Norden
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Norden (olika betydelser).
Norden är ett samlingsbegrepp på ett område i norra Europa, bestående av länderna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt de självstyrande områdena Åland (tillhör Finland) samt Färöarna och Grönland (tillhör Danmark). Dessa fem stater och tre självstyrande områden är alla separata medlemmar i Nordiska rådet. Grönland hör strängt geografiskt till Nordamerika, men politiskt till Danmark, och ingår då landet är en självstyrande del av det danska riket.
Den norska ögruppen Svalbard och ön Jan Mayen saknar självstyrelse och är istället reguljära delar av Norge och räknas därmed till Norden.
De nordiska länderna har kulturella och historiska gemensamma nämnare, såväl som politiska, genom det samarbete som bedrivits under större delen av 1900-talen, på politisk (till exempel Nordiska rådet) och folklig nivå (till exempel Föreningen Norden). Det finns också en nordisk språkgemenskap, då något av de tre skandinaviska språken spelar en roll i samtliga nordiska länder (även om det finns stora individuella skillnader i hur väl islänningar och grönlänningar kan kommunicera på danska/svenska/norska, finnar på svenska och, för den delen, svenskar och danskar med varandra).
Det politiska nordiska samarbetet är emellertid under förändring. De kanske mest märkbara framstegen inom det nordiska samarbetet ägde rum för över 50 år sedan (passfriheten och den gemensamma arbetsmarknaden). I dag menar kritiker att det officiella nordiska samarbetet minskat i betydelse, i skuggan av EU, eftersom EU:s beslut om ekonomisk integration och militärt och utrikespolitiskt samarbete syftar längre än det nordiska samarbetet klarade av, på grund av tre av ländernas NATO-medlemskap och Finlands komplicerade relationer österut.
Begreppet Norden kan uppfattas som något mindre entydigt i dag, främst på grund av de självständiga tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen, av vilka åtminstone Estland marknadsför sig som nordiskt, "Nordic with a twist".[1] Ester betraktar sig också kulturellt som en nordisk nation.
Innehåll |
Historik
| Unioner i Norden |
|
| Norden |
|
|
Under vikingatid och tidig medeltid betecknade Norden eller Nordlanden endast Sverige, Norge, Danmark och Island, men inte Finland (Snorre Sturlassons Edda – Skaldskaparmál, s 153 Fabel förlag). I detta område talade man ett gemensamt språk och delade en gemensam kultur. Att länder såsom Finland, Sameland och Grönland kommit att räknas till Norden, beror på att de antingen är eller har varit underställda något av de skandinaviska nationerna.
De nordiska områdena förenas än i dag av en hel del gemensamma kulturella och historiska drag samt att nordiska språk talas i en stor del av området. Dessa språk är fortfarande huvudsakligen inbördes förståeliga. Av denna anledning samt på grund av ett rådande dialektkontinuum i hela Skandinavien är svenska, norska och danska ur ett lingvistiskt perspektiv att betrakta som endast dialekter av ett och samma språk. Speciellt danska och bokmålsnorska har stora likheter med varandra medan svenska och nynorska har lite fler avvikelser gentemot de övriga. Förståelsen kan dock variera beroende på vilka dialekter det rör sig om från respektive språk. Samtliga tre tungomål är emellertid officiellt tre skilda språk. Majoriteten i Finland talar dock inte "nordiska språk" som modersmål, men landet har likväl vissa kulturella och historiska band med övriga Norden eller åtminstone med Sverige. Det var som en del av Sverige som Finland kom att räknas till Norden.
Vissa områden knöts till Norden med början under vikingatiden; det gäller särskilt Färöarna, Island och Grönland, vilka koloniserades av nordmän. Under tidig medeltid började de första större nordiska rikena att grundas.
Under en del av medeltiden var Norden förenad under en gemensam krona genom den så kallade Kalmarunionen. Denna union upphörde då Sverige utträdde – först i efterdyningarna till Engelbrektsupproret och definitivt genom Gustav Vasa 1523. Norge fortsatte däremot vara en del av Danmark till 1814 då landet ingick en påtvingad personalunion med Sverige. Öarna i Atlanten, som ursprungligen hade varit norska, fortsatte dock tillhöra Danmark. Island blev självständigt från Danmark år 1944. En del av befolkningen på Färöarna och Grönland eftersträvar självständighet.
Gränsdragningar
| Gränsförändringar i Norden |
|
| Norden |
|
|
Vanligen definieras Norden som de territorier och självstyrande områden som tillhör de fem staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Denna definition exkluderar områden som historiskt varit en del av dessa länder men i dag tillhör någon annan stat. Norden har i hög utsträckning naturliga gränser i form av vatten, bergskedjor eller skogar. Mot norr avgränsas Norden av Ishavet, mot väst eller sydväst av Atlanten. Söderut och mot sydost går gränsen genom Östersjön; ett undantag till det är det danska området Jylland, en halvö som sitter ihop med Östersjöns sydkust. Mot öster fortsätter gränsen längs Östersjön och längs den Finska viken men blir mindre tydlig genom Karelen. Finlands östgräns mot Ryssland har sin i grund i djupa skogar.
Den Skandinaviska halvön kan sägas utgöra Nordens kärnområde, men inkluderar endast Sverige, Norge och en viss del av Finland. Danmark ligger inte på den Skandinaviska halvön, vilket inte heller den större delen av Finland gör. Områden som exempelvis Kolahalvön skulle rent geografiskt kunna utgöra en naturlig del av Norden. De nordbor som fann det kallade det Bjarmland, och samer har befolkat det, men området räknas nu som ryskt. Geologiskt sett hör Grönland och halva Island till den amerikanska kontinenten.
Exempel på områden som tidigare tillhört ett nordiskt land är före detta Svenska Pommern och norra Schleswig-Holstein som tillhör Tyskland, men som ännu i dag har en danskspråkig minoritet. Ett annat exempel är de delar av Karelen som Finland förlorade som en följd av Vinterkriget och Fortsättningskriget. Shetlandsöarna och Orkneyöarna, som i dag tillhör Storbritannien, har historiskt varit knutet till Skandinavien och Shetlandsöarnas flagga, liksom Orkneyöarnas flagga, innehåller det nordiska korset. Dessa områden har kvar något starkare kulturella förbindelser med Skandinavien, än områden något längre bort. Både Färöarna och Island har starka nordiska kulturella identiteter, även om de är relativt avlägsna från fastlandet. Samelands och Grönlands flagga saknar helt nordiskt utseende, vilket markerar en vilja till att markera egen identitet och kulturella särdrag.
Begreppet Norden är i dag i stort sett liktydigt med de riken som kungarna av Sverige och Danmark styrde över i början av 1800-talet. Om Grönland blir självständigt är det inte längre självklart att ön kommer att räknas som en del av Norden. Det har föreslagits att de baltiska länderna, åtminstone Estland, inom en framtid borde betraktas som en del av Norden, om det nära samarbetet mellan Baltikum och Norden, till exempel i Nordiska Investeringsbanken, fortsätter. I samband med Sovjetunionens upplösning i slutet av 1991 framförde de tre då nyligen självständiga baltiska staterna en stark önskan om att få bli medlemmar av det Nordiska rådet. Då så inte skedde, grundade de organisationens baltiska motsvarighet, kallad det Baltiska rådet. Inga av de baltiska länderna talar dock nordiska språk, och deras befolkningar utgörs av slaver, snarare än germaner.
Befolkning
,_m%C3%A5lning_av_Richard_Bergh.jpg)
Det bor omkring 25 miljoner människor i Norden. En del folkslag som räknas som nordbor finns också utanför Norden. Bland dessa kan nämnas danskar i norra Tyskland, finländare i Ryssland och svenskar i Estland och Ryssland.
Begreppet nordbor används som gemensam benämning för alla (individer och folkslag) som är bosatta i de landområden som räknas till Norden. Det ursprungliga Nordlanden var dock endast nordmännens område, vilkas ättlingar är dagens svenskar, danskar, norrmän, islänningar och färöingar. Begreppet nordbo är alltså idag inte liktydigt med ett gemensamt etniskt ursprung och härstamning från de gamla norröna folkstammarna. Kulturellt och historiskt går det fortfarande en stark skiljelinje mellan det norröna Norden och det övriga. Även om många gemensamma drag existerar, finns det alltså skillnader mellan olika nationella grupper inom Norden.
Ur ett genetiskt perspektiv har forskning påvisat ett betydande irländskt inslag hos folket på Island, vilket beror på att många av de vikingatida islänningarnas trälar kom därifrån. Även i Skandinavien torde det således finnas ett betydande genetiskt tillskott från andra folkgrupper. Det finska folkets ursprung är väl det största mysteriet i sammanhanget. Varför inga betydande genetiska skillnader mellan finnar och de norröna folken kunnat påvisas kan inte förklaras, åtminstone inte med hänvisning till språkens uppenbart olika ursprung. Samer och grönländare har varit mer tydligt särpräglade, etniskt och genetiskt, men århundraden av samröre och folkblandning har dock närmat dem till övriga Norden. Särskilt grönländare har dock med kraft deklarerat sig som ett folk för sig, med hänvisning till den status de har, genom internationella resolutioner, som urbefolkning.) Samer har också i viss mån markerat sin särart. Varken den grönländska eller samiska flaggan har, det annars gemensamma, nordiska korset som symbol. Samer finns förövrigt även i Ryssland.
I större sammanhang odlas gärna en föreställning om långresta, bleka, blonda nordbor som ett likartat, enhetligt folkslag. Inom Norden är man ibland mer angelägen att diskutera skillnader, också mellan danskar, norrmän och svenskar, dock oftare på ett allmänt plan än i etniska termer. Trots all likhet finns det en uppfattning att de nordiska folken odlar var sin nationalmentalitet, som givetvis måste skapas i jämförelse med de nära grannarna, som både ligger inom och utanför Norden.
Språk
De dominerande inhemska språken i Norden är nordiska språk, finska samt samiska språk.
De nordiska språken är svenska, danska, norska, färöiska och isländska. De har alla ett gemensamt ursprung i fornnordiskan och tillhör den germanska språkgruppen, liksom tyska, som talas av en minoritet i södra Danmark. Man brukar tala om en "primär nordisk språkförståelse", vilket innebär att folk som pratar danska, norska och svenska mer eller mindre bekymmersfritt kan förstå varandra när de talar och skriver på sina modersmål. Den sekundära nordiska språkförståelsen innebär att de inom Norden som inte talar dessa tre skandinaviska språk som modersmål, kan kommunicera med sina andraspråk - finnar lär sig svenska i skolan, medan islänningar, färöingar och grönlänningar lär sig danska.
Engelska är obligatoriskt i skolutbildningen i alla nordiska länder. På Island har engelskan ersatt danskan som första främmande språk i skolorna (danska eller ett annat skandinaviskt språk är dock fortfarande obligatoriskt, men studierna påbörjas senare). Islänningar kan också använda sig av engelska när de kommunicerar med skandinaver. Även om finnar läser svenska i skolan förstår långt ifrån alla finländare svenska och svenskar som reser i Finland måste ibland använda till exempel engelska. Det finns på vissa håll i Finland en ovilja att lära sig svenska, se tvångssvenska.
Nordiska språk talas i viss mån även utanför Norden. Exempel inkluderar den danskspråkiga minoriteten i Schleswig-Holstein i norra Tyskland och svenskspråkiga minoriteter i Gammelsvenskby i Ukraina samt fram till andra världskriget i Estland .
På Shetlandsöarna, Orkneyöarna och Hebriderna talades förr det numera utdöda nordiska språket norn.
Finska har inget släktskap med de nordiska språken utan tillhör de finskugriska språken. Det gör också tornedalsfinskan, som talas i Tornedalen, och samiskan, som talas i de norra delarna av Finland, Norge och Sverige samt av en minoritet på Kolahalvön i nordvästra Ryssland. Dessa tre språk är tillsammans med romani och jiddisch också minoritetsspråk i Sverige sedan 1999. Även kvänska, som sedan 2005 är ett erkänt minoritetsspråk i Norge och som talas av cirka 10 000 personer i de norra delarna av landet, tillhör den finskugriska språkfamiljen. I finska och ryska Karelen talas även karelskan, som också räknas till den finsk-ugriska språkgruppen.
Flaggor
De nordiska ländernas flaggor är mycket lika varandra; alla nordiska länder, utom Grönland, har korsflaggor baserade på den 800-åriga danska flaggan Dannebrogen. Vissa territorier med särskilda band till de nordiska länderna, till exempel Shetlandsöarna och Orkneyöarna, har också korsflaggor. Dessutom finns det en rad inofficiella provinsflaggor inom Norden, till exempel Skåneflaggan, som bygger på samma motiv. Den gemensamma flaggan för hela Norden är ett rött kors på ett gult fält och användes första gången som banér då Norden var enat under Kalmarunionen. Läs mer under "skandinaviskt kors" på Nordisk korsflagga och Lista över flaggor efter motiv.
Nordiskt samarbete
Sverige och Danmark var "arvfiender" i många hundra år, men sedan den ekonomiska/militära grunden för fiendskapen slagits undan efter freden 1815 har de nordiska länderna i stället många gånger försökt föra en likartad politik – med blandade resultat. Den sista resten av den nordiska stormaktpolitiken kan sägas vara då Sverige hade förlorat Finland till Ryssland och i stället påtvingat Norge en personalunion. När denna upplöstes år 1905 och Danmark stegvis gav självstyre åt sina tidigare lydländer Island, Färöarna och Grönland skapades förutsättningarna för det moderna politiska Norden.
Från 1815 till och med första världskriget
Efter det att Sverige förlorat Finland den 17 september 1808 övergick landet i rysk besittning. Vid samma tidpunkt passade Finland även på att gå över från svensk valuta till rysk. Först den 4 april 1860 skaffade sig Finland ett eget myntsystem men den 13 november 1865 var det dags på nytt då nästa myntreform genomfördes. En finsk mark motsvarade en fransk franc. I praktiken hade Finland redan vid denna tidpunkt anslutit sig till den europeiska valutaunionen LMU (Latinska Monetära Unionen). Den 9 augusti 1877 anslöt sig Finland formellt till LMU.
År 1831 bildades det Finska littertursällskapet och 1835 lades en av hörnstenarna till finskt folkepos genom Kalevala. En nationell rörelse började att växa fram och den nya extremt nationalistiska fennomanska rörelsen blev starkare. Det var därför naturligt att även det svenska språket ifrågasattes, vilket samtidigt medverkade till att Finlands kontakter med det övriga Norden försvagades. Den så kallade språkfrågan blev en viktig fråga i finsk politik.
Det första uttrycket för nordiskt (politiskt och kulturellt) samförstånd var den så kallade skandinavismen från 1840-talet och framåt, som bars upp av vissa statsmän, kungligheter, den liberala pressen, men framför allt poeter och universitetsstudenter från Danmark, Sverige och Norge, som besjöng den nordiska enheten. Som framgår av namnet begränsades dock skandinavismen till endast tre länder.
Samförståndet och viljan till samarbete mellan de tre skandinaviska länderna Danmark, Sverige och Norge gav vissa resultat, främst ekonomiskt (den skandinaviska myntunionen 1873). Som tidigare nämndes behöll dock Finland sin valuta mark, trots att de tre övriga nordiska länderna gick samman om den nya valutan krona.
Kulturellt etablerade sig skandinaviska språk vid universiteten och skandinaviska författare lästes i alla tre länderna. På avgörande punkter misslyckades skandinavismen, framför allt utrikes- och säkerhetspolitiskt, då Sverige-Norge lät bli att hjälpa Danmark militärt i dansk-tyska kriget 1863-1864. Inte heller mer långtgående försök till samordning - planer att reformera de tre språkens stavningsregler i samskandinavisk riktning och än mer utopistiska förslag till politisk union - ledde till faktiska resultat. Men idén om Norden/Skandinavien som en fredlig och vänskaplig intressegemenskap etablerades och ledde till en gemensam neutralitetsdeklaration vid första världskrigets utbrott och efter kriget till grundadet av Föreningen Norden, 1919 i Sverige, Norge och Danmark, och 1924 i Finland, som blivit självständigt 1917 och valt att utveckla ett samhällsskick som mer liknade de nordiska grannländernas än Rysslands.
Från första världskriget till och med andra världskriget
När revolutionen bröt ut i Ryssland började förberedelserna i Finland för en så kallad proletärdiktatur. Finländaren Svinhufvud bad om hjälp från Tyskland (som befann sig i krig) och den 6 december 1917 förklarade sig Finland för en självständig republik. En kort tid därefter (27 januari 1918) bröt inbördeskriget ut i Finland och landet fick militär hjälp från Tyskland. Inbördeskriget avslutades i maj samma år. Den finska orienteringen mot Tyskland var mycket stark. Den politiska och ekonomiska bankrutten i Tyskland något senare omöjliggjorde dock ett fortsatt närmande till Centraleuropa. Under perioden 1917/1918 började Finland istället orientera sig mot Baltikum. Finland behövde en ny statschef och under hösten 1918 utsågs prins Fredrik Karl av Hessen (Tyskland) till finsk kung. Prinsen hoppade dock strax av uppdraget.
Under början av 1900-talet började ryska befästningar att byggas på Åland, vilket upplevdes som ett hot mot Sverige. På Åland ville dock majoriteten av folket ansluta sig till Sverige (Åland har en svensktalande befolkning). Den 20 augusti 1917 i den åländska orten Finstörm röstade en kommunal stämma för "...att meddela svenska regeringen sina öars önskan om anslutning till Sverige" (källa: Svensk uppslagsbok, 1963). Senare lät den finska regeringen häkta dessa ledande ålänningar för högförräderi.
Under 1920 yttrade sig en juristkommission inom Nationernas Förbund (NF) för den svenska ståndpunkten. Den 18 juli 1934 yttrade sig finländaren Mannerheim i frågan, vilket starkt uppskattades i Tyskland (Hitler kom till makten redan 1933).
Sverige hade under denna tid, speciellt från slutet av 1920-talet nära relationer till Tyskland. Ofta var Tyskland ett föregångsland för Sverige under denna tid. Inte minst det svenska kungahuset hade nära relation till Tyskland.
Andra världskriget
Under andra världskriget var Norden splittrat. Danmark och Norge hade blivit ockuperade av Nazityskland medan Sverige förblev åtminstone officiellt neutralt. Finland hade fört krig med Ryssland under Vinterkriget och Fortsättningskriget och allierade sig delvis med Nazityskland. Sveriges roll under andra världskriget har ifrågasatts i andra nordiska länder. Sverige stödde Finland på flera sätt, dock inte militärt, och förklarade sig "icke-krigförande". I fråga om Danmark och Norge ansåg sig Sverige inte ens kunna kritisera det tyska angreppet på grund av den så kallade neutraliteten. I Norge har man anklagat Sverige för att ha hjälpt Nazityskland att ockupera landet då Sverige tillät den tyska så kallade permitenttrafiken som innebar att tyskarna fick använda de svenska järnvägarna för transport till Norge.
Efter andra världskriget till 1990
Under tiden efter andra världskriget utvecklades det moderna politiska nordiska samarbetet. Från svenskt håll föreslogs direkt efter andra världskriget att Sverige, Danmark och Norge skulle bilda ett försvarsförbund. Den 15 oktober utsågs i Oslo en skandinavisk försvarskommitté och under 1949 undertecknades kommitténs betänkande. Detta misslyckades, och Danmark och Norge gick med i NATO medan Sverige förblev neutralt. År 1952 grundades Nordiska rådet med syfte att öka samarbetet i Norden i kulturella, politiska, juridiska och sociala frågor. Sedan Finland anslöt sig 1955 uteslöts ända till 1990-talet utrikespolitiken från Nordiska rådets diskussioner. Detta berodde på att Finland hade ett samarbetsavtal som hette VSB med Sovjetunionen. De viktigaste framstegen var de första projekt som genomfördes: nordiska passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, vilka infördes 1954.
Under 1960-talet gjordes nya försök att skapa ett ekonomiskt tätare samarbete mellan de nordiska ländena, som kallades för Nordek. Detta samarbete kom aldrig att bli verklighet då framför allt Danmarks och Finlands intressen skilde sig för mycket. Finland hade sina relationer med Sovjetunionen att ta hänsyn till, medan Danmark hade intresse för ett annat västeuropeiskt samarbete, EEC. Strax därefteråt försökte Danmark, Norge och Sverige att bilda Skandek, men även det samarbetet föll. Under 1972 röstade så danskarna ja till medlemskap i EEC.
Trots att vissa planer om närmare samarbeten misslyckades hade ändå nordiska länderna ett närmare samarbete med varandra än vad som då var vanligt i Europa. På den tiden fanns visserligen EEC (senare EG) och EFTA men dessa samarbeten var under denna tid inte lika omfattande som de nordiska länderna hade med varandra.
Samarbetet mellan nordiska länder fortsatte trots det, och fördjupades under 1970-talet, genom tillkomsten av Nordiska ministerrådet 1971, Nordiska Investeringsbanken 1975 och ett mer utvecklat institutions- och stödsystem, till exempel Nordplus, Nordisk film- och TV-fond, Nordens hus på Island och Färöarna.
Från 1990 till i dag
Efter att kalla kriget tog slut har förutsättningarna för de nordiska länderna förändrats i grunden, i likhet med övriga Europa. Intresset för nordiskt samarbete minskade än mer och förslag om nedläggning har förts fram av vissa debattörer.
Bildandet av EU ändrade den politiska kartan än mer. Under 1994 röstade Sverige och Finland för att gå med i EU. Norge röstade samtidigt nej.
Det finns fortfarande ett samarbete mellan nordiska länderna, till exempel i gränsområden, som till exempel Tornedalen i gränsen mellan Sverige och Finland eller i området kring Öresund mellan Sverige och Danmark. Sedan 1990-talet har Nordiska rådet därför alltmer behövt uppmärksamma och försökt åtgärda "nordiska gränshinder", alla olika föreskrifter för tull, skatt, bidragssystem, godkännande av yrkesexamina och så vidare, som gör det svårt för människor att flytta sig och sitt från ett nordiskt land till ett annat.
Inom näringslivet har tiden sedan 1990-talet präglats av fusioner, företagsköp och inomnordisk expansion som har varit större än någonsin. Dessa fusioner har dock ofta inte varit begränsade till enbart nodiska länder utan även andra länder har allt mer kommit in i dessa.
Det kalla krigets slut har också inneburit nya möjligheter till militärt samarbete. De nordiska länderna har tidigare samordnat och samverkat över sin medverkan i FN:s fredsbevarande insatser. 1997 ersattes det kommittéarbetet av NORDCAPS (Nordic Coordinated Arrangement for Military Peace Support), där Sverige, Danmark, Norge och Finland ingår. Sedan dess har det bland annat genomförts gemensamma militärövningar i norra Norge, Sverige och Finland (till exempel Nordic Peace 2003), inom ramen för Partnerskap för fred. Från 2008 är det också meningen att man ska stå till tjänst åt EU:s snabbinsatsstyrkor med en Nordic Battle Group, med samordnade bidrag från Norge, Sverige, Finland, Estland och Irland. Det är ett litet tecken på att 1990-talet gjort Norden till ett inte längre helt enhetligt begrepp, men också på att utrikespolitisk olikhet - ett land med i NATO eller EU, ett annat inte - inte hindrar samarbete på alla slags enskilda områden.
Ett tecken på splittring i Norden är möjligen de nya samarbetsorganen för Nordens närområden, Östersjörådet, Barentsrådet m.fl., som har en mer begränsad agenda, men dock markerar skilda intressen för vad man allt oftare talar om som ett "Västnorden" och ett "Östnorden".
Norden i EU
| EU | Euron | Nato | |
|---|---|---|---|
| Sverige |  |
 |
|
| Norge | |
|
|
| Danmark | |
|
|
| Finland | |
|
|
| Island | |
|
|
Trots Nordiska rådet/ministerrådet finns det ett fleral betydande olikheter. Sverige, Danmark och Finland är medlemmar i EU vilket inte Norge och Island är, som istället är med i EES och Schengensamarbetet. På senare år har Schengensamarbetet uppslukat den nordiska passunionen, som det i praktiken ersatt. Dessutom har Nordiska rådet tappat en stor del av sin ursprungliga betydelse, då EU:s beslut väger tyngre för de nordiska EU-länderna än de förslag till beslut som framställs av Nordiska rådet. Även Norge och Island utgår ofta från beslut i EU, då de är med i EES. På senare år har det funnits en rad olikheter utrikespolitiskt. Det är inte ovanligt att nordiska länder samarbetar politiskt med ett annat europeiskt land som inte är nordiskt och därmed väljer en annan lösning än det nordiska grannlandet.
Bland dessa kan nämnas de olika ländernas ställningstagande till Irakkriget år 2003. Detta krig splittrade stora delar av Europa, liksom även de nordiska länderna. Sverige uttryckte ett mycket starkt ogillande till kriget tillsammans med bland annat Frankrike, medan Danmark gav ett aktivt stöd till kriget och genom att skicka trupper till Irak.
Andra samarbeten, till exempel företagsköp och -fusioner inskränker sig sällan till Norden utan gäller ofta globaliseringen (t ex Saab-GM, Volvo-Ford). De senaste åren har det inte alltid varit självklart för de nordiska länderna att de närmaste samarbetena med andra länder nödvändigtvis måste vara med just de gamla, nordiska nordiska länderna (d v s det ursprungliga Norden). Men genom att även de tre låglöneländerna Litauen, Lettland och Estland numera - till större delen - ingår i det nordiska samarbetet, har det blivit lättare för de gamla nordiska ländernas företag att flytta över arbetstillfällen till Baltikum.
Både svenska och finska företag har förklarat sitt gillande över denna nya möjlighet, en väg som inte fanns innan 1990. Detta har också gett resultat då Estland sedan 1990 och fram till i dag har kommit allt närmare både Sverige och Finland ekonomiskt sett. För många svenska och finska politiker, massmediafolk och direktörer, men även bland folket i Sverige och Finland betraktas de baltiska staterna mer som nära grannländer än t ex Island. För att pressa ned lönerna i Finland används t ex baltisk besättning ombord på finska passagerarflygplan.
Nordiska länders globala identitet har på senare år skiljts sig en del på grund av att vissa länder är med i EU och andra står utanför. EU-samarbetet är i dag, åtminstone i sina målsättningar, betydligt mer omfattande än Nordiska rådets och ministerrådets verksamhet.
Det blir i media och officiella sammanhang mer och mer vanligt att som en internationell identitet för ett land identifiera sig som ett EU-land och EU-medborgare, både i EU-länder och utanför EU. Bland annat finns EU-flaggan i körkorten i EU-länderna och på passen framgår det också att det är ett EU-pass. Här är det inte ovanligt att man då utelämnar de europeiska länder som står utanför EU men har nära samarbete, t ex Norge, Schweiz och Island. Detta gör att svenskar, danskar och finländare tillsammans med bland annat rumäner eller portugiser många gånger identifieras som en gemensam grupp eftersom de är EU-medborgare, medan norrmän och islänningar inte längre finns med. Det kan dock ibland hända att medborgare i EES-länder utanför EU kan ge likvärdiga rättigheter som EU-medborgare, t ex kvalificerad sjukhusvård inom EU och EES-området.
Varje halvår har EU toppmöten som får stor internationell uppmärksamhet. Här deltar normalt enbart stats- och regeringscheferna för EU:s medlemsländer men inte de länder som har nära samarbeten. Även här får då Sverige, Danmark och Finland uppmärksamhet som EU-länder mer än som nordiska länder. Inom EU är det sällsynt att nordiska EU-länder särbehandlas mot övriga medlemsländer. Vissa enskilda medlemsländer kan särbehandlas i vissa enskilda frågor men det har inget att göra om de är nordiska eller inte.
Samhällsstruktur och näringsliv
Samhällstrukturen är i Norden likartad såtillvida att alla länder sedan andra världskriget utvecklat den så kallade "nordiska välfärdsmodellen", med till exempel medborgerlig grundtrygghet, lika möjligheter, jämställdhet och en kultur- och socialpolitiskt aktiv stat som ideal. Detta är dock inte unikt för Norden utan förekommer i andra länder också.
Därutöver har dock länderna annorlunda natur och därmed också olika förutsättningar för till exempel näringslivet. Bortsett från Danmark och vissa tätbefolkade delar av Sverige (Mälardalen, Skåne och området kring Göteborg) är Norden jämförelsevis glest befolkat. I Norge och Finland är storstadsområdena koncentrerade kring ett fåtal orter, på Island kring en. Geografin kännetecknas därför av inre kontraster, och långa transportsträckor, vilket säkert kan ses som orsak till statens ansvar för uppbyggnad av infrastruktur (till exempel statliga järnvägar). De tätbebyggda områdena har likheter med motsvarande områden i Tyskland, Frankrike eller Nederländerna men färre likheter med till exempel Lappland och Färöarna.
I fråga om näringslivet skiljer sig alltså länderna markant åt: Danmark hade länge sin tyngdpunkt i jordbruk, främst animalieproduktion, Sverige och Finland i skogsindustri och Norge och Island i fiske. I stort har länderna genomgått samma utveckling från råvaruproduktion över industri mot tjänsteproduktion, dock med stora, uppenbara skillnader: Gruvdrift och tung industri var länge tyngst i Sverige, Finland och Island kom i gång sent med industrialiseringen, senare fick Norge och Danmark en tyngdpunkt i rederier, naturgas och petroleum (Norge mest), Sverige och Finland snarare i telekommunikation. Sverige och Finland har kärnkraft, Norge nästan bara vattenkraft och Danmark kolkraftverk, med en avsevärd andel vindkraft (10 % av energiproduktionen)
Nordiskt samarbete har delvis präglat också näringslivet, till exempel samordning av energiproduktion och kraftnäten, och den gemensamma elbörsen Nordpool. På senare år har många nordiska samarbetsprojekt vidareutvecklats till större internationella samarbeten. Kraftnätet i Sverige har anslutits till kraftnätet i Polen genom den så kallade Polenkabeln. Ett annat exempel är börsbolaget OMX, som först etablerades genom en samgång av börserna i Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn, därefter blev nordisk-baltiskt. Ett antal företag, som ABB, Carlsberg, Danisco, Vattenfall AB, har växt både i Norden och på den internationella marknaden. En del andra företag, som Nordea, TeliaSonera, If, Arla Foods, Orkla ASA, Fortum. I dag är det inte självklart att företag inom Norden vid en tänkt fusion går samman med ett annat företag inom just Norden. Det kan mycket väl hända att ett företag väljer att gå samman med ett annat nordiskt land men det kan lika väl ske med ett land utanför Norden. Det är ofta i dag inte det faktum att den tänkta samarbetspartnern ligger inom eller utanför Norden som i dag är avgörande utan det är andra saker som istället kan avgöra. Många gånger handlar det istället om EU eller att gå samman med större globala företag. Ett exempel på detta har varit att Apoteksbolaget haft funderingar på att gå ihop med en större amerikansk jätte inom läkemedel. Om denna sammanslagning kommer att ske eller inte är just nu osäkert.
Idén om den nordiska samhällsmodellen som uttryck för en nordisk värdegemenskap fick en visualisering i den globala undersökningen av samhällsskapande värderingar, World Values Study, och i Inglehart-Welzels kulturkarta över världens länder som lanserades som enklaste redovisning av studiens resultat (se länk). Där placeras de nordiska länderna som en ungefärlig grupp folk, som värderar personlig frihet, individualism, demokrati och en sekulär-rationell samhällsordning (värderar högre, vill säga, än trohet mot tradition, religion och stat). Nordens folk ska alltså utmärkas av denna kultur- och samhällssyn, som dock inte är exklusivt gemensam, de delar den tillsynes närmast med Nederländerna, Tyskland, Schweiz och kanske Japan. Förvånande är dock det relativt större kulturella avståndet till anglosaxiska, katolska och exkommunistiska länder.
Tabell över statsbildningar
1/ Nybyggarna på Färöarna och Island var av norskt och keltiskt ursprung.
Se även
- Föreningen Norden
- Nordeuropa
- Nordiska språk
- Nordens Fackliga Samorganisation
- Nordisk korsflagga
- Nordisk mytologi
- Nordmän
- Europa
- Baltikum
- Skandinavien
- EU
Källor
- Nationalencyklopedin, 2007
- Nordiska rådets fakta om Norden
- Bengt Sundelius & Claes Wiklund (red): Norden i sicksack. Tre spårbyten inom nordiskt samarbete. Stockholm 2000.
- Svenolof Karlsson (red): En okänd själ - på jakt efter det nordiska. Nordiska rådet 1991.
- Svenolof Karlsson (red): Frihetens källa - Nordens betydelse för Europa. Nordiska rådet 1992.
- Sven Rosborn & Folke Schimanski (red): När hände vad i Nordens historia. Historiska media 1995.
Referenser
|
||||||||
|
||||||||
|
|||||||
