Skogshäst
Från Rilpedia
Skogshästen (Equus caballus germanicus) var en förhistorisk häst som anses vara förfader till alla dagens modernare kallblodshästar. Hästen var större och tyngre än alla andra förhistoriska hästar och levde i norra Europa. Skogshästen var större än de flesta andra förhistoriska hästar som Tarpanen eller den mongoliska vildhästen Przewalski och hade en tjock och vattenavvisande päls, samt stora och breda hovar som underlättade i sank terräng. Dessa egenskaper finns idag hos många av dagens moderna kallblodsraser.
Innehåll |
Historia
Förhistoriska fynd har visat att det kan ha funnits stora, tunga hästar i norra Europa ända sedan pleistocen för ca 1 miljon år sedan, dock finns det inget som styrker att dessa hästar levde här från början. Det var dock dessa tyngre hästar som sedan utvecklades till den dulivianska hästen (Equus caballus silvaticus) som levde i norra Europa där de utvecklades ytterligare tack vare det kalla och fuktiga klimatet. Dessa hästar överlevde ända till efter istiden då de istället kallades Equus caballus germanicus, eller Skogshästen.
Med hjälp av gravfynd har man hittat bevis på att en tyngre och långsammare häst har funnits i Skandinavien redan 10 000 f. Kr, medan andra fynd i nordvästra Tyskland inte är mer än 3000 år gamla. De tyska gamla hästarna hade dock en stor likhet med dagens Skandinaviska kallblodshästar t ex den Nordsvenska brukshästen och även andra nordeuropeiska kallblodsraser.
Skogshästen är den häst som är förfader till alla dagens moderna, tyngre kallblodsraser men lär ha dött ut för över 2000 år sedan. Den närmaste motsvarigheten till Skoghästen sägs vara det franska kallblodet Poitevin som är en direkt ättling till den primitiva skogshästen.
Egenskaper
Den nordeuropeiska skogshästen utvecklades i ett kallt och fuktigt klimat och sank mark vilket gjorde att skogshästarna blev större och tyngre än de andra primitiva hästarna som t ex Przewalskihästen eller Tarpanen. Hårremmen var tjock och sträv med kraftig man och svans och skyddade mot dåligt väder och väta. Hovarna var breda för att underlätta för hästarna i den sanka terräng som de levde i.
Enligt gravfynden hade hästarna ofta en svart eller brun hårrem med apelkastning, dvs antingen ljusare eller mörkare större cirklar i pälsen, något som är typiskt för djur som lever i fuktigare skogstrakter. Då klimatet i regel var varmare mellan istiderna kan detta ha utvecklats då.
Se även
Källor
- Elwyn Hartley Edwards: Bengt Gustafson: Bonniers stora hästlexikon, Bonnier, Stockholm 2003, Alf Agdler (övers.). ISBN 91-34-51920-3.
