Johan III

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel handlar om den svenske kungen Johan III. För andra personer med detta namn, se Johan III (olika betydelser).

Johan III
Kung Johan III av Sverige (av Johan Baptista van Uther år 1582) - kungen är här iklädd det senaste spanska hovmodet.
Regeringstid	29 september 1568–17 november 1592
Kröning	10 juli 1569
Valspråk	1568-1592 ”Deus protector noster” (Gud vår beskyddare) 1580-talet ”Misericordia et veritas custodiunt regem et roboratur” (Mildhet och sanning äro konungens vakt och genom mildhet stöder han sin tron) 1586-1587 ”Bene faciendo neminem timemus” (Genom att göra gott frukta vi ingen) [1]
Ätt	Vasa
Gemål(er)	1. Katarina Jagellonica (till 16 september 1583) 2. Gunilla Bielke (från 21 februari 1585)
Företrädare	Erik XIV
Efterträdare	Sigismund
Född	20 december 1537 Stegeborg i Östergötland
Död	17 november 1592 Stockholm
Begravningsplats	Vasakoret i Uppsala domkyrka
Namnteckning

Johan III, född 20 december 1537, död 17 november 1592, var kung av Sverige 1568-1592. Han signerade sig titeln storfurste av Finland den 3 augusti 1577.

Johan III var son till kung Gustav I och drottning Margareta och far till Sigismund. Han var bror till Karl IX och halvbror till Erik XIV. Han var gift från 4 oktober 1562 med Katarina Jagellonica (1526–1583) och från 21 februari 1585 med Gunilla Johansdotter (1568-1597).

Barn- och ungdomsåren

Johan III föddes på Stegeborgs slott den 20 december 1537 som son till Gustav Vasa och hans andra gemål, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Han blev mer än en gång upphov till sin fars missnöje, särskilt då han som ärftlig hertig i Egentliga Finland (sedan 27 juni 1556) sökte sig bakom kung Gustavs rygg för att blanda sig i de livländska förhållandena. Han samarbetade även med sin bror Erik, och for på friarresa till London å dennes vägnar, medan Erik bevakade Johans intressen i Livland.

När hans bror Erik XIV blivit kung och höll i stånd med de kungliga rättigheterna uppstod snart en ovänskap mellan bröderna. Endast med yttersta motvilja kunde Johan förmå sig att 1561 underteckna Arboga artiklar, som inskränkte hans makt. Öppen blev brytningen då Johan mot Eriks vilja den 4 oktober 1562 i Vilna gifte sig med prinsessan Katarina Jagellonica, yngre syster till Polens kung Sigismund II August, med vilken Erik befann sig i krig, och då de båda svågrarna kort efter bröllopet slöt en överenskommelse, enligt vilken Johan mot en försträckning av 120 000 daler skulle av polske kungen som pant erhålla sju fasta slott i Livland. Erik ansåg denna överenskommelse stå rakt i strid med Arboga artiklar – vilket den också gjorde –, och så snart han erhållit kännedom om densamma fordrade han att Johan skulle avstå från de livländska slotten. Då hertigen vägrade detta och tillika gav ett undvikande svar på kungens fordran att han skulle bestämt förklara huruvida han ville hålla sig till Sverige eller Polen stämdes han i april 1563 att infinna sig i Sverige för att svara på anklagelsen för landsförrädiska planer. Då stämningen inte hörsammades dömdes han i juni 1563 av de i Stockholm samlade ständerna såsom skyldig till landsförräderi från liv, gods och arvsrätt till riket. För att bringa domen till verkställighet utrustades en betydande härstyrka. Johan, som var föga beredd på strid, inneslöts i Åbo, försvarade sig där några veckor och gav sig därefter den 12 augusti 1563 fången mot löfte om furstligt fängelse. Han fördes över till Sverige och insattes på Gripsholms slott, åtföljd av sin gemål. Där vistades han som fånge i mer än fyra år. Fångenskapen var dock relativt lätt, i synnerhet jämfört med den som Erik senare skulle råka ut för; makarna kunde bland annat motta en stor bokleverans. Johan, som var bokligt lagd, använde även mycket av sin tid till att studera och samtala med sin hustru.^[2]

Under Eriks sinnessjukdom på hösten 1567 utverkades Johans frigivning i oktober 1567, varefter underhandlingar upptogs om hertigens återinsättande i sina rättigheter. Eriks handlingssätt under förra hälften av 1568 var emellertid i hög grad ägnat att hos Johan väcka fruktan för att den nyvunna friheten åter skulle berövas honom. Han ingick därför med sin bror Karl och en del av adeln avtal om gemensam resning mot Eriks avskydda regemente. Denna resning började i juli och utbredde sig med sådan hast att hertigarnas här redan vid mitten av september stod utanför Stockholm, vars portar 29 september 1568 öppnades för dem. Erik XIV togs till fånga, och omedelbart därefter lät Johan hylla sig som kung av huvudstadens myndigheter samt av dem bland adeln och krigsfolket som var samlade där.

Johan III som kung

Kung Johan III

Kung Johan III:s spira.

Kung Johan III:s bisättning på slottet Tre Kronor i Stockholm.

I januari 1569 erkändes Johan III som kung av samma riksdag som tvingade Erik XIV bort från tronen. Men detta erkännande gavs inte utan medgivanden från Johans sida: hertig Karl fick bekräftelse på sitt hertigdöme utan de inskränkningar i hans makt som Arboga artiklar lagförde, åt adeln gavs förmåner som i fråga om utvidgning av dess rättigheter och begränsande av dess skyldigheter gör en betydelesefull tidpunkt i adelns historia, och särskilda förmåner gavs åt den högre adeln som befäste och utvecklade den skillnad mellan adelns olika klasser som i svenska adelns historia är av så genomgripande betydelse. Trots allt detta ansåg sig Johan III inte sitta säker på sin tron så länge hans tillfångatagne bror levde. Fruktan för en eventuell befrielse av honom oroade kungen ständigt (jämför Erik XIV) och förmådde honom att redan 1571 ge vakterna order om att i händelse av minsta fara för något eller liknande att mörda den tillfångatagne kungen, och troligen var det till följd av en sådan befallning som Erik XIV:s liv ändades 1577. Även om så inte var fallet står det faktum kvar att Johan III inte drog sig för ett eventuellt mord på sin bror och att det inte var mot hans vilja om det utfördes.

Johan III liknade ofta sig vid sin fader i propagandasyfte, och speciellt försökte han framhäva att medan denne skulle ha "befriat Sverige" från "blodhunden" Kristian II, så hade han räddat befolkningen från den "tyranniske" Erik XIV. Han hade vissa liknande egenskaper som sin far och sina bröder, våldsam, med ett häftigt temperament och en stor misstänksamhet. Men skarpsyntheten, fastheten, försiktigheten och den praktiska blicken saknades fullkomligt.

Johan lät med tiden sin son Sigismund övergå till den katolska kyrkan, troligen i syfte att hjälpa honom förvärva Polens krona. Syftet vanns 1587, och Johan III hade därmed berett Sverige en ny union, onaturligare än den som fadern sönderslitit, då Sverige och Polen ofta hade direkt motstridiga intressen i Baltikum. Han kom även snart att ångra sig och krävde fåfängt att få tillbaka Sigismund till Sverige, något högadeln motsatte sig då de såg framför sig att detta skulle leda till krig med Polen, något Sverige efter 28 år av krig skulle ha svårt att klara. Johan svarade med en politisk rockad; istället för att som tidigare stödja sig på rådsaristokratin sökte han nu bistånd hos sin bror hertig Karl, med vilken han under större delen av sin föregående regering levat i bitter strid. Anledningarna därtill hade varit många, men en av de huvudsakligaste hade varit att Johan III som kung sökt tillämpa samma grundsatser med avseende på de kungliga rättigheterna inom Karls furstendöme som han som hertig hade så ivrigt bekämpat. År 1587 hade han slutligen lyckats förmå brodern att godkänna stadganden som mycket påminna om de 1569 av honom själv upphävda Arboga artiklar, men att döma av ett förslag (1590) till nytt ordnande av de furstliga rättigheterna uppgav han efter brytningen med högadeln handlöst de fordringar som han förut envist fasthållit. Även den nyvunna vänskapen med Karl svalnade dock snart, och under de sista månaderna av sitt liv stod Johan III fullkomligt ensam. Han dog i Stockholm den 17 november 1592, lämnande sitt rike försvagat av yttre krig och inre strider, av oordning och vanvård samt för den närmaste framtiden hotat av de största faror. Johan III ligger begraven i Uppsala domkyrka.

Som kung var Johan orienterad mot Baltikum, med mål att ta kontroll över den rika handeln på Ryssland. Efter att 1570 ha avslutat nordiska sjuårskriget och slutit fred med Danmark och Lübeck startade han krig med Ryssland. Det kriget varade med varierande intensitet ända till hans död. Intagandet av Narva år 1581 var hans största militära framgång.

Kyrkopolitik

Johans relationer till kyrkan var i början goda, trots att ärkebiskopen Laurentius Petri länge tvekade innan han sanktionerade upproret. Ärkebiskopen fick dock snart sin nya kyrkoordning stadsfäst, vilken han i stora drag utarbetat redan under kung Gustavs dagar men inte fått godkänd av denne. Denna kyrkoordning betonade kontinuiteten med äldre traditioner. Dessutom återställdes den medeltida kyrkliga organisationen, med i stort sett samma stift.^[2] År 1575 gav han tillåtelse till Sveriges återstående katolska kloster att återigen få ta emot nya noviser.

Allt detta kan ses som uttryck för den förmedlingsteologi som Johan var starkt influerad av, och som syftade till att minska motsättningarna mellan de olika rivaliserande trosuppfattningarna som slet sönder Europa vid denna tid. Han var långt ifrån ensam att lyssna till detta budskap; såväl den polska kungen Sigismund August som kejsarna Ferdinand I och Maximilian II, som hade flera trosuppfattningar i sina riken, var även de lyhörda för detta budskap. Johans strävanden i denna riktning tog sig bland annat uttryck i den nya gudtjänstordning, "Röda boken", som utarbetades, försök att förhandla med påven som dock blev helt misslyckade, delvis då Johans betrodde i dessa frågor, Petrus Fecht, drunknade under sin resa till påvestolen i Rom. Johan stötte även på motstånd inrikes, där flera biskopar vägrade verkställa de förändringar Johan påbjudit.^[2]

Johan III som byggmästare

Kung Johan III:s minnesvård i Vasakoret, Uppsala domkyrka.

Kung Johan III:s sigill från år 1571.

Riksdaler anno 1575, med Johan III avbildad på framsidan och kristen symbolik på baksidan, den pryds även med kungens namn och texten "Världens frälsare, fräls oss! - Gud vår beskyddare.".

Öre anno 1575, med Johan III avbildad på framsidan och Tre Kronor och Vasaättens kärve på baksidan.

Johan III var mycket intesserad av konst, speciellt byggnadskonst. Utan tvivel är han den mest byggnadsivrige monark Sverige någonsin haft. Han var liksom brodern Erik i hög grad konstnärligt och estetiskt begåvad. Ett uppenbart uttryck tog sig dock hans skönhetssinne på byggnadskonstens fält. Han ägnade mycket tid åt uppgörandet av vidlyftiga byggnadsplaner, av vilka en liten del uppfylldes under hans livstid. Han inkallade skickliga byggmästare, bildhuggare och målare från Tyskland och Nederländerna och ingrep även själv, genom egna ritningar, i den rika byggnadsverksamhet som han på så många håll framkallade. Hans bevarade byggnadsbrev visar också att han förstod sig på arkitektur och att han satt sig in i den italienska renässansstilens principer, närmare bestämt hög- och senrenässansens. Framför allt synes Sebastian Serlios böcker om byggnadskonsten varit en av honom ofta anlitad källa. Hans egen smak kom därför att på mångfaldigt sätt göra sig gällande, och med full rätt kan han betraktas som medelpunkten i den intressanta konströrelse, som under hans regering uppstod.

En särskild sida i Johan III:s byggnadsintresse är hans omsorg om äldre monumentala byggnaders bevarande. Även sträcktes hans nitälskan till omsorg om städernas utseende. Bland de förnämligare kyrkobyggnader som (efter eldsvådor) åter iståndsattes bör nämnas domkyrkorna i Uppsala, Västerås, Linköping och Skara. I Finland restaurerades Åbo domkyrka, som fick nytt kor, i Estland Revals (Tallinns). Bland de av Johan III uppmärksammade mer eller mindre raserade klosterkyrkorna märks Varnhem, Vreta kloster, Alvastra, Askeby och Gudhem samt Nådendal i Finland. I Stockholm restaurerades eller ombyggdes helt äldre kyrkor, såsom Storkyrkan, Riddarholmskyrkan, Sankta Clara kyrka, Sankt Henriks kyrka och andra, eller planerades nya, som Trefaldighetskyrkan, Tyska kyrkan och Jakobs kyrka; av de sistnämnda kan blott Jakobs kyrka åtminstone till planen anses som en skapelse från Johan III:s dagar.

På alla sina större slott byggde Johan III kapell, på Vadstena och Kalmar slott ännu väl bevarade. I denna kyrkliga byggnadsverksamhet levde gotikens traditioner, även i detaljer, kvar. De många slotts- och fästningsföretagen var dels från Gustav Vasas och Erik XIV:s tid övertagna, dels av Johan III nybegynta. Stockholms slott tillbyggdes väsentligt och nyinreddes. Den norra borggården med bland annat slottskyrka fick den karaktär som den bibehöll till branden 1697. Slottet i Uppsala (den nuvarande södra delen och dess västliga fortsättning) ombyggdes efter eldsvådan 1572 och blev en tegelbyggnad med rusticerad puts samt med två runda torn. Vadstena slott, liksom det förra grundlagt av Gustav Vasa, utvidgades till det renässanspalats som det är ännu i dag, även om det först i början av 1600-talet blev färdigbyggt enligt den ursprungliga planen. En egendomlig byggnad blev Svartsjö slott med sin cirkelrunda arkadomgivna gård och sin kupolkyrka på ömse sidor om ett äldre stenhus. Vid Kalmar slott fullbordades borggårdens kringbyggnad, våningarna lades i samma nivå, och i det inre fortsattes den under Erik XIV påbörjade dyrbara inredningen. Borgholms slott blev däremot Johan III:s största nybyggnad med en fullständigt regelbunden plan, en enastående rymlighet och magnificens samt starka fästningsverk, men fullbordades inte under Johan III:s tid. En nybyggnad blev även Bråborg, som avsågs till änkesäte åt drottning Gunilla Johansdotter, medan Drottningholm (det äldre, 1661 nedbrunna) på Katarina Jagellonicas önskan uppstod på en av Mälarens öar. Även ombyggnaden av Åbo slott, Västerås slott, av Gävle slott, Stegeborg och Linköpings hus kan nämnas. Befästningar fanns vid nästan alla slotten. Mera enbart betydelse som fästningar hade till exempel Älvsborg, Gullberg, Kronoberg, Kexholm, Viborg och andra orter, vid vilka ofta betydande, av konungen med intresse följda befästningsarbeten företogs. I befästningskonsten stod Sverige vid denna tid främst bland de nordiska länderna, i det att det nya italienska systemet hade införts.

Bland monumentala skulpturverk kan främst erinras Gustav Vasas och hans båda första gemålers gravmonument samt Katarina Jagellonicas vackra gravvård, båda i Uppsala domkyrka. Monumentet över Johan III på sagda plats beställdes av Sigismund i Danzig (hos bildhuggaren Wilhelm van der Blocke), men kom först 1782 genom Gustav III:s försorg till Sverige och uppsattes på sin nuvarande plats 1818, dock med oriktig anordning, som emellertid omgestaltades av Agi Lindegren vid kyrkans restauration i början av 1890-talet.

I den stora kretsen av konstnärer och konsthantverkare kring Johan III finns några mera framträdande, såsom svensken Anders målare, mest verksam som byggmästare, den både som skulptör och arkitekt betydande Willem Boy (skaparen av de båda förstnämnda vårdarna i Uppsala), Vadstenaarkitekterna Arent de Roy och Hans Flemming, de tre medlemmarna av den ursprungligen från Lombardiet stammande arkitektfamiljen Pahr, Franciscus Pahr, Johan Baptista Pahr och Dominicus Pahr, av vilka den förstnämnde bundit sitt namn vid Uppsala, de båda senare vid Borgholms och Kalmar slott, stuckatören och byggmästaren Antonius Watz, Finlands och Livlands överbyggmästare Peter Hertig, bildsnidarna Markus Ulfrum och Urban Schultz, målarna Baptista van Uther och Arent Lambrechts, sten- och bildhuggarna Roland Mackle, Peter de la Koche, Lukas van der Werdt och andra.

Kuriosa

• Björneborg, Finland använder Deus Protector Noster (Johan III valspråk) som valspråk för staden Björneborg.

Familj

Barn

Barn med drottning Katarina:

1. Elisabet (1564-1566), kallad Isabella
2. Sigismund (1566-1632)
3. Anna (1568-1625)

Barn med drottning Gunilla:

1. Johan (1589-1618)

Barn med älskarinnan (frillan) Katarina Hansdotter:

1. Sofia Johansdotter (född cirka 1559, död 1583, gift med Pontus De la Gardie)
2. Augustus Johansson (Gyllenhielm)(född 1557, död 1560)
3. Julius Johansson (född 1560, död 1580 eller 1581)
4. Lucretia Johansdotter (född 1561, död 1585)

Antavla

v • d • r Sveriges regenter Lista över Sveriges regenter — Grafisk tidsaxel — Svenska sagokungar — Sveriges tron Munsöätten • Stenkilska ätten • Sverkerska ätten och Erikska ätten • Folkungaätten • Mecklenburgska ätten • Kalmarunionens monarker och riksföreståndare • Vasaätten • Pfalziska ätten • Hessiska ätten • Holstein-Gottorpska ätten • Bernadotteska ätten Vasaätten (1523–1654) ◄ • Gustav Vasa • Erik XIV • Johan III • Sigismund • Hertig Karl • Karl IX • Gustav II Adolf • Kristina • ►

Se även

• Sveriges hertigdömen

Källor

1. ↑ Svenska kungliga valspråk, Lars O. Lagerqvist, Nils Åberg, Kenneth Andersson, Vincent Förlag, Stockholm 1996 ISBN 91-87064-13-8 s. 9
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2} Larsson, Lars-Olof: Arvet efter Gustav Vasa, Prisma, Stockholm 2005. ISBN 91-518-4773-6. 

• Signums svenska kulturhistoria, Renässansen (2005)

Litteratur

• Ericson, Lars: Johan III - En biografi (2004) ISBN 91-85057-47-9

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).