mänsklig själ och en mänsklig vilja. Dels ville Kyrkan hålla balansen mellan att överbetona olikheten mellan de båda naturerna och att överbetona enheten i Kristi person. Jesus var en person, sade man, den gudomliga, och denna person har med sig förenat den mänskliga naturen.

I modern tid har den traditionella Kristologin ifrågasatts av Bibelvetenskap och liberalteologi. Bibeln har lästs som annan litteratur och de övernaturliga inslagen har ifrågasatts. Jesus har framställts som en god lärare vars främsta uppgift inte är att frälsa oss, utan lära oss att älska varandra. Denna syn har ifrågasatts av konservativa teologer, som menar att en sådan läsning inte tar Bibelns utsagor på allvar.

Treenigheten

Frågan om hur Jesus kan vara gudomlig, samtidigt som han inte är identisk med Gud Fader, trots att det enligt Bibeln bara finns en Gud, brukar inte räknas till Kristologin, utan behandlas i artiken Treenighetsläran.

Denna artikel

I artikeln gås först Kristologiska utsagor i Bibeln igenom systematiskt på traditionellt sätt, sedan redovisas Kristologins historiska utveckling i Kyrkan, och slutligen presenteras en sammanställning av de Kristologiska utsagorna vid de ekumeniska koncilierna.

Kristologin i Bibeln

Det så kallade Kristusmonogrammet, bestående av de två första bokstäverna i Kristus på grekiska - χριστος. Här flankerat av den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet - Jesus är den förste och den siste, begynnelsen och änden (Upp 1:8, 17-18; 21:6).

Bibeln är den främsta källan till kunskap om Jesus från Nasaret. Enligt traditionellt synsätt är Bibeln skriven av Jesu apostlar eller av någon av deras lärjungar. Inom den moderna Bibelvetenskapen har många forskare ifrågasatt detta och föreslagit olika alternativ till hur Bibeln kommit till, medan andra har försvarat den traditionella synen (se nedan). Någon enhet i frågan har inte kunnat nås, utan olika forskare har kommit till olika slutsatser. Oavsett hur man ställer sig i dessa frågor, återger Bibeln i vart fall den tidiga Kyrkans teologiska ståndpunkter. Dessa skrifter har också varit den självklara utgångspunkten för utvecklingen av Kyrkans Kristologi.

Kristus / Messias - Konung, präst och profet

Fördjupning: Profetior om Jesus

"Kristus" är grekiska (egentligen Christós) och betyder "den Smorde". Det är en översättning av det hebreiska "Messias". I Gamla Testamentet smordes konungen (David - 2 Sam 16:13), prästen (Aron - 2 Mos 30:30) och ibland även profeten (Elisha - 1 Kung 19:16). Vid smörjelsen kom den Helige Ande, enligt Bibelns berättelser, över personen (2 Sam 16:13; Jes 61:1). Messiasbegreppet står alltså för en mäktig person, utrustad av Gud på ett alldeles speciellt sätt. Gamla Testamentet / Tanach förutsäger på många ställen att en Messias skall komma. Förväntningarna på detta var vid vår tideräknings början stora. Jesus gick enligt Nya Testamentet in i dessa förväntningar och bejakade att de handlar om honom själv (Luk 24:27), även om han också stod för en gentemot sin tidsanda självständig tolkning av dem (Joh 6:14-15; 12:23-36). Det som förvånade samtiden mest var tanken att Messias måste lida (Luk 24:26; Joh 12:23-36; Apg 17:1-3). Judarna avvisar fortfarande tanken på en lidande Messias och avvisar därför också Jesus som Messias.

Nya Testamentet accepterar Jesu anspråk på att vara Messias och ser Jesus både som konung (Matt 21:5; 25:34, 40; Luk 1:32-33; 19:38; Joh 12:15; 18:37; 19:14, 15; 1Tim 1:17; 6:15; Upp 17:14; 19:6, 16), präst (Hebr 4:14-5:10; 6:20; 7:1-10:18) och profet (Luk 4:24; Joh 4:19). Som profet undervisade han och gjorde under (Matt 5ff). Som präst frambar han sig själv som ett offer för våra synder (Hebr 7:1-10:18, se Guds lamm). Som konung skall han komma åter och regera över allt i evighet (Dan 7:13-14; Matt 28:18-20; Luk 1:32-33; Apg 1:6-11; Fil 2:5-11; 1 Tess 4:13-17; 1Tim 1:17).

Frälsare

Huvudartikel: Frälsning

Ett annat begrepp som används om Jesus är begreppet Frälsare (Luk 1:47; 2:11; 1 Joh 4:14), också detta med förebild från Gamla Testamentet (Jes 19:29; Hos 13:4). Genom sin död och uppståndelse frälste, det vill säga räddade och befriade, Jesus enligt Bibeln oss människor från synden (Hebr 9:28) och dess konsekvenser (1 Mos 2:17; Rom 6:23): skilsmässa från Gud (Rom 5:1-5; Hebr 10:19-20), lidande (Rom 8:18; Upp 21:4) och död (Rom 8:9-11; Upp 21:4).

Gud

Kristi förklaring. Vid ett tillfälle fick lärjungarna enligt Bibeln se en skymt av Jesu gudomliga härlighet (Matt 17:1-8).

Till detta kommer att Bibeln även framställer Jesus som gudomlig och stundom som Guds Son. Det är framför allt detta brukar mena, när man talar om Kristologi.

Bibeln kallar uttryckligen Jesus för Gud

På flera stället kallar Bibeln uttryckligen Jesus för Gud:

• Joh 1:1 (Läser man sammanhanget, framför allt vers 14, kan man tolka det såsom att det är Jesus som avses.)

• Joh 20:28 (Tomas kallar Jesus för "Min Herre och min Gud")

• Apg 20:28 (Här talas om att Gud köpt församlingen "med sitt eget blod" - Bibel 2000 har här en gissning som saknar stöd i någon handskrift.)

• Rom 9:5

• Tit 2:13

• 2 Pet 1:1

Beskrivningar av Jesu Gudom

På flera stället i Bibeln anser Kyrkan att det finns längre beskrivningar av Jesu Gudom.

• Joh 1:1-5, 9-14, 18

I denna text kallas Jesus på ett något hemlighetsfullt sätt för "Ordet". Det ord som avses, är det ord med vilket Gud skapade världen, när han sade "Varde ljus!" (1 Mos 1:3; Joh 1:3). Johannes vill alltså säga, att Jesus deltog i världens skapelse (jfr. Joh 17:24). Genom att kalla Jesus för Ordet, vill han också framställa Jesus som visheten förkroppsligad (jfr Ords 8, särskilt v 1 och 22-24). Detta Ord blir nu kött, det vill säga människa (v. 14). Eftersom han själv är gudomlig, kan vi se vem Gud är, genom att se på honom (v. 14, 18).

Fler texter hos Johannes:

• Joh 3:16-17 - Jesus är Guds enfödde Son, som blev sänd till världen.
• Joh 6:46 - Jesus har sett Fadern
• Joh 10:30 - Jesus är ett med Fadern
• Joh 17:5 - Jesus levde i härlighet hos Fadern innan världen var till.
• Joh 17:24 - Jesus var älskad av Fadern innan världens grund var lagd.

• Fil 2:5-11

I denna text beskrivs hur Jesus "var till i Gudsgestalt", men han "utgav sig själv" och blev människa, led och dog. Därför har Gud upphöjt honom över allt.

• Kol 1:(13-)15-18(-20)

Här sägs att Jesus är Guds avbild (v. 15) och förstfödd före allt skapat (v. 15). Allt är skapat i och genom honom (v. 16). Han är till före allting (v. 17) och allt består genom honom (v. 17). Han är begynnelsen (v. 18) och den förstfödde från de döda (v. 18). All fullhet bor i honom (v. 17).

• Hebr 1:1-14; 2:5-18(-3:6)

Jesus är Guds Son (v. 2). Världen skapad genom honom (v. 2). Han utstrålar Guds härlighet (v. 3), uppenbarar Guds väsen (v. 3) och uppehåller världen (v. 3). Han är mycket större än änglarna (v. 4). Han gjordes för en tid ringare än änglarna (2:9) och blev människa (2:14). Han är större än Mose (3:3) och världens byggmästare (3:3-4).

Systematiskt studium

Här följer nu ett lite mer systematiskt studium av Bibelns utsagor. Sammanställningen följer en traditionell kristen tolkning. För andra tolkningar, se nedan.

Jesus bär Gudomliga namn

• Gud - Se ovan.

• Herren - Joh 13:13; Rom 10:9, 13. "Herren" är den svenska översättningen av det grekiska "Kýrios" (κυριος), som i sin tur är översättningen av det hebreiska heliga Gudsnamnet JHWH (1 Mos 2:7 m.fl.). Det används också för att ersätta det hebreiska ordet "Rabbi".

• Jag Är - Jh 8:24, 28, 58; 18:3-6. Jesus säger på dessa ställen "Jag Är" i absolut mening, utan att säga vad han är. Detta kan sannolikt uppfattas som en användning av det Gudsnamn som Gud uppenbarar för Mose i den brinnande busken (2 Mos 3:(1-)14). Detta framgår särskilt i Joh 18:3-6, där soldaterna, som skall gripa Jesus, faller till marken av kraften i Gudsnamnet. Den svenska översättning detta framgår bäst i är Folkbibeln.

• Evig Fader - Jes 9:6

• Immanuel - Betyder "Gud med oss" - Jes 7:14; (Matt 1:22f)

Jesus har Gudomliga egenskaper

För Guds egenskaper i kristen tro: Se artikeln Gud - Gud i kristen tro.

• Evig - Hebr 13:8; Upp 1:8, 17-18; 21:6

Abraham möter Kristus (1 Mos 18; Jh 8:56-59)?

- Jesus fanns före begynnelsen/skapelsen - Joh 1:1-3; 17:5, 24; Kol 1:15-16; Hebr 1:2

- Jesus fanns innan han blev människa (preexistens) - Fil 2:5-7

- Jesus säger att Abraham har sett honom - Jh 8:56-59. Kanske var det när han fick besök av tre män (1 Mos 18)? Dessa tre män visar sig vara Herren och två änglar (Mos 18:22; 19:1).

- Jesus säger att Jesaja såg hans härlighet - Jh 12:41. Kanske var det när Jesaja såg Herren i Templet (Jes 6:1-8)?

- Om det är en korrekt tolkning, att Jesus använder det heliga Gudsnamnet "Jag Är" (Jh 8:28,58; 18:3-6), så är det sannolikt att det också var Jesus som uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken (2 Mos 3:1-14).

• Oföränderlig - Hebr 13:8

• Allestädes närvarande - Matt 18:20; 28:20; Ef 1:23

• Allvetande - Joh 16:30; 21:17; Kol 2:3

• Allsmäktig - Joh 5:19; Matt 28:18; Upp 1:8

- Världen upprätthålls i honom - Kol 1:17; Hebr 1:3

• Äger liv i sig själv - Jh 5:26; Upp 1:17-18

• Äger existens i sig själv - "Jag Är" - Jh 8:28,58; 18:3-6. Se ovan.

• Helig - 1 Pet 3:15

Jesus gör sådant som bara Gud kan / har rätt till

• Skapar världen - Joh 1:1-3, 10; Kol 1:16; Hebr 1:1-2

• Upprätthåller världen - Kol 1:17; Hebr 1:3

• Förlåter synder - Matt 9:2-8

• Låter de döda uppstå - Joh 5:21-29

• Dömer levande och döda - Joh 5:27-29; Matt 25:31-34(-46)

• Regerar i evighet - Dan 7:13-14

• Accepterar Gudomlig tillbedjan - Matt 28:16-17 (Bibel 2000 har valt en annan tolkning)

• Ger evigt liv - Joh 10:28

Jesus har en unik relation med Fadern

• Guds Son - Mark 1:1

• Ett med Fadern - Joh 10:30

• Kommer från Fadern - Joh 1:9-13

• Unik kunskap om Fadern - Matt 11:27; Joh 1:18; 5:37

Jesus är människa

Bibeln framställer dock Jesus även med fullt mänskliga egenskaper.

• Föddes av en kvinna - Luk 2:7

• Blev omskuren - Luk 2:21

• Växte i vishet - Luk 2:52

• Hungrig - Matt 4:3

• Törstig - Joh 19:28

• Bad om hjälp (beroende) - Joh 4:7

• Fängslades - Matt 26:50

• Gisslades - Matt 27:26

• Korsfästes - Matt 27:35

• Blod - Joh 19:34; Apg 20:28

• Dog - Matt 27:50; Joh 19:31-34

• Uppstod med en mänsklig kropp - Luk 24:36-43

Litteratur

Thiessen, Henry C. (1949). Lectures in Systematic Theology. Grand Rapids, Michigan: Eerdmans.

Kristologins historiska utveckling

Kristologi - inledning

Som vi sett framställer Bibeln Kristus både som gudomlig och som människa, i alla fall om vi läser Bibeln på ett traditionellt kristet sätt, som går tillbaka till ca 300 e.Kr.. Samtidigt finns det bara en Kristus och inte två. Kyrkan har genom historien försökt formulera sin tro på ett sätt som upprätthåller dessa två balanser: Dels balansen att inte överbetona någon av naturerna på den andras bekostnad. Dels balansen att inte överbetona naturernas olikhet på bekostnad av personens enhet, eller tvärtom. Vi skall nu se hur Kyrkan genom historien försökt upprätthålla dessa båda balanser.

Gnosticism och doketism - de tre första århundradena

Under de första tre århundradena var det framför allt Jesu mänsklighet som ifrågasattes, framför allt av en rörelse som kallas gnosticismen. Gnosticismen var en grekisk rörelse, sprungen ur grekisk religion och filosofi. Världen sågs som uppkommen genom en rad emanationer, där olika substanser eller varelser successivt utgått ur varandra i en kedja som började i det högsta Gudomliga väsendet. Varje ny emanation var sämre än den tidigare. Den sista substansen som utgick var materien, som därför sågs som något ont. Människans själ sågs som en gnista av den gudomliga elden, vilken fångats i den materiella kroppen. Den måste befrias ur kroppen och återförenas med Gud. Detta sker genom kunskap om dessa förhållanden. Ordet gnosticism kommer från det grekiska ordet för kunskap - gnosis (γνωσις).

Gnosticismen var en tanketradition mer än en organisation. Som sådan påverkade den andra rörelser. Det uppstod därför snart en kristen gnosticism. De kom att se Jesus som en lärare, som visade hur människans själ skulle kunna befrias från kroppen och materien, och återförenas med Gud. De såg Jesus som en emanation ur Fadern, det vill säga något sämre än Fadern, men ändå oändligt mycket bättre än materien. De avvisade därför tanken att Jesus blivit människa. Det såg bara ut så, sade de. "Se ut" heter på grekiska "dokeo" (δοκεο), varför denna uppfattning kom att kallas doketism. De förnekade följaktligen även att Jesus skulle ha blivit korsfäst och dött. Det såg bara ut så, eller också var det Simon från Kyrene - han som enligt Bibeln bar Jesu kors (Matt 27:32) - som blivit korsfäst hans ställe. Följdriktigt förnekade de även både Jesu uppståndelse och vår.

Gnostikerna hävdade att de hade fått sina läror från apostlarna. Det var fråga om hemliga läror som överförts endast till de invigda. De utgav därför inte sällan sina skrifter i apostlarnas namn. (En skrift som falskeligen tillskrivs någon annan kallas pseudepigraf.)

Ett mellanting mellan kristendom och kristen gnosticism utgör Markion. Han grundade en egen församling i Rom i mitten av 100-talet. Hans kyrka hade inte lika stora inslag av grekisk mytologisk spekulation som de andra gnostikerna, vilket gav den en mer kristen prägel. Han avvisade dock med gnostikerna att världen skulle vara skapad av Gud och såg Gamla Testamentets Gud som en ond skapargud som inte är densamme som Jesu Fader. Han avvisade därför också Gamla Testamentet som helig skrift. Han avvisade också med gnostikerna att Jesus skulle ha blivit människa och tron på kroppens uppståndelse.

Gnosticismens tankar har följt Kyrkan genom historien. Idag är de gnostiska föreställningarna aktuella inte minst inom populärkultur och nyandlighet.

Man kan nog påstå att gnosticismen under denna tid var Kyrkans ideologiska huvudmotståndare. Mot gnosticismen betonade Kyrkans teologer att Gamla Testamentet är helig skrift, att Gamla Testamentets Gud är densamme som Jesu Fader, att Skapelsen är Guds goda verk, att Jesus verkligen blivit människa, att han dött och uppstått i sin kropp, och att vår frälsning inte går ut på att befrias från kroppen, utan att kroppen skall befrias från synd, lidande och död och uppstå till evigt liv. Redan i Bibeln skriver Johannes att "varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, han är från Gud" (1 Joh 4:2).

Irenaeus av Lyon, som mot slutet av 100-talet var biskop av Lyon i nuvarande Frankrike, är den mest kände antignostiske teologen. I sin skrift "Mot villolärorna" (Adversus Haeresis) framställer han det berömda argumentet att Kyrkans biskopar är tillsatta av biskopar i en obruten tradition tillbaka till apostlarna. Därför borde det vara Kyrkans biskopar, och inte gnostikernas lärare, som fört Jesu undervisning vidare. Hade Jesus lämnat hemliga budskap till apostlarna, så är det Kyrkans biskopar, om några, som borde känna till dessa (Adv. Haer. 3:3). Ireneus hävdar också att det är nödvändigt för vår frälsning att Jesus är både Gud och människa: "Om inte människan övervunnit människans fiende, hade fienden inte övervunnits på ett legitimt sätt. Och åter: Om inte Gud skänkt oss frälsningen av nåd, så ägde vi den inte säkert. Om människan inte blivit förenad med Gud, så hade hon inte kunnat få del i oförgängligheten" (Adv. Haer. 3:18:7).

Det fanns också en liten judekristen grupp - Ebioniterna - som förnekade att Jesu var Gud, men som såg honom som människa, en ny Mose, och som Messias, en profet. Även dessa bemöter Irenaeus (Adv. Haer. 3:15). Ebionismens tankar återkommer i modern form i liberalteologin.

Arianismen - 300-talet

Under 300-talet var det Jesu fulla gudomlighet som ifrågasattes. Areios (eller Arius på latin) var en präst som verkade i Alexandria i Egypten i början av 300-talet. Han såg Jesus som preexistent - det vill säga han menade att han fanns innan han blev människa. Han såg honom dock inte fullt ut som Gud. Han är det främsta av de av Gud skapade väsendena. Han är inte heller av evighet, utan "det fanns en tid då han inte fanns". När Bibeln kallar Jesus för Gud (se ovan), gör den det som ett ärenamn, sade han.

För den arianska hållningen talar Bibelställen som tycks säga att Jesus insätts i sin ställning:

• Matt 28:18 - "Jag har fått all makt"
• Rom 1:4 - "insatt som Guds Son"
• Fil 2:9 - "Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn"

En ariansk hållning intar idag Jehovas Vittnen.

Areios tankar vann snart spridning kring Medelhavet. Men de mötte också på motstånd. Romarriket hade just fått sin förste kristne kejsare - Konstantin. För att befrämja enheten i tron i sitt rike, sammakallade kejsar Konstantin till det första ekumeniska konciliet i Nicaea i nuvarande Turkiet år 325. Mot de arianska idéerna upträdde bland andra Areios egen biskop, Alexander av Alexandria. Motståndarna menade att Areios uppfattning dels leder till avgudadyrkan - ty om Jesus är en annan gud än den ende Guden och ändå tillbes, innebär det avgudadyrkan (2 Mos 20:3; 5 Mos 6:4); dels leder till att vi inte kan bli frälsta - ty om Jesus inte fullt ut är Gud, kan vi inte bli frälsta (jfr. Irenaeus argument ovan). Mötet betonade, med begrepp från Bibeln, att Jesus är Guds Son, "född, inte skapad" (jfr Joh 1:18; 3:16). Med begrepp från grekisk filosofi, fastslog man att Jesus är "av samma väsen" som Fadern (homoousios - ομοουσιος), en formulering föreslagen av biskop Hosius av Cordova. Man slog också fast, att det inte fanns någon tid då Jesus inte fanns.

Striden var dock inte på något sätt avgjord. Den arianska uppfattningen bredde ut sig i Kyrkan. Ett nytt koncilium sammankallades, denna gång i Konstantinopel i nuvarande Turkiet, år 381. Där formuleras den trosbekännelse som brukar kallas den Nicaenska. I den upprepas många formuleringar från Nicaea. Man tillägger att Jesus är "född av Fadern före all tid" och att hans rike inte skall ha något slut.

Apollinarismen - sent 300-tal

Gregorios av Nazians

Apollinarismen innebär ett ifrågasättande av Jesu fulla mänsklighet. Apollinaris av Laodikeia i nuvarande Turkiet lärde vid mitten av 300-talet att Jesus inte hade någon mänsklig själ. Det Gudomliga Ordet fick i människoblivandet en mänsklig kropp, mänskligt kött (Joh 1:14), men ingen mänsklig själ.

Andra invände och frågade sig om Kristus i så fall verkligen var människa fullt ut. Man tyckte heller inte denna ståndpunkt stämde med Evangeliernas beskrivningar av Jesu mänskliga svaghet (se ovan). Gregorios av Naziansos framförde ett argument som liknar Irenaeus argument ovan, att "det som inte antagits, kan inte helas" (Epistel 101:7). Han menade, att det framför allt är i människans själ, med dess möjlighet att välja, som också möjligheten till synd finns. Därför måste Jesus också anta en mänsklig själ, för att frälsa oss.

Vid kyrkomötet i Efesos i nuvarande Turkiet år 413 fastslogs så att Jesus hade en mänsklig "förnuftig själ" (psyché logiké - ψυχη λογικη).

Nestorianismen - tidigt 400-tal

Under 400-talet bearbetade Kyrkan balansen mellan å ena sidan de båda naturernas olikhet, och å andra sidan personens enhet.

Nestorios blev patriark i Konstantinopel år 428. Han var mån om att göra en åtskillnad mellan Kristi två naturer. Han betonade att Jesu Gudomliga och mänskliga naturer var oförändrade efter föreningen med varandra. Han kunde tillskriva respektive natur olika inslag i Evangeliernas berättelser. Han talade visserligen om att de två naturerna var förenade till en person (prósopon - προσωπον), men denna förening var av moraliskt slag, en enhet i tillbedjan. Han talade om Jesus som den man i vilken det Gudomliga Ordet bodde, dock på ett högre plan än hos profeterna. Han undvek också att använda ordet "Gudaföderska" om Maria - en term som var populär under denna tid. Av sina motståndare anklagades han för att lära två söner.

Hans störste motståndare hette Kyrillos och var patriark av Alexandria. Han betonade istället enheten hos Kristus. Han höll med om att Kristus har två naturer, en mänsklig och en Gudomlig, sammanfogade i en person. Han menade dock att enheten var en förening enligt hypostasen eller naturen. Kyrillos försvarade termen "Gudaföderska".

För att lösa konflikten sammankallades kyrkomötet i Efesos år 431, som redan nämnts. Där fastslogs dels att de två naturerna finns osammanblandade (asýnchytos - ασυγχυτος) hos Kristus, men också att en förening (hénosis - ενωσις) mellan dem ägt rum. Föreningen skedde redan vid konceptionen, varför Maria kan kallas Gudaföderska (theotókos - θεοτοκος).

Nestorios fördömdes vid konciliet och landsförvisades. Hans anhängare bildade egna kyrkor framför allt i nuvarande Irak/Iran.

Monofysitismen - mitten av 400-talet

Med monofysitismen ifrågasätts åter Kristi fulla mänsklighet. Apollinaris av Laodikeia hade inte enbart lärt att Kristus inte hade någon mänsklig själ. Han hade också lärt, att det bara fanns en natur hos Kristus - den Gudomliga. Det Gudomliga Ordet hade med sig förenat mänskligt kött och gudomliggjort det. Eutyches, arkimandrit i ett kloster vid Konstantinopel, tog nu upp denna tanke och hävdade att Kristi mänsklighet inte var av samma natur som vår. Denna ståndpunkt kallas monofysitism (monos μονος - en, fysis - φυσις - natur). Uppfattningen att Kristus har två naturer kallas dyofysitism (dyo - δυο - två). Efter stor turbulens avgjordes frågan vid ett koncilium i Kalcedon år 451. Där upprepades många formuleringar från Efesos. Man förtydligar att de två naturerna förenats "utan sammanblanding (asynchýtos - ασυγχυτως), utan förvandling (atréptos - ατρεπτως), oupplösligt (adiairétos - αδιαρετως), oskiljaktigt (achorístos - αχωριστως)". De är inte på något sätt förändrade vid föreningen. Samtidigt betonar man också, att Kristus är en enda person (prósopon - προσωπον), en hypostas (hypóstasis - υποστασις). Eutyches fördömdes vid konciliet.

Enypostasteologin - 500-talet

Kristologin blev nu alltmer komplicerad och filosofisk. Man funderade över hur Kristus kan ha två naturer och ändå bara en hypostas. Hypostasen betecknar nämligen att något existerar för sig självt, och det blir då märkligt att en natur skulle kunna existera utan hypostas. Leontios av Bysans (död 543) föreslog en lösning i den så kallade enypostasteologin. Den går ut på att den mänskliga naturen har sin hypostas i (enypostatos - ενυποστατας) Ordets hypostas. Den har ingen egen hypostas. Det är det Gudomliga Ordet som är personbildande och har en egen hypostas och förenar med sig den mänskliga naturen. Det femte ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 553 bekräftade denna lära.

De monofysitiska sympatierna var samtidigt starka i områdena öster och söder om Medelhavet. Vid denna tid började monofysiterna i dessa områden bilda egna kyrkor. Detta gäller till exempel den Syrianska, den Koptiska i Egypten och den Etiopiska. De godkänner endast de tre första koncilierna och kallas därför också förkalcedonensiska. Deras monofysitism är dock av mindre radikalt slag än Apollinaris och Eutyckes. De menar ändå att Kalcedon söndrar Kristi person.

Monoteletismen - 600-talet

Denna strid handlar åter om att hitta balansen mellan personens enhet och naturernas olikhet. Under 600-talet började man fundera över hur många viljor Kristus har. Monoteletisterna (monos - μομος - en, thelesis - θελησις - vilja) accepterade tvånatursläran, men menade att Kristus bara har en vilja. Viljan hör samman med personen, menade de. Evangelierna ger uttryck för en psykologisk enhet hos Kristus. Dyoteletisterna (dyo - δυο - två) menade å sin sida att Kristus har två viljor. De såg monoteletismen som en förtäckt monofysitism. Om Kristus är fullt ut människa, måste det också finnas en mänsklig vilja hos honom. Denna vilja underordnar sig dock helt den Gudomliga. Vid det sjätte ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 680-681 fastslogs dyoteletismen.

Medeltid och reformation - 700 - 1600-tal

Under medeltiden anses Kristologin i princip färdigutvecklad och några nya stora förändringar sker inte. Koncilierna ansågs som auktoriteter i det de en gång beslutat. Reformationen bejakade i princip konciliernas ståndpunkter, bortsett från det sjätte konciliet. Reformatorerna ansåg visserligen inte koncilierna ofelbara, men de ansåg att deras slutsatser var goda utläggningar av Bibeln.

Bibelvetenskap och liberalteologi - 1700-tal och framåt

Det är först med upplysningens tankar från 1700-talet och framåt som man började ifrågasätta de gamla synsätten på allvar. Upplysningsfilosoferna ville inte lita till gamla auktoriteter, utan ta reda på fakta själva. Detta synsätt tillämpade de även på Bibeln och på Kyrkans läror.

Bibelvetenskapen

Universiteten hade ursprungligen grundats för att studera Bibeln och andra antika texter, i tron att sanningen låg nedlagd i dessa. Upplysningsfilosofin vände upp och ned på begreppen. Universiteten blev nu kunskapsproducenter istället för uttolkare. De gamla auktoriteterna ifrågasattes med nya vetenskapliga metoder. Också Guds existens kom så att ifrågasättas. Det var på grund av de gamla auktoriteterna man trott på Gud. Den framväxande vetenskapen kunde inte bevisa Guds existens, men inte heller motbevisa den. Vetenskapen kom alltså att bli agnostisk. Det vetenskapliga studiet av Bibeln kom därför att ske på helt nya premisser. Inom denna tradition läser man Bibeln som om den endast är skriven av människor och inte inspirerad av Gud. Vetenskapens teoretiska agnosticism har alltså lett till en metodologisk ateism. När man läser Evangelierna, förklarar man övernaturliga inslag som utslag av den tidens världsbild. Jesu eventuella Gudom anser man sig inte kunna ta ställning till, utan man läser om honom, som om han endast var människa. Kyrkans gamla uppgifter om att Nya Testamentets böcker skrivits av apostlar eller apostlalärjungar ifrågasätts också. Många olika teorier framförs för hur Bibeln kommit till istället. Det är vanligt att man föreställer sig att undren och föreställningarna om Jesus som Gud växt fram successivt, allteftersom Jesu popularitet ökat, och att dessa föreställningar slutligen hamnat i Bibeln.

Konservativa teologer som verkar i universitetsvärlden utgår från samma förutsättningar, men ifrågasätter de radikala teologernas ståndpunkter. De söker med olika teorier visa, att Nya Testamentets berättelser visst går tillbaka till Jesus, och att anspråken på att vara Gud hörde till Jesu självförståelse. Andra ifrågasätter den metodologiska ateismen. Om Gud kanske faktiskt finns, leder det ovillkorligen till felaktiga slutsatser, om man utgår från att han inte gör det, menar de.

Liberalteologin

Parallellt med utvecklingen av den nya Bibelvetenskapen, utvecklades också liberalteologin, framför allt inom västerländsk protestantism, också denna inspirerad av upplysningstidens idéer. Liberalteologin tar auktoritetskritiken ett steg längre än reformationen. Reformationen ifrågasatte Kyrkans ofelbarhet och ville utifrån "Skriften allena" söka sig tillbaka till apostlarnas och den tidiga Kyrkans ursprungliga lära. Liberalteologin ifrågasätter även Bibelns ofelbarhet och ser i den många uttryck för sin tids kulturella tänkande. Eftersom tidens tänkande utvecklades mot ett alltmer rationalistiskt och materialistiskt paradigm, blev också Kristusbilden allt mindre Gudomlig. Mer radikala former av liberalteologi ser Kristus endast som människa. Han var en god lärare, ett kärleksfullt föredöme, som ville att vi skall älska varandra. Fornkyrkans kristologiska distinktioner förlorar då intresse och de kristologiska striderna betraktas med avsmak.

Radikala former av liberalteologi ser inte heller Jesus som Frälsare. Tanken på en Gud som kräver människooffer är grym och otidsenlig och oförenlig med Jesu kärleksbudskap, menar man. Gud kan förlåta ändå. Dessutom betraktar man många av buden i Bibeln som uttryck för sin tids kultur. Det blir då färre saker som är synd och som behöver förlåtas. Liberalteologin liknar mycket Ebionismen (se ovan), men med en mindre sträng moral.

Konservativa kristna - främst i öst och syd, i västvärlden framför allt historiska, pentekostala och karismatiska kyrkor - ifrågasätter de liberala ståndpunkterna. Liberalteologin tar inte Bibelns anspråk på allvar och har förlorat det som är själva centrum i den kristna tron - Jesu Gudom och frälsningen - menar de.

Moderna strömningar - Sent 1900-tal och framåt

Feministisk teologi ifrågasätter Bibelns och kyrkofädernas patriarkala tänkande. De vill tänka om tron i mer jämställd riktning. De framställer ibland Kristus som kvinna. Ibland byts namnet "Sonen" ut mot "Dottern", "vår Broder" mot "vår Syster" eller "vårt Syskon", och "Ordet" mot "Sofia" (Visheten på grekiska, jfr Ords 8). Den feministiska Kristologin anklagas av konsevativa för att vara doketisk (se ovan) - det vill säga Kristus ses inte verkligen som människa, utan vi kan hantera Kristusberättelserna lite som vi vill.

Postmodern och relativistisk teologi menar att det inte finns någon absolut sanning. Den kristna tron är sann för dem som tror på den, men andra religioner har samma värde för sina anhängare. Postmodernismen och relativismen anklagas av konservativa för att vara inkonsekvent: Hur kan vi veta att det inte finns någon absolut sanning, om det inte finns någon absolut sanning? Dessutom kan relativismens försök till att vara tolerant av de olika religionerna uppfattas på rakt motsatt sätt - deras sanningsanspråk underkäns ju som universellt giltiga.

Poststrukturalismen ifrågasätter ordens förmåga att förmedla budskap från en person till en annan, och menar att betydelsen finns i läsarens ögon. Konservativa invänder: Hur kan man kommunicera en sådan teori som den poststrukturalistiska, om man inte tror på ordens förmåga att kommunicera? Också poststrukturalismen kan uppfattas som att man inte tar författarnas intentioner på allvar.

Gnosticismens ståndpunkter återuppväcks också i många kyrkor och deras skrifter studeras. Konservativa svarar med de gamla argumenten från Kyrkans första tid, till exempel att det är Nya Testamentets skrifter som går tillbaka till apostlarna, inte gnostikernas.

Litteratur

Kristologins historiska utveckling

• Gebremedhin, Ezra. (1992). Arvet från kyrkofäderna: Den kristna läroutvecklingen under den patristiska perioden. Skellefteå: Artos.
• Gregorios av Naziansos. (död 391). Epistel 101. Engels översättning i: Nicene and Post-Nicene Fathers of the Christian Churc, Second Series, vol. VII, Edinburgh: T&T Clark, 1893. (Nytryck: Grand Rapids, Michigan: Eerdmans, 1989.)
• Hägglund, Bengt. (1956, 1981). Teologins historia: En dogmhistorisk översikt. Malmö: Liber.
• Irenaeus av Lyon. (mella år 182-188). Adversus Haeresis (Mot villolärorna). Engelsk översättning i: Ante-Nicene Fathers, vol. I, Edinburgh: T&T Clark, 1885. (Nytryck: Grand Rapids, Michigan: Eerdmans, 1993.)
• Kelley, J.D.N. (1977). Early Christian Doctrines. London: A&C Black.
• The Oxford Dictionary of the Christian Church. (1974). Cross, F.L. (ed.) Oxford: Oxford University Press.

Bibelvetenskap, liberalteologi och konservativa svar

• Albrektson, Bertil & Ringgren, Helmer. (1979). En bok om Gamla Testamentet. Lund: Liber.
• Blomberg. Craig. (1987). The Historical Reliability of the Gospels. Downers Grove, Illinois: Inter-Varsity.
• En bok om Nya Testamentet. (1989). Gerhardsson, Birger (ed.). Lund: Liber.
• Fornberg, Tord. (2004). Det trovärdiga vittnet: En bok om Nya Testamentet. Skellefteå: Artos.
• Holmberg, Bengt. (2001). Människa och mer: Jesus i forskningens ljus. Lund: Arcus.
• In Defence of Miracles: A Comprehensive Case for God's Action in History. (1997). Ed. Couglas Geivett & Gary R. Habermas. Leichester, England: Apollos.
• Jesus' Resurrection: Fact or Figment? A Debate Between William Lane Craig & Gerd Lüdemann. (2000). Ed. Paul Copan & Ronald K Tacelli. Downers Grove, Illinois: Inter-Varsity.

Populär framställning:

• Strobel, Lee. (2002). Fallet Jesus: Fakta och indicier - en reporters personliga granskning. Örebro: Libris.

Postmodernism och relativism, konservativa svar

• Carson, D.A. (2002). The Gagging of God: Christianity Confronts Pluralism. Zondervan.

Populär framställning:

• Copan, Paul. (1998). "True For You, But Not For Me": Deflating the Slogans that Leave Christians Speechless. Minneapolis, Minnesota: Bethany House.

Gnosticism - kanonfrågan

• Metzger, Bruce M. (1987). The Canon of the New Testament: Its Origin, Development, and Significance. Oxford: Claredon.

Kristologins utveckling i de ekumeniska koncilierna

Ekumenisa konciliet i Konstantinopel år 381.

De ekumeniska koncilierna var Kyrkans högsta beslutande organ, och är så fortfarande i Katolska kyrkan. Deras beslut i lärofrågor anses som ofelbara av de historiska kyrkorna. Även de lutherska kyrkorna fäster stor vikt vid dessa koncilier, men anser inte att de är ofelbara, utan att deras utsagor är riktiga, för att de är förankrade i Bibeln.

Här redovisas de utsagor som koncilierna fastslagit om Kristi väsen. Senare koncilier upprepade ofta formuleringar beslutade av tidigare koncilier. I denna sammanställning återges endast första förekomsten av en viss formulering.

1) Nicaea I 325

"En Herre Jesus Kristus,

Guds Son,

född av Fadern,

enfödd,

det är av av Faderns väsen (ousía - ουσια),

Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,

född, inte skapad,

av samma väsen (homooúsios - ομοουσιος) som Fadern,

genom vilken allting kom till, det i himmelen och det på jorden,

som för oss människor och för vår frälsning steg ner och blev han kött, blev människa, led och uppstod på tredje dagen, steg upp till himlarna och skall komma för att döma levande och döda."

"Dem som säger arr det fanns en [tid] då han inte fanns, och att innan han föddes så fanns han inte, och att han blev till ur det som inte är, eller ur någon annan substans (hypóstasis - υποστασις) eller väsen (ousia - ουσια), eller som hävdar att Guds son undergår ändring eller förändring - dessa förbannar den katolska och apostoliska Kyrkan."

2) Konstantinopel I 381

Huvudartikel: Nicaenska trosbekännelsen

"Född av Fadern före all tid"

"blev människa genom den Helige Ande av Jungfru Maria"

"På Hans rike skall inte vara någon ände", d.v.s. Han skall inte på nytt uppgå i Fadern.

3) Efesos 431

"Fullkomlig (teleios - τελειος) Gud och

fullkomlig människa med förnuftig själ (psyché logiké - ψυχη λογικη) och kropp,

född av Fadern före tidsåldrarna efter Gudomen,

densamme i de yttersta dagarna för oss och för vår frälsning av jungfru Maria enligt mandomen,

av samma väsen (homooúsios - ομοουσιος) som Fadern efter sin Gudom,

densamme av samma väsen (homooúsios - ομοουσιος) som vi efter sin mandom.

Ty av de två naturerna (fýsis - φυσις) blev en förening (hénosis - ενωσις).

Därför bekänner vi en Kristus, en son, en herre.

På grund av denna förståelse av den osammanblandade (asýnchytos - ασυγχυτος) föreningen

bekänner vi den heliga jungfun som Gudaföderska (theotókos - θεοτοκος),

ty Gudsordet blev kött och blev människa

och från konceptionen förenade med sig det tempel han tog från henne."

4) Kalcedon 451

"... i allt lik oss utom när det gäller synd ..."

"... ev Kristus, Son, Herre, enfödd,

i två naturer utan sammanblanding (asynchýtos - ασυγχυτως), utan förvandling (atréptos - ατρεπτως), oupplösligt (adiairétos - αδιαρετως), oskiljaktigt (achorístos - αχωριστως),

ingenstans togs skillnaden mellan naturerna bort genom föreningen,

snarare bevaras de två naturernas egenskaper och kommer samman i en enda person (prósopon - προσωπον), en hypostas (hypóstasis - υποστασις),

inte delad eller söndrad till två personer (prósopon - προσωπον),

utan en och densamme enfödde Sonen Ordet Herren Jesus Kristus ..."

5) Konstantinopel II 553

Detta koncilium formulerade inte som de tidigare någon bekännelse, utan dess ståndpunkter är formulerade som förbannelser över villoläror.

Treenigheten

"Om någon inte bekänner att Fader, Son och Ande har en natur (fýsis - φυσις) eller väsen (ousía - ουσια), en kraft / makt (dýnamis - δυναμις) och en makt / ära / härlighet (exousía - εξουσια),

en Treenighet av samma väsen (homooúsios - ομοουσιος),

en Gudom, tre hypostaser (hypóstasis - υποστασις) eller personer (prósopon - προσωπον), att tillbe,

så vare han förbannad."

Sonen

Utsagorna är vid detta koncilium långa och mångordiga. Här följer en sammanfattning.

De två naturerna har inte varsin hypostas.

Det finns bara en hypostas (hypóstasis - υποστασις), en person (prósopon - προσωπον), Gud Ordet, en i den heliga Treenigheten.

Denna person har med sig förenat den mänskliga naturen. Enheten består i sammansättning (sýnthesis - συνθεσις) eller hypostas (hypóstasis - υποστασις). Ingen ny person uppstod på så sätt. Personen är inte heller gjord av de båda naturerna.

Denna enda person har också lidit på korset.

Ordet var inte enbart med eller i Kristus. De två är inte ett enbart såsom i ett äktenskap. Ordet kom inte till Kristus i dopet.

6) Konstantinopel III 680-681

"Och två naturliga (fysikós - φυσικος) viljor (thelesis - θελησις) eller viljor (thélema - θελημα) i honom,

och två naturliga aktiviteter / energier (enérgeia - ενεργεια),

utan åtskillnad (adiairétos - αδιαρετως), förändring (atréptos - ατρεπτως), delning (amerístos - αμεριστως) eller sammanblandning (asynchýtos - ασυγχυτως)".

"Och de två naturliga viljorna är inte i konflikt, ...

utan hans mänskliga vilja följer, och motstår eller kämpar inte, utan underordnar sig hans Gudomliga och helt kraftfulla vilja.

Ty köttets vilja måste röra sig, men underordna sig den gudomliga viljan, ...".

Källa

Decrees of the Ecumenical Councils. Volume One: Nicaea I to Lateran V. (325-1517. Utgiven 1990). Tanner, Norman P. (ed.). London: Sheed & Ward, and Washington DC: Georgetown University Press.

Se även

• Jesus
• Jesusmyten
• Ahistoriska hypotesen
• Jesus' historicitet
• Patristik / Kyrkofader
• Koncilium
• Treenighetsläran / Kritik mot Treenighetsläran