Elfenbenskusten

Från Rilpedia

(Omdirigerad från CI)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
République de Côte d'Ivoire
Elfenbenskustens flagga
Flagga
Valspråk: Union, discipline et travail (franska: Enighet, disciplin och arbete)
Nationalsång: 'L'Abidjanaise'
Elfenbenskustens läge
Huvudstad Yamoussoukro
6° 51' N, 5° 18' W
Största stad Abidjan
Officiellt språk franska
Statsskick
President
Premiärminister
republik
Laurent Gbagbo
Guillaume Soro
Självständighet
 • Deklarerad
 • Erkänd
från Frankrike

7 augusti 1960
Yta
 • Totalt
 • Vatten

322 460 km² (67:e)
1,4%
Folkmängd
 • Totalt
 • Befolkningstäthet

17 654 843 (57:e)
54,4 inv/km² (118:e)
BNP (PPP)
 • Totalt
 • Per capita
(2003)
$13 734 milj (82:a)
$779
Valuta CFA-franc (XOF)
Tidszon UTC
Topografi
 • Högsta punkt

 • Största sjö

 • Längsta flod

Mont Nimba
1 752 m ö.h.

km²

km
Nationaldag 7 augusti
Landskod ci
Landsnummer 225

Elfenbenskusten (franska: République de Côte d'Ivoire) är en republik i Västafrika, vid Atlanten. Landet gränsar till Burkina Faso, Ghana, Guinea, Liberia och Mali.

Officiell huvudstad är sedan 1983 Yamoussoukro, men den gamla huvudstaden Abidjan är fortfarande administrativt centrum och de flesta utländska ambassader ligger fortfarande där.

För att minska förvirringen kring landets namn i internationella forum (Ivory Coast, Elfenbeinküste, Costa de Marfil, Côte d'Ivoire, Elfenbenskusten, etc.) begärde regeringen i oktober 1985 att landets namn skulle vara Côte d'Ivoire på alla språk. Detta har dock inte slagit igenom i någon högre grad och Elfenbenskusten är ännu det officiella namnet på landet i Sverige[1] och Finland[2]. Landets invånare benämns dock på svenska ivorianer.

Motorfordon från Elfenbenskusten bär nationalitetsbeteckningen CI, som också är landskoden.

Innehåll

Historia

Regionens äldsta nedtecknade historia återfinns i berättelser från nordafrikanska handelsmän, vilka, vid tiden för romerska rikets uppgång, uppförde en handelskaravan genom Sahara.[3]

Ghanariket, de tidigaste av de sudanesiska imperierna, blomstrade i östra delen av nutida Mauretanien från 300-talet till 1200-talet. Efter att Ghanarikets makt minskade växte Maliriket till ett mäktig muslimskt imperium, vilket nådde sin höjdpunkt under den tidigaste delen av 1300-talet.

Från 1300-talet till 1500-talet blomstrade Songhairiket i regionen.[3]

Det muslimska Kongriket etablerades av julla-folket i början på 1700-talet i den norra centrala regionen. [3]

De första européerna som utforskade Västafrika var portugiserna.[4] Portugisiska sjöfarare besökte Elfenbenskusten i slutet av 1400-talet.[5]

De tidigaste återgivna franska resan till Västafrika inträffade 1483. Den första västafrikanska franska kolonin, Saint-Louis, grundades i mitten på 1600-talet i Senegal, ungefär samtidigt överlät holländarna kolonin Île de Gorée utanför Dakar till fransmännen.

1840-talet påbörjade fransmännen koloniseringen av inlandet. De möttes då av långvarigt väpnat mostånd från de olika folkgrupper som bodde där.[6]

Officiellt blev Elfenbenskusten en fransk koloni 10 mars 1893 genom Louis Gustave Binger (1856-1936), som blev landets första guvernör. Det sista motståndet var dock inte krossat förrän på 1900-talet.[källa behövs]1904 införlivades Elfenbenskusten i Franska Västafrika.[6]

1958 fick landet visst själstyre inom Franska samväldet.[7]

1960 blev landet självständigt med den nationella rörelsens ledare, Félix Houphouët-Boigny, som första president. Félix Houphouët-Boigny behöll denna post fram till sin död 1993.[5]

Den 25 december 1999 tog militären makten i en statskupp - den enda i Elfenbenskustens historia. I oktober 2000 efterträdde Laurent Gbagbo juntaledaren Robert Guei som president, och därmed blev militärregimen bara en 10 månader lång parentes.

President Gbagbos motståndare försökte genomföra en kupp i september 2002. Rebellstyrkor gjorde anspråk på landets norra halva. Detta bemöttes genom att ge rebellerna ministerposter. Regeringen har dock ännu inte full kontroll över de norra regionerna och spänningarna är fortsatt stora mellan Gbagbo och rebelledarna. Större franska och västafrikanska trupper finns i landet för att upprätthålla freden och hjälpa till att genomföra fredsöverenskommelsen.

Politik

I Elfenbenskusten är presidenten är både stats- och regeringschef. Den utövande makten ligger hos regeringen medan den lagstiftande makten delas mellan regering och parlament.

Landet officiella huvudstad är sedan 1983 Yamoussoukro men Abidjan är fortfarande administrativt centrum och säte för de flesta utländska ambassader.

Elfenbenskusten var fram till 2002 ett av Västafrikas mest stabila länder. I slutet av detta år bröt ett inbördeskrig ut efter att rebeller inom Nya Styrkorna förklarat uppror mot president Gbagbo. Sedan dess har landet i praktiken varit delat, Nya Styrkorna har kontrollerat den norra delen av landet och regeringsstyrkorna den södra delen. 8 000 FN-soldater, understödda av 4 000 franska soldater, patrullerade en buffertzon däremellan. Människorättsorganisationer har påtalat att inbördeskriget lett till övergrepp mot civilbefolkning och krigsfångar och barnslaveri inom kakaoproduktionen.

Efter nära fyra års återkommande strider inleddes en dialog mellan de krigförande parterna i februari 2007, med hjälp av grannlandet Burkina Faso, som ledde fram till en fredsöverenskommelse månaden därpå. Enligt avtalet ska parterna diskutera maktfördelning i en framtida regering, en folkräkning inför nästa val, avväpning av rebellerna och en reformering av armén, FN-zonen ska upphöra den 16 april och ersättas med ett antal observationsposter, bemannade med FN-personal. Antalet observationsposter kommer i sin tur att halveras varannan månad. De ska slutligen ersättas med inhemska styrkor, bestående av soldater från båda sidor i konflikten.

En ny samlingsregering, innehållande representanter för de båda ärkefienderna Laurent Gbagbo och Guillaume Soro, presenterades på påskafton 2007.

En FN-resolution från november 2006 kräver att fria och demokratiska val hålls i Elfenbenskusten till hösten, två år efter att Gbagbos officiella mandat löpt ut.

Geografi

Karta över Elfenbenskusten


Klimat och miljö

Längs kusten är klimatet tropiskt och i norr är det halvtorrt. Elfenbenskusten har tre årstider: en varm och torr från november till mars, en hetare och torr från mars till maj och regntid mellan juni och oktober. Under regntiden kan stora översvämningar förekomma.

En gång var Elfenbenskustens skogar Västafrikas största, men de är numera kraftigt avverkade. Vattnet är förorenat av orenat avlopp och industriutsläpp.

Naturtillgångar

Elfenbenskusten har naturtillgångar i form av petroleum, naturgas, diamant, mangan, järnmalm, kobolt, bauxit, koppar och vattenkraft.

Administrativ indelning

Elfenbenskusten är indelat i 58 departement (départements): Abengourou, Abidjan, Aboisso, Adiake, Adzope, Agboville, Agnibilekrou, Alepe, Bocanda, Bangolo, Beoumi, Biankouma, Bondoukou, Bongouanou, Bouafle, Bouake, Bouna, Boundiali, Dabakala, Dabou, Daloa, Danane, Daoukro, Dimbokro, Divo, Duekoue, Ferkessedougou, Gagnoa, Grand-Bassam, Grand-Lahou, Guiglo, Issia, Jacqueville, Katiola, Korhogo, Lakota, Man, Mankono, Mbahiakro, Odienne, Oume, Sakassou, San-Pedro, Sassandra, Seguela, Sinfra, Soubre, Tabou, Tanda, Tiebissou, Tingrela, Tiassale, Touba, Toulepleu, Toumodi, Vavoua, Yamoussoukro och Zuenoula.

Ekonomi

Elfenbenskusten är en av världens största producenter och exportländer av kaffe, kakao och palmolja. Detta gör ekonomin mycket känslig för vädret och för variationer i världsmarknadspriserna. Genom att uppmuntra till ett utvecklat och diversifierat jordbruk och genom att öppna landet för utländska investerare har Elfenbenskusten haft en gynnsam utveckling jämfört med de övriga länderna i regionen. Undantaget är åren 2000 till 2002 då tillväxten var negativ beroende på inbördeskriget och låga världsmarknadspriser på exportvarorna.

Drygt 60% av elektriciteten produceras av fossila bränslen och resterande av vattenkraft.

Frankrike har stora ekonomiska intressen i landet; de 14 000 fransmän som bor där har ett stort inflytande på landets näringsliv.

Demografi

Medborgare i Elfenbenskusten kallas ivorianer.

Etniska grupper: baoulé 23%, bété 15%, malinke 11%, agni runt 17 000, omkring 3 miljoner afrikaner från framför allt Burkina Faso och Mali, mellan 100 000 och 300 000 libaneser och omkring 30 000 fransmän. Runt 20% av befolkningen är gästarbetare från grannländerna.[källa behövs]

Franska är det officiella språket, men det finns minst 60 lokala språk och dialekter. Bland dessa är dioula det mest utbredda. 2003 var halva den vuxna befolkningen analfabeter.

Befolkningens medelålder är 17 år (2002) och medellivslängden 43 år (2003). Spädbarnsdödligheten är hög, 11,6% (2006). 2001 var 9,7% av den vuxna befolkningen smittade av HIV eller AIDS.

Religion

En fjärdedel av befolkningen är kristna, 35% muslimer och övriga tillhör någon av de inhemska religioner som finns i landet. Bland gästarbetarna är majoriteten muslimer.

År 1985 lät Elfenbenskustens president bygga en luftkonditionerad katolsk katedral, Notre-Dame de la Paix, som då den stod färdig 1989 blev större än Peterskyrkan i Rom och därmed världens största kyrkobyggnad.

Sport

Kända fotbollsspelare

Rankingstatistik inom fotboll

Baserat på perioden Aug 1993-Maj 2006

  • Högsta ranking: 20 19/12-1995
  • Lägsta ranking: 75 12/05-2004
  • Snittranking: 44.042

Externa länkar

Internationella rankningar

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 119 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 109 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 151 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2006 166 av 179


Källor

  1. Utrikes namnbok
  2. Utrikesministeriet - Länder och regioner - Elfenbenskusten
  3. 3,0 3,1 3,2 Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Ivory Coast (Côte d'Ivoire), Pre-European period
  4. [ http://lcweb2.loc.gov/cgi-bin/query/r?frd/cstdy:@field(DOCID+ci0014) Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Ivory Coast (Côte d'Ivoire)], Arrival of the Europeans
  5. 5,0 5,1 Bonniers Stora Lexikon, På CD-rom, 2000
  6. 6,0 6,1 Bra Böckers lexikon, band 6, tredje upplagan
  7. Respons (uppslagsverk), band 1, andra upplagan


Personliga verktyg
På andra språk