Folkloristik

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Folkloristik omfattar vetenskapliga studier av förekomsten av folklore, alltså studeras sagor, sägner, gåtor, ordspråk och vitsar samt olika folkliga föreställningsvärldar som yttrar sig som till exempel folkmedicin, ritualer, magi och religion.

Traditionellt sett har folkloristiken haft en stark anknytning till allmogekulturen men har sedermera även kommit att gälla moderna företeelser som till exempel urban legends och netlore, myter och rykten som sprids via internet.


Innehåll

Vetenskapshistorisk översikt

Begreppet folklore

Begreppet folklore är inte särskilt gammalt - det myntades 1846 av engelsmannen William Thoms. Det blev ett slagkraftigt ord som sammanfattade vad en gruppering inom det tidiga 1800-talets intellektuella tyckte var intressant hos landsbygdens underklass; estetiska uttrycksformer som föreföll ålderdomliga, genuina och ursprungliga. Föreföll, i förhållande till vad? Man måste hålla i åtanke att det som intresserade hos underklassen var inte dess kulturella uttryck som helhet, utan de former som kunde inordnas i den högreståndskultur som redan var självklar. Därför kom "folklore" framför allt att konstrueras efter två linjer: dels utifrån idén om att folkloren genom muntlig tradition, överföring från en generation till nästa, konserverat de äldsta uttrycken inom en nation, vilket medförde att vad som föreföll ålderdomligt godtogs som folklore; dels utifrån principen att "det enkla folket" stod för det naturliga och sunda. Detta sågs som en kontrasterande motpol till det kultiverade och komplicerade i samhället, vilket i praktiken innebar att folklore definierades som en motsats till de borgerliga kulturyttringarna. Till skillnad från den borgerliga kulturens skriftliga former skulle folklore existera i muntlig from och den kände upphovsmannen motsvarades av en kollektiv anonymitet ("folket diktar"). Efter hand kom också variationsrikedomen, bristen på en auktoriserad utformning av varje enskild berättelse, visa, dans etc, att utgöra ytterligare ett viktigt kriterium - detta som en följd av ett rikt insamlingsarbete som visade att utformningen kunde variera i historien och i det geografiska rummet. Dessa kriterier: muntlighet, tradition, anonym upphovsman, variantbildning har långt in på 1900-talet dominerat definitionerna av folklore-begreppet. Vad som kan understrykas är att dessa kriterier enbart motsvarar ett urval av de kulturuttryck som 1800-talets underklass använde. De karaktäriserar det som mest kontrasterade mot överklassens kultur, men inte de former som sammanföll med borgarklassens (till exempel bibeln) eller som vuxit fram i ett relativt sentida samspel med borgarklassen.[1]

Definition av folkloristik

Folkloristik har definierats på olika sätt i olika länder beroende på skiftande gränsdragningar mellan universitetsämnen. I länder som Finland, Norge, Danmark, Irland och USA är det ett självständigt ämne; i Sverige har det definierats som en del av etnologi/folklivsforskning, medan det i andra länder inte finns som självständigt ämne, utan motsvaras av forskning inom litteraturvetenskap, religionsvetenskap, kulturantropologi eller andra ämnen.[2]

Framväxten av folkloristik

Intresset för "folket" och "massan", vilket redan hade stimulerats av franska revolutionen, tilltog hos de intellektuella. Sociologin grundades under denna period, och även närliggande discipliner som studerade icke-elitkulturer, såsom folkloristik, (ty. Volkskunde) och antropologi (ty. Völkerkunde, eng. ethnology) blev fashionabla. Flera faktorer samverkade under andra hälften av 1700-talet och början av 1800-talet till att i Europa skapa ett intresse för underklassens muntliga kulturformer. En av dem är separationen mellan skriftlighet och muntlighet, vilken har gått så pass långt att de muntligt existerande formerna upplevs som någonting helt annorlunda, och därmed är möjliga objekt för utforskning. En annan faktor är de omvälvningar i samhällsstrukturen som sker med borgerskapets framväxt och jordägarna/adelns tillbakagång, vilket gör att synen på olika klassers ställning i samhället förändras. I detta sammanhang blir bönderna intressanta; från att tidigare främst varit löjeväckande undersåtar ses de nu som del av folket. Nationalismen, idéströmningen kring språklig enhet (och gemensamt ursprung) som grund för statsindelning i motsats till de existerande feodalstatsprinciperna, är ytterligare en viktig faktor. Gemensamt för dessa faktorer är att de är förenliga med ett synsätt som tillskriver böndernas kulturuttryck status av att representera en autentisk och ursprunglig kultur som kan kontrasteras mot en internationell bildnings- och överklasskultur och en massproducerad underhållningskultur. I detta idésammanhang blev det en viktig uppgift att fästa muntligt existerande underklasskultur i skrift, genom att återberätta historier, återge spåkliga formuleringar, sångtexter och melodier samt beskriva handlingar.[3]

Romantiken

Några av de viktigaste förebilderna var James Macphersons Ossians sånger (1762-63), som för den bildade publiken skapade bilden av den keltiske barden som framför ålderdomliga berättelser i sångens form. Med Herder fick begreppet folk en betydelse där aspekter av språk, klass och historia vävdes samman till en nationell symbolik, bl.a. i hans utgåva Volkslieder som utkom 1778-79. Den innehöll sånger som representerade olika folk; i fortsättningen kom insamling och utgivning främst att ske utifrån enhetlighetsprinciper, där de verksamma i regel handlade utifrån egen nationell övertygelse. Den största normerande betydelsen kom de tyska bröderna Grimm att få genom några viktiga utgåvor: Kinder- und Hausmärchen 1812-15 och deutsche Sagen. Dessa utgåvor inspirerade intellektuella i alla delar av Europa att på samma sätt som bröderna Grimm söka upp småbönder, landsbygdshantverkare, pigor och drängar, soldater och tiggare för att efter deras diktamen teckna upp berättelser och sånger och sedan ge ut dem (ofta i bearbetad form) i böcker som riktades till en bildad publik, i termer av "nationellt arv".

Intresset för folklore under 1800-talet följer huvudsakligen fyra linjer. En är den kulturpolitiskt/estetiska, där utgivningen av folklore i sig är ett självändamål. Folksägnernas ångestladdade folktroinnehåll och visornas och instrumentalmelodiernas annorlunda melodilinjer var egenskaper som gav dem en plats som barnlitteratur. Detta tillsammans med de nationalistiska strömningarnas höga värdering av värdet att sprida och befästa folklore bidrog till att uppteckning och utgivning blev ett ändamål i sig. Dessutom var folklore också av vetenskapligt intresse utifrån tre delvis överlappande linjer. Den ena var den religionshistoriska, där folklore sågs som rester av förkristen religion. Jacob Grimm såg folksagorna som religiösa myter som reducerats till underhållningsberättelser, och sökte rekonstruera desamma i sitt arbete deutsche Mythologie (1835). På samma sätt kunde sägner, rim och ramsor, egendmoliga seder i samband med arbete och fest tolkas som rester av religiös kult. En stor del av 1800-talets och det tidiga 1900-talets folkloristik är utformad som försök att tolka folklore i ljuset av olika religionshistoriska teorier; förfäderskult, solkult, omformning av antikens religion etc. En viktig metodisk frågeställning var frågan om folksagogenrens ursprung - det konstaterades att Europa kunde ses som ett enhetligt traditionsområde genom att många sagor förekom på många olika språk, och genom skriftliga belägg kunde förbindas med de antika medelhavskulturerna, Persien och Indien. Detta vida geografiska samband användes för att understödja olika teorier om genrens ursprung. Den andra linjen var den historiska, där folklore sågs som källa till politisk historia, t.ex. i form av berättelser och visor om kungar och andra adelsmän och krigare, om krig och andra historiska händelser. Den tredje linjen var den kulturhistoriska; folklore kunde, enligt synen på den som ålderdomlig, ses som länkar i litteraturhistorisk och musikhistorisk framställning där den fick representera forntid och medeltid i brist på bevarade skriftliga källor från dessa tiden. Språkhistoriskt var folkloren också intressant genom att den i bunden form förmedlade ålderdomliga ord eller genom att den utfördes på dialekter, vilka man hade uppmärksammat var mer ålderdomliga än riksspråket.[4]

Vetenskaplighet

Under senare delen at 1800-talet och under 1900-talets första decennier bildades organisationer i flera länder och grundades arkiv för systematisk insamling av folklore vilket utgjorde led i ett institutionaliserande av folklorestudier. Detta skedde i anknytning till universiteten, som självständiga statliga institut eller inom fristående organisationer av nationell karaktär. Gradvis etablerades folkloristik som ett självständigt examinationsämne och med fasta lärartjänster vid universiteten, från att tidigare varit ett tvärvetenskapligt forskningsfält.

Samtidigt slog en mer källkritisk hållning igenom i humanistisk forskning. Ett resultat av detta blev en generell skepsis mot folklore som historisk källa. Ett annat var en omvärdering av 1800-talets folkloristiska praxis, där bearbetning för att passa en bildad publik länge hade varit en självklarhet. Nu ställdes vetenskapliga krav på att utgå från obearbetade texter, att skilja ut sentida efterbildningar och också ta ställning till den variationsrikedom som folkloren uppvisade när det gällde utformningar av en och samma text, inom och över nationsgränser. Ett internationellt forskningsutbyte i organiserad form växte fram genom Folklore Fellows (1907) som verkade för att samordna forskning, bl.a. genom att upprätta nationella och internationella typ- och motivkataloger. Tillkomsten av och behovet av dem utgick från de teoretiska utgångspunkter som kommit att dominera: att frågan om folksagogenrens historia måste lösas genom det sammantagna utforskandet av varje enskild sagotyps historia, och att varje enskild sagas historia skulle skrivas med utgångspunkt från alla kända varianter, vars geografiska och historiska spridningsbild skulle vara underlag för att rekonstruera sagans urtyp. Denna metodologi gällde inte enbart sagor, utan blev dominerande för studiet av alla former av folklore. Det sammantagna resultatet av en mängd studier av enskilda sagor gav dock inget meningsfullt svar på ursprungsfrågorna. I ett större perspektiv går det att tala om ett kulturhistoriskt paradigm som dominerande fram till 1960-talet inom folkloristik och etnologi, där den vetenskapliga huvuduppgiften var att utgå från enskilda element (en saga, visa, ritual, ett påstående etc) i 1800-talets uppteckningsmaterial och förbinda dem med äldre belägg i olika skriftliga källor.[5]

Förnyelse

Under 1960-talet kom en förnyelse av folkloristiken genom nyorientering på flera plan. Tidigare hade ett tänkesätt som Alan Dundes har kallat "den devolutionistiska premissen" dominerat: folklore var något som hade haft en guldålder tidigare i historien, men var på väg att dö ut genom läskunnighet, modernisering m.m., och det som kunde dokumenteras genom uppteckningsverksamhet på 1800- och 1900-talen sågs som sämre kopior av bättre original; acceptabelt som källa till forntiden, men utan värde i sig.[6]


” Den vanligate devolutionistiska tankegången är att folkloren försvagas med tiden. En annan föreställning är att folkloren "sjunker", uttunnas genom att övergå från "högre" till "lägre" skikt i samhället. Dessa två uppfattningar utesluter ingalunda varandra, och man kan i själva verket utan svårighet tänka sig att folkloren, om den verkligen övergick från "högre" till "lägre" skikt lätt kunde undergå textmässig förvanskning samtidigt. Klassiska exempel på dessa uppfattningar är religionsforskaren Max Müllers teori om "språkets sjukdom", enligt vilken de ursprungliga namnen på vediska och andra gudar pga den semantiska devolutionen förblandades eller glömdes bort allteftersom tiden gick, och Hans Naumanns "gesunkenes Kulturgut", enligt vilken kulturföreteelser som uppkommit i det övre samhällsskiktet sipprade ned till det lägre skikt som felaktigt tänktes vara liktydigt med "folket". En logisk följdsats till denna teori om folklorens "aristokratiska" ursprung var att folkloren till stor del bestiod av omarbetade kvarlevor som på något sätt lyckats överleva den antagna nedåtgående kulturöverföringen. ”

— Dundes 1974, s. 1f

Antropologiskt funktionalistiska frågeställningar kring hur folklore fungerar i människors vardagsliv gjorde att sentida uppteckningar fick ett större egenvärde, till att börja med för att i detalj förklara hur äldre folklore användes och utövades. Detta skapade också ett intresse för människor som utövade folklore; från att tidigare främst varit knuten till nationer och möjligen bondeklassen inom nationer, blev de faktiskt utövande individerna och deras kunnande, läroprocesser, sociala status m.m., intressanta. Strukturalismen inom lingvistik och antropologi erbjöd alternativa synsätt på variationsproblemet: mot den äldre idén om urtexter som oavsiktligt förändras/försämras historiskt genom muntlig tradition ställdes tanken om folkloreframförande som realiserande av en kompetens, där ett underliggande mönster kan varieras i konkreta utformningar.

Introducerandet av bandspelare i insamlingsarbetet, och rörelsen av forskare ut i fält (tidigare hade det varit vanligt att insamlingsverksamheten sköttes genom ombud, t.ex. lokala lärare och andra statliga tjänstemän, hembygdsentusiaster m.fl.) där de mötte levande folklore, gjorde att tesen om folklorens utdöende måste förkastas. Vidare "upptäcktes" att folklore också fanns i den moderna stadsmiljön och inte behövde vara knuten till förindustriell bondemiljö för att existera. På detta sätt har begreppet folklore fått en annan betydelse i vetenskapliga sammanhang; från att beteckna vissa speciella former som hört hemma i särskilda sociala grupper i en historiskt avslutad epok, till att beteckna en del av det gemensamma livet i alla sociala grupper oberoende av historisk tid.[7]

Vetenskapshistorisk översikt: Sverige

Folkloristiken i Sverige har en lång förhistoria. I det tidiga 1600-talet togs initiativ till att skapa källor som kunde användas för att ge den nyblivna stormakten Sverige en imponerande historieskrivning, genom att inventera arkeologiska lämningar, runinskrifter - och uppteckna muntlig tradition, vilket innebar att en mängd berättelser om lokal bebyggelsehistoria, forntida krig, kungar och riddare blev nedtecknade. Som kontinuerlig forskningstradition tar svensk folkloristik sin början i 1800-talets inledning, när de internationella romantiska strömningarna får uttryck i insamlings- och utgivningsverksamhet. Under 1800-talet är tre perioder speciellt intensiva. På 1810-talet kretsar intresset främst kring berättande visor, konkretiserat i skapandet av flera samlingar samt Erik Gustaf Geijers och A. A. Afzelius utgivning av Svenska folkvisor (1814-18). Från mitten av 1830-talet och omkring två decennier framöver tillkommer flera viktiga samlingar inom olika genrer: visor, sånglekar, vallåtar, sagor och sägner. På 1840-talet utkommer också Runa, utgiven av Rickard Dybeck, som regelbunden tidskrift. Den tredje perioden sträcker sig från 1870-talet och fram till sekelskiftet. Grundandet av Skansen och Nordiska museet, och regionala hembygdsföreningar och hembygdsmuseer, landsmålsföreningar kring studentnationerna i Lund och Uppsala med syfte att ta till vara berättelser och sånger på respektive nations landskaps dialekter samt beskrivningar av folkliga seder, startandet av tidskriften Svenska Landsmål och Svenskt folkliv år 1878, bidrar på olika sätt till insamlande och utgivning av folklore. Några år in på 1900-talet institutionaliserades denna strömning på flera sätt: landsmålsföreningarnas samlingar bildar stomme till arkiv vid universiteten (Lund 1913, Uppsala 1914, Göteborg 1919), en särskild statlig folkmusikkommission tar ansvar för dokumentation av svensk folkmusik (1908).

Ett mer vetenskapligt problematiserat studium av folklore inleds med G. O. Hyltén-Cavallius Wärend och Wirdarne (1867-68), där han använder muntlig tradition för att återskapa småländsk forntid. Från senare delen av 1800-talet ägnar sig flera litteraturvetare, religionshistoriker och språkhistoriker åt folklore; som självständigt forskningsområde etableras det genom Carl Wilhelm von Sydow i Lund som disputerat på folksagostudien Två spinnsagor och tagit initiativ till bildandet av Folkdiktsarkivet i Lund. 1910 erhöll han en docentur i folkminnesforskning.

Folkloristiken blev inte något självständigt universitetsämne utan inordnades i folklivsforskning som helhet. Detta skedde genom att en föreslagen professur i folkminnesforskning i Lund (med von Sydow som stark kandidat) ställdes mot en mer övergripande professur anknuten till Nordiska museet i Stockholm, och den sistnämnda inrättades 1919 under namnet nordisk och jämförande folklivsforskning. Vid senare omprövningar och nyinrättanden har fokloristik alltid setts som del av folklivsforskning eller etnologi, som benämningen blev på 1960-talet. Den professur som Dag Strömbäck tillträdde i Uppsala 1948 hade tillägget "särskilt folkloristik", men efter hans period fick den namnet "etnologi, särskilt europeisk" vilket idag är benämningen på landets samtliga professurer i etnologi.

von Sydow kom inte bara att representera en internationell forskningsgren utan blev också en av förnyarna av dem. Både han och flera av hans elever, som Sven Liljeblad, Anna Birgitta Rooth och Jan-Öjvind Swahn blev internationellt betydande namn. Förutom verksamheten i Lund kom svensk folkloristik också att få viktiga fästen i Göteborg och Uppsala. I Göteborg bildades Västsvenska folkminnesföreningen (VFF) 1919 dels med eget arkiv (VFA), dels som stöd till Institutet för folklore vid Göteborgs högskola (IFGH). VFF var från 1920-talet drivande i utgivningen av tidskriften Folkminnen och Folktankar (1914-44), som startats av von Sydow. Ledande namn i Göteborg var Waldemar Liungman, Sverker Ek, Hilding Celander samt arkivarierna Carl-Martin Bergstrand och efter honom Julius Ejdestam. I Uppsala fick landsmåls- och folkminnesarkivet från slutet av 1920-talet en folkloristisk verksameht knuten till det internationella folkkulturatlasarbetet, företrädda av bl.a. Åke Campbell och senare Åsa Nyman. Dag Strömbäck tillträdde som arkivchef i Uppsala 1940, en befattning som inordnades i hans professur 1948. Han kom att företräda en forskning där sambandet med nordisk vikinga- och medeltid betonades starkt. Bland hans elever kan nämnas Bo Almqvist och Bengt R. Jonsson. Efter Strömbäck blev Anna Birgitta Rooth professor i etnologi i Uppsala 1972-84, med bl.a. en internationellt uppskattad forskning kring nordamerikanska indianers folklore och kring sambandet mellan folklore och medeltida europeisk ikonografi.

I Stockholm utövades folkloristiken i stor utsträckning från Nordiska museet, där intendenten Nils Edvard Hammarstedt från sekelskiftet företedde en religionshistoriskt inriktad forskning kring tro och sed. Hans samlingar bildade stommen i något som blev en särskild folkminnessamling. Från slutet av 1930-talet skedde en betydande insamlings- och utgivningsverksamhet genom Mats Rehnberg och Carl-Herman Tillhagen. Rehnberg blev senare professor i folklivsforskning i Stockholm (1969-81) och Tillhagen föreståndare för Nordiska museets folkminnessamling 1946-72. Tillhagen hade under 1960-talet en viktig roll i det internationella forskningssamarbetet kring folkmedicin och folksägner. Hans elev Bengt af Klintberg kom som ansvarig för folkloristikundervisningen vid institutionen för folklivsforskning i Stockholm 1969-86 att inta en ledande position natioenllt, bl.a. genom en serie textutgåvor ämnade som läroböcker och förmedling av internationell nyorientering. Med hans studier av nutida sägner på 1970-talet introducerades den nya synen på folklore som nutidsfenomen i Sverige.[8]

Universitet

Folkloristisk forskning förekommer och bedrivs främst inom det akademiska ämnesområdet etnologi, det som tidigare kallades folklivsforskning. I Sverige bedrivs forskningen vid universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala. Även inom angränsande ämnen kan folkloristiskt orienterad forskning förekomma, t.ex. inom musikvetenskap, litteraturvetenskap, religionsvetenskap, språkämnen, arkeologi. Nämnas skall också den forskning om svensk och nordisk folklore som bedrivs vid flera universitet i USA, t.ex. inom avdelningar för folkloristik eller Scandinavian Studies, samt den svenskspråkiga undervisningen och forskningen i ämnet folkloristik som bedrivs vid Åbo Akademi.

Arkiv

Forskning finns också inbegripen i verksamheten hos olika arkiv och museer. Några av de viktigaste folklorearkiven är administrativt sammanförda inom myndigheten Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI). De ansvarar för att samla in, bevara och tillhandahålla material kring dialekter, ortnamn, folkminnen, folkmusik och svensk jazzhistoria. De arkiv som är aktuella för folkloristisk forskning är främst:

I Finland finns ett centralt arkiv för svenskspråkig folklore, Svenska Litteratursällskapets Folkkultursarkiv i Helsingfors med en filial i Vasa, Österbottens traditionsarkiv. I Vasa finns också Finlands svenska folkmusikinstitut, centralinstitution för forskning om finlandssvensk folkmusik.

Dessutom har flera olika regionala museer folkloresamlingar i varierande utsträckning. Av länsmuseer har Länsmuseet-Murberget i Härnösand, Varbergs museum, Örebro läns museum större äldre samlingar. De senaste decennierna har dokumentation av musik, speciellt folkmusik, blivit programpunkt för flera museer, bl.a. Dalarnas museum, Murberget, Värmlands museum.

Tidskrifter och årsböcker

Folkloristisk forskning redovisas och genereras genom en mängd tidskrifter och årsböcker:

  • Arv, Nordic Yearbook of Folklore (1945-)
  • Tradisjon (1971-)
  • Kulturella Perspektiv (1992-)
  • Rig (1918-)
  • Ethnologia Scandinavia (1971-)
  • Nord-Nytt (1967-)
  • Budkavlen (1922-)
  • Torbaggen (1981-94)
  • Svenska Landsmål (1878-)
  • SUMLEN (1976-95)
  • Noterat (1996-)
  • Fataburen
  • Kulturen
  • Källan (1994-)
  • Folk och Musik
  • Folkminnen och folktankar (1914-44)
  • Arv. Folkkultur (1941-46)
  • Folklore Fellows Communications
  • Journal of American Folklore
  • Journal of Folklore Research
  • International Folklore Review
  • Fabula
  • Jahrbuch für Volksliedforschung
  • Ethnomusicology, Yearbook of Traditional Music
  • The world of music

Referenser

Noter

  1. ↑ Arvidsson 1999, s. 11f.
  2. ↑ Arvidsson 1999, s. 12.
  3. ↑ Arvidsson 1999, s. 11ff; Arvidsson 2000, s. 139.
  4. ↑ Arvidsson 1999, s. 11ff.
  5. ↑ Arvidsson 1999, s. 11ff.
  6. ↑ Dundes 1974.
  7. ↑ Arvidsson 1999, s. 11ff.
  8. ↑ Arvidsson 1999, s. 16ff.

Litteratur

  • Arvidsson, Alf, Folklorens former (1999)
  • Arvidsson, Stefan, Ariska idoler. Den indoeuropeiska mytologin som ideologi och vetenskap (2000)
  • Dundes, Alan, Den devolutionistiska premissen i folkloristisk teori (1974)

Externa länkar

Se även

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Folkloristik"
Personliga verktyg