Obligatorisk svenskundervisning i Finland
Från Rilpedia
Obligatorisk svenskundervisning i Finland innebär att finskspråkiga skolelever i Finland ges obligatorisk undervisning i svenska språket. I finskspråkiga grundskolor är sedan 1970-talet svenska ett obligatoriskt ämne i årskurserna 7 – 9. I gymnasiet har svenska alltid varit ett obligatoriskt ämne.
I Finland används framför allt i utbildningssammanhang benämningen "det andra inhemska språket" (finska: toinen kotimainen kieli) om det språk, svenska eller finska, som en elev inte har som modersmål. Enligt gällande grund- och språklagar är både finska och svenska officiella språk i Finland. I den finländska lagstiftningen stadgas även att alla studerande och statstjänstemän skall behärska båda inhemska språken. Lagar om tvåspråkighet gäller dock endast på Finlands fastland; det självstyrande Åland är officiellt enspråkigt svenskt.
Tidigare var svenska ett obligatoriskt ämne endast på de finskspråkiga läroverken och på gymnasierna, men sedan 1970-talet är det även obligatoriskt på de finskspråkiga grundskolornas tre sista årskurser. Detta har bidragit till att göra svenskundervisningen mer kontroversiell.
Innehåll |
Kontrovers
Vissa finnar, särskilt skolelever och särskilt i de delar av Finland där det finns få eller inga svenskspråkiga (finlandssvenskar), vill göra svenska till ett valbart ämne. Politiskt drivs kravet särskilt av partiet Sannfinländarna, men rörelsen har anhängare i de flesta politiska partier.
Förespråkarna av obligatorisk svenskundervisning anser att det ger Finland en större gemenskap med övriga Norden. Både finnar och finlandssvenskar kan hävda att samhällelig service måste kunna erbjudas på Finlands båda officiella språk, och att statligt anställda därför bör vara tvåspråkiga eller grundservicen för den finlandssvenska minoriteten i alla fall skulle arrangeras regionalt på något sätt om alla tjänstemän inte kan svenska. Man kan också hänvisa till att de flesta finskspråkiga är positivt inställda till svenskan och att många har personlig nytta av sina svenskkunskaper, då de till exempel i yrkeslivet behöver odla kontakter med Sverige.
Huvudargumenten mot den obligatoriska svenskan är dels utilitaristiska, dels nationalistiska. Det kan tyckas vara onödigt för någon som bor långt inne i östra Finland, hundratals kilometer från närmaste svenskbygd på västkusten, att behöva lära sig ett språk som de kanske kommer att behöva endast några få gånger eller aldrig i hela sitt liv. Det hävdas att den svenska minoriteten i Finland (5,5 procent av befolkningen[1]) behärskar finskan så bra, att en finne inte heller i kontakten med dessa skulle behöva några kunskaper i svenska.
Ett motargument mot den första ståndpunkten brukar vara att Finlands nordiska anknytning är mindre viktig nu när landet är med i EU och att den inte längre behövs som en hjälp att möta påverkan från Sovjetunionen, liksom att det nordiska samarbetet överhuvudtaget är mindre viktigt nu.[2]
Ett motargument mot den andra ståndpunkten brukar vara att tvåspråkighetsargumentet bara gäller den svenskspråkiga befolkningen i till exempel huvudstadsregionen: de svenskspråkigas kunskaper i finska varierar kraftigt regionalt och betydelsen av att kunna använda sitt starkaste språk till exempel vid personliga, eventuellt svåra konfrontationer med myndigheter, är betydande för den personliga integriteten.
Kontroversen försvåras av att de olika inställningarna färgas av känslomässiga, djupgående upplevelser och historiska minnen: känslan hos finnar av att en gång ha varit förtryckta under svenske kungen, känslan hos finlandssvenskar av att inte få erkänsla för sina historiska bidrag till Finlands kultur, och möjligen också av negativa minnen från den egna skoltiden: att det mycket annorlunda språket varit svårt att lära (vilket kan gälla bägge sidor, i de delar av Finland där det andra inhemska språket inte talas i stor utsträckning).
Om det nedsättande uttrycket "pakkoruotsi" - "tvångssvenska"
Den obligatoriska svenskundervisningen i Finland kallas nedsättande av, en del, finnar för pakkoruotsi vilket betyder tvångssvenska. Termen är långt ifrån politiskt korrekt och väcker allmänt anstöt. Bilden till höger, som har skapats av Finskhetsförbundet är ägnat att väcka anstöt. Bilden illustrerar, med en stil lånad från skyltar och anvisningsetiketter, en person som slänger bokstaven Å i ett sopkärl. Bokstaven symboliserar "svenskheten" och det svenska språkets nuvarande och tidigare ställning i Finland. Bokstaven "Å" har nämligen inte någon funktion i modernt finskt skriftspråk förutom vid utskrivning av skandinaviska, av historiska skäl främst svenska namn.
Se även
Noter
- ↑ Statistikcentralen i Finland, 2000
- ↑ Finländska utrikesministeriet: Pohjoismaiden ministerineuvosto 30 vuotta: Historiaa suurvaltakiistojen varjossa. På finska. Läst 29 maj 2007.
