Från Rilpedia

Adolf Hitler

Ämbetsperiod(er):
30 januari 1933 – 30 april 1945 (Rikskansler) 2 augusti 1934 – 30 april 1945 (Rikspresident)
Företrädare:	Kurt von Schleicher (Rikskansler) Paul von Hindenburg (Rikspresident)
Efterträdare:	Joseph Goebbels (Rikskansler) Karl Dönitz (Rikspresident)
Födelsedatum:	20 april 1889
Födelseplats:	Braunau am Inn, Österrike-Ungern
Dödsdatum:	30 april 1945
Dödsplats:	Berlin, Tyskland
Maka:	Eva Braun
Politiskt parti:	Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP)

Se Lista över personer med namnet Hitler för andra personer med detta namn.

Adolf Hitler, född 20 april 1889 i Braunau am Inn i Österrike-Ungern i nuvarande Österrike, död 30 april 1945 i Berlin, Tyskland, var en tysk-österrikisk politiker. Han var ordförande för Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) 1921-1945, Tysklands rikskansler 1933-1945 och Tysklands ledare (Führer) och diktator 1934-1945.

Hitlers politik att utvidga Tyskland genom annekteringen ("Anschluss") av Österrike och invasionerna av Tjeckoslovakien och Polen var den avgörande orsaken till andra världskrigets utbrott 1939. Under hans ledning infördes antisemitiska raslagar, ett organiserat folkmord genomfördes på miljontals judar och romer, parallellt med massavrättningar av homosexuella, utvecklingsstörda och politiska motståndare. Hitlers ambition var att grunda ett tusenårigt rike likt Romerska riket, men i själva verket kom det bara att överleva honom med några veckor efter hans självmord i Führerbunkern i Berlin. Hitlers så kallade Tredje rike hann dock under sin relativt korta existens lämna outplånliga spår i historien. Människan Adolf Hitler har därmed blivit en av vår tids mest kända och omtalade personer.

Innehåll 1 Biografi 1.1 Uppväxt och tidig vuxenålder 1.2 Första världskriget och mellankrigstiden 1.3 Vägen till kriget 1.4 Andra världskriget 2 Hitler som person 3 Hitlers död 4 Källor 4.1 Noter 5 Litteratur 5.1 Biografisk 5.2 Hitlers egen produktion 6 Externa länkar

Biografi

Uppväxt och tidig vuxenålder

Adolf Hitler föddes i den österrikiska staden Braunau am Inn som son till tullinspektören Alois Hitler och kökspigan Klara Pölzl. I takt med att fadern befordrades flyttade familjen vidare till nya städer. Under sin uppväxt hann Hitler bo i Braunau (1889-1892), Passau (1892-1895), Linz (1895-1896), Fischlham (1896-1898), Leonding (1898-1905) och Linz (1905-1907) igen. Fadern avled när Adolf var 13 år gammal (januari 1903) och modern dog knappt fem år senare (december 1907). Från Hitlers hemmiljö kan noteras att fadern inte var antisemit och betraktade antisemitism som ett uttryck för kulturell efterblivenhet ^[1] och att modern, som dog av bröstcancer, hade en judisk läkare, över vilken Hitler lät Gestapo hålla en skyddande hand ^[2] efter Österrikes Anschluss 1938.

Den unge Adolf avlade aldrig någon studentexamen. 1907 flyttade han till Wien och sökte in på konstakademin detta och följande år. Då han ej blev antagen levde han åren som följde ett kringflackande liv i Wien och tjänade sitt uppehälle som murare och målare. Långa perioder saknade han helt fast inkomst. Under dessa år kom han i kontakt med starka antisemitiska och nationalistiska strömningar som var vanliga i den österrikiska huvudstaden med sina stora minoriteter av bland annat judar. Detta kom möjligen att senare forma hans åsikter. Bortsett från Hitlers egna uppgifter i propagandaskriften Mein Kampf finns mycket begränsat stöd för att Hitler var antisemit före 1919. Det finns även påtagliga hållpunkter för att Hitler inte var antisemit före eller under första värdskriget. Under tiden i Linz var hans favoritskådespelare nästan undantagslöst judar ^[3]och under tiden i Wien hade han nära judiska vänner ^[4][5] och hans alster såldes huvudsakligen till judiska handlare ^[6]. Därutöver finns bilder på hur Hitler 1919 följer Kurt Eisner, den mördade judiske ministerpresidenten i den bayerska rådsrepubliken, till hans sista vila ^[7].

Historiker, psykologer med flera har under årens lopp lagt ned stora resurser på att försöka förklara hur Hitler under sena tonåren och tidig vuxenålder fick sin världsbild. Han stod sin mamma mycket nära och tog hennes död mycket hårt. Vissa forskare anser att mamman var den enda person han verkligen älskade. Faderns död verkar inte ha bekommit honom nämnvärt och han sägs ha agats av fadern. Familjen var däremot inte fattig. Faderns inkomster räckte mer än väl till för att ge familjen ett ganska behagligt medelklassliv. När Alois dog fick änkan ärva en rejäl pension som inte minskade inkomsterna nämnvärt. Även hon lämnade ett rejält arv som Hitler för en tid levde bra på.

Hitler drömde tidigt om att bli konstnär och ägnade sig mer åt dagdrömmeri än skolarbete och betygen kom att bli lidande av detta. Hitler tycks i ungdomsåren ha haft en nästan gränslös tro på sin egen förmåga som konstnär. När han sedan inte blev antagen till konstakademin, till vilken han sökte två gånger, innebar det ytterligare ett stort bakslag som han ska ha tagit nästan lika hårt som sin mors död. Han gjorde dock inga större ansatser att söka ett vanligt arbete utan drev omkring i Wien. Jobben som murare och liknande var bara tillfälliga, han vantrivdes med att utföra jobb på andras order. Pengarna från arvet tog så småningom slut, och han sjönk allt längre ned i fattigdom och misär.

Åren före första världskrigets utbrott tycks Adolf Hitler ha känt sig som en misslyckad och missförstådd människa. Han började leta efter orsakerna till sina misslyckanden och sökte sig till de extrema åsiktsriktningar som florerade i Wien.

Första världskriget och mellankrigstiden

Adolf Hitler hade under första världskriget, trots att han var österrikare, tagit värvning i den tyska armén, där han kämpade vid västfronten under nästan hela kriget utan att nå högre grad än Stabsgefreiter (ung. korpral). En intressant sak är att Hitlers befälhavare inte ansåg att Hitler hade det som krävdes av en ledare. Han erhöll dock 1914 Järnkorset av 2:a graden för tapperhet i fält. 1918 förlänades han även ett järnkors av den 1:a graden.

Efter kriget bosatte sig Hitler i München. Han var mycket besviken på den tyska regeringen som han ansåg hade svikit soldaterna. Han var även övertygad om att den så kallade dolkstötslegenden, tanken att politikerna på hemmaplan hade förrått soldaterna, var sann. Hitler hälsade störtandet av monarkin med glädje och skall ha yttrat "Tack gode Gud att kungarnas kronor har fallit från trädet, nu har vi proletärer också något att säga till om"^[8]. Han stannade kvar inom det militära och valdes till "Vertrauensmann" inom sin enhet, en uppgift som bland annat innebar att skulle förmedla propaganda till soldaterna för att säkra deras lojalitet till den socialistiska regimen i Bayern ^[9]. Han skulle vid denna tid enligt Ernst Toller, men även enligt egen utsago, ha varit socialdemokrat ^[10]. Hitler deltog inte heller i det militära nedkämpandet av den Bayerska råds-(sovjet)republiken våren 1919, trots att dess ledning inte bara hade ett framträdande judiskt ^[11], utan även ett tydligt kommunistisk inslag. Oaktat sina komprometterande kontakter med den röda regimen lyckades Hitler hålla sig kvar inom armén ^[12] Han antog ett erbjudande om att blir politisk agent för riksvärnet, men innan han anträdde sin tjänst genomgick han en "antibolsjevikisk skolning" vid Münchens universitet ^[13]. Hitler skickades i början av september att granska en grupp vid namn Deutsche Arbeiterpartei DAP. Han deltog i debatten och imponerade på åhörare och blev, utan att ha blivit tillfrågad och utan att vara medlem i DAP, invald i arbetsutskottet ^[14]. Han blev med tiden propagandaansvarig och 1921 partiledare. Partiet bytte då namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), i dagligt tal mer kända som nazisterna.

I München lärde Hitler känna personer födda i Tsarryssland och med personlig erfarenhet av Sovjetunionen, bland andra Alfred Rosenberg, Max Erwin von Scheubner-Richter och Fedor Vinberg. Nazistpartiets blivande chefsideolog Alfred Rosenberg hade avlagt examen i arkitektur vid ett sovjetiskt universitet 1918 ^[15]. Rosenberg ansåg att kärnan i bolsjevikernas taktik var att fysiskt förinta sina fiender ^[16], en taktik som han uppfattade som effektiv, även om han vid denna tid fördömde den ^[17]. von Scheubner-Richter var Hitlers utrikespolitiske rådgivare och ledde en organisation, vars mål var att störta sovjetregimen och som kanaliserade finansiellt stöd från exilryssar till nazistpartiet ^[18]. Fedor Vinberg var en nära personlig vän till den mördade tsarinnan ^[19] och bibringade Hitler uppfattningen, att Sovjetunionen var en judisk diktatur ^[20].

Efter ett misslyckat försök till statskupp i München, 1923 (ölkällarkuppen) varvid von Scheubner-Richter blev skjuten, dömdes Hitler i februari 1924 till fem års fängelse i Landsbergfängelset. Under denna fängelsevistelse författade han med hjälp av Rudolf Hess boken Mein Kampf som dels är en självbiografi, dels ett slags idéprogram för nationalsocialismen och dels en handbok i propaganda. Boken präglas av ett rasistiskt elittänkande och en våldsam kritik mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget. Hitler lanserade här de viktigaste punkterna för sitt program - nämligen upphävandet av Versaillesfreden, revansch mot Frankrike samt skapande av Lebensraum (’livsrum’) för det tyska folket. Livsrummet skulle skapas genom att krossa bolsjevismen (kommunismen) som i Hitlers ögon näst efter judendomen var det tyska folkets värsta fiende. Hitler avtjänade bara en liten del av sitt fängelsestraff och frisläpptes redan den 20 december 1924.

Man beslöt efter detta att NSDAP skulle erövra regeringsmakten med parlamentariska medel. Perioden 1925-1930 ägnade Hitler främst åt att agitera och bygga ut partiapparaten med sig själv som enväldig Führer. Den stora depressionen i början av 1930-talet ledde till massarbetslöshet i Tyskland, som i kombination med utbrett politikerförakt och missnöje med Versaillesfreden gav Hitler den hjälp han behövde för att vinna stöd från de breda folklagren. Vid riksdagsvalet 1930 gick NSDAP från 2,8 procent år 1928 till att bli det näst största partiet efter socialdemokraterna med 18,3 procent av rösterna. Under de närmaste två åren gjorde han sig berömd genom att resa landet runt med flygplan i mycket stor omfattning till olika arrangerade massmöten där han med mycket stor prakt spred ut sitt program och vann gehör för sitt budskap. I juli 1932 blev Nationalsocialisterna Tysklands största parti med drygt 37,3 procent av rösterna. Hitler beviljades tyskt medborgarskap samma år och ställde upp i presidentvalet samma år men förlorade mot den sittande presidenten Paul von Hindenburg med drygt 30 procent. I november samma år backade nazisterna till 33 procent - till största del till kommunistpartiets förmån - men förblev det största partiet med fler mandat än socialdemokraterna SPD.

Vägen till kriget

Efter de slående valresultaten 1932 tvingades president Hindenburg att kapitulera efter diverse försök att ena socialdemokrater och konservativa under en fana, och Hitler utsågs därmed 1933 till rikskansler av Hindenburg. Han bildade en regering bestående av Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) och Tysknationella partiet, främst grundad på motståndarnas (konservativa, socialdemokrater och kommunister) oförmåga att ena sig mot nazisterna. En knapp månad senare brändes riksdagshuset ner, vilket skylldes på socialisterna och därmed inte stärkte socialisternas ställning. Med stöd av detta och genom att öppet anklaga kommunisterna för mordbranden infördes drevs Hindenburg till att underteckna nya lagar som innebar inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna. Samtidigt lät Hitler arrestera och fängsla kommunistpartiets ledamöter, och den 5 mars 1933 hölls på rikskansler Hitlers begäran nyval. Efter en massiv valkampanj samt det faktum att Hitler redan satt som rikskansler fick nationalsocialisterna 43,9 procent och vann därmed i samverkan med de konservativa tysknationalisterna (8 procent) på en absolut majoritet om 51,9 procent och därmed var hans ställning som regeringschef säkrad.

Efter riksdagsbranden var redan upprördheten i landet stor, och efter ett avtal med samtliga riksdagspartier utom socialdemokraterna - som vägrade foga sig - drev Hitler den 23 mars igenom den så kallade Fullmaktslagen, som gav regeringen lagstiftande rätt i fyra år - i praktiken diktatorisk makt, eftersom den nazistiska regeringen därmed kunde förbjuda övriga partiorganisationer. För att uppnå de 66,6 procent som krävdes för att ändra konstitutionen hade Hitler genom skicklig retorik och löften lyckats få även de neutrala partierna på sin sida med löften om förmåner, som snart skulle visa sig utebli. I juni 1933 förbjöds socialdemokratiska partiet, övriga partier utom nazisterna uppmanades till att upplösa sig själva och judar, romer, kommunister, socialister samt andra som vägrade att inordna sig började att förföljas av den nazifierade poliskåren och SA-trupperna. Många sattes i de koncentrationsläger som börjat öppnas efter brittisk förebild.

Hitler var en skicklig talare med demagogisk rutin och han hade en enastående förmåga att piska upp en näst intill hysterisk stämning under sina synnerligen välregisserade tal. Många tyskar beskriver det som att de blev "trollbundna" av att höra hans politiska tal. Många såg i Hitler en "räddande ängel" som kunde få landet på fötter igen och rädda Tyskland från det kaos som rått under hyperinflationen 1923.

I augusti 1934 avled president Paul von Hindenburg, och den lagstiftande regeringen lät överföra den döde statschefens befogenheter till Hitler, som tog sig titeln Führer und Reichskanzler. I praktiken hade han redan varit diktator sedan 23 mars föregående år, då han med diktatorisk auktoritet inom det nazistiska partiet, som helt kontrollerade regeringen och med majoritet i riksdagen, och tillräckligt stort folkligt stöd kunde driva igenom vilka lagar han ville. Den 30 juni 1934 hade stora delar av SA:s ledarskikt mördats på Hitlers order (se Långa knivarnas natt). Verkställandet stod Heinrich Himmlers SS för. Orsaken var att det inom SA:s ledning med högste chefen Ernst Röhm i spetsen fanns starka socialistiska strömningar som praktiskt taget ville avskaffa kapitalismen. För att få det stöd han behövde från militären och industrin beslutade Hitler att oskadliggöra SA:s ledning. Dessutom var Hitler orolig för att Röhm själv hade för stora maktambitioner och planerade att störta honom genom en kupp. I ett tal till tyska riksdagen den 13 juli 1934 rättfärdigade han sitt handlande i denna "Tysklands ödestimma".

Hitler hade kommit till makten främst tack vare sina löften att utplåna arbetslösheten (som var cirka 40 procent 1932) och upprätta landets "heder" genom att befria tyskarna från de enligt honom helt oacceptabla villkoren i Versaillesfreden. Och endast tre år efter att NSDAP fått makten var arbetslösheten så gott som utraderad. Detta hade blivit möjligt dels genom en intensiv militär upprustning och jättelika offentliga byggnadsprojekt, inte minst motorvägsbyggen (Autobahn) och dels genom att kvinnor uppmuntrades att stanna hemma. Detta gjorde att Hitler även efter maktövertagandet behöll sin popularitet hos befolkningen. Upprustningen och nybyggena finansierades till stor del av valutamanipulation, men de negativa effekterna kom att skjutas upp tills Tyskland kunde tömma erövrade nationers guldreserver.

Adolf Hitler var från och med Hindenburgs död helt enväldig. I den nazistiska staten fanns ingen skriven författning som inskränkte stats- och regeringschefens makt. I realiteten innebar det att inget viktigt beslut överhuvudtaget kunde fattas mot Führerns (det vill säga Hitlers) vilja, och det fanns följaktligen inga legala möjligheter att kontrollera eller avsätta honom. Systemet gjorde att Hitler och den nazistiska staten smälte samman till ett. Führens ord var lag, och det innebar förräderi att på allvar motsätta sig Hitlers vilja. För att lägga mesta kraften på det som intresserade honom mest, utrikespolitiken (i stort sett liktydigt med planeringen inför andra världskriget) delegerade han många befogenheter till de ministrar som ansvarade för inrikespolitiken. Hitler kunde dock (om han så önskade) återkalla dessa befogenheter och avsätta eller till och med låta mörda sina ministrar om de inte ansågs pålitliga.

Propagandaministeriet som leddes av Joseph Goebbels hade en viktig uppgift i att sprida propaganda om den nazistiska statens överlägsenhet och dess ofelbare ledares förträfflighet. Någon riktig personkult hann inte växa fram innan andra världskriget startade men det fanns långt gångna planer på att införa en "nazistisk religion" där Hitler fick en gudaliknande status (se även kejsarkult och personkult). En rad spektakulära monument till Hitlers och nazistatens ära planerades också.

I strid mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget återinförde Hitler allmän värnplikt 1935 och inledde en kraftig upprustning av flottan och flygvapnet (Luftwaffe), året efter besattes även det demilitariserade Rhenlandet, och man lämnade även Nationernas förbund. Även detta var uppenbara brott mot Versaillesfreden. Då västmakterna nöjde sig med att protestera tolkade Hitler det som ett svaghetstecken hos framför allt britter och fransmän och fortsatte sina planer att skapa Lebensraum för sitt tusenåriga "tredje rike". Östeuropa skulle erövras, Sovjetunionen krossas och judarna utrotas tillsammans med andra folk som enligt nazisterna saknade existensberättigande. Den slaviska befolkningen skulle förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller likvideras.

Parallellt med den kraftiga upprustningen av armén sökte Hitler allierade inför ett framtida storkrig. Det ledde 1936 till ett närmande till det fascistiska Italien som styrdes av Benito Mussolini. Han inledde också ett samarbete med Japan som sedan början av 1930-talet bedrev en mycket aggressiv utrikespolitik. Detta samarbete ledde 1940 fram till en försvarspakt med japanerna.

Nästa steg för att förverkliga sina planer blev att 1938 ansluta Österrike (Ostmark) och delar av Tjeckoslovakien (Sudetlandet) till Tyskland, som då kom att kallas Stortyskland. Återigen nöjde sig Storbritannien och Frankrike med att protestera, man ville till varje pris undvika ett nytt storkrig. I en berömd konferens i München i september samma år gick Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa (så kallad eftergiftstaktik). Våren 1939 införlivades emellertid även resten av Tjeckoslovakien (Böhmen-Mähren) och när Hitler sommaren 1939 kom med nya krav, denna gång på Polen, förklarade britterna och fransmännen att de skulle förklara krig mot Tyskland om Hitler beslutade sig för att angripa Polen.

Även om revansch mot Frankrike var en av huvudpunkterna i Hitlers program önskade han troligen aldrig något krig mot Storbritannien. Då fransmän och britter sade sig vara beredda att förklara krig mot Tyskland i händelse av att man anföll Polen accepterade Hitler inviten från Sovjetunionen som 23 augusti 1939 resulterade i Molotov-Ribbentroppakten. Att de två ärkerivalerna hade slutit en pakt slog ner som en bomb i Europa men överenskommelsen gjordes främst av taktiska skäl och det var förmodligen Josef Stalin medveten om. Hitler å sin sida ville till varje pris undvika ett nytt tvåfrontskrig vilket var fallet i första världskriget. Med överenskommelsen med Sovjetunionen torde han ha räknat med att västmakterna skulle avstå från att förklara krig när han inledde det planerade angreppet mot Polen. Stalin skulle låta honom hållas när anfallet mot Frankrike inleddes. När fransmännen var besegrade skulle han med ryggen fri kunna inleda "korståget mot bolsjevismen", det vill säga kriget mot Sovjetunionen. Analysen att västmakterna skulle förbli passiva visade sig vara felaktig.

Andra världskriget

Efter ett flertal misslyckade försök från tysk sida att förhandla fram en godtagbar lösning för den tyska staden Danzig, som låg som en enklav mitt inne i Polen på grund av förlorade tyska territorier orsakade av Versaillesdiktatet, angrep Tyskland Polen den 1 september 1939 varefter Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. Därmed var andra världskriget inlett. Under kriget lyckades Tyskland snabbt underkuva stora delar av Europa för att sedan successivt pressas tillbaka, tills striderna fördes på Berlins gator. Civilbefolkningen i de ockuperade områdena utsattes för stora lidanden; särskilt på östfronten var den tyska krigföringen utstuderat brutal. Redan före kriget hade en rad så kallade koncentrationsläger inrättats, där nazisterna fängslade många för regimen misshagliga individer.

Fram till 1942 hade Tyskland mycket stora framgångar i kriget. Polen kapitulerade redan efter en månads krig och Frankrike besegrades nästan lika snabbt under försommaren 1940. Revansch mot Frankrike från första världskriget hade som tidigare nämnts varit en av hörnstenarna i Hitlers program. För att förödmjuka fransmännen extra mycket tvingades de underteckna kapitulationen i samma järnvägsvagn som den i vilken man undertecknade vapenstilleståndet som avslutade första världskriget. Därefter försökte Tyskland genom flyganfall tvinga Storbritannien ur kriget, men förlorade slaget om Storbritannien, vilket var den första stora motgången för Hitler och arméledningen.

Attacken mot Sovjetunionen (operation Barbarossa) inleddes den 22 juni 1941 och gick inledningsvis över förväntan. Röda armén tycktes vara grundligt besegrad redan efter några månader men trots gigantiska förluster på den sovjetiska sidan lyckades tyskarna inte erövra Moskva. I och med att USA i december 1941 gick in i andra världskriget hade Hitler i praktiken förlorat kriget. Trots att anfallet kört fast framför Moskva i månadsskiftet november/december 1941 och Röda armén inlett en stor motoffensiv 6 december valde Hitler att förklara krig mot USA 11 december, 4 dagar efter att Japan anfallit Pearl Harbor. Krigsförklaringen mot USA kan emellertid troligen förklaras med att Hitlers agerande präglades av stora risktaganden under hela hans politiska karriär. I det prekära läge som uppstått när Operation Barbarossa misslyckats valde Hitler att satsa allt på ett kort.

Hitler och hans tusenåriga Tredje rike stod nu inför en koalition vars resurser vida översteg Tysklands. Operation Barbarossa som i planeringen utgått från en snabb tysk seger (högst sex månader) hade misslyckats, och Storbritannien var långtifrån besegrat. Ett utnötningskrig väntade och USA:s inträde i kriget innebar att en enorm industripotential tillfördes de allierade. Det fanns inte längre någon rimlig möjlighet för Tyskland att vinna. Trots detta skulle det dröja tre och ett halvt år efter krigsförklaringen mot USA innan vapnen tystnade i Europa.

Senare under kriget, vid den ökända Wannseekonferensen den 20 januari 1942, togs det formella beslutet av nazibyråkratin att verkställa den "slutgiltiga lösningen av judefrågan", det vill säga den avsiktliga och totala utrotningen av Europas judiska befolkning. För detta syfte byggdes så kallade förintelseläger, där Auschwitz i Polen var ett av de största och mest beryktade. I dessa läger tros cirka 9 miljoner människor ha mördats. Offren utgjordes av judar, romer, homosexuella, handikappade, prostituerade, politiskt oliktänkande (särskilt kommunister) samt fyra miljoner etniska polacker.

Massmordet på judar och kommunister hade på Hitlers order redan inletts efter att man invaderat Sovjetunionen sommaren 1941. Inrättandet av förintelselägren var ett resultat av att det var mycket svårt att dölja massmord i en sådan ofattbar skala. I dödsfabrikerna gick "processen" mycket snabbare och var lättare att dölja. Hitler besökte aldrig själv Auschwitz eller något annat koncentrationsläger utan överlät hela planeringen och genomförandet av folkmorden på SS som leddes av Heinrich Himmler. Andra centrala personer i planeringen var Himmlers högra hand Reinhard Heydrich och Adolf Eichmann. Vissa har genom åren hävdat att Förintelsen skedde utan att Hitler kände till den. En överväldigande majoritet av historiker och andra forskare menar att detta påstående saknar grund. Även om det inte finns något bevarat dokument där Führern beordrar den totala utplåningen av Europas judar, romer och andra grupper anses Hitler ha varit väl insatt i vad som skedde. Heydrich skall ha mottagit muntliga order från Hitler där han beordrade den fysiska förintelsen av Europas judar. Redan i Mein Kampf talade Hitler om att judarna "borde gasas ihjäl".

Hitler hade redan innan kriget mot Sovjetunionen inleddes förklarat att detta skulle bli ett krig där ingen hänsyn skulle tas till krigets lagar. Målet var enkelt men extremt brutalt. Sovjetunionen skulle krossas till varje pris, och hela området fram till Uralbergen skulle tas i besittning. Judar, kommunister och alla andra som påstods hota det tyska folkets existens skulle utrotas, 14 miljoner slaver skulle bli arbetsslavar, uppemot 40 miljoner skulle avrättas och lika många deporteras. Kriget på östfronten var ett masskrig som saknar motstycke i storlek och brutalitet. Kriget beräknas ha kostat 27 miljoner ryssar livet, varav 17 miljoner var civila. I siffran ingår också minst 3 miljoner soldater som dog som krigsfångar. De dog av svält, sjukdomar, misshandel eller blev helt enkelt massavrättade. I Polen dog under kriget ungefär var sjätte invånare, 6 miljoner människor.

Trots att kriget på samtliga fronter gick allt sämre från och med vintern 1942-1943 lyckades Hitler med hjälp av bland annat propaganda upprätthålla sin popularitet hos stora delar av befolkningen ända fram till krigsslutet och han var oinskränkt diktator ända fram tills han begick självmord. I armén växte emellertid efterhand missnöjet och sommaren 1944 genomfördes ett misslyckat försök att mörda Hitler (se 20 juli-attentatet). Dennes lydiga redskap SS svarade med extrem terror där alla inblandade i komplotten avrättades liksom ett mycket stort antal andra personer. Någon tanke på att kapitulera tycks aldrig ha funnits, inte ens efter att den sista tyska offensiven (se Ardenneroffensiven) misslyckats i december 1944. Den tyska armén skulle kämpa till det bittra slutet och det tyska folket skulle om det var "nödvändigt" gå sin undergång till mötes då det enligt Hitler inte visat sig "starkt nog" att vinna kriget. Under senvintern 1945 gav Hitler order om en total fysisk ödeläggelse av Tyskland men lyckligtvis följdes inte den fruktansvärda ordern av flertalet underlydande.

Sin sista tid i livet tillbringade Hitler i bunkern under rikskansliets hus i Berlin. Jämte honom återfanns älskarinnan Eva Braun och nära medarbetare som Martin Bormann och propagandaministern Joseph Goebbels. SS-chefen Himmler som i praktiken varit rikets näst mäktigaste man i åratal blev dock fråntagen alla maktbefogenheter sedan Hitler några dagar före sitt självmord fått vetskap om Himmlers försök att mäkla fred med västmakterna via svenske Greve Bernadotte från Röda Korset. Hitler fortsatte att utfärda hänsynslösa order in i det sista, till exempel skulle alla soldater som retirerade eller gav upp omedelbart avrättas när ryssarna närmade sig Berlin.

Hitler som person

Hitlers mentala tillstånd har blivit föremål för många undersökningar och spekulationer. Många människor som träffat Hitler personligen har beskrivit honom som artig, trevlig och näst intill blyg. Albert Speer har beskrivit hans karisma som en "magnetisk eller hypnotisk egenskap" och uppger att han blev så tagen efter att första gången ha hört Hitler tala att han var tvungen att ta en lång promenad i skogen för att samla sig. Men han skriver också att andra gången han mötte Hitler fick intrycket av en "obehärskad, grälsjuk person" och tillägger: "Denne Hitler var mycket olik den lugne och civiliserade man som jag hade upplevt tillsammans med studenterna."

Hitler som talare kunde konsten att piska upp känslor genom att både egga och beveka åhörarna med "en fullt avsiktlig blandning av ursinne och förnuft". ^[21]

Hitler var förälskad i systerdottern Geli Raubal, som tog sitt liv med Hitlers pistol efter ett gräl med honom den 18 september 1931. Efter det talade Hitler, uppskakad av det inträffade, om att lämna politiken, tankar som han inom kort dock skrinlade.

Från och med 1941 visade sig Hitler alltmer sällan offentligt och sista levnadsåret gjorde han knappt några offentliga framträdanden alls. Propagandaministeriet under ledning av Goebbels försåg emellertid tyska folket med ständiga hyllningar av deras Führer. Hitler hade senare delen av sitt liv kroniska magproblem och blev vegetarian. De allt större motgångarna på slagfälten från och med vintern 1942/1943 påverkade hans psykiska hälsa mycket negativt med symptom som påminde om Parkinsons sjukdom. (Några klara bevis för att han verkligen led av Parkinsons sjukdom finns emellertid inte.) Han plågades tidvis också av allvarliga sömnproblem, hade dålig aptit och visade total likgiltighet även inför det egna folkets lidande.

Hitlers död

Hitler hade sedan 1932 haft ett hemligt förhållande med Eva Braun och de gifte sig på morgonen den 29 april 1945, dagen innan de gemensamt begick självmord i Führerbunkern i Berlin i andra världskrigets slutskede. Exakt hur Hitler begick självmord är omtvistat. Ögonvittnen har berättat att han först bet sönder en cyanidampull och därefter sköt sig i munnen eller tinningen. Andra ögonvittnen menar att han inte alls använde sig av gift. De ryska rättsläkare som obducerade Hitlers förkolnade kvarlevor och i synnerhet hans kranium hävdade att man funnit glassplitter mellan Hitlers tänder.^[22] Detta skulle kunna tyda på att han bitit sönder en giftampull. Det är dock ställt bortom allt tvivel att Eva Braun svalde gift.

Innan Hitler begick självmord skrev han sitt testamente där han utnämnde storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud. Testamentet innehöll hätska utfall mot såväl judarna som det tyska folket som inte visat tillräcklig "offervilja" för att vinna kriget. Den 29 april hade Hitler fått kännedom om två händelser som fick honom att bestämma sig för att begå självmord den 30 april. Den 28 april hade Italiens forne diktator Benito Mussolini och dennes älskarinna Clara Petacci arkebuserats och därefter hängts upp i fötterna i en sönderbombad bensinstation i centrala Milano. Hitler ville till varje pris undvika att bli tillfångatagen levande eller att hans kropp skulle skändas på liknande sätt. I slutet av april hade Heinrich Himmler försökt fredsförhandla med amerikanerna; detta gjorde Hitler rasande och han talade om det slutgiltiga sveket.

Hitlers och Brauns kroppar brändes kort därefter i rikskansliets sönderbombade trädgård. Kremeringen ombesörjdes av Hitlers chaufför Erich Kempka och Hitlers personlige adjutant Otto Günsche.

Efter kriget florerade emellertid flera rykten om att Hitler överlevt och flytt till Sydamerika eller gått under jorden i Europa. Dessa rykten avfärdas idag av nästan samtliga historiker, särskilt efter järnridåns fall som öppnade upp tidigare slutna sovjetiska arkiv. Stalin visade sig vara i det närmaste besatt av att få veta om Hitler verkligen var död och sovjetisk militär kartlade platsen och de sista dygnens förlopp minutiöst.

Källor

• Bullock, Alan, Hitler. En studie i tyranni. Stockholm: Tiden 1960.
• Fest, Joachim C., Hitler. Malmö: Bergh 1974.
• Fest, Joachim C., Undergången: Hitler och slutet på Tredje riket. Stockholm: Wahlström & Widstrand 2004.
• Kershaw, Ian, Hitler. 1889-1936. New York: W.W. Norton 2000.
• Kershaw, Ian, Hitler. 1936-1945. New York: W.W. Norton 2000.

Noter

1. ↑ Hamann, Brigitte (1998). Hitlers Wien, Lehrjahre eines Diktators 9. Auflage, 2007. ISBN 978-3-492-22653-0, sid 23
2. ↑ Hamann, Brigitte (1998). Hitlers Wien, Lehrjahre eines Diktators 9. Auflage, 2007. ISBN 978-3-492-22653-0, sid 56
3. ↑ Hamann, Brigitte (1998). Hitlers Wien, Lehrjahre eines Diktators 9. Auflage, 2007. ISBN 978-3-492-22653-0, sid 39
4. ↑ Hamann, Brigitte (1998). Hitlers Wien, Lehrjahre eines Diktators 9. Auflage, 2007. ISBN 978-3-492-22653-0, sid 498
5. ↑ Liljegren, Bengt (2008) Adolf Hitler ISBN 978-91-85507-33-7, sid 97
6. ↑ Hamann, Brigitte (1998). Hitlers Wien, Lehrjahre eines Diktators 9. Auflage, 2007. ISBN 978-3-492-22653-0, sid 500
7. ↑ Peter Englund. ”Kring två TV-serier om Hitler”. http://www.peterenglund.com/textarkiv/hitlerserier.htm. Läst 14-01-2009. 
8. ↑ Kellogg, Michael (2005). The Russian Roots of Nazism, White Émigrés and the making of National Socialism 1917-1945, ISBN 0 521 84512 2 sid 219
9. ↑ Kellogg, Michael (2005). The Russian Roots of Nazism, White Émigrés and the making of National Socialism 1917-1945, ISBN 0 521 84512 2 sid 220
10. ↑ Liljegren, Bengt (2008) Adolf Hitler ISBN 978-91-85507-33-7, sid 125
11. ↑ Friedländer, Saul (1997). Nazi Germany and the Jews , Vol. I - The Years of Persecution 1933-1939, ISBN 0 297 81882 1, s. 91-92
12. ↑ Liljegren, Bengt (2008) Adolf Hitler ISBN 978-91-85507-33-7, sid 128
13. ↑ Liljegren, Bengt (2008) Adolf Hitler ISBN 978-91-85507-33-7, sid 128
14. ↑ Liljegren, Bengt (2008) Adolf Hitler ISBN 978-91-85507-33-7, sid 132
15. ↑ Piper, Ernst, Alfred Rosenberg: Hitlers Chefideologe, 1. Aufl. München: Pantheon 2007, s. 26. ISBN 978-3-570-55021-2
16. ↑ Michael Kellogg, Russian Roots of Nazism, s 278, 2005
17. ↑ Michael Kellogg, Russian Roots of Nazism, s 278, 2005
18. ↑ Michael Kellogg, Russian Roots of Nazism, s 158, 2005
19. ↑ Michael Kellogg, Russian Roots of Nazism, s 43, 2005
20. ↑ Michael Kellogg, Russian Roots of Nazism, s 230, 2005
21. ↑ Gitta Sereny Albert Speer och sanningen Stockholm: Bonnier Alba 2001 Övers. Nille Lindgren. Citat från kap. III och V
22. ↑ Besymenskij, Lev, Adolf Hitlers död. Stockholm: Rabén & Sjögren 1968.

Litteratur

Biografisk

• Besymenskij, Lev, Adolf Hitlers död. Stockholm: Rabén & Sjögren 1968.
• Bethge, Hermann, Der Führer und sein Werk, 4 vol., Berlin 1939.
• Buchheim, Hans, Eucken-Erdsiek, Edith, Buchheit, Gert, och Adler, H.G., Der Führer ins Nachts, Rastatt/Baden, 1960.
• Bullock, Alan, Hitler. En studie i tyranni. Stockholm: Tiden 1960.
• Fest, Joachim C., Hitler. Malmö: Bergh 1974.
• Fest, Joachim C., Undergången: Hitler och slutet på Tredje riket. Stockholm: Wahlström & Widstrand 2004.
• Gierynski, Jan, Taki jest Hitler, Warszawa 1939.
• Görlitz, Walter, och Quint, Herbert A., Adolf Hitler - eine Biographie, Stuttgart 1952.
• Hanfstaengel, Ernst, Hitler - The Missing Years, London 1957.
• Heiden, Konrad, Adolf Hitler - Das Zeitalter der Verantwortungslosigkeit, 2 vol., Zürich 1936.
• Jenks, William A., Vienna and the young Hitler, New York 1960.
• Jetzinger, Franz, Hitlers Jugend, Wien 1956.
• Kershaw, Ian, Hitler. 1889-1936. New York: W.W. Norton 2000.
• Kershaw, Ian, Hitler. 1936-1945. New York: W.W. Norton 2000.
• Kershaw, Ian, Death in the bunker. London: Penguin Books 2005.
• Kubizek, August, Adolf Hitler- Mein Jugendfreund, Graz/Göttingen 1953.
• Liljegren, Bengt, Adolf Hitler. Lund: Historiska Media 2008. ISBN 978-91-85507-33-7
• Ragnar, Per, Hitler. Stockholm: Legus 1994.
• von Schmidt-Paul, Edgar, Hitlers Kampf um die Macht, Berlin 1933.
• Strasser, Otto, Hitler et moi, Paris 1940.

Hitlers egen produktion

Källa: Deutscher Literatur-Katalog 1940, Verlag von Koehler & Volckmar, Leipzig.

• Från vanmakt till världsmakt. Malmö 1942.
• Mein Kampf, i ett flertal översättningar, bl.a. av Anders Quiding resp. N.P. Sigvard Lind (2 band, ibland sammanbunden). Tyskt förlag -1945 F. Eher Nf.
• Warum musste ein 8. November kommen? (broschyr), utgiven på förlag J.F. Lehmann.
• Das Antlitz des Führers, utgivare: Heinrich Hoffmann, på förlag Zeitgeschicte VB.
• Das ist der Führer!", utgivare: Heinrich Hoffmann, på förlag Zeitgeschichte VB.
• Deutschland will Frieden und Gleichberechtigung. Die Friedensreden unseres Volkskanzlers Adolf Hitler., utgivare: Erich Unger, på förlag J. Beltz.
• Der Führer vor dem ersten Reichstag Grossdeutschlands. Reichtagsrede am 30. Januar 1939. Förlag: F. Eher Nf.
• Führerbotschaft an Volk und Welt. Reichtagsrede vom 20. Februar 1938. Förlag: F. Eher Nf.
• Des Führers Kampf um den Weltfrieden. Historische Reichtagsrede vom 7. März, sowie die anschliess. Wahlreden u. das Memorandum der Reichsregierung. Förlag: F. Eher Nf.
• Adolf Hitler an seine Jugend. Förlag: F. Eher Nf.
• Die Rede des Führers Adolf Hitler am 30. Januar 1934. Förlag: Ph. Reclam.
• Reden. Utgivare: E. Boepple, på förlag F. Eher Nf.
• Reden des Führers am Parteitag der Arbeit 1937. Förlag: F. Eher Nf.
• Reden des Führers am Parteitag der Ehre 1936. Förlag: F. Eher Nf.
• Reden des Führers am Parteitag Grossdeutschland 1938. Förlag: F. Eher Nf.
• Hitler-Worte. Citat ur Mein Kampf och olika tal hållna av Hitler. Utgivare: B. Welser på förlag F. Hirt.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Adolf Hitler
  Bilder & media
• Deutsches Historisches Museum – Adolf Hitler

Företrädare: Paul von Hindenburg	Tysklands statsöverhuvud (Führer) 1934-1945	Efterträdare: Karl Dönitz
Företrädare: Anton Drexler	Ordförande för NSDAP 1921 - 1945	Efterträdare: ingen
Företrädare: Franz Pfeffer von Salomon	Chef för SA 1930–1931	Efterträdare: Ernst Röhm
Företrädare: Kurt von Schleicher	Tysklands regeringschef (Rikskansler) 1933-1945	Efterträdare: Joseph Goebbels

v • d • r Tysklands kanslerer Kejsardömet Tyskland (1871–1918) Otto von Bismarck · Leo von Caprivi · Chlodwig zu Hohenlohe-Schillingsfürst · Bernhard von Bülow · Theobald von Bethmann-Hollweg · Georg Michaelis · Georg von Hertling · Max av Baden Novemberrevolutionen (1918–1919) Friedrich Ebert Weimarrepubliken (1919–1933) Philipp Scheidemann · Gustav Bauer · Hermann Müller · Konstantin Fehrenbach · Joseph Wirth · Wilhelm Cuno · Gustav Stresemann · Wilhelm Marx · Hans Luther · Wilhelm Marx · Hermann Müller · Heinrich Brüning · Franz von Papen · Kurt von Schleicher Tredje riket (1933–1945) Adolf Hitler · Joseph Goebbels · Lutz Schwerin von Krosigk Förbundsrepubliken (1949–) Konrad Adenauer · Ludwig Erhard · Kurt Georg Kiesinger · Willy Brandt · Helmut Schmidt · Helmut Kohl · Gerhard Schröder · Angela Merkel