Islamism
Från Rilpedia
Islamism, förstått som politisk islam, är en bred politisk rörelse med olika förgreningar, vilken huvudsakligen uppstått på 1900-talet. De tre ideologer som brukar räknas som islamismens föregångare är Jamal al-din al-Afghani, Rashid Rida och Muhammed Abduh. Det gemensamma hos dessa är att de förenar modernt västerländskt, politiskt idéstoff med en puritansk syn på religionen. De som anses vara islamister använder som regel dock inte begreppet om sig själv eller andra som delar deras uppfattningar. Inom den islamistiska rörelsen finns såväl moderata demokratiska partier som extremistiska militanta grupper.[1]
Innehåll |
Skillnaden mellan islamism och traditionellt islamiskt styre
Islamismen bör inte heller förväxlas med traditionellt islamiskt styrelseskick, där staten endast bestod av en handfull undersåtar till en sultan som skipade rättvisa på basis av 'urf eller lokal praxis, medan de rättslärda (ulama) dömde i sina egna instanser. Befogenheten att tillämpa den islamiska lagen (shari'a) vilade alltså inte på staten utan på den muslimska gemenskapen, dvs. det civila samhället. Icke-muslimer dömdes dessutom i separata domstolar enligt sina egna religiösa bestämmelser.
Islamismen kan därför delvis ses som en produkt av att den moderna staten gör anspråk på en mer övergripande social struktur än den traditionella med större kontroll av medborgarnas privata sfär. I sin politiska tolkning av islam betonar islamisterna ofta vikten av ijtihad, det vill säga möjligheten att självständigt tolka Koranen med hänsyn till den rådande situationen. Därför har de ofta vänt sig mot de traditionellt skriftlärda, liksom mot sufismen.
Termen och begreppet
Under början av 1900-talet uppstod i västvärlden en kritik mot bokstavstrogna kristna, vilka i USA fick benämningen fundamentalister. Ordet började sedan användas om andra religiösa grupper, vilka ville integrera den moderna statens politik, juridik och offentliga förvaltning med religionen. Tämligen omedelbart uppstod debatter om ordets legitimitet, i synnerhet i Frankrike, som har många muslimska intellektuella. Som kompromiss, myntade då Le Monde termen "islamist" för de muslimer som strävade efter ett sådant religiöst samhälle. Ordet kom att uppfattas som värdeneutralt av alla läger, och spred sig till de flesta språk, även arabiska (islâmîyûn).[2]
Islamism och islam uppfattas sålunda som två olika begrepp, fastän islamister menar att det i förlängningen är samma sak. Islamister kallar sig själva ofta usûlîyûn [3], en term som är en direkt översättning av "fundamentalister" (usul = grunder, fundament). [4]
Den viktigaste islamistiska grupperingen är det ursprungligen egyptiska Muslimska brödraskapet. Andra betydelsefulla islamister är Hizbollah, Islamiska jihad, Jama'at-i-Islami, Jaysh Muhammad, och Takfir wa Hijra.[5]
Gemensamt för islamistiska grupper är att de menar att islam är en objektiv sanning med ett lagsystem som är den enda samhällsordning som förmår upprätta ordningen.[6]
Islamismens ursprung
Stater som bygger på islamisk lagstiftning har funnits sedan religionen islam grundades, men begreppet islamism betecknar politiska rörelser som har uppstått under 1900-talet, och de första islamistiska rörelserna var en del av kampen för självständighet från dåtidens kolonialmakter. Framför allt två rörelser blev mycket inflytelserika under islamismens tidiga period - Jama'at-i-Islami (Islamiska partiet) som bildades 1941 i det brittiska Indien och Ikhwan al-Muslimun (Muslimska brödraskapet) som grundades 1928 i Egypten.
Sayyid Abu'l-A'la Mawdudi
Jama'at-i-Islami grundades 1941 i Lahore av Sayyid Abu'l-A'la Mawdudi. Mawdudi var journalist och författare och hade sin bakgrund i den muslimska separatiströrelsen i brittiska Indien. Till skillnad från Mohammed Ali Jinnah, som senare skulle bli Pakistans landsfader, handlade Mawdudis vision inte om en sekulär självständig stat för Indiens muslimer, utan om ett islamiskt hemland som styrdes efter Koranens bud. I sin tolkning av islam betonade Mawdudi vikten av ijtihad; möjligheten att självständigt tolka Koranen, med hänsyn till den rådande situationen. Han vände sig mot de traditionellt skriftlärda. Mawdudi kallade det styrelseskick som han förespråkade för teodemokrati. Det innebar att den islamiska nationen skulle ledas av en emir, det vill säga, en from muslimsk man som skulle utses i allmänna val. Sedan den muslimska staten Pakistan skapats 1947 var Mawdudi mycket kritisk mot dess sekulära regim. Han dömdes flera gånger för statsfientlig verksamhet. General Zia-ul-Haq, som grep makten i Pakistan efter en militärkupp 1977, var dock en stor beundrare av Mawdudi, och från kuppen fram till sin död 1979 hade Mawdudi stort inflytande över politiken i Pakistan.
Mawdudis mest inflytelserika verk är Towards Understanding Islam (arabiska: Risalah Diniyat).
Sayyid Qutb
Sayyid Qutb var en av de viktigaste ideologerna i Muslimska brödraskapets tidiga historia. Hans tänkande har inspirerat såväl moderata islamister som radikala så kallade jihadister. De militanta grupperna kan motivera sin våldsideologi med hjälp av Qutbs senare skrifter, där han förespråkade att ett islamiskt avantgarde skulle "väcka de slumrande massorna" med våldsamma medel. De moderata islamisterna å andra sidan, är mer benägna att vända sig till Qutbs tidigare verk, där han fokuserar på social rättvisa och jämlikhet. Qutbs tänkande radikaliserades i takt med hans egna erfarenheter av den egyptiska statens repression. Han torterades svårt i egyptiskt fängelse, dömdes till döden och avrättades slutligen 1966. I boken Social rättvisa i islam skriver Qutb att social rättvisa är en grundläggande princip för islam. Han tolkar islams tanke om alla människors enhet som ett krav på jämlikhet, och zakat (allmosor) som ett argument för en välfärdsstat.
Qutb vände sig i sina senare skrifter mot Koranens lära om det rättfärdiga kriget som uteslutande ett försvarskrig. Qutb hävdade att syftet med jihad är att förverkliga en rättvis samhällsordning och frihet för alla människor, och för det krävs enligt honom ett offensivt jihad.
Islamiska jihad
Muslimska brödraskapet övergav under 1970-talet våld som en metod att uppnå sina mål. Andra radikala islamistiska rörelser fortsatte den militanta kampen. Den viktigaste av dessa var Islamiska jihad.
Wahhabism
En annan inflytelserik islamistisk gren är den wahhabitiska rörelsen från Saudiarabien. Wahhabiterna, som kom fram under 1700-talet, ledda av Muhammad ibn Abd al Wahhab, menade också att det var nödvändigt att leva enligt islams påbud. De tolkade detta som att man bör leva på samma sätt som profeten Muhammed och hans anhängare hade gjort under 600-talet i Medina. Därför var de motståndare till många innovationer som hade kommit sedan dess, inklusive minareten, gravstenar med namn, och (senare) tv och radio. Wahhabiterna ansåg att de muslimer som bröt mot dessa regler var hädare, och på så sätt rättfärdigade de våld mot andra muslimer. När kung Abdul Aziz bin Abdul Rahman Al Saud grundade Saudiarabien, kom wahhabiterna, ikhwan, till makten med honom. Wahhabismens inflytande spreds, till stor del tack vare de rikedomar som oljan gav Saudiarabien. Missionerande är viktigt för wahhabiterna, och de använde rikedomarna för att sprida sin islamistiska tolkning av religionen.
Referenser
Noter
- ↑ Graham E. Fuller, Islamists in the Arab World: The Dance Around Democracy
- ↑ Jan Hjärpe, Araber och arabism, Stockholm 1994, s. 160-162
- ↑ Jan Hjärpe, Araber och arabism, Stockholm 1994, s. 162
- ↑ Nazih Ayubi, Political Islam: Religion and Politics in the Arab World, London 1993, s. 256
- ↑ Jan Hjärpe, Araber och arabism, Stockholm 1994, s. 162 f
- ↑ Jan Hjärpe, Araber och arabism, Stockholm 1994, s. 163
