Häst
Från Rilpedia
| ?Tamhäst | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Uddatåiga hovdjur Perrisodactyla |
| Familj: | Hästdjur Equidae |
| Släkte: | Hästar Equus |
| Art: | Tamhäst E. caballus |
|
|
|
| §Equus caballus Auktor: Linné, 1758 |
|
|
|
|
|
se hästraser |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Tamhästen (Equus caballus) är en domesticerad art av släktet hästar (Equus). Arten domesticerades för cirka 10 000 år sedan, och har sedan dess använts som dragdjur eller riddjur, men även som föda och för att producera mjölk eller djurhudar. Man avlade under denna tid långsamt fram fler skiftande typer i färg och kroppskonstitution, vilka utvecklades till dagens hästraser.
Idag är hästen fortfarande vida använd som arbetsdjur, till nöje och fritid och inom sporten.
Innehåll |
Biologiska egenskaper
Storlek
Hästens storlek varierar mycket med ras och även mellan de olika individerna inom varje ras. Det är vanligen mankhöjden som mäts, från manken er till marken och denna kan variera mycket kraftigt med ca 50 cm hos Falabellan och upp till 2 meter hos Shirehästen. Den moderna hästen är mycket höre i mankhöjd än hästarna var normalt från domesticeringen och ända fram till 1600- och 1700talet då de större ridhästarna oftast inte nådde mer än 150 cm i mankhöjd.
Allt eftersom att aveln utvecklades och blev mer selektiv kunde större hästar avlas fram. På senare tid har även selektiv avel fått fram mycket mindre hästar som Falabella och Miniatyrhästen. Idag räknar man ven hästarnas höjd enligt ett visst system. Hästar som är under 148 cm räknas som ponny, medan hästar över 148 cm räknas till stor häst. Inom ponnyn räknar man även in dem i olika kategorier från A till D beroende på mankhöjd, där A är de minsta hästarna och D är de högsta. Vissa raser som blir under 148 cm räknas ändå som häst, inte ponny, på grund av en exteriör som mer liknar stora hästars. Några exempel på detta är Islandshästen och Kaspisk häst, samt Falabella och Miniatyrhäst.
Världens minsta häst är Thumbelina, en dvärg-falabella som är 43 cm i mankhöjd oh världens största häst någonsin var Shirehästen Sampson som var 219 cm i mankhöjd. En skillnad på 176 cm, mer än en normalstor ridhästs mankhöjd.
Hästens livscykel
Hästar i fångenskap lever normalt 20-25 år, men ponnyer kan bli uppåt 30 eller till och med 40 år gamla. En hästs ålder räknas i allmänhet inte upp på dess födelsedag, utan den 1 januari på norra halvklotet, och den 1 augusti på södra. Dräktigheten varar 335-340 dygn. (11 månader)
Föl
Till skillnad från många andra djur kan fölen både stå och springa nästan omedelbart efter födseln även om det sker lite ostadigt. Föl har ganska långa ben i proportion till sin kropp och föds vanligtvis med de första ansatserna till mjölktänder. Men får sina första framtänder redan vid ca 10 dagars ålder.
1- 4 års ålder
Mellan 1 och 4 års ålder är en viktig tillväxtperiod för unghästen då form, utseende och beteende kan förändras mycket drastiskt. Hästens bakre del kan till exempel bli mycket högre än manken och huvudet, något som jämnar ut sig senare. Hästens ben kan fortfarande växa tills de är ca 2-3 år gamla. Fullblodshästar som ofta föds tidigt på året mognar fortare och brukar oftast ridas in och tränas redan vid 1 års ålder för att tävlas inom galoppsporten redan vid 2 års ålder. De flesta hästar bör dock inte ridas in förrän vid 2-3 års ålder för att hinna mogna något, både fysiskt och psykiskt. Djupare träning bör inte ske förrän hästen är minst 4 år gammal.
4-15 års ålder
Under den här tiden pågår de flesta hästars mognadstid. Mognaden kan ske olika mellan olika individer och framförallt olika raser. Fullblod mognar oftast innan 4 års ålder medan de flesta hästar oftast inte mognat klart förrän -8 års ålder. Lipizzanerhästar är exempel på en ras som mognar relativt långsamt. Vid 5 års ålder brukar dock hästens proportioner ha rätat ut sig och många hästar har sina mest produktiva arbetsår mellan 5 och 12 års ålder.
15 år och uppåt
Från ungefär 15 års ålder börjar de flesta hästar att bli något stela i takt med att de blir äldre. Hästar som hålls i god kondition, får bra skötsel och bra foder kan däremot vara mycket pigga långt upp i åldrarna och till och med tävlas aktivt. De första tecknen på att hästen börjar bli gammal är att de blir något svankiga, något som kan framträda snabbare och tydligare hos hästar som rids eller packas hårt och tungt. Detta sker dock även naturligt när hästen rids mindre då musklerna långsamt försvinner. Buken kan även börja hänga och hålorna ovanför ögonen blir djupare. Tänderna blir slitna och gulare. Eftersom matsmältningssystemet blir mindre effektivt kan det även vara svårt att hålla hästen i gott hull. Hästen blir vanligtvis mellan 20-25 år gammal men det finns dokumentationer om hästar som blivit upp mot 40 år gamla. Världens äldsta häst var Old Billy som blev 65 år gammal.
Sömn
Hästar kan sova både liggande och stående, och till skillnad från bland annat människan så sover de sällan en hel natt, utan i många korta perioder, ofta på runt 15 minuter per intervall om inget stör dem. Hästens sömn kan variera så kraftigt att de kan sova i enbart ett par minuter eller ända upp till flera timmar under ett dygn. Hästar måste ligga ner för att nå den djupa sömnen men de behöver enbart djup sömn sammanlagt 1-2 timmar under ett lopp av 3-4 dagar.
Att hästen står upp när den sover är ett arv från tiden som vildhästar då de snabbt var tvungna att ta till flykt vid hot. En apparatur i hästens hjärna låser benen på hästen och denna kan sova i en mycket lätt sömn. Hästar som aldrig tillåts att lägga sig ner kan även mot sin vilja falla i djup sömn ståendes på grund av sömnbrist. Detta är något som liknar narkolepsi hos människan och är inte bra för hästar.
Hästen är ett flockdjur och inom flocken sover oftast hästarna liggandes men minst en av hästarna är vaken och står för att hålla vakt. Se även sömn hos djur.
Härstamning
De vetenskapliga forskarna är inte helt ense om tamhästens direkta stamfäder och de vilda former som utvecklats genom tiderna men i dag stödjer de flesta experter teorin att de moderna hästarna härstammar från tre primitiva hästtyper av vilka en har överlevt in i våra dagar.
- Asiatiska vildhästen eller Przewalski (Equus caballus przewalskii) från Mongoliets stäpper är den enda idag levande av de fyra ursprungliga vildhästraserna. Den var nära utrotning i naturen men har växt till sig i djurparker och nyligen utplanterats igen. Przewalskihästen är stamfadern till många östasiatiska ponnyraser som t ex den mongoliska ponnyn och de flesta japanska ponnyraserna. Men Przewalskihästar har även förts till Europa och bör ha använts i utvecklingen av en del av dagens kallblodshästar. Den norska Fjordhästen har en mycket stark koppling till Przewalskin och liknar denna mycket i utseende med den blacka färgen, upprättstående man och primitiva tecken.
- Tarpanen (Equus caballus gmelini) levde i hela östra Europa och västra Eurasien med huvudsaklig hemvist i det som idag är Polen. Tarpanerna levde vilt ända in på 1800-talet då den utrotades helt, även i fångenskap. Under 1900-talet gjordes försök med att "avla tillbaka" och rekonstruera rasen med hälp av ättlingar som Konik och Hucul, varför det även idag finns hästar som kallas tarpaner som lever halvvilda i Polen. Denna häst är även den alltid black. Tarpanen är dock den häst som beräknas ha störst inflytande av alla de förhistoriska i hästarna och har någon gång legat i grunden för nästan alla dagens hästraser, bland annat då man tror att Tarpanen i viss mån har använts för att utveckla det arabiska fullblodet som använts till att förädla och utveckla hästar i 4000 år.
- Skogshästen (Equus caballus germanicus) anses ha utvecklats från den diluvianska hästen (Equus caballus silvaticus). Skogshästen var en stor och tung häst som levde skogar och sumpmarker i norra Europa. Troligen härstammar alla dagens kallblodshästar från skogshästen bland annat Nordsvensken och framförallt Ardennern som i sin tur har använts för att utveckla många modernare kallblodsraser. Skogshästen är numera utdöd.
Något förenklat har dagens tyngre hästraser utvecklats från skogshästen med vissa inslag av den grova asiatiska vildhästen, medan de moderna lätta hästarna sägs leda sitt ursprung till tarpanen och den asiatiska vildhästen samt till korsningar mellan dessa och deras avkommor. Ytterligare två hässtyper fanns tidigare, tundrahästen och den tatariska ponnyn, men deras inflytande på moderna hästar anses vara mycket små.
Ur dessa förhistorika hästar utvecklades även olika hässtyper. En teori om fyra grundtyper lades fram i Edinburgh under mitten av 1950-talet. De fyra typerna var Ponnytyp 1, en liten ponny från norra Europa, liknande dagens Exmoorponny, Ponnytyp 2 som var något kraftigare, lik dagens Fjordhäst, Hästtyp 3 som var en ökenhäst i centrala Asien med den modera motsvarigheten i Achaltekeern, samt Hästtyp 4, en liten och smal ökenhäst som anses vara prototypen till arabhästen men med modern motsvarighet i den kaspiska miniatyrhästen.
Modernt inflytande
Under de senaste 500 åren har modernare hästraser framavlats, oftast med i stort sett samma blodslinjer. De mest inflytelserika moderna raserna är den berömda spanska hästen, det arabiska fullblodet och Berberhästen, samt det engelska fullblodet.
- Det arabiska fullblodet, och Berberhästen är de två raser som har absolut mest inflytande på dagens hästar. Ända sedan araben utvecklades för 4000 år sedan har den varit med i utvecklingen till nästan alla hästraser, både som förädlare och grundstam. Under morernas invasion av Iberiska halvön under 700-talet f. Kr fördes många araber och Berberhästar till Europa där de användes inom aveln och då bland annat för att avla fram den berömda spanska hästen och det engelska fullblodet.
- Den spanska hästen, även kallad iberisk häst var näst efter araben och berberhästen, den mest inflytelserika rasen och kan hittas i blodslinjerna bland nästan alla dagens moderna västliga hästraser. De spanska hästarna bar även på ett tydligt arv från araberna och Berberhästarna. Under 1500-talet och 1600-talet fördes dessa hästar över till Amerika där de grundade alla dagens Nord- och Sydamerikanska hästraser bland annat genom att de förvildades och skapade hjordar av mustanger och andra hästar som indianerna så småningom tog tillvara på och avlade fram nya hästraser på. Den spanska hästen ligger även i grunden till många europeiska hästraser som t ex Lipizzanerhästen. Spanska ridskolan som ligger i Wien i Österrike använder sig enbart av Lippizzanerhästarna och har bland annat fått sitt namn av inflytandet på rasen från den spanska hästen.
- Det engelska fullblodet utvecklades med en bas av orientaliska hästar, bland annat arabiska fullblod. Sedan utvecklingen har det engelska fullblodet betraktats som världens snabbaste hästar och har ingått i aveln av nästan alla varmblodshästar i Europa. Även travhästar har influerats av det engelska fullblodet samt Boerhästen från Sydafrika, den australiska boskapshästen och poloponnyer från Argentina. Många av dagens mer atletiska ridponnyer har en bas av engelskt fullblod.
Förvildade hästar
På flera håll i världen finns det förvildade hästar, vilka är tamhästar som flytt eller blivit släppta från mänsklig fångenskap, eller hästar som härstammar från dessa. Några exempel på förvildade hästar är Mustangerna i Nordamerika som härstammar från de berömda spanska hästarna, brumbyhästarna i Australien som härstammar från hästar som fördes över av europeiska nybyggare och Gotlandsrussen på Gotland som härstammar från hästar som användes av goterna redan under järnåldern.
Hästavel
Hästavel används för att ta fram bättre individer som har de bästa möjliga egenskaperna för ett visst ändamål samt även för att föra gener och arv vidare för att rädda arten.
Vetenskapsmännen har inte varit eniga om huruvida de nuvarande hästraserna har utvecklats från en eller flera anfäder. Nyligen publicerade undersökningar av ett antal hästars Y-kromosom, utförda av professor Hans Ellegren och medarbetare, som publicerats i Nature Genetics, har överraskande visat att alla nu levande hästar, både stora och små raser, förmodligen härstammar från en och samma hingst. Däremot har tidigare undersökningar visat att det finns åtminstone ett hundratal olika utvecklingslinjer på stosidan. En slutsats man borde kunna dra av detta är att människan tidigt insåg betydelsen av att avla på lämpliga hingstar eftersom dessa kan lämna betydligt fler avkommor efter sig än vad ston kan. Dagens avel bygger ju i stor utsträckning på detta faktum.
I Sverige har det tidigare funnits en lag om hingstbesiktningstvång för att godkänna hingstar för kommersiellt avelsbruk. På grund av EU-anpassning har besiktning, premiering och registrering av hingstar nu övertagits av de respektive hästrasernas avelsföreningar. Avsikten har dock alltid varit att utestänga olämpliga hingstar ur aveln.
Det finns däremot inget som hindrar att stoägare låter betäcka sina ston även om dessa är undermåliga utseendemässigt och ur nedärvningssynpunkt. Genom att använda olämpliga ston i aveln blir risken att få även undermåliga avkommor större. Att betäcka ett sto av erkänt god stam för avel är minst lika viktigt som att använda en bra hingst för att få en bra avkomma. Vissa hingstägare ställer därför kvalitetskrav på de ston som tillförs deras avelshingstar.
Selektiv avel
Dagens moderna hästar har egenskaper som lämpar sig för olika ändamål. Genom långvarigt selektivt avelsarbete har det uppstått en mängd olika hästraser och individerna inom respektive ras delar gemensamma distinkta, för rasen specifika nedärvda särdrag. Hästar som tillhör samma ras registreras i rasens stambok. För att en häst ska bli godkänd inom sin ras och bli införd i stamboken måste den uppfylla vissa krav på bland annat storlek och utseende samt härstamning. Avelsorganisationerna reglerar kraven för hästavel och för stamboken.
Hästskötsel
En häst behöver daglig skötsel för god hälsa. En häst vid bra hälsa är pigg och vaken med bra hållning, glansig päls och den äter och dricker normalt. En häst som vilar på bakbenen är normalt men om hästen vilar ett framben är det ofta tecken på hälta.
För att se till att hästen har en bra allmänhälsa har man dagliga rutiner runt hästens skötsel. Hit hör hör visitering, ryktning och mockning. När man visiterar hästen kollar man efter skador, svullnader eller sjukdomstecken hos hästen för att tidigt kunna upptäcka om det är något fel på hästen. Man måste också rykta hästen varje dag, så inte sand och annat lägger sig under sadeln eller annan utrustning och skaver. Rykten stimulerar även huden, ger hästen massage och vårdar pälsen så den blir blank och välmående. I karlederna ovanför hovarna kan smuts samlas och ge skavsår och inflammationer som kallas mugg eller rasp. Att ta pulsen och tempen på hästen regelbundet är även ett sätt att upptäcka om något inte är normalt med hästen. En vanlig häst har en normal kroppstemperatur på ca 38 grader och en puls på 35-42 slag i minuten i viloläge. Dessa värden är något högre hos föl.
En del hästägare väljer även att klippa sina hästar vintertid då vinterpälsen kan göra rengöringen mycket svårare. Utegående hästar bör då få ett täcke på sig som kompensering för den förlorade pälsen. En del mindre ponnyer och hästar som t ex Islandshästen och Shetlandsponnyn får mycket kraftig vinterpäls och kan då vara obehagligt varm för ponnyn när den tränas eller står inne i stallet och då kan man klippa pälsen. Det finns många olika sorters klippningar som tilmpas på olika hästar efter vad de används till. Några exempel är helklippning då all päls klipps ort, även från huvud och ben, eller hunterklippning då allt hår utom vid sadelläget och på benen klipps bort. Detta är vanligt på hästar som rids mycket i jakt eller i skogen då håret på benen skyddar mot vassa grenar. Man kan även klippa enbart mage, bog och hals eller när man bara rakar den nedre delen av hästens kropp, från bakom öronen, ner över framsidan av halsen och nedre delen av hästens kropp och ben. (spårklippning). I skötsel ingår även trimning av t ex klippning av man, hovskägg och svans, ryckning eller stubbning av manen och trimning av öronhåren. Hästarnas känselhår på mulen bör dock inte klippas då hästen använder dessa för att sålla bort skräp och främmande objekt i maten och för att känna sig fram.
Mockning är viktigt så att inte hovarna ruttnar och så att hästens box/spilta ser fräsch och fin ut. Hästens hovar vårdas var 6-8 vecka av hovslagare. Antingen skär man bara bort övervuxet horn, man verkar hästen, eller så skor man hästen så hovarna håller för mer slitage. En del hästar som inte arbetas mycket på hårt underlag eller raser med mycket hårda hovar kan gå utan skor. En del hästar behöver bara skor fram och kan gå barfota baktill. Hästar bör dock skos i de flesta fall då hästens fötter är relativt små gentemot kroppsstorleken och hovarna fungerar absorberande på stötar som sker när hästen sätter en fot i marken. Skorna bör även bytas om de sitter löst, om hästen har tappat en sko eller om hovarna börjar växa utanför skorna tidigare än 6-8 veckor.
Veterinärvård
Veterinären bör få undersöka hästen regelbundet även om inga synliga fel finns hos hästen. Då kan man upptäcka dolda skador eller sjukdomar tidigt. Vaccinering av hästen bör ske någon gång per år beroende på behov. Vanliga vaccinationer är stelkramp, hästinfluensa och botulism. Vaccination mot hästinfluensa är numera ett krav för att hästar ska få tävlas och för att få hästpass utfärdat om man vill föra hästen utomlands.
Hästar bör även avmaskas några gånger per år, oftast innan utsläpp för bete och under vintern. Avmaska kan man i regel göra själv men en veterinär kan hjälpa en med hur ofta och vilket medel som är bäst för hästen. Hästar bär naturligt på en stor mängd inälvsmaskar men det är när dessa blir för många som det kan vara farligt för hästen, även dödligt med svåra skador på inre organ.
Tänderna måste även hållas efter på hästen och då och då behöver de raspas. Hästens överkäke är bredare än dess underkäke. När hästen tuggar sliter den ner tänderna och eftersom käkarna är olika stora bildas vassa kanter på kindtändernas insida i underkäken. Detta kan göra att hästen får ont när den ska äta eller ridas. En hästtandläkare eller veterinär filar hästens tänder för att de ska hållas jämna.
Indelning av hästtyper
Arabhästen och möjligen även den mindre ädla berberhästen betecknas som fullblodshästar, liksom deras ättling det engelska fullblodet, angloaraben och den turkmenska achaltekeern. Namnet står för en unik renhet i blodslinjerna som ingen annan hästras kan uppvisa. Kallblodshästar kallas de tunga arbetshästarna som främst utvecklats i Europa. Kombinationen fullblod och kallblod i olika proportioner ger varmblodshästar eller halvblodshästar. Fullblod och varmblod har vanligen långa ben och är slanka, medan kallbloden har större bröstdjup och kortare, tjockare ben än varmblod med samma mankhöjd. Med fullblod menar man i dagligt tal engelskt fullblod.
Ett annan indelning av de moderna hästtyperna är lätta hästar (ridhästar och körhästar) och tyngre arbetshästar. De lätta hästarna har två undergrupper - hästar och ponnyer. Som ponnyer räknas raser och typer som understiger 148 centimeter i mankhöjd, med undantag för vissa raser som kan understiga 148 cm men fortfarande räknas som häst ex Islandshästen.
Varmblod är den internationellt vedertagna beteckningen på alla hästraser som inte kan åsättas beteckningen fullblod, kallblod eller ponny. Halvblodshästar har en större andel kallblod i sig. I regel säger man även att fullbloden oftast har hetsigare temperament medan kallbloden är lugna och fogliga. Kombinationen ger varmbloden som är lätthanterliga men ändå atletiska.
Hästens gångarter
Animation av Waugsberg
Animation av Waugsberg
De flesta hästraserna har enbart fyra naturliga gångarter: skritt, trav, galopp och fyrsprång (även kallad kapplöpningsgalopp). Det finns dock vissa hästraser som behärskar andra gångarter: passgång (även kallad flygande pass) och tölt hos bland annat islandshästen. Andra gångarter som finns hos en del amerikanska raser är: foxtrot, Animated Walk, flat foot walk, Rocking horse canter, paso (olika typer bland annat paso corto oh paso llano), sobreandando, Classic Fino, slowgait, Marcha, rack, flat foot walk, huachano, Pasitrote, Show pleasure och running walk.
De hästraser som har fler eller andra gångarter än skritt, trav och galopp brukar kallas "gaited" eller gångartshästar. För dessa arrangeras speciella tävlingar och uppvisningar, oftast genom respektive rasorganisation. Typiska gaitade hästraser är de amerikanska Tennessee walking horse och American saddlebred men många orientaliska hästar föds även med extra gångarter. Islandshästen är den "gaitade" hästrasen som är vanligast i Sverige.
Hästens färger
Alla hästar har i grunden en grundfärg. Det finns tre standardfärger: fux, svart och brun. Dessa grundfärger kan sedan spädas ut, brytas upp eller på annat sätt modifieras av olika anlag. En häst kan ha flera olika anlag på samma gång, t.ex kan den vara stickelhårig, skäck, black, isabell eller tigrerad, dock är det ovanligt med så många färger på en häst. Det finns också avblekbara färger då hästen blir mer och mer vit, när hästen blir äldre blir den helt vit. Vissa raser har inte vissa färger, medan andra raser alltid har en viss färg. Fjordingar är till exempel alltid blacka, och frieserhästar är alltid svarta. Skimmel är också en vanlig färg, och flera raser finns enbart som skimmel, till exempel Camarguehästen, som är en fransk ras.
Hästen i historien
Människan och hästen har samarbetat både i fred och krig sedan urminnes tider. Denna samverkan har inneburit att såväl tvinga jorden till att lämna större skördar till folkens försörjning som att vara behjälplig att erövra främmande länder eller att försvara de egna områdena. Hästen har varit livsvillkoret för nomadfolken för deras förflyttningar över stora områden. Som draghäst har den varit bondens hjälp vid plöjning av åkern och timmersläpning i skogen. Hästen har varit ovärderlig för kommunikationerna över långa avstånd för såväl post- som persontransporter, med vagn eller under sadel. Den har varit krigarens bästa vapen.
.jpg)
Det är svårt att föreställa sig hur människans sociala utveckling fram till dagens moderna samhälle skulle ha sett ut utan hästens lojala och oumbärliga medverkan.
Hästen i krig
Från omkring 2000 f.Kr. uppträder i Främre Orienten och Indien folk som har hierarkiska adelssamhällen, vilka använder hästen och häststridsvagnen för att erövra mark. Omkring 1650 f.Kr. invaderades Egypten av hykos som införde stridskonst med häst, varefter hästen fick en militär betydelse i landet. Hurriterna använde hästar som dragare till stridsvagnar, och de hästägande utgjorde hurriternas högsta klass (marjanni). Skyterna var andra som brukade hästen i krig, men till skillnad från de tidigare red skyterna sina hästar och var lätt beväpnade med pilbågar. I Perserriket ingick ryttare med pilbågar i hären från 500-talet f.Kr. I Solons konstitution för Aten från 590-talet f.Kr. är hippeis (riddarna) statens andra jordägande samhällsklass, och utgörs av dem som har en viss avkastning från sitt land. Från omkring 1200 f.Kr. (mykenisk tid) börjar den beridna militären i Grekland använda järnvapen i stället för pilbågar, men aristoi strider även med hästdragna stridsvagnar av brons. Under Filip II av Makedonien indelades det adliga rytteriet i flera regementen (ilen), och använde i första hand lans.[1]
Under kungatiden i Rom skulle varje distrikt (tribus) ställa 100 ryttare (celeres) till förfogade för landets armé. I Servius Tullius författning, som fortfor att gälla under republiken, indelades härförsamlingen efter 5 förmögenhetsklasser i 193 centurior, av vilka 18 centurior var ryttare - dessa hade högst förmögenhet i armén. Ryttarna användes bland annat i första och andra puniska kriget, efter vilka ryttarna, ordo equester, blir ett stånd som exploaterar de romerska provinserna, och som tar makten i Rom på 100-talet f.Kr. Bortsett från deras militära plikter, fick ordoequesterna under Gaius Sempronius Gracchus domarämbeten. Dessa blev under Augustus regeringstid ämbetsadel i provinserna.[2]
Under folkvandringstiden började hästen också i norra Europa få en större militär funktion, samtidigt som hunnerna, ett beridet mongoliskt folkslag, invaderade delar av Västeuropa. Efter hand utvecklades den beridne riddaren och soldater till häst i tunga rustningar vilka blev det viktigaste militära vapnet under medeltiden tills bruket av långbågarna och eldvapnen blev det effektiva försvaret mot en anfallande riddarhär. Kavalleriet med lättare skyddsutrustning fortsatte dock att vara en kraftfull del av de europeiska arméerna fram till första världskriget då de moderna eldvapnen gjorde det omöjligt för hästen att delta i vidare större krigsinsatser. I och med andra världskriget hade kavalleriet helt spelat ut sin roll och arméerna "avhästades".
Hästen idag
Hästen spelar fortfarande stor roll i dagens samhälle, men på annat sätt än förr. Hästverksamheten tillgodoser nu människors behov av meningsfulla relationer, fritidsaktiviteter och sportutövning. Hästsporten har ökat kraftigt och innefattar tävling, idrott och andra rekreationsaktiviteter med hästar. Hästsporter som utövas över hela världen är främst ridsport (banhoppning, dressyr etc), samt trav- och galoppsport, och även hästpolo. Särskilt har ridsporten många sociala förtjänster och har en unikt bred folklig förankring. Stallet är en av de mest betydelsefulla fritidsgårdarna för många flickor - ansvaret för ett levande djur kan bidra till personlig mognad för unga människor. Det finns vidare olika verksamheter med hästar utöver utövande av sport: avel, turism i olika former, brukskörning, ridskolor med olika inriktningar, terapi och rehabilitering. Till detta kommer kringverksamheter som hovslageri, försörjning av alla hästar med foder, handel mm.
Hästnäringen har idag stor betydelse i samhället, både socialt, kulturellt och ekonomiskt.
Hästen används numera sällan som arbetsdjur men håller på att återerövra en del gamla uppgifter, nu i kraft av att den är naturlig och miljöanpassad. I parkskötsel och skonsam skogsskötsel är hästen på väg tillbaka.
Hästens föda
 |
Denna artikel eller detta avsnitt bör enligt en eller flera användare flyttas till Hästfoder Motivering: Kapitlet är långt nog för att motivera en egen artikel Flytten kräver administrativ hjälp för att genomföras, eller bör diskuteras. Eventuella invändningar görs på diskussionssidan. |
Grundfoder för hästen är hö och gräs som alla hästar måste ha tillgång till varje dag. Vatten är också viktigt för hästen, och en häst kan knappt klara två dygn utan vatten (arabiska fullblod och andra orientaliska raser som lever i öknen är dock tåligare och klarar sig något längre). Utöver basfodret kan hästar även få olika sorters kraftfoder (exempelvis havre, betfor, pellets) eller olika sorters tillskott (vitaminer, mineraler, melass, m.m). En häst bör även få tillgång till salt då hästens vanliga foder har en tämligen låg naturlig salthalt.
Basfoder
Som hästens basfoder räknas hö och gräs ch hästen bör få tillgång till dessa nästan kontinuerligt under dygnet. Hästen bör enbart få hö av hög kvalitet och med en näringsmängd som är anpassad till hur hästen tränas, hur ofta den får beta gräs och så vidare. Det går att testa näringsmängden i hö. En vanlig häst kan äta upp till 2,5 % av sin egen kroppsvikt i gräs och hö varje dag.
Gräset är den viktigaste delen i hästens dagliga foderstat och hästen måste få tugga och beta ett antal timmar varje dag. Hästen bör därför få gå i hage i några timmar varje dag och även ha tillgång till hö i boxen. Under vintern när gräset oftast är täckt av snö kan man stödfodra med hö, tex genom att rulla ut en hel stor bal i hagen så att hästen kan få sitt tuggande tillgodogjort. Under våren och början av sommaren innehåller gräset även mer protein vilket gör att man kan dra ner på hästens utevistelse eller ge hästen mindre hö eller kraftfoder. Hästar kan lätt drabbas av sjukdomen fång som är en inflammation i hovarna. Detta är mycket smärtsamt för en häst ochkan även leda till missbildningar av hoven.
Hö är även den en viktig grundsten i hästens foderstat som hästen bör få minst ett par gånger om dagen. Hästar som går inne mycket på grund av sjukdom, skada eller liknande bör få tillgång till hö kontinuerligt under dygnet för att ersätta det tuggande och betande av gräs som de missar. Det finns tre "varianter" av hö: ensilage, hösilage och hö. Ensilage har knappt legat en dag innan man tar upp det och lägger i balar. Hösilage har legat i ungefär ett dygn innan man tar upp det, och hö i cirka tre dygn. Ensilaget och hösilaget är ofta vacuumförpackat och inplastat i balar och det ska vara lätt fuktigt. Ensilage är något mer näringsrikt än vanligt hö och dammar även mindre vilket gör det till ett alternativ för hästar som lätt blir hostiga eller som har dammallergi.
Hästar kan även få hackelse som då är hackat hö eller en blandning av hackat hö och halm. Hackelse är mycket mättande och uppmuntrar hästen till att tugga, samt äta långsammare istället för att kasta sig över maten.
Kraftfoder
Kraftfoder ges till hästar för att ge hästen mer energi. Kraftfoder behövs oftast bara ges till hästar som får ordentligt med motion och det är sällan mindre ponnyer behöver kraftfoder. Det finns en lång rad olika sorters kraftfoder som är anpassat för olika sorters hästar och deras träning.
Havre är den mest välkända av kraftfoder-sorterna och ges till hästen rullat, krossat eller stött. Hela havrekorn kan hästen inte smälta ordentligt och då inte heller tillgodogöra sig de näringsämnen som finns i havren. Havre innehåller i de flesta fall mycket näring och framförallt fibrer och är mycket energigivande. Havre bör bara ges till hästar som arbetar hårt då en del hästar kan bli något livliga av havre.
Korn kan även ges till hästen som energigivare. Även korn kan krossas, rullas eller stötas, men de kan även kokas, flagas eller pressas innan det ges till hästen. Korn är dock inte bara energigivande utan även fettbildande. Korn gör oftast inte hästen lika livlig som havre men en del hästar kan vara allergiska mot korn.
Pellets förekommer i många olika former och varianter och det finn idag speciella utecklade pellets för alla sorters hästar som t ex unga eller gamla, sporthästar eller pensionerade hästar, om hästen är ett sto eller en hingst. Pellets är milt energigivande och ett bättre val att ge till ponnyer än havre. Näringsvärdet kan dock variera mycket mellan olika sorter och även mellan olika tillverkare. I regel innehåller pellets även viktiga vitaminer och mineraler som hästen behöver.
Betfor är rester från sockerbetsproduktion och förekommer som pellets, strimlor eller tärningar. Betfor måste blötläggas i flera timmar innan det ges till hästen så att strimlorna eller pelletsen får svälla. Om betforen serveras torrt kan det istället svälla i hästens mage, något som kan ge dödlig utgång. Betforen får inte heller ligga för länge för dåkan det jäsa och bli mycket dåliga, framförallt om det är varmt ute i eller i foderkammaren. Betfor är ofta mycket sött och gott för hästen och ger även lite energi. Betfor kan med fördel ges till hästar, även om de inte tränas då energi är ganska låg och betfor har dessutom en stimulerande verkan på hästens tarmsystem. Om det finns blötläggningsvatten kvar kan detta med fördel slängas eller även ges till hästen för att ge extra vätska.
Tillskott
Hästar kan få många olika sorters tillskott i form av extra vitaminer, mineraler eller liknande. Att ge hästen extra tillskott som den inte är van vid bör man dock pröva sig fram med först och jämföra med resten av foderstaten innan man ger det till hästen. Det kan även vara skadligt för hästen om man ger dem för mycket eller för många olika sorters kosttillskott åt gången.
Vitaminer finns i många former och för olika ändamål. Att ge hästen B-vitamin är dock en god idé framförallt framåt vårkanten då dessa vitaminer underlättar under hårfällningen, då hästen tappar sin vinterpäls. Men om man funderar på att ge hästen andra vitaminer bör man rådfråga en kostexpert för hästar eller veterinären. Mineraler bör man även vara mycket försiktig med då vissa tillskott kan innehålla flera olika sorters mineraler och inte bara en vilket kan leda til överkonsumtion.
Fibermix finns i olika former, oftast som pellets. Dessa är till för att ge hästarna en mer balanserad kost och många hästar uppskattar denna sortens foder. Men om man ger fibermix bör man jämföra energiinnehållet och kanske gradvis ersätta det vanliga kraftforet med fibermixen. Kli har också en mycket hög fiberhalt och är bra på att absorbera vatten. Det bästa sättet är att ge hästen kli som en gröt genom att låta kli dra i kokat vatten tills det får en grynig eller smulig konsistens. Gröten serveras helst ljummen, eventuellt med lite salt i. Gröten har en laxerande verkan och kan med fördel ges till hästar som har drabbats av kolik tidigare. Hästar bör inte få stora mängder kli då det har en låg halt av kalcium men innehåller mycket fosfor, vilket inte är bra för hästen.
Linfrö har flera olika egenskaper som kan vara bra för hästen men de bör serveras krossade. Hela linfrön är giftiga om inte de är kokade, något som tar flera timmar. Krossat linfrö har både en laxerande effekt och oljorna i linfröet ger hästen en bättre allmänhälsa samt glänsande päls. Hästen bör dock aldrig få mer än ca ½ kg linfrö i veckan. Någon matsked en gång per dag räcker oftast gott även till större hästar.
Att ge hästen grönsaker eller frukter är mycket diskuterat då detta även kan anses vara godis. Men genom att lägga ner bitar av äpplen eller morötter i det vanliga fodret så ser hästen det inte som godis eller belöning utan som en del av kosten. Frukter och grönsaker är ett aptitligt tillägg i kosten, ger balanserad diet och innehåller många vitaminer och mineraler. Hästar kan även få vitlök i olka former. Oftast torkade vitlöksflagor som anses, precis som hos människan, lindra eller förebygga förkylningar. Vitlöken anses även ha en avskräckande effekt på knott, mygg och fästingar.
Salt och vatten
Hästens kropp består till ca 62-68 % av vatten. Om hästen förlorar mer än 8 % av detta vatten löper de mycket stor risk att drabbas av livsfarlig uttorkning. En normalstor häst dricker upp mot 45 liter vatten per dag. Hästar måste därför ha tillgång till rent och färskt vatten dygnet runt och man bör inte låta hästen vara utan vatten i mer än fyra timmar i sträck. Under vintern kan vattnet lätt frysa i hagens vattenkar och man bör krossa isen och byta vattnet ofta. Att tillsätta varmt vatten i karet kan motverka att vattnet fryser till is medan hästarna är i hagen och motverkar även att hästen får i sig allt för kallt vatten, vilket kan vara farligt.
Däremot bör man hålla drickandet under kontroll om hästen är mycket ansträngd eller varm efter ett hårt träningspass då mycket kallt vatten kan ge en chockerande effekt på hästens kropp. Är hästen mycket varm eller ansträngd kan man ge några klunkar vatten i intervaller för att hästen succesivt ska stilla törsten och långsamt varva ner. Hästar som inte har tillgång till tillräckligt med vatten löper mycket större risk att drabbas av t ex kolik. Är hästen uttorkad kan den även tappa hull då den inte längre klarar av att tugga ordentligt. Om hästen inte dricker ordentligt kan man tillsätta elektrolyter i vattnet eller smaksätta med äppeljuice för att uppmuntra hästen att dricka. Att hästen inte dricker kan vara vanligt t ex vid olika tävlingsplatser då hästen mycket tydligt kan känna skillnader i vattnet på olika platser.
Salt är mycket viktigt för hästar och de bör få tillgång till salt varje dag. Att ha en saltsten i hästens box och i hagen gör att hästen själv kan slicka i sig salt när den behöver. Salt kan även köpas som ett tillskott som man häller i hästens vanliga mat om man vill kontrollera hästens saltintag, t ex om hästen slickar i sig för mycket eller för lite salt när de har en saltsten. Anledningen till att salt ska ges som tillskott är att hästens normala foder har en alldeles för låg salthalt. En häst som slickar en människa på handen slickar oftast i sig det salt som vi naturligt har i huden och i vårat svett.
Giftiga växter
Hästar ska ha tillgång till en hage som har gräs med hög kvalitet och mycket viktigt är även att hagen är fri från växter som är giftiga för dem. Oftast undviker hästar giftiga växter men en del växter har en sådan kemisk uppbyggnad att deras lukt ändras så att de blir näst intill oemotståndliga för hästar. Om hagen är omgärdad av buskar bör man även kolla så att dessa inte är giftiga eller om de får bär som är giftiga. Lika viktigt är det att ängar där man slår hö inte har några giftiga växter. Det är alltid en god idé att slå upp vilka växter som är giftiga för hästar och kolla i en flora så att dessa växter inte finns i hagen.
Några olika växter som är giftiga för hästar:
- Ek - Ekträd i sig är inte giftiga för hästen men en häst äter gärna barken och ekollon som är skadligt i större mängd och kan ge svår kolik.
- Idegran - Idegranens bär är mycket skadliga för hästen
- Korsört och Stenkorsört - Mycket giftig och kan leda till döden.
- Fingerborgsblomma
- Gullregn - En buske med gula blommor som är väldigt giftig
- Odört - Vita blommor som har skadliga effekter på hästens tarmar.
- Nattskatta - Både blommorna och frukterna är dödliga och hela plantan är mycket giftig för hästar
- Stånds, även vattenstånds är gula blommor som är dödligt giftiga, ofta med ett mycket akut och snabbt dödsförlopp.
- Falsk palsternacka
- Fräken
- Munkhätta
- Johannesört
- Örnbräken
- Sprängört
- Robinia
- Järnek
- Buxbom
- Liguster
- Rhododendron
- Tuja
- Smörblomma - Smörblomman är giftig när den äts färsk i större mängd men inte torkad och hästar undviker oftast smörblommor så länge betet är tillräckligt.
- Alsikeklöver - Ett ämne i denna ört kan reagera med solljuset på hästens hud och ge vätskande sår på hästens ben. Klövern är dock inte farlig för hästen att äta.
Hästens sinnen
Parasiter och sjukdomar hos häst
Se hästsjukdomar och hästmedicin.
Se även
- Hästdjur
- Hästens förfäder
- Hästraser
- Hästskötsel
- Hästsport
- Ridkonst
- Lista över berömda hästar
- Hästkött
Referenser
Noter
- ↑ Tidens världshistoria 1, Herman Kinder och Werner Hilgemann, Stockholm 1981, s. 33, 23, 29, 21, 45, 55, 47, 63
- ↑ Tidens världshistoria 1, Herman Kinder och Werner Hilgemann, Stockholm 1981, s. 75, 81, 83, 92
Källor
- National Museum of Natural History, Smithsonian Institution, Mammal Species of the World
- Bonniers stora hästlexikon, Elwyn Hartley Edwards
- Wikimedia Commons har media som rör Häst
Externa länkar
|
||||||||||||||
