Kungliga Dramatiska Teatern

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Koordinater: 59°19′59″N 18°04′37″O / 59.33306, 18.07694

Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm.
Entrén efter renoveringen 2007.

Kungliga Dramatiska Teatern, vardagligt Dramaten, är Sveriges nationalscen för det talade dramat.

Dramaten grundades år 1788 av Gustav III, och har sedan dess haft kontinuerlig verksamhet. Teatern spelar omkring tusen föreställningar per år på de sex scenerna, och dessutom turnerar Dramatens föreställningar regelbundet i Sverige.

Innehåll

Historik

1700-talet

Kung Gustav III var en mycket kultur- och teaterintresserad person. Som en av sina första åtgärder efter trontillträdet 1772 avskedade han Adolf Fredriks franskspråkiga teatertrupp, och började i stället undersöka möjligheterna att spela teater på svenska. 1782 instiftade kungen Förbättringssällskapet för svenska språket med uppgift att läsa och granska dramatiska verk på svenska, och på våren 1787 inrättades Svenska dramatiska teatern under ledning av bibliotekarien Adolf Fredrik Ristell. Föreställningarna gick av stapeln i Stora Bollhuset på Slottsbacken, som inretts till teater redan 1699. Premiärföreställningen den 2 juni 1787 var Visittimman i bearbetning av Ritsell, samt ett stycke som kungen själv hade skrivit (Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna) med Fredrica Löf i huvudrollen. Teatern gick emellertid omkull efter bara något år, varpå skådespelarna bildade ett nytt bolag, som den 10 maj 1788 fick tillåtelse att kalla sig Kongliga Svenska Dramatiska Theatern. Scenen var liksom tidigare Bollhuset. Chef för det nya bolaget (där skådespelarna var delägare på livstid) blev militären Gustaf Mauritz Armfelt. Teaterdirektörens militära bakgrund avspeglar sig i teaterns reglemente från 1789, som är fyllt av termer som "subordinationsbrott" och "arreststraff" (skådespelarna kunde långt in på 1800-talet sättas i arrest för förseelser på eller utanför scenen).

Den nya nationalteatern hade skapats efter utländsk förebild, till exempel Comédie-Francaise eller Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Tanken var att skapa en scen för svensk taldramatik, något som dittills helt enkelt inte existerat. Nationalscenen skulle även ha en normerande inverkan på svenska språket, och hamnade under Svenska akademiens överinseende. Ursprungligen skulle teatern enbart uppföra svenskspråkiga original, men denna strikta linje fick relativt snabbt överges eftersom pjäser av god kvalitet på svenska var så fåtaliga. Enligt de nya riktlinjerna fick man även spela utländsk dramatik i god svensk bearbetning.

Teatern var kungens privata projekt som han själv betalade för, och så mycket som 80 % av kungens handkassa gick till teatern och framförallt den nyinrättade operan. I bouppteckningen efter Gustav III ingår till exempel kostymer, maskineri och musikinstrument från teatern på Bollhuset.

Enligt planerna skulle lokalerna i Bollhuset ersättas med en permanent teaterbyggnad, och arkitekten Erik Palmstedt fick i uppdrag att bygga den nya teatern. Projektet lades på is i och med kungens död den 29 mars 1792. Teatern flyttade till Operan i väntan på att en ny scen skulle färdigställas i den så kallade Arsenalen, ett palats som hade uppförts av Jakob de la Gardie och som även kallades "Makalös". Byggnaden låg vid nuvarande Karl XII:s torg i södra änden av Kungsträdgården. Invigningsföreställningen spelades den 1 november 1793 och var Gustav III:s egenhändigt författade Den svartsjuke neapolitanaren.

1800-talet

Kungliga Teatern (Operan och Dramaten) hade under första halvan av 1800-talet monopol på scenkonst i Stockholm. De högt ställda målsättningarna för teaterns verksamhet kvarstod, även om de inte alltid omsattes i praktiken – på repertoaren stod nästan enbart sångspel, komedier och operetter. Efter Karl XIII:s trontillträde 1809 blev teatern (liksom Operan) beviljade ett anslag från riksdagen, och övergick därmed från att vara en privat kunglig angelägenhet till att bli nationalscener i ordets mer egentliga bemärkelse. Från 1815 fick teatern och Operan årliga anslag av riksdagen, men trots detta drabbades Dramaten av ständiga ekonomiska kriser, och räddades gång på gång av tillfälliga kungliga anslag. Scenen användes ofta till galaföreställningar vid bröllop inom den kungliga familjen, något som kanske var huvudanledningen till att kungligheterna gång på gång räddade teatern från undergång. Arsenalsteatern brann ner till grunden den 24 november 1825 och verksamheten flyttades till Operan, som skulle komma att dela lokal med Dramaten fram till 1863. Det ansågs dock allmänt, att Operahusets lokaler hade olämplig akustik för talpjäser, vilket kom att anses som ett problem under den tid då Operan och teatern verkade under samma tak.

Under de perioder som Kungliga Teatern förfogade över två scener - alltså före 1825 liksom åren 1863-88 spelades stora uppsättningar - oavsett genre - på Stora teatern (Gustav III:s operahus) och mindre uppsättningar på Arsenalsteater/Makalös resp. Mindre Teatern (Gamla Dramaten). Så kunde t.ex. samma kväll Hamlet eller Bröllopet på Ulfåsa ges på Operan och Sköna Helena eller en kort opera tillsammans med ett par kortare talpjäser på Dramaten.

Andra halvan av 1800-talet innebar ett uppsving för den svenska teaterkonsten, med pjäser av författare som August Blanche och Henrik Ibsen. Framförallt ökade den dramatiska repertoarens utrymme när Kungliga Teatern övertog konkurrenten Mindre teaterns lokaler på Kungsträdgårdsgatan, som skulle komma att bli Dramatens lokaler fram till den nuvarande teaterbyggnaden färdigställts. Lokalerna hade inköpts av Karl XV året innan, och permiärföreställningen i september 1863 var en pjäs av Gustav III. August Strindberg debuterade 21 år gammal med enaktaren I Rom 1870, en föreställning som spelades elva gånger (författararvodet var 258 rdr och 93 öre). Banden med hovet försvann gradvis, och riksdagen 1881 övertog allt ansvar för teaterns existens genom att anslagen fördes över från Hovförvaltningen till Finansdepartementet. Frågan om Dramaten skulle drivas som en hov- eller nationalteater var dock källa till heta debatter i riksdagen, och den 7 maj 1888 lyckades teaterkritiska ledamöter i andra kammaren driva igenom beslutet att upphöra med alla anslag till opera- och teaterverksamheten. Kungliga Teatern förlorade då sitt "kungliga" prefix,och operaverksamheten blev tydligare skild från den dramatiska teaterverksamheten. Teatern drevs vidare som en skådespelarassociation under ledning av den legendariske Gustaf "Frippe" Fredriksson. Repertoarmässigt lyckades man inte förvalta den svenska litteraturens guldålder under seklets sista decennier, och hamnade i skuggan av t.ex. Svenska teatern som började sin verksamhet 1875. Under 1880- och 1890-talen nöjde man sig med att uppföra säkra publikmagneter som Victorien Sardous Madame Sans-Gêne.

Teaterhuset var mycket nedgånget och brandfarligt, och efter modell från det nya operahuset bildade direktören för Norstedt & Söner Gustaf Birger Anders Holm ett konsortium som skulle bygga det nya teaterhuset med pengar från ett lotteri. Den sista föreställningen på gamla Dramaten gavs den 14 juni 1907.

1900-talet

1991 bildades Romeo & Julia Kören, en musikdramatisk vokalensemble som nästan uteslutande arbetar med europeisk renässansmusik. Kören bildades av Benoît Malmberg på Dramaten under en uppsättning av Shakespeares Romeo och Julia i regi av Peter Langdahl.

Byggnaden

Fredrik Lilljekvists ritning.

År 1901 beviljades rättigheter till ett penninglotteri för byggandet av ett ny teaterhus. Samma år lades grunden för teatern vid Nybroplan.

Dramaten mask 2008b.jpg

Huset ritades av arkitekten Fredrik Lilljekvist, och byggherre var överstelöjtnant P.A.L. Lindahl. Under byggtiden förändrades ritningarna flera gånger, bland annat tillkom kupolen mitt på huset för att byggnaden inte skulle hamna allt för mycket i skuggan från ett nytt och mycket högt hus i kvarteret Bodarna i början av Strandvägen. Arbetet blev mycket försenat, bland annat på grund av strejker 1904–05 och på grund av att grundförhållandena var besvärligare än vad man räknat med. På sina ställen fick man påla ned till 19 meters djup för att komma ned till berget som dessutom sluttade mycket brant, och gatunivån fick höjas med upp till en meter.

Dramaten mask 2008a.jpg

Bygget finansierades av 25 dragningar som inbringade sammanlagt 7 miljoner kronor, avsevärt mycket mer än beräknat. Det oväntade tillskottet av pengar gjorde att planerna blev mer ambitiösa än som varit tänkt från början. Till exempel klädde man fasaden i vit ekebergsmarmor som hämtades från Ekeberg i Närke, och till stora foajén använde man vit svartådrig marmor från Grekland. Man lade även stora resurser på husets interiör, där dåtidens kända konstnärer som Theodor Lundberg, Carl Larsson och John Börjeson var inblandade i den konstnärliga utsmyckningen. Målningen Gustaf III avlägger ett besök på Gripsholms slottsteater på foajéns ena långvägg är utförd av Gustaf Cederström. Väggmålningen i den kungliga foajén är målad av Prins Eugen. De två friserna på fasaden av Christian Eriksson föreställer ett Dionysoståg och de mest kända figurerna från den italienska Commedia dell'arte-traditionen.

Skulptören Carl Milles har gjort skaften till de åtta kolonner som bär upp loggian, fasadens centralparti (med två putti som bär upp Sveriges riksvapen), flera masker på fasaden samt en byst av kungen i foajén. Bland andra kända namn som medverkade med målningar eller skulpturer finns Viktor Andrén, Gottfrid Kallstenius, Reinhold Norstedt, Oscar Björck, Georg Pauli och Robert Thegerström. De omfattande resurser som lades på utsmyckningen visar vilken vikt man tillmätte den nya nationalscenen – i tidens anda ville man manifestera nationen i ett imponerande och påkostat byggnadsverk. Salongen inreddes i de svenska färgerna blågrått och gult, trots att man var rädd för att den färgskalan skulle göra att damernas hy mindre fördelaktig.

Dramaten skulptur 2008.jpg
Ingången till Dramaten

Teatertekniskt var byggnaden emellertid föråldrad redan när den byggdes, även om elektricitet användes för belysning, manövrering av järnridån och alla hissar på scen. Moderniteter som rundhorisont och vridscen saknades, och utrymmena för verkstäder och magasin var klart otillräckliga.

Huset stod färdigt 1908 efter att ha kostat 6,3 miljoner kronor, vilket var 3,8 miljoner mer än beräknat. Teatern invigdes den 18 februari 1908 med August Strindbergs Mäster Olof i fem akter. Den offentliga invigningen var den 19 februari, med samma stycke, och föreställningen pågick mellan 19.30 och 23.30. Biljettpriset var 13,50 kronor på första raden. Från kungahuset deltog Gustaf V, kronprins Gustaf Adolf samt hertigarna av Södermanland, Västergötland och Närke.[1]

Scener

I dag (2008) har Dramaten sammanlagt åtta scener:

  • Stora scenen - i bruk sedan 1908 (750 platser)
  • Lilla scenen - i bruk sedan 1945, renoverad och återinvigd 2000 (340 platser)
  • Målarsalen - i bruk sedan 1971, användes tidigare för dekormåleri (160 platser)
  • Tornrummet - användes tidigare av Dramatens elevskola (60 platser)
  • Lejonkulan - Dramatens scen för barn- och skolföreställningar, är uppdelad i två mindre scener
  • Stora Elverket - används mestadels för nyskriven dramatik
  • Lilla Elverket - Elverkets lilla scen, kan kombineras med Stora Elverket

Urval av uppmärksammade teateruppsättningar

  • 1935 August Strindbergs Ett drömspel är möjligen Olof Molanders mest hyllade uppsättning på Dramaten. Tora Teje spelar huvudrollen som Indras dotter.
  • 1969 Mats Eks uppsättning av Karlsson på taket ses av 112 000 personer, vilket gör den till den tredje mest sedda uppsättningen i Dramatens historia.
  • 1984 Ingmar Bergmans uppsättning av William Shakespeares Kung Lear ses av 113 000 personer och är därmed den näst mest sedda uppsättningen i Dramatens historia.
  • 2008 Jubileumsföreställningen Tre Kronor, bestående av tre förkortade Strindbergsdramer (Gustav Vasa, Kristina, Gustav III), har premiär inför Dramatenhusets 100-årsfirande.

Chefer

Vid nuvarande Dramaten (efter 1908)

Vid den gamla Kungliga Dramatiska Teatern (före 1908)

Se även

Externa länkar

Källor

  • Dagfin Stenberg (1954), Världshändelser under 50 år
  • Erik Näslund och Elisabeth Sörenson: Kungliga dramatiska teatern 1788-1988, Bra Böcker, Höganäs 1988. ISBN 91-7752-208-7. 
  • Erik Lindorm: Ny svensk historia - Gustaf V och hans tid 1907-1918, 1939. ISBN 91-46-13376-3. 
  • Nationalencyklopedin

Noter

  1. ↑ Lindorm, s. 16-17
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Kungliga_Dramatiska_Teatern"
Personliga verktyg