Scuderia Ferrari

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Scuderia Ferrari

Tävlingsnamn	Scuderia Ferrari Marlboro
Hemvist	Maranello, Italien
Aktivt i F1	1950 -
Stallchef	Stefano Domenicali
Förare	Felipe Massa Kimi Räikkönen
Testförare	Luca Badoer Marc Gené
Däck	Bridgestone
Bränsle	Shell
Lopp	783   ( 24 maj 2009)
Vunna lopp	209
Pole position	203
Snabbaste varv	219
Konstruktörstitlar	16 (1961, 1964, 1975, 1976, 1977, 1979, 1982, 1983, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2007, 2008)
Förartitlar	15 (Alberto Ascari 1952, 1953 + Juan Manuel Fangio 1956 + Mike Hawthorn 1958 + Phil Hill 1961 + John Surtees 1964 + Niki Lauda 1975, 1977 + Jody Scheckter 1979 + Michael Schumacher 2000, 2001, 2002, 2003, 2004 + Kimi Räikkönen 2007)

Scuderia Ferrari är det italienska bilmärket Ferraris formel 1-stall.

Ferrariemblemet, Il Cavallino Rampante, "Den stegrande lilla hästen", är en svart häst på gul bakgrund, med bokstäverna "S" och "F", som står för Scuderia Ferrari, "Stall Ferrari". På Ferraris tävlingsbilar är emblemet sköldformat, medan det är rektangulärt på de bilar som säljs till allmänheten.

Historik

1950-talet

Ferrari debuterade i formel 1-VM 1950 i Monacos Grand Prix. Man hade två bra förare, Alberto Ascari och Luigi Villoresi. Alfa Romeo-stallet dominerade dock säsongen 1950 och vann sex av loppen. Ferrari slog igenom säsongen 1951 när José Froilán González vann Storbritanniens Grand Prix. Säsongen efter drog sig Alfa Romeo ur formel 1. Ferrari körde 1952 med en 4-cylindrig motor, 2.0 L Ferrari Tipo 500, vilken gav seger i sju av loppen. 1952 vann Alberto Ascari förar-VM efter att ha vunnit sex lopp. 1953 vann Ascari fem lopp och tog förarmästerskapstiteln igen.

Säsongen 1955 vann Ferrari endast Monacos Grand Prix och efter att Alberto Ascari förolyckats köpte stallet chassin från Lancia som benämndes Ferrari D50.

Säsongen 1958 tävlade man med Ferrari 246, som tyvärr inte heller höll måttet. Luigi Musso omkom under Frankrikes Grand Prix och Peter Collins avled efter en olycka under Tysklands Grand Prix.

1960-, 1970- och 1980-talen

Michele Alboreto i en Ferrari 156/85.

Säsongen 1960 gick lite bättre än de tidigare och 1961 vann Ferrari sitt första konstruktörsmästerskap och Phil Hill tog förarmästerskapet.

Man fick vänta tills 1964 innan man vann ett konstruktörsmästerskap. FIA ändra många regler och det gick inte så bra för Ferrari. Jacky Ickx kom dock tvåa i förarmästerskpet 1970 följd av Clay Regazzoni på tredje plats. Under 1970-talet gick det uppåt för Ferrari igen. Niki Lauda skrev på för Ferrari 1974 och vann förar-VM 1975 samtidigt som stallet vann konstruktörsmästerskapet. 1976 var Ferrari på väg mot en ny titel tills Niki Lauda kraschade under Tysklands Grand Prix och förartiteln togs istället av James Hunt i McLaren. Niki Lauda återvände och körde hem sin andra VM-titel 1977.

Efter ett mellanår 1978, då Carlos Reutemann kom trea i förar-VM, vann Jody Scheckter titeln före stallkamraten Gilles Villeneuve 1979. 1982 avled Gilles Villeneuve avled efter en olycka under kvalificeringen till Belgiens Grand Prix. 1983 tog Ferrari hem ännu ett konstruktörsmästerskap efter att René Arnoux vunnit tre lopp och Patrick Tambay ett.

Den 14 augusti 1988 avled Ferraris ägare Enzo Ferrari, 90 år gammal. En vecka efter "den gamles" död vann Gerhard Berger och Michele Alboreto en historisk dubbelseger i Italiens Grand Prix, vilket var enda gången något annat stall än McLaren vann ett lopp säsongen 1988.

1989 kom Nigel Mansell och vann Brasiliens Grand Prix, vilket var i hans första lopp för Ferrari. Han vann senare sensationellt även Ungerns Grand Prix efter att ha startat från den tolfte startrutan.

1990-1995

Säsongen 1990 körde Alain Prost för stallet och han vann i Brasilien, Mexiko, Frankrike, Storbritannien och Spanien. Detta räckte dock bara till en andraplats i förar-VM bakom brasilianen Ayrton Senna medan andreföraren Nigel Mansell kom på femte plats. Den följande säsongen ersattes Nigel Mansell av Jean Alesi men varken denne eller Alain Prost vann ett enda lopp 1991. Detta medförde att en frustrerad och desillusionerad Alain Prost lämnade stallet vid säsongens slut.

1992 blev Jean Alesi stallets försteförare, men i den dåliga bilen kunde han inte göra så mycket, så säsongens höjdpunkter blev två tredjeplaceringar. Stallkamraten Ivan Capelli hade ännu större problem och tog bara tre poäng och fick därför sparken.

1993 kom Gerhard Berger tillbaka, men varken han eller Jean Alesi kunde vända den negativa trenden. Säsongens höjdpunkter var Jean Alesis andraplats i Italien och Gerhard Bergers tredjeplats i Ungern.

1994 blev ännu en jobbig säsong för Ferrari med undantag av Gerhard Bergers seger i Tyskland. Gerhard Berger och Jean Alesi slutade dock på tredje respektive femte plats i förarmästerskapet.

1995 blev en något bättre säsong poängmässigt för stallet, men placeringarna i förar-VM blev sämre då Jean Alesi, som dock vann i Kanada, och Gerhard Berger kom på femte respektive sjätte plats i förarmästerskapet. Säsongens riktiga höjdpunkt kom dock den 16 augusi då Ferrari meddelade att världsmästaren Michael Schumacher hade skrivit ett treårskontrakt med stallet.

1996-1997

Säsongen 1996 valde både Jean Alesi och Gerhard Berger att lämna stallet när Michael Schumacher anlände. Istället blev Eddie Irvine stallets andreförare och han överraskade genom att komma före Schumacher i kvalificeringen till Australiens Grand Prix och sedan komma trea i loppet. Därefter gick det sämre för Eddie Irvine, som slutade på en pinsam tionde plats i förarmästerskapet.

Schumacher tvingades bryta premiärloppet i Melbourne, men sedan gick det bättre och han kom trea i Brasilien och vann i Spanien efter en suverän uppvisning i regnet. Sedan vann han även i Belgien och Italien vilket ledde till en slutlig tredjeplats i förrar-VM med 59 poäng, vilket dock var 38 poäng efter Damon Hill som vann titeln. Schumacher sade senare att "chassit var dåligt och motorn likaså, ärligt talat var det inte mycket till bil".

Michael Schumacher inledde säsongen 1997 med att komma tvåa i Australien. Det var dock något bekymmersamt för honom att han under kvalificeringen till loppet blev frånkörd med två sekunder av de båda Williams-förarna Jacques Villeneuve och Heinz-Harald Frentzen.

I Brasilien kom Schumacher femma, medan Eddie Irvine inte tog någon poäng. I Argentina kraschade Schumacher i starten, medan Eddie Irvine kom tvåa efter att ha jagat segraren Jacques Villeneuve utan att kunna komma förbi. I San Marino kom Schumacher tvåa och Eddie Irvine trea. Att båda Ferrariförarna stod på podiet hade inte hänt på två år. I Monaco tog Schumacher säsongens första seger med Eddie Irvine på tredje plats. Detta gjorde att Schumacher ledde mästerskapet, vilket ingen Ferrariförare lyckats med sedan 1990, då Alain Prost ledde efter halva säsongen. Eddie Irvine låg vid det skedet av säsongen trea. I Spanien kom Schumacher fyra och tappade ledningen i VM-tabellen till Jacques Villeneuve, vilken han dock tog tillbaka genom att vinna loppen i Kanada och Frankrike.

Ett misslyckat lopp i Storbritannien gjorde att Jacques Villeneuve hämtade in stora delar av försprånget, men genom en andraplats i Tyskland och en fjärdeplats i Ungern höll Schumacher ställninngarna. Samtidigt fick Eddie Irvine allt större problem att hänga med i kampen om tredjeplatsen i förar-VM.

Schumacher tog en säker seger i Belgien och drygade ut ledningen i förar-VM till elva poäng. I Italien hade han dock problem och kom i mål som sexa och när det upprepades i Österrike stod det klart att det skulle bli tufft. Detta förstärktes när Jacques Villeneuve satte in det alla trodde var nådastöten genom att vinna i Luxemburg. Schumacher kom dock tillbaka och vann i Japan samtidigt som Jacques Villeneuve blev diskvalificerad efter att ha kört om under gulflagg.

I Europas Grand Prix skulle det avgöras. Schumacher kvalade in på samma tid som Jacques Villeneuve och Heinz-Harald Frentzen, men eftersom han inte satte sin tid först fick han den andra startrutan. Schumacher tog dock starten och ledde tills Jacques Villeneuve försökte med en omkörning i Curva Dry Sack. Schumacher styrde då in i Jacques Villeneuves bil och snurrade av själv. Händelsen medförde att Michael Schumacher blev diskvalificerad från förar-VM som vanns av Jacques Villeneuve med Eddie Irvine på sjunde plats.

1998

Michael Schumacher inledde säsongen 1998 som favorit eftersom både Williams och Benetton blivt av med fabriksstödet ifrån Renault. McLaren hade dock en snabbare bil än tidigare, vilket överraskade alla. Mika Häkkinen och David Coulthard vann de två första loppen i Australien och Brasilien. Schumacher vann i Argentina, vilket kom som en överraskning för många. I San Marino kom Schumacher tvåa och Eddie Irvine trea. I Spanien kom Schumacher trea medan Eddie Irvine fick bryta efter en kollision. I Monaco kämpade Eddie Irvine till sig en tredjeplats medan Schumacher kolliderade och slutade på en tiondeplats. Schumacher låg nu trea i förar-VM, 22 poäng efter den ledande Mika Häkkinen. I Kanada tog Schumacher en mycket viktig seger, som gjorde att han då låg tolv poäng efter Mika Häkkinen i mästerskapet. Sedan vann Schumacher i Frankrike med Eddie Irvine på andra plats, vilket var Ferraris första dubbelseger sedan 1990. I Storbritannien vann Schumacher efter att tagit målflaggan i depån. Nu var Schumacher bara två poäng efter Mika Häkkinen men läget försämrades ganska snart för Schumacher när han kom trea i Österrike och bara femma Tyskland. Schumacher tog dock en fantastisk seger i Ungern men tvingades bryta i Belgien. I Italien blev det en ny dubbelseger och i Luxemburg kom Schumacher tvåa. I Japan exploderade ett av Schumachers däck vilket ledde till att Mika Häkkinen vann förar-VM 1998.

1999

Inför säsongen 1999 var McLaren med förarna Mika Häkkinen och David Coulthard favoriter. Dock slog Ferraris Eddie Irvine till och vann premiären i Australien efter att stallkamraten Michael Schumacher och de båda McLaren-förarna fått tekniska problem. I Brasilien kom Schumacher tvåa och Irvine femma. I San Marino vann Schumacher sitt första lopp för säsongen och Ferrari sin första seger på Imolabanan sedan Patrick Tambay vann 1983.

I Monaco vann Ferrari en enkel dubbelseger med Schumacher och Irvine som etta och tvåa. Detta gjorde att Schumacher nu toppade förar-VM före Irvine och Häkkinen. I Spanien hade Ferrari en tung helg. Det blev en dubbelseger för McLaren med Schumacher på tredje och Irvine på fjärde plats.

Problemen fortsatte i Kanada där Schumacher kraschade i ledning, medan Irvine trots en snurrning kom trea. Häkkinen vann loppet även där och tog över ledningen i förar-VM. I Frankrike fortsatte problemen där Schumacher kom femma och Irvine sexa, vilket gjorde att tvåan Häkkinen ryckte ifrån i sammandraget.

Loppet i Storbritannien innebar ett stort bakslag när Schumacher kraschade på grund av ett bromsfel och bröt benet. Han missade sex tävlingar och hans möjlighet att vinna förarmästerskapet försvann därmed. Många trodde nu att Ferraris chanser var borta men Irvine motbevisade dem genom att komma tvåa i Storbritannien och sedan vinna både i Österrike och Tyskland. I Tyskland hade Irvine dock god hjälp av en stallorder som innebar att Schumachers ersättare Mika Salo släppte förbi honom. Häkkinen tog bara fyra poäng på tre race och Irvine ledde nu förar-VM med åtta poängs marginal.

I Ungern kom Irvine trea, samtidigt som Häkkinen vann, vilket gjorde att McLaren-föraren nu bara var två poäng efter Irvine i VM-striden. I Belgien kom Irvine fyra samtidigt som Häkkinen kom tvåa och tog över ledningen i förarmästerskapet. I Italien snurrade Häkkinen av i stor ledning och kom Ferrari-förarna Mika Salo och Eddie Irvine slutade på tredje respektive sjätte plats. I Tyskland gjorde både Ferrari och McLaren bort sig, men Häkkinen klarade trots det av att ta två poäng, till skillnad från Irvine som blev stående i depån, medan mekanikerna letade efter ett försvunnet däck!

Lagom till Malaysias Grand Prix fick Mika Salo fick lämna stallet eftersom Michael Schumacher hade tillfrisknat från sina skador från kraschen i Storbritannien. Schumacher kom tillbaka och krossade konkurrenterna fullständigt med mer än en sekund i kvalificeringen. I loppet körde han taktiskt och lät Irvine vinna, samtidigt som han höll Häkkinen bakom sig. Därmed ledde Irvine förar-VM inför den sista deltävlingen i Japan. Men glädjen blev inte långvarig, eftersom Häkkinen körde ett felfritt lopp och tog hem segern. Eddie Irvine fick nöja sig med andraplatsen i förarmästerskapet och en fet lönecheck ifrån Jaguar, som skulle bli hans nya arbetsgivare. Ferrari vann dock konstruktörs-VM 1999, vilket var första gången sedan 1983.

2000

Inför säsongen 2000 värvades Rubens Barrichello från Stewart där han hade övertygat säsongen innan. Eddie Irvine gick till Jaguar och Mika Salo gick till Sauber. Michael Schumacher, inledde å sin sida inte säsongen som favorit, utan de flesta var överens om att det var McLaren och Mika Häkkinen. Därför var det föga förvånande att Häkkinen och David Coulthard dominerade kvalificeringen i Australien. Deras glädje blev dock kortvarig, eftersom de båda förarnas bilar gick sönder under loppet. I stället kunde Ferrari vinna dubbelt med Schumacher som segrare och Barrichello som tvåa. I Brasilien fick Häkkinen på nytt tekniska problem och Schumacher kunde vinna loppet. Dock var hans motor på bristningsgränsen, varför det var ett mirakel att den höll ända in i mål. Barrichello, å sin sida tvingades bryta på grund av haveri.

I San Marino vann Schumacher sitt tredje raka lopp, efter att ha besegrat Häkkinen, genom snabba varv innan sitt depåstopp. Barrichello blev fyra. På Storbritannien hade Ferrari ingen lycka med sig. Barrichello startade från pole position, men tvingades bryta på grund av ett tekniskt fel, medan Schumacher blev trea. I Spanien blev det ännu värre för Ferrari. Schumacher fick punktering när han ledde loppet och slutade på en femteplats. Barrichello kunde inte heller han hota McLaren, som tog ännu en dubbelseger. Schumacher ledde fortfarande förar-VM på 36 poäng, följd av Häkkinen på 22 och Coulthard på 20.

Europas Grand Prix innebar dock en framgång för Schumacher, som körde om Häkkinen i regnet och vann. Barrichello blev ännu en gång fyra. I Monaco ledde Schumacher ohotat, när den bakre hjulupphängningen gav vika. Coulthard i McLaren vann, medan Barrichello kom i mål som tvåa. I Kanada vann Schumacher trots tekniska problem med Barrichello 0,4 sekunder efter. Häkkinen blev fyra, medan Coulthard kom utanför poängplats. Det innebar att Schumacher nu ledde förar-VM på 56 poäng, följd av Coulthard på 34 och Häkkinen på 32.

I Frankrike fick Ferrari en perfekt start, när Schumacher tog starten följd av Barrichello, som kom förbi Coulthard. Detta var dock inte Ferraris dag. Coulthard kämpade sig tillbaka och körde till slut om de båda Ferraribilarna, vilket även Häkkinen gjorde. Schumacher fick motorproblem och blev poänglös. Österrikes Grand Prix blev ännu ett misslyckande för Schumacher, som kolliderade med Ricardo Zonta i starten och tvingades bryta, samtidgt som Häkkinen vann. Dessutom upprepades Schumachers mardröm i Tyskland där han kolliderade med Giancarlo Fisichella i den första kurvan. Då säkerhetsbilen kom ut, på grund av att en person sprungit ut på banan, kunde Barrichello, som startat från den 18:e rutan, närma sig toppen. När det sedan började regna och Barrichello stannade ute, tog han ledningen och höll sedan undan för de jagande McLarenförarna. Schumacher behöll ledningen i förarmästerskapet på 56 poäng med Häkkinen och Coulthard på 54 och Barrichello på 42 poäng.

I Ungern vann Häkkinen igen. Nu kom Schumacher i dock i mål, på en andraplats. Belgiens Grand Prix blev ännu en stor besvikelse för Schumacher, som blev omkörd när han ledde loppet av Häkkinen när det var fyra varv kvar. I Italien vann Schumacher en smärtsam seger, efter att en funktionär förlorat livet efter att ha träffats av ett löst däck från en krock, i vilken Barrichello var inblandad. Schumacher var så ledsen att han bröt ihop under presskonferensen, vilket delvis berodde på att han tangerat Ayrton Sennas antal segrar. I USA tog Schumacher en viktig seger före Barrichello, samtidigt som Coulthard försvann från VM-striden efter en femteplats och Häkkinen tvingades bryta på grund av ett motorhaveri.

I Japan vann Schumacher igen vilket innebar att han säkrade Ferraris första förartitel sedan Jody Scheckter vann 1979. Schumacher var hur glad som helst efteråt, eftersom han kämpat i fem år för att vinna ett världsmästerskap för Ferrari. Malaysias Grand Prix blev ett lopp utan spänning, sedan Schumacher hade kontrollerat tävlingen från pole position. Han tangerade genom den segern Nigel Mansells rekord för antal segrar och poäng under en säsong. Ferrari vann konstruktörs-VM och Schumacher förar-VM på 108 poäng, före Häkkinen på 89, Coulthard på 73 och Barrichello på 62 poäng.

2001

Michael Schumacher startade säsongen 2001 som favorit efter VM-titeln säsongen innan. Ross Brawn och Rory Byrne hade designat ännu en snabb bil, vilket Schumacher med eftertryck visade när hann vann i säsongspremiären i Australien med Barrichello på tredje plats. Loppet blev dock sorgkantat efter en våldam krasch då en funktionär träffades av ett flygande hjul och omkom.

I Malaysia var det monsunregn och kaos utbröt när båda Ferrariförarna åkte av banan efter en oljeläcka från en annan bil. De tog sig dock upp på banan igen och tog sig till depån men de blev stående där, sedan mekanikerna tappat bort ett hjul. Tur i oturen var att säkerhetsbilen var ute på banan, vilket gjorde att de båda Ferrariförarna inte hamnade så långt bakom täten. Schumacher gjorde sedan en riktig rusch när bilarna släpptes i väg. Han körde ifrån Barrichello med en sekund per varv och de andra med fyra. Schumacher vann loppet utan problem, följd av Barrichello. I Brasilien kom Schumacher tvåa, trots två snurrningar, medan Barrichello tvingades bryta efter en krasch. San Marinos Grand Prix blev trist för Ferrari, Schumacher tvingades bryta loppet och Barrichello blev trea.

I Spanien hade Schumacher maximal tur och kunde vinna trots problem med bromsarna och Mika Häkkinens koppling gått sönder på sista varvet. I Österrike tog David Coulthard hem segern, sedan Schumacher kolliderat med rookien Juan Pablo Montoya. Barrichello fick order om att släppa upp Schumacher till andra plats, vilket han inte gillade och tydligt visade efteråt. I Monaco var det fred i Ferraristallet igen. Schumacher vann före Barrichello, samtidigt som stallet meddelade ett femårigt sponsoravtal med Vodafone.

I Kanada tog Schumacher en viktig andra plats, endast slagen av sin bror, Ralf Schumacher, som körde för Williams. Europas Grand Prix innebar en ny seger för Schumacher, som därmed drog ifrån i VM-tabellen. När Schumacher vann i Frankrike ansåg de flesta att förar-VM var avgjort, ett påstående som förstärktes, efter att Schumacher kommit tvåa i Storbritannien, samtidigt som värsta konkurrenten David Coulthard inte kom i mål. Ett brutet lopp i Tyskland gjorde inte så mycket, eftersom Coulthard råkade ut för samma öde och Barrichello blev tvåa. I Ungern blev det jackpot för Schumacher. Hans 51:a F1-seger gjorde att han tangerade Alain Prosts rekord och säkrade samtidigt hans fjärde mästerskapstitel. Ferrari säkrade dessutom konstruktörs-VM genom Barrichellos andraplats.

I Belgien blev Schumacher ensam om segerrekordet. Hans foksering inför det följande loppet i Italien rubbades av 11 september-attackerna mot bland annat World Trade Center. Schumacher var mentalt frånvarande den helgen och kom fyra medan Barrichello kom tvåa. Ferraribilarna hade i detta lopp inga sponsorloggor (förutom sitt eget märke) på varken bilar eller kläder och nosen hade lackats i svart för att hedra offren i attackerna. I ett alltjämt chockat USA kom Schumacher tvåa och slog poängrekordet för en säsong, medan Barrichellos motor exploderade. I Japan vann Schumacher sin nionde seger för säsongen. Han vann förar-VM 2001 med 123 poäng före David Coulthard med 65 och Barrichello med 56 poäng.

2002

Inför säsongen 2002 gjorde Ferrari inga förändringar. Michael Schumacher och Rubens Barrichello fick alltså inleda säsongen med fjolårsbilen F2001. I Australien tog Barrichello pole position, men han blev påkörd av Ralf Schumacher i starten. Michael Schumacher klarade sig undan startkollisionen och kunde vinna loppet. I Malaysia fick dock Ferrari problem. Barrichello bröt loppet medan Schumacher efter en startkollision endast nådde en tredjeplats.

I Brasilien vann Schumacher med den nya bilen F2002 medan Barrichello åter tvingades bryta sitt hemmalopp. San Marinos Grand Prix blev en framgång för Ferrari genom en dubbelseger med Schumacher som etta. Nu dominerade Ferrari så Williams var inte i närheten av att vinna någon tävling. David Coulthard vann visserligen i Monaco, men annars var konkurrenterna långt borta. Schumacher vann sedan i Spanien men i Österrike blev det skandal, när Barrichello tvingades lämna över ledningen till Schumacher på start och mål-rakan under sista varvet.

Schumacher vann sedan i Kanada, Storbritannien och Frankrike och säkrade därmed sin femte VM-titel, vilket var en tangering av Juan Manuel Fangios rekord. I Europas Grand Prix vann Barrichello och i Tyskland vann Schumacher inför sina jublande hemmafans. I säsongens fem sista lopp var Ferrari så överlägsna att de själva kunde välja vem som skulle vinna. Schumacher vann i Belgien och Japan medan Barrichello vann i Ungern, Italien och USA. Ferrariförarna gick i dessa lopp i mål inom en sekund.

Schumacher slog poäng- och segerrekord för en enskild säsong och Ferrari slog konstruktörsmästerskapsrekordet vad gäller poäng. Det var dessutom Ferraris första dubbelseger i formel 1-VM sedan Jody Scheckter vann före Gilles Villeneuve 1979.

2003

Michael Schumacher, som vunnit tre raka VM-titlar, var favorit 2003. I Australien kom han dock bara fyra efter att ha haft problem med lösa bildelar när han ledde loppet. Stallkamraten Rubens Barrichello hade problem och kraschade. I Malaysia kom Barrichello tvåa och Schumacher sexa och i "cirkusloppet" i Brasilien kraschade Schumacher efter vattenplaning medan Barrichello fick bränslestopp på väg mot segern.

I San Marino hade bröderna Schumacher en tuff helg efter att deras mamma hade avlidit. Michael Schumacher lyckades trots vad som hänt vinna loppet. Han var dock sammantaget 14 poäng efter Kimi Räikkönen, som kom tvåa i loppet. Barrichello kom i mål som trea. I Spanien vann Schumacher och minskade skillnaden till fyra poäng eftersom Räikkönen kolliderat med en bil som fått motorstopp vid starten. Fernando Alonso blev sensationellt tvåa medan Barrichello kom trea. I Österrike vann Schumacher och än en gång kom Barrichello trea.

Monacos Grand Prix blev en stor besvikelse för Ferrari, Schumacher kom där trea och Barrichello sjua. I Kanada blev det dock succé för Schumacher, som sensationellt vann efter att ha haft problem med både bromsar och däck. I Europas Grand Prix gick det sämre. Schumacher snurrade av och blev stående i en sandfålla. Han vinkade då till sig några funktionärer som hjälpte honom tillbaka upp på banan. Enligt reglerna får inte funktionärer hjälpa en förare att komma tillbaka på banan om inte bilen står i ett för andra riskabelt läge. Domarna ansåg att det senare var fallet varför Schumacher fick fortsätta och slutade på femte plats i loppet. I Frankrike blev det också bekymmersamt efter att Schumacher bara kommit trea och konkurrenterna närmade sig honom i VM-tabellen.

I Storbritannien vann Barrichello sitt första lopp för säsongen, efter att bland annat ha gjort en snygg omkörning av Kimi Räikkönen vid Bridge, medan Schumacher blev fyra. I Tyskland kraschade Barrichello rejält i första kurvan, medan Schumacher efter en punktering kom på sjunde plats. I Ungern blev det ännu en krasch för Barrichello, när hans hjulupphängning gick sönder. Schumacher, som även han hade stora problem, kom på åttonde plats. Schumacher ledde dock fortfarande förar-VM med 72 poäng, tätt följd av Juan Pablo Montoya med 71 och Räikkönen 70.

I Italien vann Schumacher överraskande efter att däcken från Michelin som Williams och McLaren använt förklarats regelstridiga, vilket alltså gynnade Ferrari med däck från Bridgestone. Schumacher hade dock en tuff duell med Montoya i Curva Della Roggia på första varvet men kunde därefter vinna enkelt. I USA gjorde Schumacher en fantastisk uppkörning från den sjunde startrutan och vann loppet medan Barrichello blev pååkt av Montoya och fick bryta. Denne fick ett drive through-straff och kom sexa och var därmed borta från VM-striden. Räikkönen kom tvåa och var nu nio poäng efter.

I den sista deltävlingen i Japan behövde Schumacher bara en åttondeplats, vilket han klarade efter ett kaotiskt lopp. Barrichello vann tävlingen och Räikkönens kom tvåa vilket innebar att han slutade på andra plats i förar-VM. Ferrari vann konstruktörs-VM och Schumacher tog sin sjätte VM-titel, vilket är rekord.

2004

Ferrari troddes få det svårt säsongen 2004. Konkurrenterna Williams och McLaren hade designat bilar som såg snabba ut, men verkligheten kom ikapp dem omgående när Michael Schumacher och Rubens Barrichello började med en dubbelseger i Australien. I Malaysia var Williams och Juan Pablo Montoya snabbare, men trots det hade Schumacher inga större problem att vinna igen.

I Bahrain blev det ännu en dubbelseger för Ferrari, åter med Schumacher som segrare. I San Marinos Grand Prix vann Schumacher igen, men den här gången blev han ordentligt pressad av Jenson Button. I Spanien fick Schumacher oljetrycksproblem, men vann trots det loppet.

Det blev dock motgång i Monaco, där Schumacher fick en knuff av Montoya medan säkerhetsbilen var på banan och for av. Schumacher vann sedan Europas Grand Prix medan Barrichello kom tvåa än en gång. Det blev även dubbelsegrar i Kanada och USA med Schhumacher som vinnare.

I Frankrike blev det svårare, där Fernando Alonso bjöd på tufft motstånd. Schumachers taktik ändrades till fyra depåstopp och det gjorde att han kunde besegra Alonso. Barrichello stal tredjeplatsen från Jarno Trulli i sista kurvan. Storbritanniens Grand Prix innebar ännu en tuff utmaning för Ferrari efter att McLaren börjat tävla med sin nya bil. Kimi Räikkönen utmanade Schumacher, men fick se sig besegrad av tysken. I Tyskland vann Schumacher igen och tog sin elfte seger för säsongen, trots en stark insats av Jenson Button. I Ungern blev det ännu en dubbelseger för Ferrari och även nu var det som Schumacher som vann.

I Belgien blev Schumacher dock besegrad av Räikkönen men han säkrade ändå sin sjunde förartitel genom att komma tvåa. I Italien blev ännu en dubbelseger för hemmastallet men denna gången med Barrichello som etta. I Kina vann Barrichello igen, medan Schumacher gjorde ett dåligt lopp. Schumacher revancherade sig i Japan där han vann före sin bror Ralf Schumacher.

Det blev en ganska tam säsongsavslutning för Ferrari i Brasilien, där man "bara" tog åtta poäng. Säsongen blev ändå en succé för Ferrari som då slog alla tänkbara rekord.

2005

Säsongen 2005 var förväntningarna rakt motsatta än de var inför den föregående. Michael Schumacher och Rubens Barrichello troddes till och med kunna vinna varje lopp. Men istället blev det en ren mardröm för Ferrari. Inledningen i Australien skulle normalt varit ett fantstiskt resultat för Ferrari med Barrichellos andraplats mellan Renault-förarna Giancarlo Fisichella och den blivande världsmästaren Fernando Alonso. Fortsättningen i Malaysia och Bahrain var pinsam för Ferrari, som bara tog ströpoäng. I San Marinos Grand Prix stämde det bättre för Ferrari och Schumacher kunde trots en dålig startposition slåss med Alonso om segern, men kom inte förbi.

Nu trodde alla att Ferrari hade hittat rätt spår. Men i Spanien och Monaco visade det sig vara fel. Loppet i Monaco minns mest för att Schumacher pressade sig förbi Barrichello i en riskfylld manöver på sista varvet. Rykten säger att det var då Barrichello bestämde sig för att lämna stallet. Europas Grand Prix innebar en efterlängtad framgång för Barrichello, som kom trea, medan Schumacher bara blev femma.

Michael Schumacher i en Ferrari F2005 i Kanada 2005.

Kanadas Grand Prix var Ferraris bästa lopp under säsongen. Schumacher kom där tvåa, följd av Barrichello. Schumacher jagade den segrande Kimi Räikkönen i McLaren, men kom inte förbi. I "skandalloppet" i USA blev det sedan en parodisk dubbelseger för Ferrari, "tätt" följda av två inte särskilt snabba Jordanbilar. I Frankrike kom Schumacher på tredje plats efter en fantastisk körning på utslitna däck. Loppen i Storbritannien och Tyskland var deprimerande för alla supportrar, men i Ungern slog Schumacher till med en överlägsen pole position och kom trots bristfälliga däck tvåa.

Därefter var det slut på Ferraris framgångar. Mest pinsamma var insatserna i Italien och Kina där man inte ens var i närheten av att ta poäng. I Kina fick Barrichello i sitt sista lopp för Ferrari till och med stryk av Tiago Monteiro i Jordan! Bridgestones däck höll inte måttet utan började blistra efter halva distansen och var nästan blankslitna på slutet! Ferrari slutade på tredje plats i konstruktörsmästerskapet och mirakulöst nog räckte Schumachers 62 poäng till en tredjeplats för honom i förar-VM.

2006

Säsongen 2006 tänkte Ferrari skjuta fram positionerna. Nu tilläts åter däckbyten och Bridgestone hade ökat kvaliteten. Rubens Barrichello, som ledsnat på Ferrari, gick till Honda och ersattes av landsmannen Felipe Massa från Sauber.

I Bahrain tog Michael Schumacher pole position före Massa. Fernando Alonso i Renault tog sig dock snart förbi Massa och vid det andra depåstoppet även Schumacher, som därmed blev tvåa. Massa gjorde flera misstag och slutade nia. I Malaysia och Australien gick det riktig dåligt för stallet vilket påminde om säsongen innan. Schumacher tog dock revansch när han vann i San Marino efter en taktisk manöver mot Alonso. I Europas Grand Prix vann Schumacher efter en smart körning igen och Massa tog sin första pallplats. I Spanien hoppades Ferrari och Schumacher ta den tredje raka segern, men där vann istället Alonso.

I Monaco fick Ferrariförarna starta sist. Massa kraschade under Q1 och Schumacher, som hade den bästa kvaltiden, straffades för att han stannat i Rascasse och därmed hindrat andra förare att förbättra sina kvaltider. Alonso fick överta pole position och vann sedan loppet. Schumacher kom dock femma, medan Massa slutade nia. Alonso vann sedan både i Storbritannien och Kanada, men Schumacher tog sig förbi Kimi Räikkönen i McLaren i slutet av loppen och kom tvåa. I USA tog Ferrari en dubbelseger, där Schumacher vann före Massa och i Frankrike vann Schumacher med Massa som trea, vilket ökade på Ferraris poäng.

I Tyskland vann Schumacher före Massa. Detta var Schumacher tredje raka seger och han närmade sig Alonso i förarmästerskapet. I Ungern gick det sämre igen, Massa kom sjua och Schumacher åtta. Problemen var bland annat att Bridgestonedäcken inte passade förhållandena och att Schumacher valde att stanna ute på regndäck, trots att banan var torr. Han blev omkörd av flera förare och krockade med Nick Heidfeld och skadade hjulupphängningen. I Turkiet vann Massa före Alonso och Schumacher, och därmed ökade Alonsos ledning i förarmästerskapet. I Italien vann dock Schumacher före Räikkönen medan Alonso fick ett motorhaveri. På presskonferensen meddelade en rörd Schumacher att han skulle sluta efter säsongen. Samtidigt meddelade Ferrari att stallets förare den följande säsongen skulle bli Kimi Räikkönen och Massa, något som Räikkönen inte alls kommenterade.

I Kina vann Schumacher efter en taktisk körning där han i princip lekte med Alonso och Giancarlo Fisichella i Renault under förhållanden liknade dem i Ungern. Schumacher ledde nu VM-tabellen med fler racesegrar än Alonso. I Japan ledde Schumacher loppet när hans motor brann upp och därmed hans chans att ta VM-titeln. I Brasilien vann Massa före Alonso medan Schumacher slutade fyra, trots massor av problem. Alonso och Renault tog därmed hem mästerskapstitlarna medan Schumacher och Ferrari tog andraplatserna.

VM-titlarna 2007

Säsongen 2007 tog Ferrari bort kölen på bilen, vilket var lyckat. I Australien tog Kimi Räikkönen pole position, satte snabbaste varv och ledde från start till mål och var nu säsongens favorit. Felipe Massa, som hade växellådsproblem under kvalet och sedan bytte motor, fick starta från den sista rutan, men lyckades komma sexa. I Malaysia hade Massa pole position, men han och trean Räikkönen blev omkörda av McLaren-förarna Fernando Alonso och Lewis Hamilton redan efter första kurvan. Räikkönen lyckades komma trea medan Massa, som körde av banan vid ett försök passera Hamilton, slutade femma. I Bahrain tog Massa pole position igen och ledde sedan racet in i mål. Räikkönen såg ut att komma ikapp Hamilton, men hans däck fungerade inte under de sista varven och slutade trea i loppet.

I Spanien tog Massa pole position och efter att Alonso kört bort sig i den första kurvan kunde han vinna medan Räikkönen tvingades bryta loppet. Ferrari hade nu vunnit tre av fyra lopp och ledde konstruktörsmästerskapet, men i förarmästerskapet var det dubbelt McLaren. I Monaco kraschade Räikkönen under kvalet och kom sedan åtta medan Massa slutade trea och därmed lyckades de inte avancera i VM-tabellen. I Kanada gick det sämre för Ferrari. Räikkönen blev femma efter att i delar av loppet ha varit två sekunder långsammare per varv än vinnaren Hamilton och Massa blev diskvalificerad för att ha kört mot rött ljus i depån. I USA dominerade återigen McLaren och Massa och Räikkönen slutade trea respektive fyra. I Frankrike var Ferrari och i synnerhet Räikkönen nederlagstippade, men man kom med nyutvecklade delar och tog en dubbelseger, med Räikkönen som etta. Räikkönen följde upp med att även vinna i Storbritannien efter ett taktiskt genomfört lopp medan Massa, som fått stopp vid starten, blev femma.

I Europas Grand Prix tog Räikkönen pole position, men tvingades bryta från tredjeplatsen. Massa ledde länge loppet men blev passerad av Alonso och slutade tvåa. I Ungern straffades Alonso för att ha hindrat Hamilton under kvalificeringen vilket hjälpte Räikkönen till andraplatsen . Massa kom på trettonde plats efter en mycket dålig helg. I Turkiet kom Massa tillbaka och vann före Räikkönen och gick om stallkamraten i VM-tabellen. I Italien kraschade Räikkönen våldsamt under kvalificeringen efter ett upphängningsfel och fick ont i nacken. Det spionanklagade McLaren tog en dubbelseger på Ferraris hemmabana med Räikkönen på tredje plats. I Belgien tog sedan Ferrari en dubbelseger. Inför avslutningen i Brasilien hade Hamilton 107, Alonso 103 och Räikkönen 100 poäng. Räikkönen gjorde ett bättre sista depåstopp än Massa och vann loppet. Alonso kom trea och Hamilton slutade på sjunde plats. Detta resultat gav Räikkönen 110 poäng och Hamilton och Alonso 109 var. Räikkönen blev världsmästare för första gången samtidigt som Ferrari tog hem konstruktörstiteln.

Efter säsongen ersattes stallchefen Jean Todt av Stefano Domenicali.

2009

Ferrari har inte tagit någon poäng i de tre första loppen 2009, vilket inte hänt sedan säsongen 1981.

F1-säsonger

Segrar     Storbritannien 1951 Tyskland 1951 Italien 1951 Schweiz 1952 Belgien 1952 Frankrike 1952 Storbritannien 1952 Tyskland 1952 Nederländerna 1952 Italien 1952 Argentina 1953 Nederländerna 1953 Belgien 1953 Frankrike 1953 Storbritannien 1953 Tyskland 1953 Schweiz 1953 Storbritannien 1954 Spanien 1954 Monaco 1955 Argentina 1956 Belgien 1956 Frankrike 1956 Storbritannien 1956 Tyskland 1956 Frankrike 1958 Storbritannien 1958 Frankrike 1959 Tyskland 1959 Italien 1960 Nederländerna 1961 Belgien 1961 Storbritannien 1961 Frankrike 1961 Italien 1961 Tyskland 1963 Tyskland 1964 Österrike 1964 Italien 1964 Belgien 1966 Italien 1966 Frankrike 1968 Österrike 1970 Italien 1970 Kanada 1970 Mexiko 1970 Sydafrika 1971 Nederländerna 1971 Tyskland 1972 Spanien 1974 Nederländerna 1974 Tyskland 1974 Monaco 1975 Belgien 1975 Sverige 1975 Frankrike 1975 Italien 1975 USA 1975 Brasilien 1976 Sydafrika 1976 USA West 1976 Belgien 1976 Monaco 1976 Storbritannien 1976 Brasilien 1977 Sydafrika 1977 Tyskland 1977 Nederländerna 1977 Brasilien 1978 USA West 1978 Storbritannien 1978 USA 1978 Kanada 1978 Sydafrika 1979 USA West 1979 Belgien 1979 Monaco 1979 Italien 1979 USA 1979 Monaco 1981 Spanien 1981 San Marino 1982 Nederländerna 1982 Tyskland 1982 San Marino 1983 Kanada 1983 Tyskland 1983 Nederländerna 1983 Belgien 1984 Kanada 1985 Tyskland 1985 Japan 1987 Australien 1987 Italien 1988 Brasilien 1989 Ungern 1989 Portugal 1989 Brasilien 1990 Mexiko 1990 Frankrike 1990 Storbritannien 1990 Portugal 1990 Spanien 1990 Tyskland 1994 Kanada 1995 Spanien 1996 Belgien 1996 Italien 1996 Monaco 1997 Kanada 1997 Frankrike 1997 Belgien 1997 Japan 1997 Argentina 1998 Kanada 1998 Frankrike 1998 Storbritannien 1998 Ungern 1998 Italien 1998 Australien 1999 San Marino 1999 Monaco 1999 Österrike 1999 Tyskland 1999 Malaysia 1999 Australien 2000 Brasilien 2000 San Marino 2000 Europa 2000 Kanada 2000 Tyskland 2000 Italien 2000 USA 2000 Japan 2000 Malaysia 2000 Australien 2001 Malaysia 2001 Spanien 2001 Monaco 2001 Europa 2001 Frankrike 2001 Ungern 2001 Belgien 2001 Japan 2001 Australien 2002 Brasilien 2002 San Marino 2002 Spanien 2002 Österrike 2002 Kanada 2002 Europa 2002 Storbritannien 2002 Frankrike 2002 Tyskland 2002 Ungern 2002 Belgien 2002 Italien 2002 USA 2002 Japan 2002 San Marino 2003 Spanien 2003 Österrike 2003 Kanada 2003 Storbritannien 2003 Italien 2003 USA 2003 Japan 2003 Australien 2004 Malaysia 2004 Bahrain 2004 San Marino 2004 Spanien 2004 Europa 2004 Kanada 2004 USA 2004 Frankrike 2004 Storbritannien 2004 Tyskland 2004 Ungern 2004 Italien 2004 Kina 2004 Japan 2004 USA 2005 San Marino 2006 Europa 2006 USA 2006 Frankrike 2006 Tyskland 2006 Turkiet 2006 Italien 2006 Kina 2006 Brasilien 2006 Australien 2007 Bahrain 2007 Spanien 2007 Frankrike 2007 Storbritannien 2007 Turkiet 2007 Belgien 2007 Kina 2007 Brasilien 2007 Malaysia 2008 Bahrain 2008 Spanien 2008 Turkiet 2008 Frankrike 2008 Europa 2008 Belgien 2008 Brasilien 2008

Pole position     Storbritannien 1951 Tyskland 1951 Spanien 1951 Schweiz 1952 Belgien 1952 Frankrike 1952 Storbritannien 1952 Tyskland 1952 Nederländerna 1952 Italien 1952 Argentina 1953 Nederländerna 1953 Frankrike 1953 Storbritannien 1953 Tyskland 1953 Italien 1953 Argentina 1954 Schweiz 1954 Argentina 1955 Argentina 1956 Monaco 1956 Belgien 1956 Frankrike 1956 Tyskland 1956 Italien 1956 Belgien 1958 Frankrike 1958 Tyskland 1958 Marocko 1958 Frankrike 1959 Tyskland 1959 Italien 1960 Nederländerna 1961 Belgien 1961 Frankrike 1961 Storbritannien 1961 Tyskland 1961 Italien 1961 Italien 1963 Tyskland 1964 Italien 1964 Belgien 1966 Frankrike 1966 Italien 1966 Spanien 1968 Belgien 1968 Nederländerna 1968 Tyskland 1968 Frankrike 1970 Tyskland 1970 Italien 1970 USA 1970 Mexiko 1970 Spanien 1971 Nederländerna 1971 Storbritannien 1971 Spanien 1972 Storbritannien 1972 Tyskland 1972 Italien 1972 Sydafrika 1974 Spanien 1974 Belgien 1974 Monaco 1974 Nederländerna 1974 Frankrike 1974 Storbritannien 1974 Tyskland 1974 Österrike 1974 Italien 1974 Spanien 1975 Monaco 1975 Belgien 1975 Nederländerna 1975 Frankrike 1975 Tyskland 1975 Österrike 1975 Italien 1975 USA 1975 USA West 1976 Belgien 1976 Monaco 1976 Storbritannien 1976 USA West 1977 Österrike 1977 USA West 1978 Monaco 1978 USA West 1979 Monaco 1979 San Marino 1981 Kanada 1982 Tyskland 1982 Italien 1982 USA West 1983 San Marino 1983 Detroit 1983 Kanada 1983 Storbritannien 1983 Tyskland 1983 Österrike 1983 Sydafrika 1983 Belgien 1984 Brasilien 1985 Portugal 1987 Japan 1987 Australien 1987 Storbritannien 1988 Frankrike 1990 Storbritannien 1990 Portugal 1990 Tyskland 1994 Italien 1994 Portugal 1994 Belgien 1995 San Marino 1996 Monaco 1996 Frankrike 1996 Ungern 1996 Kanada 1997 Frankrike 1997 Ungern 1997 Italien 1998 Luxemburg 1998 Japan 1998 Kanada 1999 Malaysia 1999 Japan 1999 Storbritannien 2000 Spanien 2000 Monaco 2000 Kanada 2000 Frankrike 2000 Ungern 2000 Italien 2000 USA 2000 Japan 2000 Malaysia 2000 Australien 2001 Malaysia 2001 Brasilien 2001 Spanien 2001 Österrike 2001 Kanada 2001 Europa 2001 Storbritannien 2001 Ungern 2001 USA 2001 Japan 2001 Australien 2002 Malaysia 2002 San Marino 2002 Spanien 2002 Österrike 2002 Tyskland 2002 Ungern 2002 Belgien 2002 USA 2002 Japan 2002 Australien 2003 Brasilien 2003 San Marino 2003 Spanien 2003 Österrike 2003 Storbritannien 2003 Italien 2003 Japan 2003 Australien 2004 Malaysia 2004 Bahrain 2004 Spanien 2004 Europa 2004 USA 2004 Tyskland 2004 Ungern 2004 Italien 2004 Kina 2004 Japan 2004 Brasilien 2004 Ungern 2005 Bahrain 2006 San Marino 2006 USA 2006 Frankrike 2006 Turkiet 2006 Japan 2006 Brasilien 2006 Australien 2007 Malaysia 2007 Bahrain 2007 Spanien 2007 Frankrike 2007 Europa 2007 Turkiet 2007 Belgien 2007 Brasilien 2007 Malaysia 2008 Spanien 2008 Turkiet 2008 Monaco 2008 Frankrike 2008 Europa 2008 Singapore 2008 Brasilien 2008

Snabbaste varv     Schweiz 1952 Belgien 1952 Frankrike 1952 Storbritannien 1952 Tyskland 1952 Nederländerna 1952 Italien 1952 Argentina 1953 Nederländerna 1953 Storbritannien 1953 Tyskland 1953 Schweiz 1953 Argentina 1954 Storbritannien 1954 Italien 1954 Argentina 1956 Monaco 1956 Frankrike 1956 Tyskland 1956 Frankrike 1957 Monaco 1958 Belgien 1958 Frankrike 1958 Storbritannien 1958 Portugal 1958 Italien 1958 Tyskland 1959 Italien 1959 Belgien 1960 Italien 1960 Monaco 1961 Belgien 1961 Frankrike 1961 Tyskland 1961 Monaco 1963 Storbritannien 1963 Tyskland 1963 Tyskland 1964 Italien 1964 Monaco 1966 Belgien 1966 Frankrike 1966 Italien 1966 Nederländerna 1970 Tyskland 1970 Österrike 1970 Österrike 1970 Italien 1970 Kanada 1970 USA 1970 Mexiko 1970 Sydafrika 1971 Spanien 1971 Nederländerna 1971 USA 1971 Spanien 1972 Tyskland 1972 Italien 1972 Argentina 1974 Brasilien 1974 Spanien 1974 Storbritannien 1974 Österrike 1974 Kanada 1974 Belgien 1975 Sverige 1975 Nederländerna 1975 Storbritannien 1975 Tyskland 1975 Italien 1975 Sydafrika 1976 USA West 1976 Belgien 1976 Monaco 1976 Frankrike 1976 Storbritannien 1976 Nederländerna 1976 USA West 1977 Tyskland 1977 Nederländerna 1977 Argentina 1978 Brasilien 1978 Frankrike 1978 Sydafrika 1979 USA West 1979 Spanien 1979 Belgien 1979 Tyskland 1979 Nederländerna 1979 San Marino 1981 Las Vegas 1981 San Marino 1982 Kanada 1982 Kanada 1983 Tyskland 1983 Nederländerna 1983 Belgien 1984 Nederländerna 1984 Europa 1984 San Marino 1985 Monaco 1985 Portugal 1987 Spanien 1987 Australien 1987 Brasilien 1988 Belgien 1988 Italien 1988 Portugal 1988 Mexiko 1989 Storbritannien 1989 Ungern 1989 Portugal 1989 Mexiko 1990 Frankrike 1990 Storbritannien 1990 Belgien 1990 Australien 1990 USA 1991 Monaco 1991 San Marino 1995 Monaco 1995 Italien 1995 Spanien 1996 Italien 1996 Monaco 1997 Frankrike 1997 Storbritannien 1997 San Marino 1998 Kanada 1998 Storbritannien 1998 Ungern 1998 Belgien 1998 Japan 1998 Australien 1999 San Marino 1999 Spanien 1999 Kanada 1999 Malaysia 1999 Japan 1999 Australien 2000 Brasilien 2000 Europa 2000 Tyskland 2000 Belgien 2000 Australien 2001 Spanien 2001 Belgien 2001 San Marino 2002 Spanien 2002 Österrike 2002 Monaco 2002 Europa 2002 Storbritannien 2002 Tyskland 2002 Ungern 2002 Belgien 2002 Italien 2002 USA 2002 Japan 2002 Malaysia 2003 Brasilien 2003 San Marino 2003 Spanien 2003 Österrike 2003 Storbritannien 2003 Italien 2003 USA 2003 Australien 2004 Bahrain 2004 San Marino 2004 Spanien 2004 Monaco 2004 Europa 2004 Kanada 2004 USA 2004 Frankrike 2004 Storbritannien 2004 Ungern 2004 Italien 2004 Kina 2004 Japan 2004 San Marino 2005 Monaco 2005 USA 2005 Europa 2006 Spanien 2006 Monaco 2006 USA 2006 Frankrike 2006 Tyskland 2006 Ungern 2006 Turkiet 2006 Brasilien 2006 Australien 2007 Bahrain 2007 Spanien 2007 USA 2007 Frankrike 2007 Storbritannien 2007 Europa 2007 Ungern 2007 Turkiet 2007 Belgien 2007 Kina 2007 Brasilien 2007 Spanien 2008 Turkiet 2008 Monaco 2008 Kanada 2008 Frankrike 2008 Storbritannien 2008 Ungern 2008 Europa 2008 Belgien 2008 Italien 2008 Singapore 2008 Japan 2008 Brasilien 2008 Monaco 2009

Legendarer och nationaliteter (Urval)

Sponsorer

Ferraris sponsorer är Acer, Alice, AMD, Bridgestone, Etihad Airways, FIAT, Mubadala och Shell.^[5]

Motortillverkaren

Huvudartikel: Ferrari F1 (motortillverkare)

Ferrarimotorer har, förutom av det egna stallet, använts av ett antal olika formel 1-stall genom åren. Säsongen 2008 kör, förutom Ferrari, Force India och Toro Rosso med motorerna.

Andra stall

Ferrari har också levererat bilar till andra formel 1-stall.

Kända förare i andra stall

• Reg Parnell
  • Reg Parnell Racing (1966)
  • Scuderia Ambrosiana (1954)
  • Vanwall (1951)
• Louis Rosier, Ecurie Rosier (1952, 1953, 1954)
• Hans Stuck, Ecurie Espadon (1952)

Noter

1. ↑ Placeringarna 1950-1957 är inofficiella eftersom konstruktörsmästerskapet inte infördes förrän 1958.
2. ↑ Deltog endast i Indianapolis 1952.
3. ↑ Inklusive FISA:s 8 poäng.
4. ↑ ^{4,0 4,1} Föraren startade inte.
5. ↑ http://www.ferrari.com/English/Scuderia/Scuderia_Ferrari/Partners/Pages/Partners.aspx
6. ↑ Ferrari-Ferrari

Källor

• Chicane F1 - Ferrari

Externa länkar

• Ferrari World
• formula1.com - teams

v • d • r Formel 1-VM 2009 McLaren Ferrari BMW Renault Toyota STR RBR Williams Force India Brawn 1 HAM 2 KOV 3 MAS 4 RAI 5 KUB 6 HEI 7 ALO 8 PIQ 9 TRU 10 GLO 11 BOU 12 BUE 14 WEB 15 VET 16 ROS 17 NAK 20 SUT 21 FIS 22 BUT 23 BAR