Folkmedicin
Från Rilpedia
Folkmedicin är botemetoder och föreställningar om sjukdomstillstånd som inte grundar sig i den moderna skolmedicinen. I den nordiska folkmedicinen finns gott om element som bygger på magi och föreställningar om övernaturliga väsen, men också visst innehåll där erfarenhet och rationella antaganden spelar roll för ordinationen. Denna artiklar behandlar i huvudsak de magiska behandlingarna och föreställningarna.
Innehåll |
Ursprung
I Norden kan delar av de folkmedicinska kurerna och traditionerna spåras till bronsåldern, till exempel har man i några gravar från 1000-talet f. Kr. hittat ett läderetui med ett innehåll som var närmast identiskt med vad som fanns i de trollpåsar 1800-talets "kloka gubbar" bar med sig. Drakhuvuden på hällristningar kan ha fungerat som ett sätt att hålla onda makter borta. Drakhuvudet som skyddssymbol har funnits kvar i gravkors och ornament ända in i vår tid. Från järnåldern finns många fynd av samma magiska skyddsmedel som fortfarande används (till exempel smycken med magiska tecken och kristaller). I sagalitteraturen finns många exempel på hur stor betydelse trollkonst hade i det gamla nordiska samhället, och visar även på de paralleller som finns mellan medeltidens föreställningar och folktron in i våra dagar. Snorre Sturlason ger i Ynglingasagan den forrnordiske guden Oden många av de egenskaper som man under 1800-talet tillskrev en s.k. ”klok gubbe”. Delar av den folkliga läkekonsten under vikingatiden byggde mer på rationell örtmedicin och praktiska kunskaper än på magi, till exempel metoder för att bota sårskador genom att tvätta såren och sedan sy ihop sårkanterna. Under 1200-talet omnämns de första officiella läkarna i Sverige i Upplandslagen. Det kan noteras att dessa "lagliga läkare" endast måste vara kunniga i att hela benbrott, huggsår och liknande mekaniska skador. Egentliga sjukdomstillstånd botades sannolikt med magi. [1]
Den kristna kyrkan förde en långvarig och energisk kamp mot trolldom, tron på övernaturliga väsen och vidskepelse i största allmänhet. Utövandet av den gamla läkekonsten förbjöds, och ersattes åtminstone i städerna av helgonkult och reliktro. I de bredare folklagren var effekterna länge begränsade, och långt viktigare än lagändringar och predikningar var de praktiska medicinska insatser kyrkan gjorde, särskilt de örtmedicinska klosterträdgårdarna vilka hade ömsesidig inverkan på den folkliga medicinen. Folkmedicinens urgamla metoder och uppfattningar influerades av idéer som övertogs från den dåtida läkarvetenskapen, till exempel åderlåtning och humoralpatologi. Även den officiella "skolmedicinen" var länge till stor del byggd på övernaturliga föreställningar. I Sveriges första farmakopé Pharmacopæa Holmiensis Galæno-Chymica från 1686 finns läkemedel som till stor del överensstämmer med de preparat det sena 1800-talets kloka gubbar och gummor hade att tillgå. Det som slutligen fick folkmedicinen att ge vika var den moderna läkarvetenskapens omfattande framsteg från 1850-talet och fram till våra dagar.[2]
Uppfattningar
Enligt folkmedicinens uppfattning var orsaken till olika sjukdomstillstånd onda makters verk, sjukdomen var ett ont väsen som på ett eller annat sätt trängt in i den sjuke. Sjukdomen kunde ha överförts genom kontakt med ett övernaturligt väsen, men också genom kontakt med olika sorters djur eller genom att den sjuke befunnit sig på olämpliga platser. Åkommor kunde enligt folkmedicinen också uppstå genom direkta magiska angrepp av trollkunniga personer, onda ögat, brott mot tabun, häxeri, villarpaskott eller liknande.[3][4]
De metoder man använde för att bota sjukdomar är präglade av folkmedicinens uppfattningar om sjukdomens orsaker. Bland de magiska botemetoderna fanns dels ett stort antal varierande ritualer (se nedan) och dels magiska läkemedel, folkmedicinens "mediciner". De magiska ritualerna (läsningar, signerier, rökningar, "hugga bort" osv.) syftade till att åkomman på olika sätt skulle fördrivas från den sjuke och fästas vid annan person eller annat föremål. En av de generella principer som man följde vid ordination av läkemedel var att man skulle "söka boten där man fått soten", det vill säga att botemedlet skulle vara av samma slag eller i varje fall likna det förmodade upphovet till sjukdomen.[5]
Exempel på folkmedicinska kurer
Stämma blod
Det berättas över hela Sverige om människor som hade förmågan att stämma blod (blodstämning), d v s att få blodflödet hos en blödande person att upphöra. Denna förmåga verkade även på avstånd, så att den, som ägde densamma, inte ens behövde se den blödande utan kunde få blodet att stanna, så fort han fick kännedom om fallet.
Hugga bort
Att "hugga bort" är en metod att bota bl.a. vredet (vrickning) och knarren (verk och svullnad i lederna), och gick till så att den sjuka leden hölls mot en tröskel, medan en person med en yxa högg på båda sidor om leden och därvid yttrade t ex att han högg knarren "ur leden och i veden".
Knyta bort
Vissa åkommor eller sjukdomar, såsom kramp och vred, kunde knytas bort (bortknytning). Den läkekunige knöt t.ex. nio knutar på en tråd och löste sedan med jämna mellanrum upp en i taget. När den sista knuten lösts, skulle den sjuke vara botad. En annan metod var att sätta bort tråden (se bortsättning) under en jordfast sten - då tråden ruttnat, var den sjuke återställd.
Sätta bort
Att "sätta bort" var en vanlig åtgärd mot tandverk och bölder. Man petade i det onda med en trästicka eller en spik och stack sedan ned denna under en jordfast sten eller in i ett föremål av något slag, oftast i ett träd. Den, som fällde ett sådant träd, troddes dra på sig den bortsatta sjukdomen eller åkomman. Det fanns t ex särskilda tandverkstallar.
Mäta bort
En del sjukdomar, bl a gastkramning och matleda, kunde mätas bort (bortmätning). Det tillgick så att den läkekunnige mätte med en tråd vissa ställen på den sjuke. Tråden brändes eller grävdes ned under en jordfast sten.
Kasta ut
Utkastning var en botemetod mot sjukdomar, varvid man skulle ta sju eller nio delar av den sjukes kropp (hår, naglar o s v) och kläder, gå till en korsväg eller viss annan plats och kasta det hela bakåt över vänstra axeln.
Smöjning och jorddragning
Jorddragning eller smöjning är en mycket gammal metod inom folkmedicinen som innebär att den sjuke (oftast ett barn) dras genom ett trångt hål i någon form, t.ex. under en trädrot eller ett hål i jorden.[6] Jorddragning var en relativt vanlig behandlingsform, särskilt för barn som drabbats av rakit[7]. Hålet den sjuke drogs igenom varierade: det kunde vara ett fönster, en garnhärva med nio trådar, eller ett par uppställda lokor, men det vanligaste tillvägagångssättet var att dra den sjuke genom en naturligt uppkommen klyka i ett träd, i ett s.k. vårdbundet träd. Jorddragningen var förknippad med en mängd förhållningsregler, till exempel att den skulle utföras under absolut tystnad en torsdagskväll när månen var i nedan, eller att en slant eller det sjuka barnets lintyg skulle kvarlämnas i trädet. En tolkning av tankegångarna bakom jorddragningen är att barnet ska få ta del av trädets (eller motsvarande föremåls) livskraft och därigenom pånyttfödas. De träd som användes för jorddragning var ofta förknippade med olika typer av tabun och antogs kunna överföra sjukdomen på den som bröt tabut, vilket gör att metoden påminner om bortsättning.[8]
Referenser
Noter
- ↑ Tillhagen (1958), s 6-10
- ↑ Tillhagen (1958), s 11-16
- ↑ NE, s 473
- ↑ Tillhagen (1958), s 20-21
- ↑ Tillhagen, s 20-22
- ↑ Jorddragning, Bokförlaget Bra Böcker, Höganäs 1993, Nationalencyklopedin, band 10, sid. 194. ISBN 91-70246-19-X.
- ↑ Smörjning, Bokförlaget Bra Böcker, 2000, Nationalencyklopedin, CD-upplagan. ISBN 91-71337-47-4.
- ↑ Tillhagen (1958), s 116-117
Tryckta källor
- Tillhagen, Carl-Herman: Folklig läkekonst, LTs Förlag, Falköping [1958] 1977, 3:e upplagan. ISBN 91-36010-56-1.
Litteratur
- Ejdestam, Julius, Svenskt folklivslexikon. (1975)
