Storbritanniens historia
Från Rilpedia
Den här artikeln behandlar Storbritanniens historia.
Ön Storbritannien befolkades vid istidens slut. Förenade Kungariket, United Kingdom, som i Sverige brukar kallas Storbritannien, bildades först 1707.
Innehåll |
Förhistoria (-43)
Innan romarnas ankomst beboddes öarna av kelter, besläktade både till språk och kultur med gallerna i nuvarande Frankrike. Kelterna hade troligen kommit som en krigarelit omkring år 600 f.Kr.. Deras kultur och språk hade sedan antagits av den existerande befolkningen. Få spår av de för-keltiska invånarna finns kvar.
Redan innan England och Wales hamnade under romerskt styre hade en påverkan därifrån börjat märkas. Genom Caesars erövring av Gallien hade deras keltiska grannar på andra sidan Engelska kanalen blivit en del av imperiet och den geografiska närheten medförde en spridning av den påverkan på kulturen det förde med sig. Genom att folkgrupper som bellovaci och belgerna begav sig över kanalen fanns även en mer direkt påverkan.
Det första försöket att erövra ön gjordes av Julius Caesar år 55- och 54 f.Kr., men det dröjde till kejsar Claudius 43 e.kr tills öarna blev romerska.
Vid romarnas invasion bestod öarna av ett relativt stort antal keltiska folkgrupper. De var ofta i strid med varandra och utgjorde inget större problem för romarna.
Romartiden (44-410)
Under det första århundradet av romerskt styre förekom ett antal uppror. Ett av de mer betydande upproren leddes av drottning Boudicca, som var ledare för folkgruppen Iceni. Dessa, tillsammans med folkgrupperna Trinovantes och Catuvellauni skövlade bland annat London innan de blev slagna i ett slag och drottningen tog sitt liv.
Claudius hade inte erövrat hela ön, och Skottland kom att förbli utanför imperiet, men steg för steg erövrades resten av ön. Under Agricula erövrade Wales och i Anglesey förstördes centret för druidkulten.
År 84 anföll kaledonierna under Calgacus. De blev slagna (troligen vid Aberdeenshire), men de flesta soldaterna lyckades fly.
Under Hadrianus byggdes den mur som bär hans namn, Hadrianus mur. Den kom att bli viktig, inte bara som försvarsanläggning, utan även som kommersiellt centrum. Antoninus Pius byggde ytterligare en mur längre norrut, men denna var inte lika avancerad och övergavs snart.
Under 300-talet började ön utsättas för attacker av irländare och saxare, samtidigt som pikterna fortfarande var ett konstant orosmoment i norr. Attackena tilltog efterhand, samtidigt som hela romarriket blev mer och mer oroligt. Flera kejsare företog resor till Storbritannien, och en del upprorsmän startade sin bana här. Från 402 fick soldaterna ingen lön, och så år 410 drog så slutligen romarna tillbaka sina militära förband, som behövdes på närmare håll; Rom hade plundrats samma år.
Under större delen av tiden under romerskt styre fanns det ett relativt stort antal soldater stationerade på ön.
Med tiden blev ön mer och mer romaniserad, latin introducerades som skriftspråk, romersk kultur spreds, romersk lag infördes och med tiden kom även kristendomen. Till skillnad från sina grannar på andra sidan kanalen höll dock britterna kvar vid sitt gamla språk, latinet blev bara ett språk för eliten.
Medeltiden (410-1485)
- Huvudartikel: Storbritannien under medeltiden
Medeltiden räknas i Storbritannien från Romarrikets kollaps till slutet på rosornas krig. Under folkvandringstiden, då romarna hade lämnat ön, förföll stadskulturen, och germanska folk - angler, saxare och jutar - anlände från kontinenten och tog över allt större landområden. Eftersom skriften var bortglömd under 400- och 500-talen har historieskrivningen blandats med myter, bland annat om kung Arthur. Storbritannien delades upp i många små riken ofta styrda av de olika invandrade folkslagen. Anglosaxare var närvarande på Britanniens östkust på 300-talet, och övertog efter 570-talet stora delar av England (som är uppkallat efter anglerna). Ett dussintal småkungariken växte fram, som snabbt reducerade till sju stycken (se heptarkin). Av dessa blev med tiden Wessex dominerande.
Under 800-talet började nordiska vikingar sina härjningståg mot de brittiska öarna. För att få vikingarna att sluta med härjningarna slöt den anglosaxiska kungen Alfred den store av Wessex ett avtal med vikingarna och överlät allt land nordost om den gamla romerska vägen mellan London och Chester. Vilket gav upphov till namnet Danelagen om området (landet under dansk lag).
Genom slaget vid Hastings 1066 lyckades normanderna under Vilhelm Erövraren göra sig till herrar över England och besegrade den anglosaxiska kungen Harald Godwinsson. Normanderna organiserade landet efter feodalt mönster, Domesday Book, en jordebok som visade skatteinkomsterna i landet, upprättades. Under Henrik II erövrades stora delar av västra Frankrike, men erövringarna gick åter förlorade. För att därefter leda till en långvarig konflikt, mellan engelska kungar och franska kungar om delar av Frankrike som båda gjorde anspråk på. Irland erövrades av Henrik II 1171. I praktiken kontrollerade engelsmännen bara ett område runt Dublin, som kallades The Pale. Men under århundraden utökades successivt engelsmännens kontroll över ön. För att till sist bli en del av Storbritannien.
Rikard Lejonhjärta fortsatte krigen i Frankrike, men deltog även i tredje korståget 1189-1192. Landet präglades av konflikt mellan de normandiska stormännen och anglosaxiska befolkningen. Under Henrik III, 1200-talet pågick maktkampen mellan kungen och stormännen, som resulterade i att kungen förlorade maktkampen. Och blev tvingad att inkalla ett riksmöte, som sammankallade adeln, kyrkan men även det övriga folket, commons. Härmed lades grunden till det engelska parlamentet. Wales utgjorde under tidig medeltid ett stort antal kungariken och furstendömen. Det erövrades av Edvard I av England 1282, formellt 1284. På 1350-talet drabbades brittiska öarna hårt av digerdöden, med resultatet brist på arbetskraft. Senare delen av medeltiden började handeln utvecklas igen, speciellt inom ullproduktion, väverier och en växande utrikeshandel.
Utrikespolitiskt dominerades senare delen av medeltiden av konflikten mellan engelska kungahuset och franska kungahuset, om kontroll över olika områden i Frankrike. Som resulterade i den långvarig konflikten, hundraårskriget 1337-1453. Som även skapade oro i England. På 1400-talet växte motsättningarna mellan olika grenar av engelska kungahuset, Huset York och Huset Lancaster till att gå över i inbördeskrig, Rosornas krig 1455-1485. Under denna tid präglades landet av en snabb social utveckling, där det engelska språket spreds inom statsförvaltningen. Textilproduktionen växte upp där vattenkraft och arbetskraft fanns och marknaden för jord och jordbruksprodukter utvecklades.
Se även vikingatiden.
Tidigmoderna Storbritannien (1485-1707)
- Huvudartikel: Tidigmoderna Storbritannien
Efter medeltiden och rosornas krig kom renässansen till Storbritannien med reformationen. Huset Tudor hade makten. Från 1400-talet började England företa upptäcktsresor. Några kända engelska upptäcktsresande från denna tid är Henry Hudson, Walter Raleigh och Francis Drake. Under 1400-talet minskade högadelns makt, för att under Henrik VIII 1509-1547 styras enväldigt och statsförvaltningen centraliserades. Under Henrik VIII ökade motsättningen till katolska kyrkan, vars skatter och egendomar han drog in under 1530-talet. Henrik VIII införde den engelska reformerta kyrkan, som ledde till uppror, men slogs ner. Henriks VIII dotter Maria, återinförde katolicismen efter Henriks död. Maria efterträddes av sin halvsyster Elisabeth I, som definitivt införde den engelska reformerta kyrkan. Under hennes regeringstid växte den engelska sjöfarten, handeln och industrin. Englands stöd till protestantismen ledde till konflikt med dåtidens stormakt, Spanien. Efter att Elisabet lät avrätta Maria Stuart, som blivit avsatt som Skottlands drottning. Utbröt krig med Spanien och de lät skicka sin armada (flotta) mot England. Genom Englands seger över spanska armadan 1588, vann England herraväldet över haven. Där engelska sjöfarare tillfogade Spanien svåra skador på deras handel.
Efter Elisabets död, efterträdes hon av Maria Stuarts son Jakob I, varigenom Skottland och England förenades i en personalunion. Under Jakobs regering stärktes kungamakten, men även lågadeln och borgerskapet stärkte sina positioner. Motsättningarna växte för att under Jakobs efterträdare Karl I 1625-1649, utbryta i engelska inbördeskriget. Konflikten stod främst om religionen och hur mycket makt kungen skulle ha i landet, där katolikerna hoppades på stöd från kungamakten, medan puritanerna vände sig mot kungamakten. Efter många konflikter med parlamentet, utbröt inbördeskriget, där kungen led nederlag i Naseby 1645 och avrättades 1649. Republik infördes med Oliver Cromwell som ledare. Efter att ha krossat allt motstånd i Skottland och på Irland, som införlivades med England, upplöstes parlamentet och Oliver Cromwell lät sig väljas till Lord Protector, styrde tills sin död enväldigt landet. Englands kolonialvälde i Västindien och Nordamerika växte i snabb takt under den här tiden. I Indien upprättades handelsstationer av Brittiska Ostindiska kompaniet, som successivt erövrade Indien och drev ut de övriga europeiska konkurrenter. Efter Oliver Cromwell, återuppstod kungadömet med ätten Stuart, Karl II som regent. En reaktion skedde mot de åtgärder som införts under republiken, med återställare, då främst inom kyrkan. Vid freden efter det spanska tronföljdskriget 1701-1713, erhöll England bland annat Gibraltar, Newfoundland och Nova Scotia. 1707 genomfördes realunionen med Skottland, då dess parlament uppgick i det Engelska och båda länderna förenades i ett rike under namnet Storbritannien.
Det förenade kungariket (från 1707)
Storbritannien blir ett imperium (1707-1837)
|
|
|
1714 valdes av parlamentet Georg I av huset Hannover (1714-1727) till kung. Under Georg och hans son kom makten över landet att finnas hos regeringen sk kabinettet. Under 1700-talet utvecklades parlamentarismen, som innebar att kabinettet under premiärministerns ledning var ansvarig inför parlamentet. Under 1700-talet blir Storbritannien världens starkaste imperium på bekostnad av Frankrike och Spanien. Storbritannien var engagerad i Österrikiska tronföljdskriget 1740-1748. Sjuårskriget som varade mellan 1756-1763, var bland annat ett resultat av Storbritanniens och Frankrikes tävlan om makten över haven och i kolonierna. Kriget slutade med att Frankrike fick lämna sina besittningar i Kanada till Storbritannien. I Indien befäste Storbritannien sin ställning på bekostnad av Frankrike. Storbritanniens kolonier i Nordamerika som växt i ekonomisk betydelse och folkmängd under 1700-talet, startade en frigörelse process från moderlandet (amerikanska revolutionen). Konflikt handlade bland annat om hur kolonierna skulle representeras i parlamentet och hur mycket skatt som kolonierna skulle betala till Storbritannien. Konflikten resulterade i Amerikanska frihetskriget. Kriget pågick 1775-1783 och slutade med att kolonierna blev självständiga från Storbritannien. Och erkändes av britterna och därmed bildades USA.
Storbritanniens världshandel, sjöfart och kolonialvälde som växt upp på 1600-1700-talet, gjorde att landet gick in i den industriella revolutionen med en stor handelsflotta, mycket större än den närmaste rivalen Frankrike. Tillgång till omsättningsmarknader för Storbritanniens varor och en krigsflotta som kunde skydda landets intressen i alla världsdelar. Detta bidrog till att Storbritannien blev det dominerande landet i världen under 1700-talet och 1800-talet. Utvecklingen av jordbruksmetoder och specialisering av jordbruket under 1700-talet, men även sjöfart och utrikeshandel bidrog till att skapa kapital för att utveckla industrin. Textil industrin utvecklades snabbt under 1700-talet, bomullsindustrin fick tillgång till nya innovationer (Spinning Jenny, ångmaskinen) och råvaror från kolonierna och Amerika.
Triangelhandeln mellan Europa, Afrika och Amerika var brittiska handelsmän djupt involverade i och bidrog till välståndsutvecklingen i Storbritannien. 1770 påbörjades kolonisationen av Australien, som en straffångekoloni för Storbritanniens kriminella och oönskade personer. Slutet av 1700-talet och början av 1800-talet varade en kamp mellan Napoleons Frankrike och Storbritannien, om vem som skulle dominera Europa. En kamp som skedde både på land och till sjöss. Sjöslaget vid Trafalgar (21 oktober 1805) under amiral Horatio Nelson, krossades den franska flottan. Den brittiska segern bekräftade vilken överlägsenhet som den brittiska flottan hade byggt upp under 1700-talet. Segern gav Storbritannien absolut sjöherravälde under de efterföljande 100 åren. Napoleonkrigen avgjordes med Napoleons slutliga nederlag vid Slaget vid Waterloo 1815. Från Napoleonkrigen fram till första världskriget 1914 var Storbritannien den militärt, ekonomiskt, politiskt och vetenskapligt ledande landet i världen, som dominerade världspolitiken.
Viktoriansk och imperialistisk tid (1837-1914)
Under Victoria I regeringstid (1837-1901) gick Storbritannien genom en period av stilla framåtskridande, i motsats till övriga Centraleuropa. Storbritanniens välstånd ökade och imperiet växte med nya kolonier i Afrika och Asien. Storbritanniens inflytande i världspolitiken under 1800-talet spelade ofta en avgörande roll för viktiga politiska händelser, som Greklands frigörelse 1829, liksom Belgiens upprättande som självständig stat. Frankrike och Storbritannien deltog på samma sida i Krimkriget 1854-1856 mot Ryssland. Indien blev efter sepoysupproret 1857 en brittisk kronkoloni, från att tidigare varit styrt av Brittiska Ostindiska kompaniet, under parlamentets överinseende.
Proteströrelser och demonstrationer förekom även i Storbritannien under denna tid, men syftade oftast till att påverka regeringen och parlamentet till reformer, snarare än att störta det politiska systemet. Parlaments betydelse ökade under 1800-talet, där politikerna Gladstone och Disraeli, var två av de mest betydelsefulla. Många reformer gjordes inom statsförvaltningen och utbildningens områden, men den mest betydelsefulla reformen var 1867, då vidgades rösträtten till att omfatta en dryg tredjedel av landets vuxna manliga befolkning. Förbättrad individuell frihet och avvecklande av politiska och ekonomiska inskränkningar, bidrog till landets välståndsutveckling. Industrialismen fick ordentlig fart och Storbritannien blev under den här tiden världens verkstad. Järnvägen introducerades i nordengelska kolgruvorna, för att därefter spridas över världen. Järnvägen bidrog till den snabba industrialiseringen, tillsammans med det expanderande finansväsendet.
Under 1800-talet senare del bildade Storbritannien ett antal kolonier i Afrika, bland annat Rhodesia och Bechuanaland i söder till Egypten i norr. Medelhavet ökade i betydelse för Storbritannien på grund av Suezkanalens öppnande och vägen till Indien förkortades. För att säkerställa vägen till Indien ockuperades Egypten 1882. Boerkriget 1899-1902, resulterade i upprättandet av Sydafrikanska unionen. I Fashoda, Sudan 1898 sammanstötte Franska trupper med Brittiska trupper, som resulterade i att Storbritannien fick en dominerande ställning i södra och östra Afrika.
Se Brittiska imperiet, Viktoria I av Storbritannien.
Storbritannien fram till andra världskriget (1914-1939)
Viktorianska ideal och attityder levde kvar in på 1900-talet och det som verkligen förändrade samhället var första världskrigets utbrott. Storbritannien led stora förluster vid fronten i Frankrike och genom ubåtskriget, ekonomin försämrades. Från att varit den stora långivaren och kapitalgivaren i världen, blev landet själv en stor låntagare, då främst i USA. Armén var av hävd inte någon stor arbetsgivare i landet och den reguljära armén bestod av 247 432 vid krigets utbrott. 1918 hade armén av omkring fem miljoner anställda och bara Royal Air Force, som nyligen hade bildats som en sammanslagning mellan Royal Naval Air Service och Royal Flying Corps, var lika stor som hela armén hade varit före kriget. De nästan tre miljoner stupade blev känt som en "förlorad generation". Efter kriget fick Storbritannien större delen av Tysklands kolonier i Afrika och Stilla Havet. Transjordanien och Irak blev mandatområden, från att varit Osmanska rikets områden.
De sociala reformerna från förra århundradet fortsatte med bildandet av labourpartiet år 1900. Labour hade ingen större framgång förrän valet 1922. David Lloyd George sa efter kriget att "nationen är i ett smält tillstånd" och hans bostadsreform 1919 ledde till billiga lägenheter så att folk kunde flytta ut ur innerstädernas slumområden. Slumområdena blev dock kvar i många år och spårvagnarna blev elektrifierade långt före många hus. 1918 infördes allmän rösträtt för både kvinnor och män, men inte förrän 1928 uppnåddes en jämlik rösträtt. På ön Irland beslutades att införa inre självstyre, ”home rule” strax innan första världskriget utbrott. Men pga kriget verkställdes aldrig beslutet och ett uppror utbröt 1916, som resulterade i Irlands frigörelse 1921.
Den kortlivade efterkrigsboomen ledde snart till i en depression som drabbade stora delar av världen. Särskilt hårt drabbades norra England och Wales, där arbetslösheten nådde 70 % i några områden. En generalstrejk utlystes 1926 till stöd för gruvarbetarna och deras fallande löner. Men inte mycket förbättrades, nedgången fortsatte och strejken ses ofta som början på den långsamma nedgången för Storbritanniens kolindustri. 1936 marscherade 200 arbetslösa män från Jarrow till London för att visa hur dåligt tillståndet var i den brittiska industrin. Men Jarrowmarschen hade litet inflytande och det var inte förrän under det kommande kriget som industrin återhämtade sig. George Orwells bok The Road to Wigan Pier, ger en deprimerande bild av tidens vedermödor.
Storbritannien under andra världskriget (1939-1945)
Den 1 september 1939 inleddes andra världskriget, med Nazitysklands angrepp på Polen. För Storbritannien inleddes andra världskriget 3 september 1939, när Storbritannien tillsammans med sin allierade Frankrike förklarade krig mot Tyskland. Efter ett ej efterlevt ultimatum, att Tyskland skulle dra tillbaka sina trupper från polskt territorium. Tyskland inledde ett anfallskrig våren och sommaren 1940 mot Västeuropa, inom kort stod Frankrike besegrat och övriga Europa hamnade under Tyskt herravälde. I samband med Frankrikes fall gick även Italien med i kriget på Tysklands sida och förklarade krig mot de allierade. Och inledde en offensiv mot Storbritanniens besittningar i Nordafrika. Den nye brittiske premiärministern Winston Churchill fortsatte dock kampen efter Frankrikes fall och Storbritannien uthärdade ett tyskt luftkrig mot öarna. Under Slaget om Storbritannien lyckades brittiska RAF, Royal Air Force stå emot Tyska Luftwaffe. Med hjälp av ny förbättrad radarteknik kunde det brittiska flygvapnet sätta in sina numerärt underlägsna flygplan vid de ställen de verkligen behövdes.
När Tyskland insåg att de ej skulle kunna invadera de brittiska öarna utan att ha krossat det brittiska flygvapnet. Inleddes ett ubåtskrig i Atlanten med mål att skära av Storbritanniens livsviktiga sjötransporter från sina allierade och sina kolonier. För att på så sätt tvinga Storbritannien att kapitulera på grund av brist på råvaror och livsmedel. Den 22 juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen, Operation Barbarossa inleddes. Trycket lättade för Storbritannien, när Tyskland flyttade över flygplan och trupper till östfronten mot Sovjetunionen. Den 7 december 1941 anföll Japan den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbor på Hawaii. Fyra dygn efter anfallet förklarade Tyskland och Italien krig mot USA. På detta sätt drogs även USA in i det andra världskriget på de allierades sida. Under våren 1942 genomförde Japan en snabb erövring av de Europeiska kolonierna i Sydostasien, med Singapores fall och Burmas erövring hotades även det Brittiska Indien att falla i Japans händer.
En av vändpunkten i kriget var med slaget vid el-Alamein november 1942, i Egypten. Först då hejdade Storbritannien den tyska krigsmakten och en återerövring påbörjades av Nordafrika. Storbritannien och dess allierade USA fortsatte efter Nordafrikas erövring, till Europa med invasion av Tysklands allierade, Italien. Vid invasionen av Normandie i Frankrike den 6 juni 1944, (Dagen D), påbörjades återerövringen tillsammans med USA av västra Europa från Nazityskland. Efter Sovjets erövring av Berlin och Adolf Hitlers död i april 1945, avslutades kriget i Europa med Tysklands kapitulation. I Stilla havs regionen fortsatte kriget för Storbritannien fram till 2 september 1945, med Japans kapitulation.
Se andra världskriget, Slaget om Storbritannien och Dagen D.
Storbritannien under efterkrigstiden (1945-)
Före kriget hade Storbritannien med sitt jättelika kolonialimperium varit den ledande stormakten, men trots att det tillhörde de ledande segrarmakterna hade kriget tärt hårt på dess resurser. Storbritannien blev i efterhand något av en förlorare, trots att landet var med och diktera Tysklands kapitulationsvillkor tillsammans med USA och Sovjetunionen. De kommande decennierna avvecklades nästan hela kolonialväldet och eran som jordens mäktigaste stat var över, kolonialväldets avvecklande började med Indiens självständighet 1947.
I det första valet efter andra världskriget vann Clement Atlee och labourpartiet en jordskredsseger i valet. De valdes tack vare sitt manifest om sociala rättvisor och vänsterfrågor, såsom bildandet av National Health Service och byggandet av billiga lägenheter som senare inspirerade det svenska miljonprogrammet. Storbritannien var vid den här tiden mycket fattigt och var helt beroende av lån från USA för att reparera sin skadade infrastruktur efter andra världskriget. Ransonering och värnplikt fortsatte efter kriget och landet drabbades av en av de värsta vintrar som har registrerats. Men moralen höjdes av händelser som prinsessan Elizabeths giftermål 1947 och Festival of Britain.
När landet gick in i 1950-talet fortsatte återuppbyggnaden och man bjöd in arbetare från de kvarvarande delarna av brittiska imperiet för att hjälpa till med arbetet. Vid Egyptens nationalisering av Suezkanalen 1956, där Storbritannien och Frankrike fortfarande hade intressen. Intervenerade de båda länderna militärt och ockuperade kanalen. Efter påtryckningar från USA och Sovjetunionen drog de båda länderna tillbaka sina trupper. Suezkrisen visade tydligt att Storbritanniens hade förlorat sin stormakts status. Och ett närmare samarbete utvecklades med USA. Storbritannien hade nu förlorat sin plats som supermakt och kunde inte längre hålla samman sitt stora imperium. Detta ledde till avkolonisering och 1970 hade man dragit sig tillbaka från nästan alla kolonier. Men många av kolonierna uppehöll ett visst samarbete med Storbritannien som medlemmar i Samväldet. 1950- och 1960-talen var dock årtionden med relativt hög tillväxt efter andra världskriget och man såg början till en moderinisering av landet, till exempel med konstruktionen av landets första motorvägar.
Under 1970- och 1980-talen integrerades Storbritannien i Europeiska gemenskapen och en modernisering av ekonomin genomfördes. Detta var också en tid med hög arbetslöshet då avindustrialiseringen innebar slutet för många av landets tillverkningsindustrier. Gruvarbetarstrejken 1984-1985 blev slutet för Storbritanniens kolgruvor på grund av Margaret Thatchers politik och upptäckandet av nordsjögasen. Vid den här tiden flyttade också IRA Nordirlandsfrågan till Storbritannien och utförde flera bombdåd under många år.
Efter de svåra 70- och 80-talen med en bottennotering i pundkrisen under John Majors regering, innebar resten av 1990-talet en period med ekonomisk tillväxt som har varat de senaste 15 åren. 1997 vann Labourpartiet valet med Tony Blair som premiärminister kandidat, och gjorde därmed slut på arton år av konservativt styre. Långfredagsavtalet innebar det som de flesta tror är slutet på konflikten i Nordirland. Sedan avtalet trädde i kraft har det varit väldigt lite väpnat våld i frågan. Tony Blair avgick som premiärminister 2007 och efterträddes av Gordon Brown.
Källor
- The Four Nations - A History of the United Kingdom, Welsh, Frank. 2002. London: HyperCollinsPublishers.
- A People's History of Britain, Fraser, Rebecca. 2003. Random House UK
- Bra Böckers Världshistoria, Bra Böcker. 1986. Höganäs
- Bra Böckers Lexikon, Bra Böcker. STOD - TCN, Tredje upplagan, 1989. Höganäs
Se även
- Lista över Englands regenter för regenter över England och Wales före 1707
- Lista över brittiska regenter för regenter efter 1707
- Lista över Skottlands regenter för regenter över Skottland före 1707
- Lista över Irlands regenter för regenter över Irland före 1801 (samt för Irländska fristatens del under perioden 1922-1949)
- Lista över Storbritanniens premiärministrar
Se även
|
|||||||||||
