McLaren

Från Rilpedia

(Omdirigerad från McLaren-Ford)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Flag of the United Kingdom.svg McLaren Mercedes
McLaren MP4-24, 2009
Tävlingsnamn Vodafone McLaren Mercedes
Hemvist Woking, England
Aktivt i F1 1966 -
Stallchef Martin Whitmarsh
Förare Flag of the United Kingdom.svg Lewis Hamilton
Flag of Finland.svg Heikki Kovalainen
Testförare Flag of Spain.svg Pedro de la Rosa
Flag of the United Kingdom.svg Gary Paffett
Bränsle Mobil
Lopp 658[1]  ( 24 maj 2009)
Vunna lopp 162
Pole position 141
Snabbaste varv 137
Konstruktörstitlar 8 (1974, 1984, 1985, 1988, 1989, 1990, 1991, 1998)
Förartitlar 12 (Emerson Fittipaldi 1974 + James Hunt 1976 + Niki Lauda 1984 + Alain Prost 1985, 1986, 1989 + Ayrton Senna 1988, 1990, 1991 + Mika Häkkinen 1998, 1999 + Lewis Hamilton 2008)

McLaren Mercedes är en brittisk formelbiltillverkare med ett framgångsrikt formel 1-stall som grundades av Bruce McLaren 1963. Stallet har tävlat i en rad olika motorsporter, men är mest kända inom formel 1. McLarens ägs av McLaren Group. Mercedes är stallets motorleverantör sedan 1995 och har sedan dess även blivit en av stallets huvudägare.

1990 grundades McLaren Cars, numera McLaren Automotive, som tillverkar snabba bilar för gatubruk. Den mest kända modellen är McLaren F1; modellnamnet anknyter förstås till McLarens framgångar inom formel 1 men betyder inte att bilen är en formel 1-bil. Sedan formel 1-stallet inledde sitt samarbete med Mercedes, har McLaren också kommit att ingå som del av modellnamnet i sportbilen Mercedes-Benz SLR McLaren.

Säsongen 2007 diskvalificerdes McLaren från konstruktörsmästerskapet på grund av att man innehaft tekniska data från konkurrentstallet Ferrari.

Innehåll

Historik

1963-1979

På 1960-talet körde nyzeeländaren Bruce McLaren (1937-1970) formel 1 i Cooper-stallet. Men när de vägrade acceptera hans designförslag för att förbättra bilen bestämde han sig för att bilda ett eget stall. 1963 anställde han ingenjörer som började konstruera en ny bil och McLaren Motor Racing Ltd var fött.

Början 1970-talet var katastrofalt för McLaren, eftersom stallchefen Bruce McLaren omkom under en testkörning med den nya bilen. Trots detta lyckades man ändå uppnå godkända resultat inom formel 1, formel 2, IndyCar och F5000.

1973 valde man att fokusera på formel 1 och IndyCar i USA. Detta visade sig vara ett klokt beslut. 1974 vann stallet konstruktörsmästerskapet och förarmästerskapet i formel 1 och 1976 vann man förarmästerskapet i samma racingklass. I IndyCar var framgången inte lika stor, vilket gjorde att McLaren lämnade den racingformen efter säsongen 1979.

1980-talet

McLaren-TAG 1984-1986

Dagens McLaren-stall är ett resultat av sammanslagningen av McLaren Motor Racing Ltd och Ron Dennis' formel 2-stall, Project 4 1981.

1980-talet är den mest framgångsrika perioden i stallets historia. Med en Porsche-byggd motor, nyskapande konstruktioner och en föraruppsättning bestående av bland andra Niki Lauda, Alain Prost, Keke Rosberg, och svensken Stefan "Lill-Lövis" Johansson vann de konstruktörsmästerskapet 1984 och 1985 samt tre förarmästerskap.

1988 bytte de till Honda-motorer efter att de övertalat Honda att lämna Williams och satsa på McLaren (Williams vann VM 1986 och 1987). Detta visade sig vara ytterligare ett bra beslut. McLaren-Honda, med Ayrton Senna och Alain Prost, vann otroliga 15 av 16 lopp. Denna framgång fortsatte 1980-talet ut.

1990-talet

Med Ayrton Senna i spetsen vann McLaren även konstruktörsmästerskapen år 1990 och 1991. 1992 började det gå sämre och i slutet av säsongen lämnade Honda formel 1, vilket resulterade i en övergång till Ford Cosworth-motorer. 1993 började Mika Häkkinen köra för McLaren. Ett år senare lämnade Ayrton Senna stallet för att gå till det mer framgångsrika Williams. 1994 bytte McLaren till Peugeot-motorer. Resultaten var inte det man hade förväntat sig och Peugeot ersattes 1995 av Mercedes. Men inte heller med Mercedes-motorer lyckades man.

I mitten av 1990-talet arbetade man intensivt med att få bilen att fungera med Mercedes-motorn.

McLarens depå, USA:s Grand Prix 2005.

Med hjälp av en bra bil och förarskicklighet lyckades Mika Häkkinen vinna förarmästerskapet 1998 och 1999 (Huvudkonkurrenten Williams motorleverantör Renault drog sig ur F1). 2000 års förarmästerskap var mycket jämnt mellan Häkkinen och Ferraris Michael Schumacher, men slutade till Schumachers fördel.

2000-talet

Ferrari fortsätte att vinna samtidigt som McLaren drabbades av problem med bland annat tillförlitligheten. 2002 tog finländaren Mika Häkkinen ett sabbatsår, men återvände aldrig, och lämnade plats för landsmannen Kimi Räikkönen. Räikkönen visade stor talang och slutade endast två poäng efter vinnande Schumacher 2003.

Säsongen 2004 kom man med en "förbättrad" bil, men den visade sig ha mycket dålig tillförlitlighet, vilket gjorde att man halkade ner i mästerskapet.

Säsongen 2005 ersattes David Coulthard med Juan Pablo Montoya. Det blev en klar förbättring jämfört med 2004 och Kimi Räikkönen lyckades ta flera segrar. McLaren var det snabbaste stallet, men hade fortsatta problem med tillförlitligheten och slutade på andra plats i konstruktörsmästerskapet.

Säsongen 2006 slutade stallet på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

Under säsongen 2007 anklagades stallet för spionage mot konkurrentstallet Ferrari. Den 13 september 2007 blev stallet av med alla poäng i konstruktörs-VM, varifrån man också stängdes av för resten av säsongen. Poängavdraget drabbade dock inte stallets båda förare Fernando Alonso och Lewis Hamilton, vilka kunde fortsätta kampen i förar-VM. Stallet fick även böta 100 miljoner US-dollar och säsongen 2008 måste stallet visa upp en bil konstruerad helt utan idéer stulna från Ferrari för att få delta.

Världsmästarsäsonger

1974

Emerson Fittipaldi värvades till stallet inför säsongen från Lotus och parades ihop med veteranen Denny Hulme och mc-profilen Mike Hailwood. Denna föraruppställning var möjlig tack vare de nya stora sponsoravtalen med Philip Morris (Marlboro) och Texaco. Fittipaldi fick en miljon dollar per år för det nya kontraktet, vilket då var rekord. Hulme vann premiären i Argentina, medan Fittipaldi slog till i nästa tävling. Emerson hade en jämn säsong utan större svackor och genom segern i Kanada så låg han jämsides med Clay Regazzoni från Schweiz inför sista tävlingen. Fittipaldi kom fyra och säkrade stallets första VM-titel då Regazzoni bara blev elva. Hulme blev sjua i VM, medan Hailwood hade ett jobbigt år och slutade långt ner.

1976

År 1975 hade Emerson Fittipaldi blivit tvåa i förar-VM med två segrar innan han chockade F1-världen genom att gå till Fittipaldi. McLaren värvade då den brittiska superstjärnan James Hunt ifrån Hesketh. Hunt tappade tidigt mark mot Scuderia Ferrari stjärnförare Niki Lauda. Lauda ledde VM med 35 poäng när de kom till Västtyskland och Nürburgring. Där kraschade Lauda svårt och missade två tävlingar efter att ha varit millisekunder från att brinna inne. Hunt satte då igång en segerrusch där han vann fyra av sex tävlingar och även om Lauda var tillbaka så var avståndet 3 poäng inför sista tävlingen i Japan. Där öste regnet ner och Hunt ville inte att tävlingen skulle köras. Dock tvingade han sig själv att köra, medan Lauda var ovillig att ta risker efter sin olycka avbröt sin tävling frivilligt. När Hunt låg tvåa som skulle räcka gott och väl, så fick han punktering och tvingades in i depån. Han kom ut som femma, men tog sig upp på den fjärdeplatsen som krävdes och gick dessutom upp som trea. Därmed hade han sensationellt nog, vunnit VM!

1984

Efter Hunts titel hade McLaren det svårt. Teddy Mayer sålde 1981 stallet till Ron Dennis som än idag är ägare till stallet. Han lockade Niki Lauda till stallet tillsammans med John Watson. Dock sluatde Watson 1983 och McLaren ersatte honom med fransmannen Alain Prost ifrån Renault F1. 1984 var McLaren helt överlägsna och vann 12 av 16 lopp. Frågan var bara vem av Prost och Lauda som skulle vinna VM, innan sista tävlingen låg Lauda 3,5 poäng före Prost och för honom räckte det med en andraplats i Portugal. Det fixade han och då hjälpte det inte att Prost tangerade segerrrekordet för en säsong genom att vinna sin sjunde seger. Marginalen mellan dessa var rekordliten, 72 mot 71,5 poäng.

1985

1985 var ett förhållandevis enkelt år för Prost, han var den ende som höll hela säsongen, Ferari kunde utmana under första halvan, medan Williams avslutade bäst, men Prost fanns alltid där och knep fyra segrar, medan Lauda hade motivationsproblem och vann bara en seger, han valde sedan att avsluta sin karriär. Prosts mästerskap var aldrig i rejäl fara, trots att Michele Alboreto var nära under stora delar av säsongen, men i takt med Ferraris sönderfall (som fortsatte 1986) fick han nöja sig med andraplatsen, 20 poäng bakom Prost.

1986

Det här året var det meningen att det skulle vara Williams tur. Men Prost plockade poäng i bakgrunden och smög med när Piquet och Mansell fightades. Många experter tror att Williams hade vunnit VM om någon varit uttalad försteförare, vilket Prost var, p.g.a. att Keke Rosberg inte höll måttet, i McLaren. När Mansell fick punktering vann Prost tävlingen i Australien och gick förbi med två poängs marginal. Prost hade dock problem med bilen de sista varven och några varv till och Piquet hade smitit förbi och blivit mästare.

1988

Efter ett mellanår hade McLaren värvat Ayrton Senna från Lotus och samtidigt fått Hondamotorer, vilket gav dem en avsevärd fördel gentemot Williams som fick nöja sig med Juddmotorer, som nästan aldrig höll i mål. Till följd av det hade McLaren inga problem med att vinna 15 av 16 tävlingar. Senna vann åtta och Prost sju. Fransmannen tog dock fler poäng än Senna (105 mot 95), men då bara de elva bästa resultaten fick räknas, var det Senna som vann världsmästartiteln med 90 poäng mot 87. Den nivå som McLaren låg på den här säsongen har man inte uppnått sedan dess.

1989

McLaren var aldrig hotade i mästerskapet den här säsongen heller, men nu van de "bara" tio tävlingar. Senna van sex tävlingar, medan Prost vann fyra, trots det vann Prost titeln genom sin fantastiska förmåga att komma tvåa när han inte vann. I Italien meddelade Prost att han hade skrivit på för Ferrari inför 1990. Sedan i Japan säkrade Prost mästerskapet när han blev påkörd av Senna. Fransmannen tvingades bryta medan Senna fortsatte mot segern. Han blev dock diskvalificerad för sin påkörning och Prost var mästare.

1990

Gerhard Berger kom till stallet istället för den flyktade Prost. Dock kunde han inte utmana Senna, som säsongen lång hade en hård kamp mot Prost om VM-titeln. Senna fick ett stort övertag tidigt, men sedan vann Prost tre raka segrar och gick förbi dock svarade Senna, med att vinna tre av de kommande fyra tävlingarna och skaffade sig ett övertag. I Spanien tvingades Senna bryta och det skapade en spännade upplösning i Japan och eventuellt Australien. I Japan tog Prost starten och Senna blev så arg att han helt sonbika körde på Ferrari-föraren så att båda bröt och Senna vann VM, finalen i Australien blev betydelselös.

1991

Den här titeln grundlade Senna tidigt när han vann de fyra första tävlingarna och ledde 30 poäng före Prost, vars problem fortsatte. I stället blev Nigel Mansell den värsta konkurrenten och vann tre raka tävlingar och reducerade avståndet till 8 poäng. Senna svarade med två nya segrar och sedan var titeln ingen match för Senna, vilket blev legendens sista. Berger vann i Japan och Senna i Australien, vilket säkrade konstruktörsmästerskapet.

1998

Efter några svåra år för stallet, vilket kulminerade med en svit på 50 lopp utan seger var McLaren åter livsfarliga för sina konkurrenter.Mika Häkkinen vann sin första VM-titel under 1998. Han vann de två första tävlingarna och Spanien och Monaco vilket gjorde att han ledde med 17 poäng före stallkamraten David Coulthard. Sedan blev dock Michael Schumacher en allvarlig utmanare och var till och med lika i mästerskapet med två tävlingar kvar. Finländaren visade dock mästarklass och vann de två sista tävlingarna och titeln.

1999

Häkkinen vann igen trots flera blindskär, bland annat krascher i de italienska tävlingarna och flera haverier. Farligaste konkurrenten Michael Schumacher försvann efter halva säsongen med ett benbrott, men trots att Schumachers stallkamrat Eddie Irvine ansågs sämre än tysken så ledde han inför sista tävlingen. Häkkinen behövde vinna och gjorde en fantastisk start och fick greppet direkt. Han hade sedan inga problem att säkra sin andra titel, två poäng före Irvine. Sedan var McLaren inne i en svacka tills man allvarligt hotade Ferrari om förartiteln säsongen 2007.

2008

Efter att säsongen 2007 ha kommit tvåa i förarmästerskapet efter Ferraris Kimi Räikkönen, vann britten Lewis Hamilton världsmästerskapet 2008. Under säsongen låg tidvis Hamilton, Ferraris Felipe Massa och BMW Saubers Robert Kubica etta i VM-tabellen. Hamilton tog dramiskt titeln i det sista loppet för säsongen under tävlingens sista varv i Brasilien. Ferrari vann dock konstruktörsmästerskapet.

Sponsorer

Montoya under kvalificeringen till USA:s Grand Prix 2005.

McLaren är som alla formel 1-stall beroende av sponsorer för att överleva och sponsras av flera världsledande varumärken. Precis som alla andra stora stall har tobakssponsring spelat en viktig roll för McLaren. Redan 1974 blev Marlboro titelsponsor för stallet och skapade ett av de mest framgångsrika och igenkända sponsorsamarbeten i F1-historien. Avtalet med Marlboro varade ända till 1997 då Philip Morris valde att istället exklusivt sponsra Ferrari.

Efter förlusten av titelsponsorn lyckades Ron Dennis få till stånd ett avtal med tobaksbolaget West som från och med 1997 blev stallets huvudsponsor. När den nya EU-lagen som förbjuder tobaksreklam inom EU trädde i kraft den 31 juli 2005 valde McLaren och West att avsluta sitt samarbete. McLaren hade kunnat behålla West och visat deras logotype vid de race som kördes utanför EU om inte en brittisk lag, Tobacco Advertising and Promotion Act, som trädde i kraft den 31 juli 2005 och som hindrade brittiska stall att ha tobaksreklam på bilarna om loppen med tobaksponsring visades på brittisk tv. 2007 blev Vodafone McLarens nya huvudsponsor. Partnerskapet är långsiktigt och stallets namn ändrades till Vodafone McLaren Mercedes.

Några av McLarens sponsorer och partner är Diageo, ExxonMobil, Johnnie Walker, Lenovo, Mercedes-Benz, Olympus, Steinmetz, Vodafone och Santander.

F1-säsonger

Säsong Tävlingsnamn Bil Motor Däck Poäng VM-plac. Förare 1 Förare 2 Övriga förare
i alfabetisk ordning
1966 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M2B Ford 3.0 V8 F 2 9:a Bruce McLaren    
Bruce McLaren Motor Racing McLaren M2B Serenissima 3.0 V8 F 1 10:a Bruce McLaren    
1967 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M4B
McLaren M5A
BRM 2.0 V8
BRM 3.0 V12
G 3 10:a Bruce McLaren    
1968 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M5A BRM 3.0 V12 G 3 10:a Denny Hulme    
Bruce McLaren Motor Racing McLaren M7A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 49 2:a Denny Hulme Bruce McLaren  
1969 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M7A
McLaren M7C
McLaren M9A
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 38 4:a Denny Hulme Bruce McLaren Derek Bell
1970 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M14A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 35 5:a Denny Hulme Peter Gethin Dan Gurney
Bruce McLaren
Bruce McLaren Motor Racing McLaren M7D
McLaren M14D
Alfa Romeo 3.0 V8 G 0 9:a Andrea de Adamich Nanni Galli[2]  
1971 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M19A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 10 6:a Denny Hulme Peter Gethin Jackie Oliver
1972 Yardley Team McLaren McLaren M19A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 47 3:a Denny Hulme Peter Revson Brian Redman
Jody Scheckter
1973 Yardley Team McLaren McLaren M19C
McLaren M23
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 58 3:a Jody Scheckter Denny Hulme Jacky Ickx
Peter Revson
1974 Marlboro Team Texaco McLaren M23 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 73 1:a Emerson Fittipaldi Denny Hulme  
Yardley Team McLaren     Mike Hailwood
David Hobbs
Jochen Mass
1975 Marlboro Team Texaco McLaren M23 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 53 3:a Emerson Fittipaldi Jochen Mass  
1976 Marlboro Team McLaren McLaren M23 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 74 2:a James Hunt Jochen Mass  
1977 Marlboro Team McLaren McLaren M23
McLaren M26
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 60 3:a James Hunt Jochen Mass Bruno Giacomelli
Gilles Villeneuve
1978 Marlboro Team McLaren McLaren M26 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 15 8:a James Hunt Patrick Tambay Bruno Giacomelli
1979 Marlboro Team McLaren McLaren M28
McLaren M29
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 15 7:a John Watson Patrick Tambay  
1980 Marlboro Team McLaren McLaren M29B
McLaren M29C
McLaren M30
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 11 9:a John Watson Alain Prost
Stephen South[2]
 
1981 Marlboro McLaren International McLaren M29C
McLaren M29F
McLaren MP4/1
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 M 28 6:a John Watson Andrea de Cesaris  
1982 Marlboro McLaren International McLaren MP4/1B Ford Cosworth DFV 3.0 V8 M 69 2:a John Watson Niki Lauda  
1983 Marlboro McLaren International McLaren MP4/1C Ford Cosworth DFV 3.0 V8 M 34 5:a John Watson Niki Lauda  
Marlboro McLaren International McLaren MP4/1E TAG 1.5 V6T M 0 - John Watson Niki Lauda  
1984 Marlboro McLaren International McLaren MP4/2 TAG 1.5 V6T M 143,5 1:a Alain Prost Niki Lauda  
1985 Marlboro McLaren International McLaren MP4/2B TAG 1.5 V6T G 90 1:a Niki Lauda
John Watson
Alain Prost  
1986 Marlboro McLaren International McLaren MP4/2C TAG 1.5 V6T G 96 2:a Alain Prost Keke Rosberg  
1987 Marlboro McLaren International McLaren MP4/3 TAG 1.5 V6T G 76 2:a Alain Prost Stefan Johansson  
1988 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/4 Honda 1.5 V6T G 199 1:a Alain Prost Ayrton Senna  
1989 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/5 Honda 3.5 V10 G 141 1:a Ayrton Senna Alain Prost  
1990 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/5B Honda 3.5 V10 G 121 1:a Ayrton Senna Gerhard Berger  
1991 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/6 Honda 3.5 V12 G 139 1:a Ayrton Senna Gerhard Berger  
1992 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/6B
McLaren MP4/7A
Honda 3.5 V12 G 99 2:a Ayrton Senna Gerhard Berger  
1993 Marlboro McLaren McLaren MP4/8 Ford HB 3.5 V8 G 84 2:a Michael Andretti
Mika Häkkinen
Ayrton Senna  
1994 Marlboro McLaren Peugeot McLaren MP4/9 Peugeot 3.5 V10 G 42 4:a Mika Häkkinen
Philippe Alliot
Martin Brundle  
1995 Marlboro McLaren Mercedes McLaren MP4/10
McLaren MP4/10B
Mercedes 3.0 V10 G 30 4:a Mark Blundell
Nigel Mansell
Mika Häkkinen
Jan Magnussen
 
1996 Marlboro McLaren Mercedes McLaren MP4/11 Mercedes 3.0 V10 G 49 4:a Mika Häkkinen David Coulthard  
1997 West McLaren Mercedes McLaren MP4/12 Mercedes 3.0 V10 G 63 4:a Mika Häkkinen David Coulthard  
1998 West McLaren Mercedes McLaren MP4/13 Mercedes 3.0 V10 B 156 1:a David Coulthard Mika Häkkinen  
1999 West McLaren Mercedes McLaren MP4/14 Mercedes 3.0 V10 B 124 2:a Mika Häkkinen David Coulthard  
2000 West McLaren Mercedes McLaren MP4/15 Mercedes 3.0 V10 B 152 2:a Mika Häkkinen David Coulthard  
2001 West McLaren Mercedes McLaren MP4/16 Mercedes 3.0 V10 B 102 2:a Mika Häkkinen David Coulthard  
2002 West McLaren Mercedes McLaren MP4-17 Mercedes 3.0 V10 M 65 3:a David Coulthard Kimi Räikkönen  
2003 West McLaren Mercedes McLaren MP4-17D Mercedes FO110P V10 M 142 3:a David Coulthard Kimi Räikkönen  
2004 West McLaren Mercedes McLaren MP4-19
McLaren MP4-19B
Mercedes FO110Q V10 M 69 5:a David Coulthard Kimi Räikkönen  
2005 Team McLaren Mercedes McLaren MP4-20 Mercedes FO110R V10 M 182 2:a Kimi Räikkönen Juan Pablo Montoya
Pedro de la Rosa
Alexander Wurz
 
2006 Team McLaren Mercedes McLaren MP4-21 Mercedes FO108S V8 M 110 3:a Kimi Räikkönen Juan Pablo Montoya
Pedro de la Rosa
 
2007 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-22 Mercedes FO108T V8 B 0 [3] - Fernando Alonso Lewis Hamilton  
2008 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-23 Mercedes FO108V V8 B 151 2:a Lewis Hamilton Heikki Kovalainen  
2009 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-24 Mercedes FO108W V8 B - - Lewis Hamilton Heikki Kovalainen  

Segrar


Pole position


Snabbaste varv


Andra stall

McLaren har också levererat bilar till andra formel 1-stall.

Stall Säsong Konstruktör Antal
lopp
Poäng
Antique Automobiles/Colin Crabbe Racing 1969 McLaren-Ford 4 3[4]
BS Fabrications 1977 McLaren-Ford 10  
1978 McLaren-Ford 14  
Eagle 1968 McLaren-Ford 3 3
Emilio de Villota 1977 McLaren-Ford 7  
1978 McLaren-Ford 1  
Jo Bonnier 1968 McLaren-BRM 7 1
1970 McLaren-Ford 2  
1971 McLaren-Ford 5  
Lawson 1969 McLaren-Ford 1  
Melchester Racing 1978 McLaren-Ford 1  
Penske-White Racing 1971 McLaren-Ford 2 4
Scuderia Scribante 1974 McLaren-Ford 1  
1975 McLaren-Ford 1  
Surtees 1970 McLaren-Ford 4 1

Kända förare i andra stall

Noter

  1. Uppgifterna avser fabriksstallets resultat.
  2. 2,0 2,1 Föraren kvalificerade sig inte.
  3. McLaren blev den 13 september 2007 av med sina poäng och uteslöts från konstruktörsmästerskapet som ett av straffen för att ha spionerat på konkurrentstallet Ferrari.
  4. Poängen tillgodoräknades dock ej konstruktören.

Källor

Externa länkar


Personliga verktyg