Robert Jenkinson, 2:e earl av Liverpool
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 8 juni 1812 - 9 april 1827 | |
| Företrädare: | Spencer Perceval |
| Efterträdare: | George Canning |
| Födelsedatum: | 7 juni 1770 |
| Födelseplats: | London |
| Partner: | ingen |
| Politiskt parti: | Tory |
Robert Banks Jenkinson, andre earl av Liverpool (7 juni 1770 - 4 december 1828), känd som lord Hawkesbury mellan 1796 och 1808, var en brittisk statsman och var premiärminister mellan 1812 och 1827. Han var son till George III:s rådgivare Charles Jenkinson, förste earl av Liverpool och hans första fru Amelia Watts.
Jenkinsons valdes 1790 till ledamot av underhuset, utsågs 1793 av Pitt d.y. till medlem av India board och var sedan, med ett kort uppehåll 1806-1807, minister ända till sin död. Han blev 1801 utrikesminister med säte i kabinettet och började då genast de förhandlingar, som ledde till freden i Amiens 1802. 1803 blev Jenkinson peer, 1804 (under Pitt) inrikesminister och överhusets ledare, ledde där oppositionen under Grenvilles kortvariga ministär samt återtog i mars 1807 sina förra ämbeten (med Portland som ministärens nominelle chef).
1808 ärvde han vid faderns död titeln earl av Liverpool och var 1809-1812 under Perceval krigs- och kolonialminister. Då Perceval mördades 1812 uppstod en långvarig ministerkris, som slutade med att Jenkinson blev premiärminister i juni. Det kabinett som Jenkinson bildade, lyckades bibehålla makten i femton år. 1812-1815 bragte det engelska kabinettet en rad av lysande framgångar, som kröntes genom traktaterna i Wien och Paris 1815. Den reaktion som därpå följde i nästan hela Europa kom även torykabinettet till godo.
Genom undantagslagar och stränghet kuvades det inom landet, särskilt bland arbetsklassen, härskande missnöjet. Med envishet och framgång motsatte sig Jenkinson sig det liberala partiets fordringar på katolikernas emancipation, frihandel och parlamentsreform.
Visserligen beredde bland annat processen mot drottning Karolina och den stora handelskrisen 1825 och 1826 regeringen allvarsamma svårigheter, men likväl fortfor kabinettet att äga obestridd majoritet, då ett slaganfall den 27 februari 1827 gjorde Jenkinson oduglig för politiken och tvingade honom att avgå. Hans avgång medförde snart även de stränga torygrundsatsernas fall, ty redan under hans efterträdare, George Canning - vilken från Castlereaghs självmord 1822 som utrikesminister lett den yttre politiken - började de liberala idéerna vinna insteg även inom regeringens inrikespolitik.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
|
||||||||||
