Tony Blair

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Tony Blair
Tony Blair
Ämbetsperiod(er):
2 maj 1997-

27 juni 2007
Företrädare: John Major
Efterträdare: Gordon Brown
Födelsedatum: 6 maj 1953
Födelseplats: Edinburgh, Skottland, Storbritannien
Maka: Cherie Blair
Politiskt parti: Labour

Anthony Charles Lynton Blair, Tony Blair, född 6 maj 1953 i Edinburgh, Skottland, är en brittisk politiker (Labour) som var Storbritanniens premiärminister under åren 1997–2007.

Blair blev ledare för det brittiska Labourpartiet i juli 1994 efter företrädaren, John Smiths, plötsliga bortgång. Under Blairs ledning vann partiet en jordskredsseger i parlamentsvalet i Storbritannien 1997, och gjorde därmed slut på arton år av konservativt styre. Blair är den premiärminister från Labour som har suttit längst, den ende person som har lett partiet till tre på varandra följande valsegrar och den ende Labourpolitiker som har suttit flera hela perioder i rad som premiärminister.

Tillsammans med Gordon Brown och Peter Mandelson har Blair både ärats och kritiserats för att ha förflyttat Labourpartiet till den politiska mitten i brittisk politik. Han har använt termen "Nya Labour" ("New Labour") för att urskilja sin marknadsvänliga politik från den mer kollektivistiska politik som partiet hade företrätt tidigare. I sina offentliga uttalanden har Blair försökt känneteckna sin politiska filosofi som "modern socialdemokrati" och "den tredje vägen".

Inom inrikespolitiken har Blair ökat de offentliga utgifterna för vård och utbildning kraftigt, och genomfört kontroversiella strukturreformer på dessa områden. Under Blairs tid vid makten har också minimilön införts, samt konstitutionella reformer såsom självstyre för Skottland och Wales, och framsteg har skett i fredsprocessen i Nordirland.

Sedan kriget mot terrorn inleddes 2001 har en betydande del av Blairs politiska agenda dominerats av utrikespolitik. Blair har givit starkt stöd till ett antal delar av USA:s utrikespolitik, särskilt genom att delta i invasionerna i Afghanistan 2001 och Irak 2003. Han har mött kraftig kritik som en följd av detta, och de omständigheter under vilka han förde Storbritannien i krig i Irak har fått många motståndare mot kriget att uppfatta honom som oärlig.

Den 10 maj 2007 tillkännagav han i sin valkrets Sedgefield att han skulle avgå som partiledare, och att hans sista dag som premiärminister skulle bli 27 juni 2007.[1]

Innehåll

Bakgrund och familjeliv

Tony Blair föddes vid Queen Mary Maternity Home[2] i Edinburgh i Skottland, som andre son till Leo och Hazel Blair (född Corscadden). Leo Blair var utomäktenskaplig son till två engelska skådespelare, Charles Parsons och Mary Augusta Ridgway Bridson, medan Hazel Corscaddens släkt var protestanter från County Donegal på Irland. Han har en äldre bror, William Blair, som är barrister och Queen's Counsel (QC), och en yngre syster, Sarah. Blair tillbringade de första 19 månaderna av sitt liv i familjens hem i Paisley Terrace i Willowbrae-området i Edinburgh. Under denna period arbetade hans far som biträdande skatteinspektör medan han också läste till en juristexamen vid University of Edinburgh.[2] Hans familj tillbringade tre och ett halvt år på 1950-talet i Adelaide i Australien, där hans far var lektor i juridik vid University of Adelaide.[3] Familjen Blair bodde ganska nära universitetet, i förorten Dulwich.

Familjen återvände till Storbritannien i slutet av 1950-talet, och levde en tid med Hazel Blairs föräldrar i deras hem i Stepps, nära Glasgow. Blair tillbringade resten av sin barndom i Durham i England. Hans far var då lektor vid Durham University. Efter att ha gått i skolan Chorister School i Durham läste Blair vid internatskolan Fettes College, en känd friskola i Edinburgh, där han mötte Charlie Falconer, som han senare utnämnde till lordkansler.

Tony Blairs fru, Cherie Booth QC

Efter att han gått på Fettes tillbringade Blair ett år i London, där han försökte bli rockmusikpromoter, innan han började studera juridik vid St John's College på Oxford University. När han var student spelade han gitarr och sjöng i ett rockband som hette Ugly Rumours. Efter att han tagit examen vid Oxford blev Blair medlem av Lincoln's Inn, tog plats som advokatlärling och mötte sin blivande fru, Cherie Booth (dotter till skådespelaren Tony Booth) vid det advokatkontor som grundats av Derry Irvine (som skulle bli Blairs förste lordkansler). Hans biograf Rentoul hävdar att enligt Blairs vänner bland advokaterna brydde han sig mindre om vilket parti han tillhörde än sin målsättning att bli premiärminister.

Blair gifte sig med Booth, en utövande katolik och blivande Queen's Counsel 29 mars 1980. De har fyra barn, Euan, Nicky, Kathryn och Leo.

Fastän makarna Blair har sagt att de önskar skydda sina barn från medierna, har Euans och Nickys skolgång blivit en politiskt kontroversiell fråga. Båda gick i den katolska London Oratory School, som hade blivit kritiserad av vänsterinriktade personer för vad som uppfattades som elitism i dess urvalsprocedurer. Makarna Blair valde denna skola hellre än en katolsk skola i det labourstyrda Islington, där de bodde då. Tony Blair påpekade dock att han var den förste premiärministern under efterkrigstiden som hade skickat sina barn till statligt finansierade skolor, istället för oberoende skolor. Det väckte ytterligare kritik från vänster när det avslöjades att Euan mottog privatundervisning från de anställda på den avgiftsbelagda skolan Westminster School.

Blair bodde på Richmond Avenue i Islington under åren före tillträdet som premiärminister.

Tidig politisk karriär

Blair gick med i Labourpartiet kort efter att han tog examen i Oxford 1975. Under början av 1980-talet var han involverad i Labourpolitik i Hackney South and Shoreditch, där han lierade sig med den "mjuka vänstern" ("soft left") i partiet. Han försökte utan framgång bli nominerad som kandidat till Hackney Borough Council. Genom sin svärfar, skådespelaren Tony Booth, kontaktade han parlamentsledamoten för Labour Tom Pendry för att be om hjälp med en parlamentskarriär. Pendry visade honom runt i underhuset och gav honom rådet att ställa upp för nominering till kandidat i det kommande fyllnadsvalet i den säkra konservativa valkretsen Beaconsfield, där Pendry kände en ledande medlem av partiets lokalavdelning. Blair utsågs till kandidat. Han fick endast 10 % av rösterna, men han imponerade på Labours partiledare Michael Foot och fick en profil inom partiet. Blair beskrev sig själv som socialist under denna period. Ett brev som hans skrev till Foot i juli 1982, och som kom att publiceras i juni 2006, ger en indikation om hans politiska åsikter vid denna tid.[4]

1983 upptäckte Blair att den nyligen bildade valkretsen Sedgefield, i närheten av det område där han hade vuxit upp i Durham, inte hade någon Labourkandidat. Flera sittande parlamentsledamöter som blivit utträngda av ändringar i valkretsindelningen var intresserade av att bli nominerade för att kandidera i valkretsen. Blair fann en lokalavdelning som inte hade gjort någon nominering och ordnade ett besök hos dem. Med avgörande stöd från John Burton fick han deras stöd och blev inskriven på nomineringslistan i sista stund och vann nomineringen på bekostnad av den sittande parlamentsledamoten Les Huckfield. Burton blev senare Blairs agent och en av hans mest betrodda och långvariga allierade.

Blairs vallitteratur i valet 1983 ställde sig bakom den tydligt vänsterinriktade politik som Labourpartiet förespråkade i början av 1980-talet. Han förespråkade att Storbritannien skulle lämna EG, trots att han tidigare sagt till sin partiavdelning att han personligen var för fortsatt medlemskap. Han stödde också, mer entusiastiskt, ensidig kärnvapennedrustning, och var vid den tiden medlem av Campaign for Nuclear Disarmament. Sedgefield var en säker valkrets för Labour och Blair valdes trots att valet i landet som helhet var en stor tillbakagång för partiet.

Blair sade i sitt jungfrutal i underhuset 6 juli 1983: "Jag är socialist inte därför att jag har läst en lärobok som har fångat mitt intellektuella tycke, inte heller av tanklös tradition, utan därför att jag tror att socialismen, när den är som bäst, närmast motsvarar en existens som är både rationell och moralisk. Den står för samarbete, inte konfrontation, för gemenskap, inte fruktan. Den står för jämlikhet."[5][6] Labourpartiet beskriver sig i sin stadga som ett demokratiskt socialistiskt parti,[7] i stället för att kalla sig för ett socialdemokratiskt parti - Blair organiserade själv denna deklaration om att förtydliga att Labour är ett socialistiskt parti när han hanterade förändringen av partiprogrammets fjärde klausul.

I opposition

När han väl blivit vald steg Blair hastigt uppåt, och fick sin första utnämning till skuggregeringen 1984 som assisterande finanstalesman. Han begärde en undersökning av Bank of Englands beslut att rädda den kollapsade Johnson Matthey Bank i oktober 1985, och generade regeringen genom att hitta en rapport från EG som var kritisk mot Storbritanniens ekonomiska politik och som hade undertecknats av en medlem av den konservativa regeringen. Vid denna tid hade Blair anslutit sig till de reformvänliga delarna av partiet, under ledning av partiledaren Neil Kinnock, och befordrades efter valet 1987 till gruppen för handels- och industrifrågor i skuggregeringen som talesman i frågor om City of London. 1987 kandiderade han till skuggkabinettet och fick 77 röster.

Efter börskraschen i oktober 1987 höjde Blair sin profil ytterligare när han kritiserade traders som "inkompetenta" och "moraliskt tvivelaktiga". Han protesterade också mot den undermåliga servicen för småinvesterare på Londonbörsen. 1988 blev Blair medlem av skuggkabinettet som skuggenergiminister, och följande år blev han skuggarbetsmarknadsminister. På denna post insåg han att Labourpartiets stöd för den framväxande europeiska "sociala stadgan" i fråga om arbetsrätt innebar att partiet skulle överge sitt traditionella stöd för arbetsplatser där arbetsgivare krävde att alla anställda skulle vara fackanslutna. Han tillkännagav denna ändring i december 1989, till vänsterflygelns ilska. Som ung och tv-mässig medlem av skuggkabinettet gavs Blair en framträdande roll av partiets Director of Communications, Peter Mandelson. Hans första större tal, vid partikongressen 1990, blev dock generande, då han talade för fort och tappade bort sig i sina anteckningar.

Under perioden före valet 1992 arbetade Blair på att modernisera Labours image. Han hade ansvaret för att utveckla det kontroversiella förslaget om minimilön.

När Neil Kinnock avgick som partiledare efter Labours fjärde valförlust i rad blev Blair skugginrikesminister under den nye partiledaren John Smith. Labourpartiet ansågs vid denna tid allmänt som svaga i kriminalpolitiken och Blair arbetade för att förändra detta: han accepterade att antalet fångar kunde behöva öka, och beklagade sig över förlusten av en "gemenskapskänsla" (sense of community), som han var beredd att åtminstone delvis skylla på "1960-talsliberalism". Å andra sidan talade han för att sänka minimiåldern för homosexuella samlag till 16 år, som för heterosexuella samlag, och motsatte sig dödsstraff. Han definierade sin politik, med ett uttryck som formulerats av Gordon Brown, som "Tough on crime, tough on the causes of crime".

John Smith dog plötsligt 1994 av en hjärtattack. Blair besegrade John Prescott och Margaret Beckett i det följande partiledarvalet.

Ledare för Labourpartiet

Blair tillkännagav vid slutet av sitt tal vid partikongressen 1994 att han ämnade ersätta partiprogrammets fjärde paragraf med ett nytt uttalande om partiets mål och värderingar. Fjärde paragrafen innehöll partiets uttalade uppslutning bakom "gemensamt ägande av produktionsmedlen"[8], vilket allmänt tolkades som att syfta på fullskalig nationalisering. Paragrafen ersattes med ett uttalande om att partiet företräder demokratisk socialism. En specialkongress antog denna symboliskt viktiga ändring i april 1995.

Blair reviderade också partiets politik på ett sätt som stärkte bilden av Labour som kompetent och modernt; han använde termen "Nya Labour" ("New Labour") för att skilja partiet från dess förflutna. Fastän omdaningen väckte mycket kritik kunde den ändå framgångsrikt förändra bilden av partiet bland allmänheten. Vid partikongressen 1996 sade Blair att hans tre högsta prioriteringar när han kommit till makten var "utbildning, utbildning och utbildning".

Hjälpta av John Majors konservativa regerings impopularitet (bland annat på grund av den djupa splittringen inom partiet i EU-frågan), vann "Nya Labour" en jordskredsseger i valet 1997 och Tony Blair blev den yngste personen på premiärministerposten sedan Lord Liverpool 1812.[9]

Blair som premiärminister

Tony Blair och George W. Bush.

Blair blev premiärminister första gången den 2 maj 1997. Blair är den premiärminister från Labour som har suttit längst, den ende person som har lett partiet till tre på varandra följande valsegrar och den ende Labourpolitiker som har suttit flera hela perioder i rad som premiärminister.

Blair har både ärats och kritiserats för att ha förflyttat Labourpartiet till den politiska mitten i brittisk politik. Han har använt termen "Nya Labour" ("New Labour") för att urskilja sin marknadsvänliga politik från den mer kollektivistiska politik som partiet hade företrätt tidigare.

Inom inrikespolitiken har Blair ökat de offentliga utgifterna för vård och utbildning kraftigt, och genomfört kontroversiella strukturreformer på dessa områden. Under Blairs tid vid makten har också minimilön införts, samt konstitutionella reformer såsom självstyre för Skottland och Wales, och framsteg har skett i fredsprocessen i Nordirland.

En av de första kriser Blair fick hantera, i augusti 1997, var Prinsessan Dianas död. Då kungahuset vägrade hålla en statsbegravning trots att folket ville det fick Blair drottningen Elizabeth II att förstå vikten av detta och att hennes ovilja gjorde kungahuset impopulärt. Den kaotiska veckan mellan Dianas död och hennes begravning har blivit föremål för spelfilm (The Queen). Blair blev framförallt populär i samband Dianas död i och med uttalandet om att Diana var folkets prinsessa. Blair återvaldes 2001 och 2005, i sig en bedrift eftersom ingen annan socialdemokratisk premiärminister tidigare lyckats med det i Storbritannien.

Sedan kriget mot terrorn inleddes 2001 har en betydande del av Blairs politiska agenda dominerats av utrikespolitik. Blair har givit starkt stöd till ett antal delar av USA:s utrikespolitik, särskilt genom att delta i invasionerna i Afghanistan 2001 och Irak 2003. Han har mött kraftig kritik som en följd av detta, och de omständigheter under vilka han förde Storbritannien i krig i Irak har fått många motståndare mot kriget att uppfatta honom som oärlig.

Orsaken till kriget mot Irak var Saddam Husseins påstådda innehav av massförstörelsevapen. Kriget minskade hans popularitet bland det brittiska folket, och gav honom det mindre smickrande epitetet Tony BLiar (några massförstörelsevapen hittades nämligen aldrig). 2004 försökte den walesiske parlamentsledamoten Adam Price (Plaid Cymru) att ställa Tony Blair inför riksrätt för att ha ljugit om orsaken till Irakkriget.[10] Samma år väckte även universitetsreformer och förbudet mot den klassiska rävjakten protester.

Efter parlamentsvalet i maj 2005 kunde Tony Blair, inte minst tack vare den brittiska ekonomins styrka behålla den politiska makten, om än med en kraftigt beskuren parlamentarisk majoritet, och ombildade därefter regeringen. Bland annat fick den, i samband med den så kallade Kelly-affären, tidigare starkt kritiserade försvarsministern Geoff Hoon lämna regeringen för posten som "inpiskare" i underhuset.


Se även Bombdåden i London 2005.

Den 7 juli 2005 drabbades London av de värsta terrordåden sedan blitzen, utförda av islamistiska självmordsbombare med anknytning till al-Qaida, varefter Blairs ställning i opinionen kom att stärkas. Detta hindrade dock inte att hans minskade auktoritet som premiärminister uppenbarades redan samma höst, då hans förslag till antiterrorlagar röstades ner av parlamentet, den 9 november 2005 - hans första politiska nederlag sedan tillträdet 1997.

Efter en rad politiska affärer tvingades Blair i maj 2006 att ombilda sin regering, då bland annat utrikesminister Jack Straw fick träda tillbaka till förmån för Margaret Beckett och den tidigare försvarsministern Hoon, nu med ansvar för Europa-frågorna.

I samband med valet 2005 tillkännagav Blair att han gjort sin sista valrörelse.

I slutet av sin ämbetsperiod lyckades Blair tillsammans med Irlands regering och nordirländska politiker skapa en regering i Nordirland där protestanter och katoliker styr tillsammans efter valet som hölls våren 2007. Om detta håller kommer det bli Blairs kanske största triumf.

Blair är den första brittiska premiärministern någonsin som har blivit förhörd av polis under sin tid vid makten.

Den 10 maj 2007 tillkännagav han i sin valkrets Sedgefield att han skulle avgå som partiledare, och att hans sista dag som premiärminister skulle bli 27 juni 2007.[1] Han har som väntat efterträtts av den tidigare finansministern Gordon Brown.

Förhållande till parlamentet och regeringen

Blair har förändrat parlamentets arbetssätt mycket. En av hans första åtgärder var att byta ut de två 15 minuter långa sessioner där premiärministern frågas ut av underhuset, Prime Minister's Questions, en på tisdagar och en på torsdagar varje vecka, mot en enda 30-minuterssession på onsdagen. Denna reform sades ha lett till större effektivitet, men har kritiserats för att vara ett sätt att göra det lättare för premiärministern att förbereda sig. Förutom dessa frågestunder har Blair hållit månatliga presskonferenser, där han besvarar frågor i ett mindre konfrontativt sammanhang än i underhuset.[11][12]

Andra reformer som har genomförts är bland annat att parlamentets arbetstider ändrats för att låta parlamentet fungera mer affärsmässigt.

Blair uppfattas ibland som att inte tillräckligt uppmärksamma synpunkter från vare sig sina egna kollegor i regeringen eller underhuset. Han kritiseras ibland för att ha en stil som inte är som hos en regeringschef i ett parlamentariskt system, utan som en president och statschef.[13]

Utrikespolitik

Förhållande till USA

Tony Blair och George W. Bush skakar hand efter sin presskonferens i Vita huset 12 november 2004.

Blair hade en nära relation med Bill Clinton under dennes presidentperiod, och har senare bildat en stark politisk allians med George W. Bush, framför allt på utrikespolitikens område. Vid ett tillfälle beskrevs Blair av Nelson Mandela som "USA:s utrikesminister".[14] Blair har också ofta kallats "Bushs knähund."[15]

Bush har å sin sida hyllat Blair och Storbritannien. I sitt tal efter 11 september-attackerna sade han exempelvis att "USA har ingen sannare vän än Storbritannien".[16] Alliansen mellan Bush och Blair har skadat Blairs anseende allvarligt i många britters ögon.[17]

Mellanösternpolitik och förbindelser med Israel

2006 fick Blair kraftig kritik för att han inte efterfrågade vapenvila i konflikten mellan Israel och Libanon. Andra medlemmar av hans regering kritiserade Israel öppet.

Relationer med Labourpartiet

Blairs synbara ovilja att bestämma ett datum för sin avgång har kritiserats av brittisk press och parlamentsledamöter.

Samtidigt som Blairs regering har infört sociala åtgärder som stöds av partiets vänsterflygel, såsom minimilön och åtgärder mot fattigdom bland barn, anses Blair i ekonomiska frågor stå till höger om en stor del av partiet. Blair har haft ett gott förhållande med Margaret Thatcher och har vid vissa tillfällen frågat råd av henne[18].

Opinionsstöd

I maj 2006 rapporterade The Daily Telegraph att Blairs personliga stöd i opinionen hade sjunkit till 26 procent, vilket innebar att han hade blivit den mest impopuläre Labourpremiärministern efter andra världskriget. Av alla brittiska premiärministrar har endast Margaret Thatcher och John Major fått lägre popularitetssiffror. Blair hade tidigare haft det högsta stödet i opinionen av alla brittiska premiärministrar, under månaderna efter att han tillträtt 1997.

Blair i medierna

Blairs insatser som parlamentariker har värderats olika, men han är allmänt erkänd som mycket skicklig på att framträda i medierna, där han framstår som modern, karismatisk, informell och vältalig. Hans mest kända tv-framträdande är kanske efter prinsessan Dianas död i augusti 1997, då han hyllade henne som "folkets prinsessa".

Efter att Blair kom till makten 1997 gav han sin pressekreterare en framskjuten roll, och beteckningen "premiärminsterns officielle talesman" (dessa två roller har senare blivit åtskilda). Blairs förste officielle talesman var Alastair Campbell, som hade denna roll från maj 1997 till 8 juni 2001. Campbell fick ett rykte om sig som lömsk och machiavellisk, och både Blair och Campbell har ofta kritiserats eller satiriserats för flitig användning av "spin" och mediehanteringstekniker.

Blair och Gordon Brown

Efter partiledaren John Smiths död 1994 sågs både Blair och Gordon Brown som möjliga kandidater till partiledarposten. De hade kommit överens om att inte kandidera mot varandra, och Brown hade tidigare ansetts som överordnade av de två. Brown uppfattade detta som att Blair borde lämna plats åt honom, men det visade sig snart att Blair hade starkare stöd bland folket.[19] På restaurangen Granita i Islington den 31 maj kom Brown överens med Blair om att inte kandidera i partiledarvalet. Han förstod det som att Blair gick med på att i gengäld avgå som partiledare efter en bestämd tid, men Blair har alltid förnekat att han gjorde någon sådan överenskommelse.

Det har också hävdats att Blair medan han var premiärminister gav fler indikationer (och till och med löften) till Brown om att avgå till förmån för Brown vid specificerade tidpunkter. Oavsett om dessa uppgifter är riktiga har Blairs vägran att avgå gjort förhållandet mellan honom och Brown ohjälpligt förbittrat. Tidvis uppges vice premiärminister John Prescott ha agerat som deras "äktenskapsrådgivare".[20]

En annan aspekt av det politiska förhållandet mellan Blair och Brown är den exceptionella frihet som Blair från början av sin ämbetstid gav finansministern på den ekonomiska politikens område.

Den 2 maj 2007 tillkännagav Tony Blair att han skulle avgå som premiärminister inom några veckor. Han gav också sitt stöd till Gordon Brown som sin efterträdare. Den 10 maj tillkännagav Blair i ett tal i sin valkrets Sedgefield att han ämnade avgå som partiledare och som premiärminister. Tills dess kvarstod han som premiärminister och ställföreträdande partiledare tills en efterträdare har valts av partiet. Den 24 juni 2007 lämnade Blair över partiledarposten till Gordon Brown, och den 27 juni avgick han som premiärminister. Samma dag tillkännagavs att Blair blev utnämnd till sändebud i Mellanöstern för FN, EU, USA och Ryssland, och att han lämnade sin plats i underhuset.[21]

Blairs kristna tro

Blair har sällan talat offentligt om sin tro, men han identifierades under sin premiärministertid som anglokatolik, det vill säga medlem av den högkyrkliga grenen av engelska kyrkan, med sympatier för katolska kyrkan. Hans fru Cherie Booth är utövande katolik, och Blair deltog i katolska mässor.

Blair har i en intervju sagt att han bad till Gud då han tog beslutet om att gå i krig mot Irak.[22]

Den 21 december 2007 konverterade Blair till katolicismen, vid en mässa för kardinal Murphy-O'Connor. Han hade då varit en regelbunden kyrkobesökare i katolska kyrkan. Eftersom premiärministern formellt utser biskopar till Anglikanska kyrkan, ansågs konverteringen inte vara lämplig tidigare.[23] Religion var också något som han undvek att tala om som politiker, för att inte tas för en "knäppgök".[24]

Politisk översikt

Vilken ställning Tony Blair intar på den politiska skalan är omdiskuterat. Många britter skulle placera honom i mitten. Hans parti är socialistiskt, och av konservativa anses han stå till vänster om mitten. Vissa parlamentsledamöter från Labour och andra vänsterinriktade kritiker skulle ändå placera honom till höger om mitten. Blair sätter sällan sådana etiketter på sig själv, men före valet 1997 lovade han att Nya Labour skulle styra "från den radikala mitten"[25], och han har beskrivit sig själv som "socialdemokrat".

En summering av Blairs politik ger en bild av svårigheten att definiera honom politiskt. Han har höjt skatter, genomfört fördelningspolitiska åtgärder, infört en minimilön och några nya rättigheter för arbetstagare (samtidigt som Margaret Thatchers fackföreningslagstiftning behållits), infört betydande konstitutionella reformer (vilka fortfarande är ofullbordade och kontroversiella), verkat för nya rättigheter för homosexuella med en lag om civila partnerskap och undertecknat fördrag som integrerat Storbritannien närmare med övriga EU. Han har också kraftfullt stött George W. Bushs utrikespolitik (samtidigt som han uppges ha försökt utöva ett mildrande inflytande på honom), vilket har lett till att Blairs styre har karakteriserats som en interventionistisk utrikespolitik, infört betydande marknadsbaserade reformer i utbildning- och sjukvårdssektorerna, infört avgifter för universitetsstudier, försökt reducera vissa sorters sociala utbetalningar och infört hårda antiterrorismlagar och lagstiftning om identitetskort.

Bibliografi

Referenser

Noter

  1. ↑ 1,0 1,1 Blair will stand down on 27 June, BBC News, 2007-05-10
  2. ↑ 2,0 2,1 ”Blair's birthplace is bulldozed in Edinburgh”. Edinburgh Evening News. Johnston Press plc. 2006-08-09. http://edinburghnews.scotsman.com/index.cfm?id=1156262006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  3. ↑ ”Tony's big adventure”. The Observer. Guardian Newspapers Ltd.. 2003-04-27. http://observer.guardian.co.uk/secondterm/story/0,8224,944191,00.html. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  4. ↑ Tony Blair (Juli 1982). ”The full text of Tony Blair's letter to Michael Foot written in July 1982”. The Daily Telegraph. Telegraph Media Group Ltd.. http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2006/06/16/nletter116.xml&sSheet=/news/2006/06/16/ixuknews.html. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  5. ↑ "I am a socialist not through reading a textbook that has caught my intellectual fancy, nor through unthinking tradition, but because I believe that, at its best, socialism corresponds most closely to an existence that is both rational and moral. It stands for cooperation, not confrontation; for fellowship, not fear. It stands for equality".Lev Navrozov (2006-04-21). ”On Democracy”. newsmax.com. http://www.newsmax.com/archives/articles/2006/4/20/170221.shtml. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  6. ↑ Seddon, Mark (2004). ”America's Friend: Reflections on Tony Blair”. http://www.logosjournal.com/issue_3.4/seddon.htm. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  7. ↑ ”About Labour”. The Labour Party. 2006. http://www.labour.org.uk/aboutlabour. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  8. ↑ the common ownership of the means of production and exchange
  9. ↑ ”Biography: The Prime Minister Tony Charles Lynton Blair”. http://www.number-10.gov.uk/output/page4.asp. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  10. ↑ Why Blair must be impeached, Sunday Herald
  11. ↑ ”PM: Saddam and his regime will be removed”. www.number10.gov.uk. http://www.number10.gov.uk/output/Page3347.asp. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  12. ↑ Matthew Tempest. ”Tony Blair's press conference”. The Guardian. Guardian Newspapers Ltd.. http://politics.guardian.co.uk/media/story/0,,1299024,00.html. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  13. ↑ http://www.guardian.co.uk/comment/story/0,3604,1004735,00.html
  14. ↑ ”Mandela condemns US stance on Iraq”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/africa/2710181.stm. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  15. ↑ ”Blair battles "poodle" jibes”. BBC News. 2003-02-03. http://news.bbc.co.uk/1/hi/uk_politics/2721513.stm. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  16. ↑ President Declares "Freedom at War with Fear", refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  17. ↑ Guardian/ICM poll finds strong public opposition to Tony Blair's close working relationship with President Bush, refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  18. ↑ Life without Margaret Thatcher, Didcock, Barry, The Sunday Herald, 13 februari 2005, refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  19. ↑ I en opinionsmätning från MORI som publicerades i Sunday Times den 15 maj fick Blair stöd av 32%, John Prescott 19%, Margaret Beckett 14%, Gordon Brown 9% och Robin Cook 5%. Refererat i engelskspråkiga Wikipedia
  20. ↑ Andrew Rawnsley (5 oktober 2003). ”A marriage on the rocks”. The Observer. Guardian Newspapers Ltd.. http://politics.guardian.co.uk/labour2003/comment/0,,1056215,00.html. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  21. ↑ BBC news - Blair appointed Middle East envoy, 27 juni 2007, läst 6 juli 2007
  22. ↑ ”Blair 'prayed to God' over Iraq”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/uk_politics/4772142.stm. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia
  23. ↑ BBC, Tony Blair joins Catholic Church, 22 december 2007
  24. ↑ BBC, Blair feared faith 'nutter' label, 25 november 2007
  25. ↑ "from the radical centre"

Webbkällor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.

Tryckta källor

Se även

Externa länkar


Litteratur

  • Leo Abse: Tony Blair: The Man Behind the Smile, Robson Books. ISBN 1-86105-364-9. 
  • Beckett, F. & Hencke, D. (2004). The Blairs and Their Court, Aurum Press, ISBN 1-84513-024-3
  • ―――: Tony Blair: The Man Who Lost His Smile, Robson Books. ISBN 1-86105-698-2. 
  • Tony Blair: Iain Dale: The Blair Necessities: Tony Blair Book of Quotations, Robson Books, 1998. ISBN 1-86105-139-5. 
  • ―――: Paul Richards: Tony Blair: In His Own Words, Politico's Publishing, 2004. ISBN 1-84275-089-5. 
  • Philip Gould: The Unfinished Revolution: How the Modernisers Saved the Labour Party, Abacus, 1999. ISBN 0-349-11177-4. 
  • James Naughtie: The Rivals: The Intimate Story of a Political Marriage, Fourth Estate. ISBN 1-84115-473-3. 
  • ―――: The Accidental American: Tony Blair and the Presidency, Macmillan, 2004. ISBN 1-4050-5001-2. 
  • Andrew Rawnsley: Servants of the People: The Inside Story of New Labour, Hamish Hamilton, 2000. ISBN 0-241-14029-3. 
  • ―――: Servants of the People: The Inside Story of New Labour, Penguin Books. ISBN 0-14-027850-8. 
  • John Rentoul: Tony Blair: Prime Minister, 2001. ISBN 0-316-85496-4. 
  • Peter Riddell: The Unfulfilled Prime Minister: Tony Blair and the End of Optimism, 2004. ISBN 1-84275-113-1. 
  • Anthony Seldon: Blair, Free Press, 2004. ISBN 0-7432-3211-9. 
  • Clare Short: An Honourable Deception? New Labour, Iraq, and the Misuse of Power, Free Press, 2004. ISBN 0-7432-6392-8. 
  • Philip Stephens: Tony Blair: The Making of a World Leader, Viking Books, 2004. ISBN 0-670-03300-6. 


Företrädare:
John Major		 Storbritanniens premiärminister
1997–2007		 Efterträdare:
Gordon Brown


Företrädare:
Margaret Beckett		 Partiledare för Labour
1994–2007		 Efterträdare:
Gordon Brown


v • d • r
Storbritanniens premiärministrar
Kungariket Storbritannien
Her Majesty's Government Coat of Arms.svg
Storbritannien

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Tony_Blair"
Personliga verktyg