Från Rilpedia

Alain Prost
200px
Formel 1
Aktiv	1980 - 1991, 1993
Mästartitlar	1985, 1986, 1989, 1993
Senaste stall	Prost
Debut	Argentina 1980
Sista lopp	Australien 1993
Antal lopp	202
Antal starter	200[1]
Segrar	51
Andraplatser	35
Tredjeplatser	20
Pole position	33
Snabbaste varv	41
Diskvalificerad	2
Poäng totalt	768,5

Alain Marie Pascal Prost, född 24 februari 1955 i Lorette i Loire, är en fransk racerförare. Han är far till racerföraren Nicolas Prost.

Alain Prost är en av de riktigt stora förarna inom formel 1. Han blev världsmästare fyra gånger, 1985, 1986, 1989 och 1993. Han blev för sina insatser invald i International Motorsports Hall of Fame 1999.

1997 startade Alain Prost ett eget stall, Prost Grand Prix. Det gick dock i konkurs tidigt 2002.

Innehåll 1 Racingkarriär 1.1 McLaren 1980 1.2 Renault 1981-1983 1.3 McLaren 1984-1989 1.4 Ferrari 1990-1991 1.5 Williams 1993 2 F1-karriär 2.1 Vunna F1-lopp 2.2 Tvåa i F1-lopp 2.3 Trea i F1-lopp 2.4 Pole position i F1-lopp 2.5 Snabbaste varv i F1-lopp 2.6 Diskvalificerad i F1-lopp 3 Noter 4 Källor 5 Externa länkar

Racingkarriär

McLaren 1980

Prost inledde sin karriär i McLaren året innan Ron Dennis köpte stallet. De var helt under isen och det var inte lätt för en nykomling att gå in och övertyga. Därför var det inte förvånande att han valde att gå till Renault inför 1981 när han fick den möjligheten.

Renault 1981-1983

Prosts första säsong i Renault blev en succé. Hade det inte varit för bristande tillförlitlighet hade han blivit mästare. Nu slutade han bara femma, men han vann dock tre deltävlingar. 1982 började mycket bra genom två segrar, men sen kom tillförlitlighetsproblemen. Om han hade vunnit i Österrike, där han fick tekniska problem några varv före mål, hade han vunnit förar-VM. Oturen fortsatte 1983. Nu var visserligen Renaultbilen hyfsat pålitlig, men den var inte längre snabbast, vilket Ferrari var. Prost hade dock tack vare Ferrariförarna René Arnoux' och Patrick Tambays misslyckanden chansen i sista loppet, men Prosts turbo gick sönder, varför Nelson Piquet istället smög sig upp och tog mästartiteln. Otroligt nog skyllde Renaults ledning på Prost och sparkade sin stjärna. Han ersattes av Tambay medan Prost istället gick till McLaren.

McLaren 1984-1989

Prosts första säsong i McLaren 1984 blev lyckad. Med de nya motorerna från Porsche tangerade Prost Jim Clarks rekord på sju vinster under en säsong. Det räckte dock inte till mästartiteln. Istället vann stallkamraten Niki Lauda mästerskapet med en halv poäng tillgodo. Det var den första sedan James Hunt vann 1976.

Säsongen 1985 blev betydligt bättre för Prost, som kunde vinna mästartiteln efter en hård fajt med Michele Alboreto i Ferrari. Alboreto inledde bättre än Prost, men han tappade efter hand och till slut kunde Prost vinna mästerskapet med 20 poängs marginal. Prost blev Frankrikes förste formel 1-världsmästare, efter att ha kommit tvåa två gånger, så det var synnerligen efterlängtat.

Säsongen 1986 grundlade Prost sitt rykte som poängmaskin. Williams-Honda var överlägsna i konstruktörs-VM och vann det, medan Prost smög med i bakgrunden när Williams-förarna Nigel Mansell och Nelson Piquet tog poäng av varandra. I säsongsfinalen i Australien slog Prost till efter att Mansell fått punktering. McLaren var oroliga om bränslet skulle räcka, men det gjorde det, och Prost kunde vinna sitt andra raka mästerskap.

Säsongen 1987 blev svår för Prost, som tvingades konstatera att han inte hade någon chans att ta mästartiteln. Mansell och Piquet kunde relativt enkelt dra ifrån med sina Honda-motorer. Prost slog dock Jackie Stewarts totala segerrekord genom att vinna sitt 28:e lopp.

Säsongen 1988 hade McLarens stallchef Ron Dennis ändrat på förutsättningarna. Han fick motorer från Honda genom att värva den supersnabbe Hondafavoriten Ayrton Senna från Lotus. Senna visade sig dock vara snabbare än Prost, som dock körde intelligent och tog fler poäng än honom. Honda Marlboro McLaren var en oslagbar kombination och den vann 15 av de 16 loppen. Prost tog 105 poäng och Senna 94. Eftersom enbart de elva bästa resultaten räknades in i mästerskapet vann oturligt för Prost istället Senna med 90 poäng mot 87.

Säsongen 1989 vände dock Prosts tur. Han vann fyra lopp den här gången medan Senna var ojämn. När två deltävlingar återstod ledde Prost sammanlagt. Senna körde då på Prost i Japan och såg ut att vinna. Senna blev dock diskvalificerad och därmed blev Prost världsmästare. I slutet av säsongen bestämde sig Prost för att lämna McLaren därför att han kände sig felbehandlad och att stallet favoriserade Senna.

Ferrari 1990-1991

Prost valde att skriva på för Ferrari inför 1990. Han kommentar var att det är alla racerförares dröm att köra för "Den stegrande hästen". Prost fick Nigel Mansell som stallkamrat. Det blev en explosiv mix med två ömtåliga förare som båda behövde känna tillit och stöd. Prost tog med sig sitt folk från McLaren därför att han inte ville arbeta med det före detta Williams-folket, bland andra stallchefen Peter Windsor och chefsdesignern Enrique Scalabroni. Prost såg till att Scalabroni avskedades och att man istället satsade på Steve Nicholls från McLaren. Stallchefen Cesare Fiorio hade fått ett riktigt tufft jobb att få stallet att enas. Ferraribilen 1990 var riktigt snabb och Prost vann fem lopp. I slutet av säsongen återupprepade sig historien och Prost blev avknuffad av Ayrton Senna i Japan. Den här gången vann dock Senna mästartiteln, mycket tack vare det regelvidriga tilltaget.

Säsongen 1991 hade Prost skrämt iväg både Windsor och Mansell och var given försteförare med politisk makt i stallet. Det blev dock mer politik än teknik för Ferrari, bland annat en kontraktstvist med Williams och Tyrrell om Jean Alesi och när han väl kom hade mycket energi gått åt till fel saker. Det slutade med att Prost hamnade i storgräl med sina chefer och lämnade stallet efter noll vinster under säsongen. Han kallade även bilen för lastbil!

Williams 1993

Prost tog ett sabbatsår 1992, trots att Ligier var ivriga att värva honom. Men Ligier hade inte tagit en enda poäng under 1991 och därför tackade Prost vänligt men bestämt nej, och vilade upp sig. därför var han väldigt motiverad när han återvände till cockpiten för att köra för Williams. Han hamnade snabbt i underläge mot den avskydde Ayrton Senna, men hämtade ikapp genom fyra raka segrar i mitten av säsongen, bland annat den 50:e i karriären.

Han säkrade förarmästerskapet i Portugal genom en av flera andraplatser i säsongens slutskede. I den sista deltävlingen slöt han fred med Senna. Det var också Prosts sista lopp. Under 1994 ryktades det om en comeback för McLaren, men det blev aldrig av, inte heller ryktet om en comeback i Ferrari. Senaste gången han körde en formel 1-bil var när han testade en bil från sitt egna stall Prost Grand Prix i Barcelona 1998.

F1-karriär

Säsong	Stall/Tillverkare	Placering	Lopp	Poäng	Etta	Tvåa	Trea	Pole	Snabbaste varv
1980	McLaren-Ford	16	13	5
1981	Renault	5	15	43	3	2	1	2	1
1982	Renault	4	16	34	2	2		5	4
1983	Renault	2	15	57	4	2	1	3	3
1984	McLaren-TAG	2	16	71,5	7	1	1	3	3
1985	McLaren-TAG	1	16	73	5	2	4	2	5
1986	McLaren-TAG	1	16	72	4	4	3	1	2
1987	McLaren-TAG	4	16	46	3	1	3		2
1988	McLaren-Honda	2	16	87	7	7		2	7
1989	McLaren-Honda	1	16	76	4	6	1	2	5
1990	Ferrari	2	16	71	5	2	2		2
1991	Ferrari	5	15	34		3	2		1
1993	Williams-Renault	1	16	99	7	3	2	13	6
Sammanlagt 13 säsonger			202	768,5	51	35	20	33	41

Vunna F1-lopp     Frankrike 1981 Nederländerna 1981 Italien 1981 Sydafrika 1982 Brasilien 1982 Frankrike 1983 Belgien 1983 Storbritannien 1983 Österrike 1983 Brasilien 1984 San Marino 1984 Monaco 1984 Tyskland 1984 Nederländerna 1984 Europa 1984 Portugal 1984 Brasilien 1985 Monaco 1985 Storbritannien 1985 Österrike 1985 Italien 1985 San Marino 1986 Monaco 1986 Österrike 1986 Australien 1986 Brasilien 1987 Belgien 1987 Portugal 1987 Brasilien 1988 Monaco 1988 Mexiko 1988 Frankrike 1988 Portugal 1988 Spanien 1988 Australien 1988 USA 1989 Frankrike 1989 Storbritannien 1989 Italien 1989 Brasilien 1990 Mexiko 1990 Frankrike 1990 Storbritannien 1990 Spanien 1990 Sydafrika 1993 San Marino 1993 Spanien 1993 Kanada 1993 Frankrike 1993 Storbritannien 1993 Tyskland 1993

Tvåa i F1-lopp     Tyskland 1981 Las Vegas 1981 Frankrike 1982 Schweiz 1982 San Marino 1983 Europa 1983 Sydafrika 1984 Tyskland 1985 Nederländerna 1985 Kanada 1986 Frankrike 1986 Portugal 1986 Mexiko 1986 Spanien 1987 San Marino 1988 Kanada 1988 USA 1988 Tyskland 1988 Ungern 1988 Belgien 1988 Japan 1988 Brasilien 1989 San Marino 1989 Monaco 1989 Tyskland 1989 Belgien 1989 Portugal 1989 Belgien 1990 Italien 1990 USA 1991 Frankrike 1991 Spanien 1991 Portugal 1993 Japan 1993 Australien 1993

Trea i F1-lopp     Argentina 1981 Monaco 1983 Kanada 1984 Kanada 1985 Frankrike 1985 Belgien 1985 Sydafrika 1985 Spanien 1986 USA 1986 Storbritannien 1986 USA 1987 Frankrike 1987 Ungern 1987 Spanien 1989 Portugal 1990 Australien 1990 Storbritannien 1991 Italien 1991 Europa 1993 Belgien 1993

Pole position i F1-lopp     Tyskland 1981 Nederländerna 1981 Brasilien 1982 Belgien 1982 USA East 1982 Schweiz 1982 Las Vegas 1982 Frankrike 1983 Monaco 1983 Belgien 1983 Monaco 1984 Tyskland 1984 Nederländerna 1984 Österrike 1985 Belgien 1985 Monaco 1986 Frankrike 1988 Portugal 1988 Kanada 1989 Frankrike 1989 Sydafrika 1993 Brasilien 1993 Europa 1993 San Marino 1993 Spanien 1993 Monaco 1993 Kanada 1993 Storbritannien 1993 Tyskland 1993 Ungern 1993 Belgien 1993 Italien 1993 Japan 1993

Snabbaste varv i F1-lopp     Frankrike 1981 Sydafrika 1982 Brasilien 1982 USA East 1982 Schweiz 1982 Frankrike 1983 Storbritannien 1983 Österrike 1983 Brasilien 1984 Frankrike 1984 Tyskland 1984 Brasilien 1985 Storbritannien 1985 Österrike 1985 Nederländerna 1985 Belgien 1985 Monaco 1986 Belgien 1986 Belgien 1987 Japan 1987 San Marino 1988 Mexiko 1988 USA 1988 Frankrike 1988 Ungern 1988 Spanien 1988 Australien 1988 San Marino 1989 Monaco 1989 Belgien 1989 Italien 1989 Japan 1989 Mexiko 1990 Belgien 1990 Monaco 1991 Sydafrika 1993 San Marino 1993 Monaco 1993 Ungern 1993 Belgien 1993 Japan 1993

Diskvalificerad i F1-lopp     San Marino 1985 Italien 1986

Noter

1. ↑ Inklusive San Marino 1991.

Källor

• Chicane F1 - Alain Prost

Externa länkar

• Prostfan.com

v • d • r Formel 1 1950 Nino Farina • 1951 Juan Manuel Fangio • 1952 Alberto Ascari • 1953 Alberto Ascari • 1954 Juan Manuel Fangio • 1955 Juan Manuel Fangio • 1956 Juan Manuel Fangio • 1957 Juan Manuel Fangio • 1958 Mike Hawthorn • 1959 Jack Brabham • 1960 Jack Brabham • 1961 Phil Hill • 1962 Graham Hill • 1963 Jim Clark • 1964 John Surtees • 1965 Jim Clark • 1966 Jack Brabham • 1967 Denny Hulme • 1968 Graham Hill • 1969 Jackie Stewart • 1970 Jochen Rindt • 1971 Jackie Stewart • 1972 Emerson Fittipaldi • 1973 Jackie Stewart • 1974 Emerson Fittipaldi • 1975 Niki Lauda • 1976 James Hunt • 1977 Niki Lauda • 1978 Mario Andretti • 1979 Jody Scheckter • 1980 Alan Jones • 1981 Nelson Piquet • 1982 Keke Rosberg • 1983 Nelson Piquet • 1984 Niki Lauda • 1985 Alain Prost • 1986 Alain Prost • 1987 Nelson Piquet • 1988 Ayrton Senna • 1989 Alain Prost • 1990 Ayrton Senna • 1991 Ayrton Senna • 1992 Nigel Mansell • 1993 Alain Prost • 1994 Michael Schumacher • 1995 Michael Schumacher • 1996 Damon Hill • 1997 Jacques Villeneuve • 1998 Mika Häkkinen • 1999 Mika Häkkinen • 2000 Michael Schumacher • 2001 Michael Schumacher • 2002 Michael Schumacher • 2003 Michael Schumacher • 2004 Michael Schumacher • 2005 Fernando Alonso • 2006 Fernando Alonso • 2007 Kimi Räikkönen • 2008 Lewis Hamilton • 2009 Inte avgjort

v • d • r Formel 1 Hall of Fame Fernando Alonso • Mario Andretti • Alberto Ascari • Jack Brabham • Jim Clark • Juan Manuel Fangio • Nino Farina • Emerson Fittipaldi • Lewis Hamilton • Mike Hawthorn • Damon Hill • Graham Hill • Phil Hill • Denny Hulme • James Hunt • Mika Häkkinen • Alan Jones • Niki Lauda • Nigel Mansell • Nelson Piquet • Alain Prost • Jochen Rindt • Keke Rosberg • Kimi Räikkönen • Jody Scheckter • Michael Schumacher • Ayrton Senna • Jackie Stewart • John Surtees • Jacques Villeneuve