John Major
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 28 november 1990– 2 maj 1997 |
|
| Företrädare: | Margaret Thatcher |
| Efterträdare: | Tony Blair |
| Födelsedatum: | 29 mars 1943 |
| Födelseplats: | Mall:Landsdata Storbritannien Carshalton, Sutton, Greater London |
| Partner: | Norma Major |
| Politiskt parti: | Konservativa partiet |
| Ministärer: | Regeringen Major |
Sir John Roy Major, KG, född 29 mars 1943 i Carshalton, Sutton, Greater London, är en brittisk konservativ politiker, som var partiledare och premiärminister 1990–1997. Han ingick innan dess i Margaret Thatchers regeringar som utrikesminister och finansminister. Han lämnade sin plats i underhuset efter valet 2001.
Den brittiska ekonomin gick in i en djup recession i början av Majors period som premiärminister och utsikterna för att vinna parlementsvalet 1992 bedömdes som osäkra. Major förde dock en aktiv valkampanj med många informella tal över hela landet och lyckades vinna en knapp majoritet i parlamentet. Ekonomin återhämtade sig senare, men det konservativa partiet tyngdes av skandaler och interna strider, särskilt kring europapolitiken. I valet 1997 gick de konservativa starkt tillbaka och Labourpartiet under Tony Blairs ledning vann en jordskredsseger. Major har därefter hållit en relativt låg profil i brittisk samhällsdebatt.
I jämförelse med de flesta andra brittiska premiärministrar har Major en blygsam bakgrund som son till en försäljare av trädgårdsprydnader. Han slutade skolan vid sexton års ålder, men kompletterade utbildningen med olika kvällskurser. Han döptes med ett andra förnamn, Roy, men namnet finns inte med på hans födelsebevis och han har inte heller använt det sedan 1980-talet.
Major är riddare av Strumpebandsorden sedan 2005.
Innehåll |
Tidigt liv
John Major föddes den 29 mars 1943. Hans far hette Tom Pascal Hubert Major-Ball och var en gammal varieté-artist. Han döptes till John Roy Major men, som nämnts ovan, syns endast namnet John syns på hans födelsebevis.[1]
Han föddes på sjukhuset St Helier i Londonförorten Carshalton. Han gick i grundskolan på Cheam Common och gick därefter på Rutlish Grammar School i sydvästra London. Han fick där en ganska anspråkslös utbildning. På 1950-talet gick hans fars trädgårdsverksamhet i konkurs och familjen tvingades att flytta till Brixton 1955. Han såg sin första politiska debatt i parlamentets underhus 1956 och menade efteråt att detta var startpunkten för hans politiska ambitioner.
Major slutade skolan vid sexton års ålder 1959 med tre så kallade ordinary level-examina i historia, engelska och engelsk litteratur. Han skulle senare utbilda sig på högre nivå genom distanskurser i matematik, nationalekonomi och studier av den brittiska konstitutionen. Han sökte jobb som busschaufför efter skolan men fick inte jobbet. En del har hävdat att detta berodde på hans längd, även om tidiga rapporter i media felaktigt menade att det berodde på hans bristande aritmetiska kunskaper. Hans första jobb var som butiksbiträde i försäkringsbolaget Pratt & Sons 1959. Han ogillade jobbet, slutade och hjälpte därefter ett tag, tillsammans med sin bror Terry Major-Ball, sin far med trädgårdsverksamheten. Det var vid den här tidpunkten som han gick med i Young Conservatives, konservativa partiets ungdomsförbund, i Brixton.
Efter en tids arbetslöshet började han 1963 arbeta på det statliga London Electricity Board (där hans efterträdare som premiärminister, Tony Blair, också arbetade som ung), och beslöt sig för att läsa en distanskurs i bankverksamhet. I maj 1965 tillträdde han en plats som VD på Standard Chartered Bank och steg hastigt i graderna; 1967 reste han å jobbets vägnar till Nigeria, där han nästan omkom i en bilolycka.
Han är än i dag medlem i brittiska Institute of Bankers.
Premiärminister
Kuwaitkriget
Major var Storbritanniens premiärminister under det första Kuwaitkriget 1991, och spelade en viktig roll när han övertalade USA:s president George H.W. Bush att stödja zoner med flygförbud i Irak för att skydda kurderna och shiamuslimerna från Saddam Husseins regim.
Nordirland
John Major öppnade för samtal med Provisional Irish Republican Army. Han utbrast dock, i november 1993, att "att sitta ned och tala med Mr. Adams och provisoriska IRA...skulle få min mage att vända sig in och ut" ("to sit down and talk with Mr. Adams and the Provisional IRA... would turn my stomach").[2] Sinn Féin rapporterade dock till media om de hemliga samtal som regelbundet hölls sedan februari det året. Den så kallade Downing Street Declaration trycktes den 15 december 1993 av Major och Albert Reynolds, Irlands premiärminister, och en vapenvila från IRA:s sida följde 1994. I House of Commons vägrade emellertid Major att underteckna det första utkastet av "Mitchell Principles" vilket resulterade i att vapenvilan bröts.
I mars 1995 vägrade Major under flera dagar att svara på USA:s president, Bill Clintons telefonsamtal därför att denne hade inbjudit Gerry Adams till Vita huset på Saint Patrick's Day.[3]
Det bör dock tilläggas att Major banade vägen för Långfredagsavtalet, även om det undertecknades efter hans mandatperiod.
Efter pensionen
Major har i huvudsak hållit en låg profil efter avgången. En gammal skandal har uppdagats, nämligen att han hade haft ett förhållande med före detta hälsoministern Edwina Currie.[4] År 2006 ställde han sig i spetsen för kravet på att en oberoende undersökningskommision skulle granska Tony Blairs beslut att gå med i Irakkriget.[5]
Referenser
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
- ↑ Biografi på pm.gov.uk. Hämtat 17 september 2007.
- ↑ House of Commons, 1 november 1993. Hämtat 17 september 2007.
- ↑ Mandela helped me survive Monicagate, Arafat could not make the leap to peace - and for days John Major wouldn't take my calls, The Guardian, 21 juni 2004. Hämtat 17 september 2006.
- ↑ BBC News: Major and Currie had four-year affair
- ↑ ”John Major leads calls for inquiry into conflict”. The Independent. 16 december 2006. http://news.independent.co.uk/uk/politics/article2079340.ece. Läst 2006-12-17.
| Företrädare: Tony Newton |
Storbritanniens socialförsäkringsminister 1986–1987 |
Efterträdare: Nicholas Scott |
| Företrädare: John MacGregor |
Storbritanniens bitr. finansminister 1987–1989 |
Efterträdare: Norman Lamont |
| Företrädare: Geoffrey Howe |
Storbritanniens utrikesminister 1989 |
Efterträdare: Douglas Hurd |
| Företrädare: Nigel Lawson |
Storbritanniens finansminister 1989–1990 |
Efterträdare: Norman Lamont |
| Företrädare: Margaret Thatcher |
Storbritanniens premiärminister 1990–1997 |
Efterträdare: Tony Blair |
|
||||||||||
